Vi bad respondenterna att beskriva och motivera sin stil. Josefin menar att hon inte har någon uttalad stil och att det inte heller känns viktigt att ha en egen stil, då hon under dagarna på praktikplatsen bär arbetskläder. Hon beskriver hur hon borstar av sig så gott det går innan hon stiger på bussen hem, eftersom hon tänker att andra säkert undrar varför hon är så smutsig.
Förövrigt reflekterar hon inte särskilt kring val av stil eller kläder utan säger att hon har en ganska bekväm stil, om någon alls. Övriga menar däremot att de medvetet har valt en stil som säger något om deras intressen och grupptillhörighet.
Kajsa säger att hon älskar kläder, väskor, smink och skor och att hon är en riktig ”tjej”. Hon beskriver hur hon planerar vad hon ska ha på sig beroende på platsen och de personer som hon ska träffa. Det innebär också att hon anpassar sitt utseende till den stil som de hon ska träffa har. Hon berättar samtidigt att hon medvetet en gång helt bytt stil för att visa att hon numera har ett gott självförtroende och därför kan klä sig som hon vill utan att bry sig om vad andra tycker. När vi frågar henne vad hon nu vill att andra ska tänka eller tycka när de ser henne svarar hon:
Gud så fin stil hon har, så skulle jag också vilja kunna klä mig. Och det vet jag två till som skulle vilja, kunna klä sig som mig. Jag har till och med blivit stoppad ute av en tjej som tyckte att jag var så fin och som undrade var jag köpt mina kläder. (Kajsa.)
Sara beskriver att då hon började umgås med den grupp hon idag tillhör fann hon ny styrka och ett bättre självförtroende. Gruppen står för en tuffare framtoning vilket tillåter även henne, som tidigare varit mobbad, att säga ifrån. Hennes nuvarande ekonomiska situation hindrar henne dock från att fullt ut anamma gruppen stil i form av kläder. Frida å sin sida anser att om man klär sig utifrån en viss musikstil så ska man också veta vad musiken står för.
Hon menar att när klädkedjor tar influenser från olika musikstilar till sitt mode och stilen därmed blir tillgänglig för vem som helst, så riskerar den att förlora sin ursprungliga symboliska innebörd. Då är det inte längre bara de som faktiskt lyssnar på musiken och delar dess värderingar, som använder sig av kläderna.
/… då känns det som att de försöker göra det till en modegrej. Så kan du se någon på stan…
det retar mig att folk bara tycker den är snygg men man har ingen aning om bandet…//…
det har verkligen blivit en modegrej. Man ska ju i alla fall veta något om det man representerar. (Frida.)
Frida opponerar sig också mot priserna på märkeskläder och anser att de som bär dyra märkeskläder ofta ser sig som bättre än andra. Hon tror att hon själv värdesätter pengar mer än om hon under uppväxten haft rika föräldrar och fått allt hon velat. Hon menar att hon då säkert hade varit bortskämd.
Reklam
Respondenterna förhåller sig på liknande sätt till reklam och menar att deras konsumtionsval i relativt liten utsträckning påverkas av den reklam de exponeras för. Frida uttrycker sig negativ till framförallt TV-reklamens trovärdighet då hon menar att allt som sägs är lögn och endast syftar till att sälja produkten ifråga till vilket pris som helst. Kajsa framhåller dock modemagasin och TV-serier som, för henne, viktiga inspirationskällor vad gäller mode och stil. Josefin läser reklamblad för att kolla eventuella erbjudanden eller extrapriser och anser att dessa utskick underlättar för henne att handla ekonomiskt.
Analys
Den socialt nödvändiga konsumtionen så som märkeskläder, hemelektronik och nöjen har blivit allt viktigare. För Frida och Kajsa är dessa saker just att betrakta som nödvändig konsumtion och de uttrycker tydligt att det i dagens samhälle inte är någon lyx att ha en dator, Internet, mobil, smink, kläder eller att gå på nöjen. De låter sin konsumtion styras av begär snarare än av behov. Människor med begränsade ekonomiska resurser utvecklar olika förhållningssätt, eller strategier, för att ändå efter rådande norm kunna tillskansa sig saker, så som ovanstående, och för att kunna konsumera som de vill, efter begär. Resultaten från vår studie visar en skiljelinje mellan två typer av strategier. Den ena typen går ut på att hushålla med de pengar man har och i första hand tillgodose sina behov, för att på sikt kanske kunna unna sig något utifrån begär. Man har på något sätt funnit sig i sin situation och accepterat sin roll som ”defekt” konsument. Den andra typen av strategi innebär att konsumera efter begär för att, inte sällan i efterhand, skaffa pengar för att klara ekonomin och tillgodose sina behov.
Detta förhållningssätt vittnar om en motsträvighet, att inte acceptera sin belägenhet som fattig utan att till varje pris konsumera som normen säger. Som tidigare nämnt lånar man t.ex.
pengar av familjemedlemmar eller handlar på avbetalning vilket dock i längden blir dyrare och leder till en ökad ekonomisk utsatthet.
Social identitet baseras på vår tillhörighet till och medlemskap i olika grupper. Stil kan i sin tur vara ett sätt för unga att visa sin tillhörighet till olika subkulturer och kan uttryckas genom kläder, musik, intressen etc. Den sociala identiteten kan alltså uttryckas genom stil, och stil kan köpas. Konsumtion kan därmed vara ett sätt att visa på en grupptillhörighet och på så sätt upprätthålla den sociala identiteten. Det man köper och gör kan vara ett sätt att visa, både sig själv och andra, vilken grupp man tillhör och därmed vem man är. Våra respondenter har beskrivit hur de på olika sätt använder sin stil för att uttrycka vilka de är. De har också berättat hur deras stil är förknippad med tillhörighet till en viss grupp, eller en önskan om att bli inkluderad i en viss grupp. Frida säger dock att man också måste veta något om det man representerar och för henne är det ett problem när hon inte kan se på en person om denne verkligen tillhör den invigda gruppen eller inte. Hon antyder att hon ser dessa personer som falska, de utger sig för att vara något de inte är. Det är alltså inte säkert att man tas upp i gemenskapen eller blir inkluderad och sedd av andra som en i gruppen enbart baserat på stilen man köpt sig.
De två sociala typerna turist och vagabond kan ses som åtskilda då den första har en rörelse- och handlingsfrihet som för den andra är mycket begränsad. Vagabonden anses bryta mot konsumtionssamhällets norm då han/hon på grund av bristande ekonomiska resurser inte kan konsumera som förväntat. Vagabonden riskerar därför att bli stigmatiserad som just vagabond och någon att se ner på. En socialbidragstagare med mycket begränsade ekonomiska resurser kan utifrån detta anses vara av den sociala typen vagabond, låst i ett läge med små möjligheter att förändra och påverka. Utsagorna av de respondenter som hushåller med sina pengar för att i första hand tillgodose behov, antyder också det. De uttrycker många önskningar som även de baseras mer på behov än på begär, även om begär också finns närvarande. Den turist som däremot utnyttjar sin frihet och konsumerar enligt normen, inte bara efter behov utan också efter begäret att med olika medel uttrycka sin stil och sin sociala identitet, befäster också den sociala identiteten som just turist. De respondenter som uppgett att de trots sin mycket begränsade ekonomi hittar sätt att låta sin konsumtion styras snarare av begär än av behov, kan anses leva mer som turist än som vagabond i detta avseende.
Sara som är ensamstående förälder bekräftar också att föräldrar har en tendens att själva avstå från saker till förmån för sina barn. Hon beskriver hur hon visar sin mamma reklam för åldersadekvata barnleksaker i hopp om att mamman ska kunna köpa till barnet det hon inte själv har råd med. Detta skulle kunna ses som ett sätt att upprätthålla en konsumtion som av omgivningen anses normal och därmed undvika att hon och/eller dottern exponeras som fattig och därmed exkluderas socialt. Trots att respondenten menar att hon är inkluderad i en grupp som får henne att må bra, så uttrycker hon att det känns jobbigt att inte kunna köpa leksaker och kläder till sitt barn i samma utsträckning som hon upplever att andra föräldrar gör till sina.
Som förstagångsmamma säger hon att hon saknar en kommunikation om hur andra upplever sitt föräldraskap och talar om en önskan att kunna prenumerera på en föräldratidning för att få bekräftelse att allt är som det ska. I detta avseende uttrycker hon själv en form av social exklusion.
Framtiden
Överlag tänker våra respondenter på självförsörjning genom ett arbete och en annan boendeform, ja helt enkelt ett mer självständigt, och friare liv, när de för oss beskriver sina framtidsplaner. Respondenterna drömmer om att kunna konsumera det de vill och inte bara det de behöver. Samtliga verkar se ganska ljust på framtiden och menar att de om ett par år
inte kan se sig själva ta emot socialbidrag. Ändå upplever de möjligheterna till att flytta och få ett jobb som begränsade. De menar att detta dels beror på rådande lågkonjunktur men även på det faktum att de får socialbidrag. Frida vill gärna flytta till en storstad men säger att detta är omöjligt eftersom kommuner inte gärna övertar varandras socialbidragstagare. Alltså hänger hennes platsbundenhet ihop med det faktum att hon står utanför arbetsmarknaden och därför är tvingad att leva på socialbidrag.
Kajsa var tidigare i tonåren helt säker på att hon vid 20-års ålder skulle ha både jobb och eget boende. Idag befinner hon sig dock i den situationen att hon inte kan flytta hemifrån då riktlinjerna i kommunen säger att man inte beviljar socialbidrag i form av egen boendekostnad för hemmavarande ungdomar under 25 år om inte särskilda skäl föreligger. För att kunna flytta hemifrån måste hon alltså först bli självförsörjande. Även för Kajsa visar sig en platsbundenhet i form utav att hon, som vuxen ung kvinna, tvingas bo hos sin mamma. Hon beskriver tydligt var gränsen går för hur långt utanför stan hon i framtiden kan tänka sig att bo. Hon säger att det är viktigt för henne att få en lägenhet inne i stan, även om utkanten av stan är acceptabelt. Kajsa säger själv att hon oroar sig för hur hon i framtiden skall få ekonomin att gå ihop med tanke på hur hon konsumerar idag. Drömmen på längre sikt baseras på de tre V: na; Villa, Volvo och Vovve.
Sara oroar sig för sin psykiska ohälsa och träffar regelbundet en psykolog. Hon tycker att hon mår bättre idag än för några år sedan, men att det utöver bristen på pengar är hälsan som står emellan henne och möjligheterna att uppnå de drömmar hon har om ett hus, hästar och en husvagn. Hon menar också att hennes situation nog hade varit annorlunda om hon inte fått barn så tidigt i och med att hon inte har någon utbildning. Hon säger att om hon hade skaffat en utbildning och sedan barn så hade hon idag haft en helt annan grund att stå på.
Josefin säger att hon ibland kan känna sig avundsjuk på dem som har jobb, men att hon tidigare inte riktigt velat ha ett jobb. Hon nämner också att hon tror att både situationen nu och framtiden hade sett annorlunda ut om hon inför gymnasievalet vetat vad hon ville arbeta med. Hon har tidigare nöjt sig med sitt socialbidrag, och med att hanka sig fram på praktikplatser, så länge hon bodde hos pappan. Idag är det dock annorlunda, då hon fått erbjudande om ett arbete som hon verkligen vill ha. Josefin betonar att hon tack vare socialtjänstens stöd har förändrat sin livssyn under det senaste halvåret. ”/… och sen bara ändras tänket helt plötsligt och man vill jobba och tjäna sina pengar och göra rätt för sig.
Analys
Våra valda definitioner av social exklusion och social identitet i koppling till de sociala typerna turist och vagabond, visar i detta sammanhang en dimension av begreppet som är viktig att lyfta fram. I första ledet kan det tyckas självklart att man som socialbidragstagare får sin sociala identitet från tillhörigheten till gruppen vagabonder och att man i och med detta kan ses som socialt exkluderade. I vår applicering av begreppen är det dock inte givet, utan snarare föränderligt från situation till situation. Frida är en av de respondenter som menar att mobil, dator, Internet och kläder idag är (socialt) nödvändig konsumtion till för att tillgodose behov. Hon har dessutom strategier för att få pengarna att räcka till denna, som hon menar, nödvändiga konsumtion och ser till ytan (boende, fritidsintressen, utseende) ut att vara mer av typen turist. Samtidigt har Frida som mål att flytta till en storstad, inreda en lägenhet helt i sin egen stil och köpa mycket skivor, men kan inte det så länge hon får socialbidrag. Hon vet att hon i så fall först måste hitta ett jobb att försörja sig genom. I verkligheten är Fridas rörelse- och handlingsfrihet därför begränsad i detta avseende. Ur den aspekten av hennes liv är hon på grund av sitt socialbidragstagande en vagabond och socialt exkluderad från det sammanhang hon önskar ingå i.
Kajsa kan som hennes situation ser ut nu inte flytta hemifrån ur den aspekten att hon är socialbidragstagare och hon blir därmed en vagabond som måste anpassa sitt liv till rådande omständigheter. Samtidigt uttrycker hon en önskan om att få en egen lägenhet och i framtiden bilda familj och alltså byta social identitet från vagabond till turist som kan välja i sin konsumtion och sitt val av boende. Genom att anpassa stilen på sitt yttre (kläder) efter de personer hon ska träffa, undviker hon att sticka ut eller bli exkluderad från gruppen. Genom denna strategi försöker hon, trots sina begränsade konsumtionsmöjligheter, leva upp till den sociala identiteten som turist.
Josefin har praktik sedan ca två år tillbaka på en och samma arbetsplats. Hon känner sig som en arbetskamrat i arbetslaget och hoppas nu på en riktig anställning. I det avseendet att Josefin har en arbetsplats att gå till för att få sina pengar, som hon dessutom trivs mycket bra med, är hon på intet sätt socialt exkluderad. Hon identifierar sig som en arbetare. Att hon samtidigt hoppas att praktikplatsen nu ska övergå i en anställning för att på så sätt få sina pengar direkt av arbetsgivaren i stället för av socialtjänsten i form av socialbidrag till sin försörjning, visar på att det ändå har en symbolisk betydelse för henne vart pengarna kommer ifrån. Dessutom
innebär lön en högre inkomst än det hon får i form av socialbidrag vilket också leder till en annan frihet i fråga om konsumtion. Ur denna aspekt kan det i sin tur ge Josefin möjlighet att förflytta sin sociala identitet från vagabond till turist. Josefin uttrycker att det är viktigt för henne att göra rätt för sig och ett av hennes mål är att inte längre behöva socialtjänstens stöd.
Att inte ha en riktig anställning, att inte riktigt tillhöra gruppen på samma villkor som de andra, kan verka socialt exkluderande och anställningen i sig kan ses som ett sista steg mellan henne och verklig inkludering i den grupp hon önskar tillhöra.
Socialbidragstagare kan i allmänhet anses vara socialt exkluderade på grund av sin avsaknad av förankring på arbetsmarknaden. Våra respondenters utsagor visar dock att de inte kan sägas vara helt socialt exkluderade då en individ kan ses som båda de sociala typerna, vagabond/turist, i olika situationer och av olika grad. Man skulle också kunna tolka våra resultat som ett bidrag till en teoriutveckling där vi inte längre endast urskiljer ytterligheter av två typer utan rent av identifierar en eller flera nya sociala typer. Vi återkommer till detta i vår slutdiskussion i nästa kapitel.
7 Diskussion
Sammanfattning
Syftet med studien var att förstå hur unga vuxna socialbidragstagare förhåller sig till konsumtion. Denna förståelse ville vi uppnå genom att söka svar på hur de själva ser på socialbidrag och konsumtion, vilka konsumtionsstrategier de använder sig utav samt vad konsumtion betyder för dem ifråga om social identitet.
Resultatet av studien visar att även då respondenterna är tacksamma för att de fått hjälp av socialtjänsten för att klara sig ekonomiskt, så är socialbidraget ändå kopplat till känslor av skam och oro för vad andra ska tycka. Det är något man helst inte talar öppet om. Resultatet visar också att respondenterna har olika sätt att se på andra socialbidragstagare. En del ser på andra som på sig själv, men det finns också tankar om vi och dem, där det tycks viktigt betona på vilken sida av gränsen man själv befinner sig. Här visar resultatet prov på det som är ett känt fenomen i vårt sätt att förhålla oss till social identitet – tendensen att nedvärdera andra grupper för att stärka den egna gruppens status. Det kan i sin tur ses som en önskan att inte bli sedd som del av en grupp man själv inte kan eller vill identifiera sig med. En önskan att inte
bli tilldelad en social identitet som en sån där socialbidragstagare, en vagabond som är utestängd från de möjligheter och den rörelsefrihet man helst av allt önskar att äga. Vad gäller den egna konsumtionen så visar studiens resultat att det även som socialbidragstagare, alltså för en person med mycket begränsade ekonomiska resurser, finns möjlighet att konsumera även utifrån begär och inte bara behov. Våra respondenter har berättat om de olika strategier de använder sig utav för att kunna konsumera som de vill och på så sätt i viss mån också kunna leva upp till samhällets konsumtionsnorm. Trots deras begränsade ekonomi tycks ingen av respondenterna egentligen hämmas av den när det kommer till att uttrycka sin stil och sin tillhörighet genom denna stil. Att få ge uttryck för sin sociala identitet och vem man är genom olika konsumtionsval tycks vara något helt självklart och naturligt. Våra respondenter är i detta hänseende mer att betrakta som typen turist än vagabond även om det återfinns skillnader i grader dem emellan.
Slutdiskussion
Att socialbidragstagande är förknippat med känslor av skam och oro för vad andra ska tycka är inte något nytt fenomen. Våra respondenters utsagor kring temat socialbidrag har i denna studie snarare bekräftat det man redan vet. Intressant var dock att se hur våra respondenter resonerar kring sina egna moraliska gränsdragningar för vilka som förtjänar socialbidraget och hur de skiljer på vi och dem även inom gruppen socialbidragstagare. På så sätt bidrar de själva till de negativa attityder som allmänt finns kring socialbidragstagare. Detta leder till en ond cirkel som förstärker behovet av att skilja på vi och dem.
Våra respondenter talar om stil som ett uttryck för social identitet, och om den egna konsumtionen som en naturlig del i skapandet av stilen. Stilen skulle kunna vara en strategi avsedd att motverka eller förebygga omvärldens försök att tilldela respondenterna en social identitet som de själva inte önskar att ha. Respondenterna ser en framtid utan socialbidrag, dels för att de tycker att det är pinsamt att gå på socialbidrag, men också för att de drömmer
Våra respondenter talar om stil som ett uttryck för social identitet, och om den egna konsumtionen som en naturlig del i skapandet av stilen. Stilen skulle kunna vara en strategi avsedd att motverka eller förebygga omvärldens försök att tilldela respondenterna en social identitet som de själva inte önskar att ha. Respondenterna ser en framtid utan socialbidrag, dels för att de tycker att det är pinsamt att gå på socialbidrag, men också för att de drömmer