I linje med tidigare forskning nämner en av förskollärarna att hon tycker att man ska se till barns bakomliggande svårigheter och till varje barns enskilda behov. Det är också viktigt att inte bara se det som barnen gör som stökigt utan att se varför barnet gör det den gör. Greene säger att man istället för att beskylla barnet för det den gör behöver man förstå vad som sker inuti barnet och ge det beröm för det som anses vara bra (Greene, 2004). En av förskollärarna berättar att en bakomliggande orsak till varför man är stökig kan vara en skilsmässa hos föräldrarna, att barnet inte förstår språket eller att barnet helt enkelt har en dålig dag. Hintze och Sandberg i sin tur nämner att människor runt omkring barnet ibland kan se barnet som okontrollerbart eller ouppfostrat. Man ser inte till de bakomliggande orsakerna. Istället för att exempelvis ge diagnoser till barn och endast se barnets diagnos bör man snarare se till barnens behov och dagliga kondition (Hintze & Sandberg, 1999).
Barnens men även förskollärarnas tankar följer tidigare forskning då de nämner att små barn kan vara störiga. Förskollärarna säger att små barn inte förstår gränser och att man inte får lov att ta andras saker. Barnen säger att de små barnen stör eftersom de är för små för att förstå vad man säger till dem. De nämner ett barn som inte förstår det svenska språket, där de brukar be storasystern översätta för att få honom att förstå (Hintze & Sandberg, 1999; Greene, 2004).
Den andra förskolläraren tar upp att det inte alltid är barnet i sig som gör att stökigheten växer fram utan att gruppsammansättningen kan vara en orsakande faktor. Tryggheten i gruppen kan sättas ur spel när någon av den ordinarie personalen är borta eller då hela barngruppen är på plats, eftersom det då blir mycket liv. På avdelningarna kan en bidragande faktor till att stökigheten ökar också vara att grupperna är för stora eller att man gång på gång måste säga till barnen att sluta. Maltén tänker i samma spår då han säger att barns svårigheter kan uppstå när gruppen blir för stor (Maltén, 2003).
En fråga man som förskollärare kan ställa sig är om det finns någon lösning på hur man arbetar. En förskollärare nämner att de brukar dela upp barngruppen i mindre grupper och sprida ut grupperna över de olika rummen på avdelningen, med en pedagog närvarande i varje grupp. Förskollärare anser att stökigheten reduceras något. Den andra
37
förskolläraren i sin tur ser inte att de har det särskilt stökigt på sin avdelning. Här brukar pedagogerna befinna sig i köket dit barnen kan gå om de behöver hjälp eller vill hitta på något tillsammans med en av pedagogerna. I och med detta kanske barnen själva blir bättre på att lösa de konflikter som uppstår i verksamheten, då det inte finns någon pedagog att fråga. Men det kan också bero på att arbetslaget på den här avdelningen ständigt för samtal med barnen kring hur man kan göra om man blir arg, störd eller om någon är stökig i deras ögon. Greene menar att det oftast inte är efteråt som barnen behöver hjälp med att rätta till sitt stökiga beteende utan de behöver förebyggande hjälp, till att kunna avleda stökighet (Greene, 2004). Stökigheten kan också vara mindre på den här avdelningen då både barnen och förskollärarna anser att det är de små barnen som stör mest i verksamheten, och på Venus finns det inga små barn.
Ett barn nämner att hennes mamma ibland tycker att hon är stökig på mornarna vid frukost. Hon säger själv att det är stressigt och att hon därför inte vill äta frukost. Flickan kanske fortfarande kan vara påverkad av situationen hemifrån när hon kommer till förskolan och fortsätter därmed att uppvisa ett stökigt beteende även där. Man borde kanske då prata med barnen om hur de haft det hemma sen de var på förskolan sist, för att kunna få klarhet i om det finns bakomliggande faktorer som kan utlösa ett stökigt beteende. Precis som Maltén nämner kan ett stökigt beteende uppstå i en stressig måltidsmiljö (Maltén, 2003).
Barnen har ännu en anledning till varför de ibland kan vara stökiga. Som barn vill man kanske inte alltid vara med i de förutbestämda aktiviteter som pedagogerna planerat. Man vill hellre göra något annat och då tramsar man. Här bevisas återigen att man måste gå till barnen i fråga och ta reda på varför de gör som de gör. Det kan finnas en orsak bakom och om man pratar om det kan man tillsammans hitta en ny lösning (Brodin & Hylander, 1997; Arnér & Tellgren, 2006. Greene, 2004).
En anledning till att barn kan ha ett stökigt beteende kan vara att de har svårt att komma in i mat- och sovvanor. De kan uppfattas som jobbiga då de är tröttare och gnälligare än många andra barn (Hintze & Sandberg, 1999). Det skulle vi vilja koppla till ett uttryck från ett av barnen. Hon beskriver att det kanske skulle hjälpa om man fick en bulle när man är stökig. Flickan kan inte förklara vad hon menar men självklart blev vi nyfikna på vad hon omedvetet haft i sina tankar men inte kunde förklara. Våra tankar fördes till
38
att det kanske kom från hemmet. Att när flickan gjort något som uppfattats som stökigt av föräldrarna, kanske de sagt till henne att hon behövde äta lite. Kanske har flickan själv omedvetet känt en känsla av hunger när hon själv varit stökig, en känsla som hon sen inte kan beskriva på något annat sätt för oss än på detta sätt.