Sven Stolpe (1905–1996) utgjorde under sin levnad något av ett eget fenomen i den svenska offentligheten. Som författare, kulturdebattör, forskare, lärare, tevekändis och katolsk konvertit stod han ständigt i blickfånget. Delar av Stolpes privatbibliotek har i två omgångar övertagits av Linköpings universitetsbibliotek (LiUB). Ett bestånd av fransk- och tyskspråkig skönlitteratur köptes av Institutionen för språk och kultur vid Linköpings universitet 2003 och donerades till biblioteket. Det franskspråkiga materialet omfattade ungefär tre fjärdedelar av böckerna, motsvarande 2448 band me- dan det tyskspråkiga omfattade 816 band.326 År 2011 övertog LiUB även böcker inom litteraturhistoria som tillhört Stolpe. Katalogiserade exemplar har stämplats ”Stolpe” på titelbladet.
Efter läroverksstudier vid Södra Latin i Stockholm började den unge Sven Stolpe läsa litteraturhistoria vid Stockholms högskola där han fann en mentor i professor Martin Lamm. I sitt exemplar av Lamms Upplysningstiden: den mystiskt sentiment-
ala strömningen i svensk litteratur: förra delen (Stockholm: Hugo Gebers, 1918) har
Stolpe gjort hela 12 noteringar om när han läst boken mellan 1927 och 1974.
Många av Stolpesamlingens böcker är kvarlevor från resor till Frankrike, Tyskland, Schweiz och andra destinationer från 1920-talet och framåt. Åtskilliga volymer är en- ligt Stolpes egna noteringar inköpta i Paris; ibland har också ägarens olika tillfälliga adresser i den franska huvudstaden noterats på försättsbladen.
Stolpes passion för den franska litteraturen återspeglas i uppsättningar av komp- letta utgåvor med verk av författare som Guy de Maupassant, Gustave Flaubert, Marcel Proust, Anatole France och André Gide. Den tyske poeten Stefan George var ett annat intresseområde och Stolpe ägde flera titlar med anknytning till honom, bland annat en rar utgåva av Der Siebente Ring (Berlin: Blaetter für Kunst, 1907).
Erfarenheten att ha drabbats av tuberkulos och under en längre tid vistats vid Agra- sanatoriet i Schweiz kom att bli en avgörande händelse i Stolpes liv. Sanatorievistelsen blev stoff till debutromanen I dödens väntrum (1930) och fick även stor betydelse ge- nom mötet med den tyske katoliken Siegfried Huber, vars tro gjorde djupa intryck på den svenske konvalescenten. Den första noterade läsningen i den ovan nämnda boken av Martin Lamm har för övrigt gjorts under denna period. Exemplaret innehåller noteringen ”Sven Stolpe/Agra 1927”.
Stolpe hade både många vänner och många fiender i den litterära världen och hans bibliotek vittnar om ett omfattande kontaktnät. Bland de svenska författare och forsk- are som dedicerat exemplar av sina böcker till Stolpe återfinns namn som Fredrik Böök, Martin Lamm, Victor Svanberg och Jan Myrdal. Särskilt Böök utgjorde en stor
160
förebild för den unge Stolpe. När Stolpe slog igenom som litteraturkritiker med den pole- miska essäsamlingen Två gene-
rationer 1929 innehöll den dock
en uppgörelse med den forne läromästaren. Detta har dock inte avhållit Böök från att i ett ex- emplar av sin egen essäsamling
Fem porträtt (Stockholm:
Norstedts, 1929) replikera med ett ”hjärtligt tack” för Två gene-
rationer (Bild 62).
Under 1930-talet blev Stolpe aktiv i den protestantiska Oxfordgruppen. Denna kunde dock i slutändan inte tillfreds- ställa honom spirituellt och efter att successivt ha närmat sig katolicismen konverterade han till romersk-katolska kyrkan till- sammans med sin hustru Karin under en vistelse i Paris 1947. Omvändelsen kom att sätta spår i hans författarskap, bland annat i romanerna Lätt, snabb, öm (1947) och Sakrament (1948). Stolpe kom också att odla ett särskilt intresse för katol- ska kvinnogestalter som Jeanne d’Arc, Heliga Birgitta och drottning Kristina. År 1959 gjorde han ett omdiskuterat inspel i forskarvärlden genom att lägga fram en av- handling om drottningens maximer. Disputationen i Uppsala blev en av de mest upp- märksammade i Sverige under 1900-talet. Aftonbladets löpsedel den 27 maj löd: ”Lad- dad Stolpe-disputation i Uppsala. Jätteuppbåd – bilder”.327 Disputationen, som hade bevistats av omkring 2000 åhörare, sändes även i radio. Avhandlingen erhöll dock inte tillräckligt högt betyg för att kvalificera Stolpe för en docentur, och blev också hett omdiskuterad i pressen. Bedömare har haft mycket divergerande åsikter om dess för- tjänster respektive brister, då som nu.328
Istället för en forskarkarriär kom Stolpe att undervisa som lektor vid läroverket i Mjölby 1964–1972, en syssla han karaktäriserade som ”obeskrivligt trevligt i katedern med de unga” men också uppfattade som ”en daglig förödmjukelse”.329 Arbetet som lärare gjorde honom också till en engagerad deltagare i den samtida skoldebatten.
327 Återgiven i Lars Gustafsson, Sven Stolpe, drottning Kristina och Uppsala, Litteratur och samhälle
41:1 (Uppsala: Uppsala universitet, 2012).
328 Redogörelser för disputationen återfinns bl.a. i Victor Svanberg, ”En vetenskaplig bragd och dess
lön”, i: En vänbok till Sven Stolpe, s. 41ff. och i Gustafsson (2012).
329 Svante Nordin, Sven Stolpe: blåsten av ett temperament (Stockholm: Atlantis, 2014), s. 247.
Bild 62 Fredrik Bööks personliga dedikation till Stople i den senares exemplar av Fem porträtt. Foto: Peter Igelström.
161
Sven Stolpe var redan under sin ungdom en entusiastisk boksamlare och hans se- nare bostäder, först Lidetorp och Valåsen i Värmland och från 1960 Stjärnesand i Östergötland, hade välförsedda bibliotek.330 I En vänbok till Sven Stolpe (1965) be- skriver Gustaf Näsström det bokfyllda hemmet Stjärnesand vid Sommen: Den 12 000 volymer stora boksamlingen upptog stora delar av arbetsrum och vardagsrum. ”Böckerna står i mönstergill bokstavsordning från golv till tak”, rapporterade Näs- ström.331 I matsalens franska bibliotek återfanns bland annat dedicerade exemplar av Roger Martin du Gard (1881–1958), nobelpristagare i litteratur 1937, Jean Schlum- berger (1877–1968), Georges Duhamel (1888–1966) och Henri Queffélec (1910–1992). Signerade böcker till andra än Stolpe själv fanns även av Théodore de Banville (1823– 1891) och Comtesse de Noailles (Anna, Comtesse Mathieu de Noailles, 1876–1933). Bland samlingens äldre böcker märks särskilt en nästan komplett Voltaire-utgåva (69 av 70 band) tryckt 1784–1789.
Några av Stolpesamlingens böcker har ett särskilt intresse genom sin proveniens. I ett exemplar av Guy de Maupassants Des vers (Paris: G. Charpentier, 1880) finns litteraturkritikern David Sprengels namnteckning. Stolpe har själv noterat ”köpt efter Davids död”. I ett exemplar av J.-K. Huysmans L’oblat (Paris: P.-V. Stock, 1903) finns namnteckningen G. Vallquist. Stolpe har där tillfogat kommentaren: ”Stulen av G. V. men återtagen!”. Författaren, översättaren och ledamoten av Svenska Akademien Gun- nel Vallquist var en gammal bekant till Stolpe som varit behjälplig när han sökte kon- takt med katolska kyrkan i Paris 1947. Ytterligare böcker att nämna i detta samman- hang är ett antal verk av Georges Duhamel som tillhört Anders Österling, en författare som i Två generationer nedlåtande karaktäriserats som ”det angenämas diktare”.332 Böckerna innehåller Duhamels handskrivna hälsning till Österling.
Stolpe var genom hela sin karriär känd som en temperamentsfull åsiktsmakare. Också i sina böcker har han stundom lämnat handskrivna omdömen om det han läst, positiva såväl som negativa. Blåsten av ett temperament är undertiteln till Svante Nor- dins Stolpebiografi från 2014. Något av detta temperament har man också möjlighet att få uppleva när man bläddrar i de böcker som en gång tillhört en person som under sin levnad var en de mest bemärkta personligheterna i svenskt kulturliv.
330 Herman Stolpe, ”Sven Stolpe som journalist under skol- och studieår”, i: En vänbok till Sven Stolpe
(Uddevalla: Zinderman, 1965), s. 10, s. 12.
331 Gustaf Näsström, ”Hos herren till Stjärnesand”, i: En vänbok till Sven Stolpe (Uddevalla:
Zinderman, 1965), s. 73f.
163