Språk

5.3.1 Hemspråket och svenskan

Majoriteten av kvinnorna i fokusgrupperna har svårt att uttrycka sig på svenska. En kvinna förklarade både sin svårighet inför det svenska språket och sitt utanförskap på följande sätt “ ... hela tiden hemma sitt inte träffa svensk människor” (F.2). Samtidigt förstår vi genom intervjuerna att flera kvinnor känner ett stort utanförskap på grund av att de inte kan svenska och dessutom inte kan kommunicera genom sitt hemspråk. Vi konstaterar att detta medfört att kvinnorna hellre har flyttat till ett segregerat bostadsområde där de kan känna sig förstådda genom sitt hemspråk. Samtidigt har de haft visshet om att detta kommer medföra att de kommer att få svårare att lära sig svenska. Hemspråk är en central faktor till organisering. De fokusgrupper vi har träffat pratar till största del sitt eget hemspråk med varandra inom gruppen. Som ovan nämns, skapas gemenskapen bland annat av att grupperna har ett gemensamt språk. Färdigheten i det svenska språket bland kvinnorna kan ha orsakat en ojämn maktfördelning dem emellan. Detta visade sig inte bara genom att en person blev “språkrör” för gruppen utan medförde även en hierarkisk fördelning inom gruppen. Genom språket menar vi har man förutsättningar för att ta plats. Detta blev tydligt när vi under intervjun märkte att vissa kvinnor inte deltog i samtalet. Vi försökte då upprepade gånger bjuda in dem i samtalet genom att fråga; Håller ni

32

andra med? Varvid vi fick till svar; Ja, Ja, Ja vi håller med X, vi tycker som X! Vi tolkar detta på flera olika sätt. Dels kan de jakande svaren bero på att man inte verbalt kan uttrycka sig på svenska. Men, det skulle också kunna bero på att kvinnorna har förlikat sig med att “språkröret” ska ta större plats och att rollen som representant inom och för gruppen är given. Dock fanns det skillnader mellan grupperna. Vi fann att vissa kvinnor kunde eller vågade ta plats trots sina språksvårigheter i en av grupperna. Huruvida kvinnorna själva uppfattar sina språkfärdigheter i svenska vet vi inte. Inom P.2:s nätverk i egenskap av café och dagsvandrande kvinnor används deras egen metod “Hard core

intergration” som bygger på att i största möjliga mån alltid försöka prata svenska med varandra. 5.3.2 Bristfällig svenska och dess konsekvens

Flertalet av de kvinnor vi har träffat har bott i Sverige under längre tid, mellan 20 - 50 år enligt våra enkäter. Övervägande delen av kvinnorna har barn och familj. Vi fick genom våra intervjuer veta att flertalet av kvinnorna inte har förvärvsarbetat utan arbetat i hemmet och tagit hand om barnen. P.1 säger “De (kvinnorna) börjat i SFI och sen har det varit mycket i hemmet, mycket städ, mycket barn och de har känt att de inte hinner med, och så har de slutat i SFI”. Några av kvinnorna har under perioder i livet haft ett arbete i Sverige där svenska inte har varit nödvändigt att kunna. De kvinnor vi har träffat i fokusgrupperna har alla varit i övre medelåldern, vissa har nått pensionsåldern.

Majoriteten i fokusgrupperna uttryckte önskemål och längtan till ett arbete. P.2 berättar att i deras nätverk fanns ett nära samarbete med arbetsförmedlingen där det skett lyckade resultat med att förmedla arbeten till ett flertal kvinnor. De nattvandrande kvinnorna har uppmärksammat behovet i nätverket och hos medlemmarna och på eget initiativ startat aktiviteter som till exempel, sykurser, språkkurser och datakurser. Även vi upptäckte att det fanns ett behov av olika aktiviteter för

kvinnorna. Till exempel praktik som skulle kunna bidra till att få ett framtida arbete eller språkkurser. Det finns en uttalad vilja och behov att upptäcka Sverige utanför det egna bostadsområdet.

Alla nattvandragrupper som vi tog kontakt med via nattvandring.nu hade en kontaktperson. Vi förstod snabbt att den personen även var länken till det svenska språket. Vi frågade kvinnorna på vilket språk de pratade med varandra och ungdomarna under nattvandringen. Kvinnorna svarade att så länge de nattvandrade i västarna pratade de enbart svenska och när de tog av västarna efter passet övergick dem till sitt hemspråk. Utifrån våra observationer uppfattade vi att kvinnorna stadigvarande bara pratade sitt hemspråk med varandra. En förklaring till detta skulle kunna vara respondenternas välvilja att “göra gott intryck” inför oss, så kallad social önskvärdhet (Bryman, 2011). Våra fokusgrupper

förklarade att flertalet av ungdomarnas problem har sin grund i språksvårigheter som resulterar i att de kommer efter eller hoppar av skolan. Vidare betonade de att det är problematiskt att många föräldrar i förorten inte kan prata bra svenska och därmed inte kan hjälpa sina barn med deras läxor. Kvinnorna uttryckte att ungdomarna inte klarar av det svenska språket. Våra fokusgrupper träffar även andra aktörer under nattvandringarna regelbundet. Det kan vara polisen, brandkåren, socialtjänsten

33

de kommunicerar bra med varandra. Vi undrar över detta och ställer oss frågan; Hur kvalitativ eller givande blir kommunikationen dem emellan med tanke på språkbegränsningar.