Språkbruk

Det finns ingen anledning att i onödan problema­ tisera ordet äng i sig, men man kan ha i åtanke att äng aldrig varit något entydigt begrepp, och inte heller är det idag. Rent etymologiskt förefaller ordet betyda gräsmark, men även vik, dal och något som kröker sig, vilket kan hänga samman med platser för god slog i grunda vikar och vattendragens innerkrö­ kar. Liknande betydelser har intressant nog även det latinska ordet för äng, campus, och dess avledningar i olika språk. Ordet mad, som också betecknar gräs­ och slåttermark, är samma som engelskans meadow och mead (Figur 23).

I akademisk litteratur skiljer man mellan huvud­ grupperna sidvallsäng (fuktig) och hårdvallsäng (torr).199 Den uppdelningen baseras i viss mån på lantmätarnas terminologi när de karterade slåtter­ mark vid skiftena, men den terminologin hade sto­ ra variationer. Begrepp som hårdvall på mossbotten200 visar att lantmätaren kan ha haft en annan syn på ängarnas indelning än den tydliga uppdelning vi gärna föreställer oss.

195 Se också Påhlsson (1994) fig. 5.1; de olika perspektiven på ängar har diskuterats av Ihse (1997).

196 Påhlsson 1995, s. 383–385. 197 T.ex. Påhlsson 1995, s. 385.

198 Indelning baserat på icke­antropogena kriterier sammanfattas i Pakarinen 1995.

199 T.ex. Svensson & Moreau 2012.

200 Skattläggningskarta över Måla, Kisa socken i Östergötlands län, 1798. Lantmäteriet.

I olika folkmål förekommer ordet äng, men inte alltid med samma betydelse. Ofta förefaller äng be­ teckna en specifik grupp av slåttermarker snarare än slåttermark som helhet. I Malung skilde man mellan ängesslog på vattensjuk mark, vanligen vid vattendrag, myrslog, och, på fast mark, rensloge, hacksloge (där det var för stenigt för att slå med ordentliga slag) och skarpsloge (på särskilt mindervärdig mark).201 Ter­ minologin kring olika slags hö var väl utvecklad och speglar också olika ängstyper. I delar av Uppland var hårdvallshö klöver och timotej, ängsvallhö odlat hö på lösmylla, backhö självväxt hö från torr mark, gäl­ hö dito från diken och bäckdälder, sidvallshö själv­ växt hö från sank mark, trint hö sidvallshö med starr, ängshö bättre självväxt hö med vitklöver och något timotej, och fälfoder var lång grov timotej som kunde tas med till hästen på resor utan att smulas sönder (färdfoder).202

Kan historiska ängstermer ge vägledning till skötsel?

När en lantmätare valde att benämna två ängsstyck­ en med olika termer (t.ex. Tabell 3), kan vi förmoda att de var olika, exempelvis beträffande produktivitet eller vegetation. Även om några begrepp kan ha varit synonymer representerar skifteshandlingarnas rike­ dom av termer därför en rikedom av ängs­ och vege­ tationstyper, som ofta är betydligt större än den va­ riation vi kan finna i dagens gräsmarker. Visserligen behövde lantmätaren vara noggrann i sin produk­ tionsgradering av ängar, och därför använda ett mer rikhaltigt språk än vi idag behöver, men det kan ock­ så tänkas att skillnaden mellan då och nu beror på att de historiska ängarna och hävden var mer varierad än idag. Om så är fallet finns det all anledning att för­ söka tolka de historiska termerna och deras skötsel­ ekologiska bakgrund, för att bättre förstå de historis­ ka ängarna och för att kunna återinföra åtminstone en del av den tidigare hävdvariationen. Vissa termer betecknar antagligen skötselformer som är helt för­ svunna idag, men som skulle kunna ha stor betydelse för biologiskt kulturarv och biologisk mångfald.

Oss veterligt har det inte gjorts några systematiska försök till skötselekologisk översättning av ängs­ termer, men det skulle kunna göras i samband med skötselplanering (Figur 24, Figur 25).

201 Levander 1943.

202 Cederroth 2014, s. 578. Cederroths Bondsagan skildrar uppländskt bondeliv vid slutet av 1800­talet.

54 55

Figur 23. Orden äng och mad i Svensk etymologisk ordbok. http://runeberg.org/svetym/.

Figur 24. Naturreservatet Älvhytteängen, markerad med svart linje i laga skifteskartan (1827–1842). Gröna ytor är äng, gula ytor åkermark. I det som idag är slåtteräng finns alltså en hel del historiska åkrar, vilka ännu idag synliggörs genom gamla diken. Markerna i kartan beskrivs med termer som dyåker, slåtter, tufslåtter, odlingsmark, stenkulle, sidvallsslog, kärrslog, ljungslog, slät kärrslog och linda.

Figur 25. Utsnitt ur laga skifteskartan över Älvhyttan, som visar den mest bynära delen av Venaängen och hur den beskrevs av lantmätaren (1827–1842). Den vänstra kolumnens siffror motsvarar en yta i kartan. Sifferkolumnen till höger om beskrivningen är en bördighetsklassificering, där 1 är det högsta en mark kan få. Lantmätaren har beskrivit området med en rad olika termer, såsom kärr, dråg, mossvall, äng, slåtterbacke osv. De olika ängstypernas produktivitet varierar från 1,75 (kärr), till 14 (mossvall), där skalan är sådan att siffran 1 gavs till den bästa åkermarken. Fotot visar samma äng i augusti 2017, före slåttern, där avdelningarna 705 och 707 är det lågproduktiva rikkärret i förgrunden och 706 den mycket mer produktiva ängen närmare ån i bakgrunden. Kartan: Lantmäteristyrelsens arkiv S69-38:4 (PDM). Foto: Tommy Lennartsson.

56 57

Tabell 1. Skattläggningskartans (1798) beskrivning av ängen till Gamla Måla, Östergötland, de avdelningar som ger artuppgifter. Beskrivning och produktivitet i lass per tunnland. Flera av artuppgifterna kan enkelt tolkas, men vissa är svårare att genomskåda, exempelvis ferg, kummingsgräs sqvackroo, snugg och svinlugg. Den sistnämnda betecknar vanligen stagg, men inte i denna beskrivning eftersom stagg nämns separat. Squackroo kunde betyda skvattram, vilket dock motsäges av den relativt goda produktiviteten på växtplatsen.

Figur 26. Vegetationen på Gamla Måla, Östergötland, 2017. Överst avdelning 14 i Tabell 1, Siddaste vallen stagg, nederst avdelning 14,

Den höglända af stenbunden bladvall med hven och svinlugg.

Foto: Tommy Lennartsson.

Nr Beskrivning Lass/tld

13 Starr och fräken 0,29 13 Backar stenbunden af stagg och ringa höväxt 0,19 13 Hvitmossa med små björk och tallbuskar,

til slotter oduglig 0

14 Siddaste vallen stagg 0,24 14 Den höglända af stenbunden bladvall med

hven och svinlugg 0,18 15 Kärret, starr med mycket Sqvackroo buskar 0,47 16 Af medelmåttig starr och färg med vide och

björkebuskar 0,33

17 Någorlunda god starrvall med glis björk 0,32 18 Medelmåttig god hårdvall och någon stagg 0,26 19 Sidden stenbunden med stagg och hven 0,27 20 Vid bäcken något starr och det öfriga af stagg

med krösonris tufvor 0,20 21 God starrbotten med björk och videbuskar 0,21 21 Hvitmossa till slotter oduglig 0 22 Kärret starr, ferg och getkål 0,37 22 Hårdvallen mager och stenbunden staggvall 0,17 23 Sidden god starrvext 0,70 32 Stenbunden och mossbelupen hårdvall med hven 0,13 33 Sidden starrvall 0,33 33 Högden af stagg och svinlugg samt mycket

berg och sten 0,04

34 Mycket stenbunden och mager hvenvall

med krösonris tufvor 0,22 35 Något med obetydlig starr det mästa hven

och svinlugg 0,27

37 Sidden färg 0,32

37 Hårdvallen blandad med hven och snugg och mycket stenbunden 0,18 38 Sidden stagg och höjden med hven och

kumningsgräs, berg och stenbunden 0,14 39 Berg och stenbunden hven och staggvall 0,12 40 Slät och sank starrvall af medelmåttig godhet 0,24 41 Tufvig vall med små starr bland hvitmossa

och krösonris 0,12

Art- och vegetationsuppgifter i historiskt källmaterial

I enstaka skifteshandlingar och sockenbeskrivningar har lantmätaren varit botaniskt kunnig och beskri­ vit typen av slåttervegetation med hjälp av artupp­ gifter. Artuppgifter från tiden då ängar ännu sköt­ tes traditionellt finns också i vissa etnologers arbeten från början av 1900­talet203, liksom i botanisters be­ skrivningar, från Linné till 1900­talsbotanister som Rutger Sernander, Henrik Hesselman och Mårten Sjöbeck. Äldre provinsfloror innehåller förstås rikligt med artuppgifter, men sällan kopplade till naturtyp på ett sätt som kan användas för att tolka vegetation och biotoper.

Denna information har använts mycket lite i forsk­ ning och skötselplanering, men skulle troligen kunna ge åtskillig värdefull information om hur ängarna såg ut historiskt, vilket också skulle kunna ge ledtrå­ dar till hur de sköttes. Beskrivningarna är platsspe­ cifika, men skulle säkert i många fall kunna gene­ raliseras till naturtyp. Det är de dominerande eller viktigaste arterna som nämns, vilket i många fall säkert kan ge en någorlunda tydlig bild av ängens ve­ getation. Medan etnologer och botanister är tydliga med vilka arter man menar, använder lantmätarna ofta lokala och äldre namn som ibland kan vara svår­ tydda (Tabell 1, Figur 26). Litteratur om äldre växt­ namn behöver då tas till hjälp.204

203 Se t.ex. John Frödin (1952, 1954) och referenser däri. 204 T.ex. Lyttkens 1904­1915; KSLA (opubl.).

8.3 Hur behöver vi dela in ängar i