Under denna rubrik kommer vi visa sex exempel som handlar om enkätfrågan nummer tretton (se bilaga 1) som löd ”Har ni stödjande dokument på er förskola gällande orosanmälningar eller
bemötande av barn och vårdnadshavare i situationer där barn far illa i sin uppväxtmiljö? Vad för typ av dokument har ni?”. Ungefär 50 procent av respondenterna svarade att de på ett eller annat sätt har stödjande dokument för en sådan situation på sin arbetsplats, medan den andra halvan svarade att de inte har något dokument som de kan använda sig av.
Exempel 1
“Ja. Vi har en krisplan för det. Samt har några på enheten gått en tvåstegs utbildning i "Att våga se och agera om man misstänker att ett barn far illa". Där har vi mycket bra kompetens.”
(Enkätsvar nr 115, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar)
Exempel 2
“Nej känner inte till något dokument men det finns säkert om jag söker efter det. Känner däremot att det skulle vara lätt att samarbeta med chef och specialpedagog om det skulle bli aktuellt.”
(Enkätsvar nr 114, arbetat 21+ år, 1–5 st orosanmälningar)
Exempel 3
“Nej, vid behov upprättas handlingsplaner.”
(Enkätsvar nr 38, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar)
Exempel 4
“Det har sett väldigt olika ut på respektive förskolor, den jag senast arbetade på hade väldigt tydliga rutiner för orosanmälningar och hur dessa måste föregås av tydlig dokumentation. Andra förskolor har helt saknat rutiner av det slaget.”
(Enkätsvar nr 113, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar)
Exempel 5
“Har inte riktig koll här ännu på denna arbetsplats då jag inte jobbat här så länge, då jag ej behövt gjort någon här, men de finns på nätet att skriva ut vet jag som ska skickas in. Men har inte tittat på dessa ännu.”
(Enkätsvar nr 35, arbetet 6–10 år, 1–5 st orosanmälningar)
Exempel 6
“Vi har en pärm med olika former av krisinfo. Där kan vi hitta mallar, telefonnummer och arbetsgång.”
(Enkätsvar nr 33, arbetat 6–10 år, 1–5 st orosanmälningar)
Det som blir tydligt i vår empiri under denna fråga är att det är ungefär hälften av respondenterna 66 av 120 stycken som inte har stödjande dokument på sin arbetsplats samt 54 av 120 stycken som har stödjande dokument i någon form på sin förskola för situationer som kan uppstå med barn samt
29
vårdnadshavare gällande orosanmälningar. Respondent nummer 35 formulerade sig “Har inte riktig
koll här ännu på denna arbetsplats då jag inte jobbat här så länge, då jag ej behövt gjort någon här, men de finns på nätet att skriva ut vet jag som ska skickas in [...]” vilket förstås som att personen inte
arbetat en längre tid på sin nuvarande arbetsplats vilket gjort att hen inte har tagit del av sådana dokument ännu. En annan respondent, respondent nummer 113 uttryckte “Det har sett väldigt olika ut
på respektive förskolor, den jag senast arbetade på hade väldigt tydliga rutiner för orosanmälningar och hur dessa måste föregås av tydlig dokumentation. Andra förskolor har helt saknat rutiner av det slaget ” Här ser vi att det kan se väldigt olika ut från förskola till förskola. Vad anledning till bristande
dokument i förskolan skulle kunna bero på kan vara det som respondent nummer 38 sade “[…] vid
behov upprättas handlingsplaner” det här kan tolkas som att det inte finns dokument kontinuerligt på
förskolan utan de upprättas när en situation uppstår som kräver sådana dokument. Å andra sidan lyfter socialstyrelsens (2019) nationella kartläggning 2018 att regeringen har understrukit att det ska finnas tydliga rutiner hos anmälningsskyldiga som inom förskola, skola inom hälso- och sjukvården för hur en anmälan ska hanteras. Dock framhåller de att det är ytterst upp till varje verksamhet att ansvara för hur dessa rutiner ska utformas. Vilket som vi kan se i det empiriska materialet verkar bli bristande i många förskoleverksamheter. Å andra sidan kan vi se som respondent nummer 115 uttryckte ” “Ja. Vi
har en krisplan för det. Samt har några i på enheten gått en tvåstegs utbildning i "Att våga se och agera om man misstänker att ett barn far illa". Där har vi mycket bra kompetens” att många andra förskoleverksamheter har stödjande dokument i arbetet med barn som far illa, samt även
kompetensutbildning för att vidareutvecklas som pedagog. Detta skulle kunna förstås som att förskolans verksamhet inte blir likvärdighet då samtliga verksamheter inte har stödjande dokument, som skulle kunna bidra till liknande kunskaper.
Diskussion
Vår studie har syftat till att uppmärksamma förskollärarens roll när det uppstår situationer i förskolan där det uppmärksammas att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö. För att besvara studiens syfte
formulerade vi följande frågeställningar. Hur uttrycker förskollärare att de kan identifiera och upptäcka att barn far illa i sin uppväxtmiljö? Hur uttrycker förskollärare att de arbetar med barn som de misstänker eller vet far illa i sin uppväxtmiljö? Har förskolorna stödjande dokument eller riktlinjer för situationer där det uppmärksammas att barn far illa? Med utgångspunkt i vår första frågeställning hur förskollärare uttrycker att de kan identifiera och upptäcka att barn far illa i sin uppväxtmiljö, kan vi se i resultatet, att en klar majoritet av respondenterna har kunskap om och har någon gång varit involverad i att göra att orosanmälan till socialstyrelsen angående att ett barn far illa i sin
uppväxtmiljö. Utifrån våra förförståelser vi gick in i arbetet med, hade vi en tanke om att många förskollärare kanske inte skulle ha gjort en, vilket visade sig i det empiriska materialet inte stämma. Något som dock fick oss att börja fundera var hur det kom sig att en så stor andel av respondenterna endast gjort en till fem stycken orosanmälningar, oavsett om de arbetat 0–21 år +, och vad detta kan detta bero på. Genom att det empiriska materialet visade på att ungefär hälften av respondenterna önskade en ökad kunskap om barn som far illa i sin uppväxtmiljö, skulle man kunna dra paralleller till att det finns barn som riskerar att falla mellan stolarna och aldrig upptäckas i och med att
respondenterna önskade en ökad kunskap. Det framkom i vår empiri att respondenterna uttalade sig om att ha bristande erfarenheter och kunskaper gällande att upptäcka och identifiera barn som far illa,
30
men även att ge kunna ge rätt stöd till dessa barn. Detta ställer vi mot Münger och Markström (2018) samt Toros och Tiirik (2016) som vi nämnt i tidigare forskning där de lyfter att man behöver hitta sätt att stödja yrkesverksammas kompetens och förtroende för att anmäla barn som far illa. Då det i deras studier visade sig bli försenade eller uteblivna anmälningar. Dock kan vi också se i resultatet av vår studie att dessa förskollärare hade lättare att ge rätt stöd när det väl uppmärksammades att ett barn far illa, än att identifiera och upptäcka detta. Detta skulle kunna ha och göra med att respondenterna lyfter en säkerhet i sitt sätt att visa omsorg om barnet, och att skapa tillit och trygghet till dem. Samtidigt ser vi i resultaten att respondenterna visar en osäkerhet och bristande kunskap i att upptäcka och
identifiera, de framhåller att de önskar en ökad kunskap angående hur man identifierar och upptäcker att ett barn far illa, medans andra respondenter framhåller vikten av många års arbetslivserfarenhet. Samtidigt kan vi också se i resultatet att bara för att man har många år arbetslivserfarenhet i ryggen innebär det inte per automatiskt att man en bättre förmåga att upptäcka att ett barn far illa, men att det kan ha en stor betydelse och underlätta arbetet. Detta kan vi sätta i relation till Lundéns (2000) avhandling och Sundells (1997) studie där vikten av att öka kunskaperna om orsakerna till barns utsatthet betonas, och att problemet måste uppmärksamma ännu mer, samt borde tas på största allvar. Detta kan förstås som att förskolorna behöver hittar arbetssätt för att uppmärksamma detta problem ännu mer, och att de förskollärarna som har erfarenheter och kunskaper inom detta område kan bidra med sina färdigheter till övriga arbetskamrater. Frågan om hur dessa barn som far illa i sin
uppväxtmiljö upptäcks och identifieras, visade resultatet på att det verbala språket hos ett barn har en betydande roll, en stor majoritet av förskollärarnas egna erfarenheter betonade barns egna berättelser angående att de far illa i sin uppväxtmiljö, och synliga tecken på omsorgsvikt hade inte en lika framträdande roll. Varför det verbala språket kan ha en så betydande roll i vår studie kan bero på det som Münger och Markströms (2018) lyfter att yrkesverksamma inom förskola tycks ha svårigheter att identifiera barn som far illa, de saknar kunskap eller medvetenhet i allmänhet om barn som far illa. Därav skulle en möjlig tolkning vara att det är enklare att upptäcka och identifiera barn som påtalar om det själva, än att förskollärare själva ska upptäcka tecken. Detta är något vi finner problematiskt då det finns barn som inte har det verbala språket som då aldrig upptäcks. Dock behövs det tydliggöras att det främst uppmärksammades av respondenterna att de upptäcker och identifierar barn som själva berättar vad som händer i hemmiljön, visar även en del respondenterna att de upptäcker barnens situationer genom synliga tecken också, såsom olika märken på kroppen, smutsiga kläder och beteende
förändringar. Svensson (2013) poängterar att förskollärarnas oro för barn som far illa i hemmiljön inte enbart bör begränsas till synliga tecken på misshandel eller fokusera på om anmälningsplikten följs eller inte utan det bör också förstås i relation till ett bredare och förebyggande perspektiv som oron över tid för barns utveckling och hälsa, för att kunna utveckla tidiga insatser till både föräldrar och barn. Detta som Svensson (2013) uttrycker är i likhet med det en del av respondenter också angav, där de observerade ett barn över en tid och gick efter barnets hälsotillstånd som en helhet. Ett
förebyggande perspektiv i förskolan kanske skulle kunna vara något som ska integreras och synliggöras ännu mer. Att dessa förskollärare uttrycker att de vill ha en ökad kunskap inom detta område finner vi väldigt problematisk och vi vill ifrågasätta förskollärarprogrammets utbildningsform inom detta område, då det inte enbart bör hänga på arbetslivserfarenhet, utan att rätt utbildning ska ges, då tidigare forskning också lyfter att lärarutbildningen bör inkludera utbildning för lärare att kunna identifiera barn som är i nöd (Münger & Markström 2018; Toros & Tiirik 2016). Förskollärare förväntas att stödja och identifiera barn som utsätts för olika typer av svårigheter och då är det avgörande att de har och får tillräckligt med utbildning inom området. Vår andra frågeställning behandlar hur förskollärare uttrycker att de arbetar med barn som de misstänker eller vet far illa i sin uppväxtmiljö. I vårt empiriska material uppmärksammade vi att en del av respondenterna använde sig
31
av olika arbetssätt gällande barn som far illa och andra använde sig av liknande koncept. Vissa av respondenterna observerade barn över en längre tid för att få mer underlag för en anmälan, medan andra respondenter beskrev att de gjorde en anmälan vid minsta misstanke. Ett annat arbetssätt som några av respondenterna förhöll sig till var att de underrättade vårdnadshavarna innan de skulle utföra en anmälan, andra beskrev det som att de inte har någon skyldighet att prata med vårdnadshavarna utan att det är socialstyrelsen som ska göra det. Endast en liten del av respondenterna lyfte att de fick stöd från specialpedagog och rektor. Att en sån liten del av förskollärare lyfte en nära samverkan med specialpedagog ansåg vi som problematiskt då ett nära stöd med specialpedagoger kan underlätta arbetet i förskolan, något som Renblad och Brodin (2014) betonar i deras studie, då samarbetet mellan förskollärare samt specialpedagoger är viktigt för att underlätta arbetet i förskolan med de barn som lever i försummelse och som är i behov av särskilt stöd. Även att specialpedagogers arbete kan ses som ett komplement gentemot den övriga personalen på förskolan. Vi gjorde en reflektion utifrån vår empiriska data om varför det kan se så olika ut från förskola till förskola. Vi tänkte att det kan ha och göra med att alla verksamheter inte har stödjande dokument och riktlinjer vilket gör att arbetssätten ser väldigt olika ut. Detta för oss in på våran tredje och sista frågeställning om förskolorna har stödjande dokument eller riktlinjer för situationer där det uppmärksammas att barn far illa, i resultatet såg vi att ca hälften av alla respondenter inte hade någon form av stödjande dokument eller riktlinjer på sin förskola, vilket vi ställer oss väldigt kritiska till, då regeringen har understrukit att det ska finnas tydliga rutiner hos alla anmälningsskyldiga inom förskola, vilket framkommer i vår studie att många förskolor inte har dessa rutiner. Renblad och Brodin (2014) betonar att specialpedagogerna upplever att de övriga pedagogerna på förskolorna inte har tillräckligt med kunskap och självförtroende för att hantera en dator, vilket i sin tur leder till att det inte finns handlingsplaner att följa på de flesta förskolor då detta undviks att göra eftersom det krävs en dator. Vi skulle dock vilja koppla detta till studiens resultat, ifrågasätta huruvida denna olikhet gällande tillgängligheten av riktlinjer och stödjande dokument i dessa förskolor verksamhet skulle kunna bidrar till ojämlikheten i
verksamheterna i och med att förskolornas arbetssätt är så olika och bristen på stöd, och vem som tar på sig detta ansvar. Behövs det ännu tydligare riktlinjer från regeringen eller är det rektorernas ansvar att se till att detta lyfts och arbetas mer med i förskolan.