”The question is not the emancipation of the Young Girl, but of emancipation in relation to the Young Girl.”99 Detta citat är bland de avslutande i Tiqquns manifest, och på många sätt en kärnfull sammanfattning av deras skildring av Young Girl ditintills. För om hon tolkas i termer av stimmung, livsstil eller mentalitet är det givetvis möjligt att frigöra sig från Young Girl. Men försåvitt hon utgör en beskrivning av ett biopolitiskt predikament, och i den mening inkarnerar en viss subjektivitet, så råder det, vad jag kan se, ingen uppenbar motsättning mellan citatets satser. Snarast blir det aktuellt att fråga sig hur och när kropp-subjektet Young Girl uppnår frigörelse i sig själv, från sig själv. Hur hon, i Preciados termer, övervinner Imperiets pharmacopornografiska biomakt genom ”bioempowerment.” Och denna fråga finner vi ett svar på, i Jennifer Boyds skildring av Strange Girl i A Theory for the Strange
Girl: Raw Red Text.
97 Tiqqun. Preliminary Materials For a Theory of the Young Girl. s. 75.
98Preciado, Paul B. Testo Junkie – Sex, Drugs and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era. s. 126.
Liksom Young Girl är Strange Girl inte nödvändigtvis en ung flicka, konstaterar Jennifer Boyd på första sidan i sin röda råa (red raw) text. Men, ”As both molecular infection and model citizen, the Young-Girl is a single girl, all girls, and is also non-human.100 Om Tiqquns Young Girl med nödvändighet saknar kropp, eftersom Tiqquns bedyrande att hon inte är en ung flicka har berövat henne en fast kroppslig identitet, tar Boyds Strange Girl kroppen som utgångspunkt för motstånd, motståndet är det förkroppsligade motståndet, kroppen tillhör Young Girl och i egenskap av Young Girl blir hennes kropp flickkroppen. Som jag tolkar det, inte för att den abstraherade femininiteten ofrånkomligen tillskrivs flickans kropp, men därför att flickan utgör den kropp som ofrånkomligen tillskrivs femininitet. Strange Girl föds således fram genom det tecken som är flickans tecken, vilket, i enlighet med Tiqquns skildring, beskrivs som det tecken som uttrycker godtycklighet, och därmed är öppet att brukas både av kapitalismen och också den som önskar se kapitalismen gå under.101 Men om Tiqqun nöjde sig med att göra slagfältet manifest verkar Boyds avsikt vara att inta slagfältet, som hon, liksom Preciado, placerar inuti den egna kroppen. Som hon skriver: ”This is a theory and a practical scheme for those who desire a means for resistance within their own body.”102 Möjligheten att spela på det godtyckliga blir här, liksom hos Preciado, utgångpunkten för motstånd. ”The ability to come out of nowhere ”…” allows the Strange-Girl the element of surprise: her target will not see her coming.”103
Det råder en viss tvekan kring Boyds egen syn på Tiqquns Young Girl. Skall man betrakta hennes text som kritisk? Vari består kritiken i sådana fall? Hon tycks initialt gå med på premissen att Tiqquns Young Girl kan bortse från kön, och att de i sin användning av henne som vision machine lyckas med den balansgång som hotar att kasta ner Young Girl i det nostalgiska träsk av misogyni som Situationistiska Internationalens användning av den unga flickan enligt nämnda kritiker lett till, och att de därigenom genomfört en faktisk deturnering av hennes tecken. För Boyd verkar detta faktum delvis vara rotat i just den textuella form som för Ahern och Weigel drar ner byxorna på(d.v.s. blottar) författaren snarare än Young Girl. Men är Tiqquns Theory of the Young Girl oavsiktligt användbar? Är det så att Tiqqun, i sin ansats till att skapa rum för en kritisk distans, deras sätt att inta kroppen som inte tillhör Young Girl och utifrån denna icke-förkroppsligade position uttala sig om henne, snarast låter Boyd höja rösten i försvar? Hon konstaterar ”The Strange Girl is born from the venom of
100 Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 1.
101Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 1.
102Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 2.
Tiqqun’s tongue; she sparks from the raising of their hackels and comes into being in the chasm of critical distance that their text engenders.”104 Var detta Tiqquns avsikt? Vi riskerar åter att hamna i en diskussion om huruvida den egentliga meningen med teorin om Young Girl är att, som Kennedy vill hävda, tänka alternativa former för begär, eller i situationistisk anda genomföra överskridandet av skådespelets symboler. Ahern och Weigel hävdar att Young Girl i själva verket är ett sätt att skjuta på aktionen, genom att praktisera ett slags obeslutsamhet.105 Utifrån denna tolkning blir Young Girl som vision machine precis vad den utger sig för att vara, ingen visionsmaskin eller maskin som skapar seende utan endast maskin som redogör för vad den ser och vad den ser är en bild av verkligheten formad av det
sexopolitiska Imperiet. Och i den mån Boyd ger uttryck för en otvivelaktig kritik av Tiqquns metoder, så är det Young Girl i egenskap av vision machine. Hon skriver;
We cannot live on the hope of autonomous alternatives, as by their very definition they speak to limitations. To bask in the constructions of imagination is to bury your head like those who believe that the status quo is just how things are.106
Hur ska man tolka detta? Om fantasins konstruktioner är otillräckliga, vad återstår? Om deturneringens förskjutning av Skådespelets mening är detsamma som att vidmakthålla status quo, hur bryter man status quo? Enligt mig upprättar Boyds liknelse av Tiqquns mantra vid en molekylär infektion den bro som behövs för att tolka hennes Strange Girl i termer av gender
and sex-hacker, molekylär revolutionär, ”becoming of multiplicities”. Preciados beskrivning
av känslan av att som cis-kvinna använda sig av testosteron utan att ha för avsikt att genomgå ett könsbyte, känslan av att genom molekylära interventioner upplösa de somatiska
fiktionerna på egen hand107 påminner om Boyds beskrivning av övergången från Young Girl till Strange Girl. ”At the moment of decision, the move made within the girl is from being an unconditionally known thing, to being knowing.”108 Liksom de som bryter mot det
pharmacopornografiska Imperiets koder, de som vägrar inordna sig som passiva konsumenter eller producenter av potentia gaudendi, är Strange Girl obrukbar i den kapitalistiska maskinen och logiken, enbart känd för sig själv, omöjlig att avkoda enligt gängse semiotiska koder.
The Strange-Girl thus comes into being as a phenomenon, such as an aurora. Phenomena are things that appear without logic or reason and therefore, without a function in the eye of capitalism. They are
104Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 2.
105Weigel, Moira, and Mal Ahern. “Further Materials Toward a Theory of the Man-‐Child.”
106 Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 1.
107 Preciado, Paul B. Testo Junkie – Sex, Drugs and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era. s. 250.
autonomous things that simply are: they are not in the business of representing themselves. In a circus poster from the mid 1960s, ‘Strange Girls’ are proclaimed as a freak being. The poster questions: Can they – Marry like other girls? Have Children? Be as happy as they are? Why were they born?109
Strange Girl som ”freak being” är i min tolkning emellertid inte en samtida konstruktion eller invention. Hon har funnits tidigare, gått under tidigare. Liksom för Federici, utgör häxan en central gestalt i Preciados historieskrivning. Hos Preciado beskrivs medeltidens läkekunniga i termer av de som föregick Imperiets erövrande av pharmacon, kvinnor och andra avvikande kroppar med kunskap om örters användningsområde, potensegenskaper och hallucinatoriska biverkningar vars verksamhet kriminaliserades och resulterade i förföljelser och mord. ”Using the accusation of heresy and apostasy (denial of god), witch hunts did nothing more than conceal the criminalization of practices of ”voluntary intoxication” and sexual and hallucinogenic self-experimentation.”110 Sett utifrån detta, kan Strange Girl ses som en historisk existens, som bidat sin tid och nu åter träder in på arenan, i form av gender and
sex-hacker.
I samläsningen av Federicis häxa och Boyds Strange Girl kan det anses relevant att
kommentera den samtidens våg av kvinnliga wicca-utövare för vilka livmodersmystik och dyrkan av Gudinnan utgör ett sätt att bejaka och återskapa sig själva och sin sexualitet: ett fenomen som författaren Elin Grelsson Almestad beskriver träffande i sin radioessä ”Tarot-tider: När kommer de radikala häxorna tillbaka.”, vars titel får tala för innehållet.111 Denna dimension av bejakare av skillnadsteorin, som liksom Breillats unga kvinnliga protagonist laborerar med kvinnovarandet i subversivt syfte, kan kanske snarast ses som en konsekvens av den kapitalismens tendens att anamma varje motkulturellt fenomen som kan kapitaliseras på, vilket Federici också tar upp i sin bok, där hon konstaterar att den trend av kristaller och astrologi som new age fört med sig existerar och uppmuntras inom ramarna för det
kapitalistiska paradigmet.112 Inte minst, menar jag i ljuset av Federicis och Preciados
respektive analyser, för att den moderskapsmetaforik som närvarar i denna subkultur snarare utgör ett exempel på den heterosexualismens helgandet av Kvinnan som Modermaskin som kapitalismens intåg i första hand närde sig på. Att utnämna Strange Girl till samtidens häxa är således, trots de språkliga konnotationerna, inget försök att formulera ett slags flickkvinnans magi, om detta inte skulle stå klart vid det här laget. Snarast är det ett försök att peka på det
109 Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 4.
110 Preciado, Paul B. Testo Junkie – Sex, Drugs and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era. s. 152.
111 Sänt i P1 Kulturs program OBS, 14 maj, 2018.
behov av en total deturnering som även de till synes mest radikala rörelser behöver utföra, vilket i det här fallet är den sanna häxans behov av att i historiens upprepning hijacka Kapitalets metoder.
Hur bör vi förstå Strange Girl? I brist på kategorier, eller pronomen, som skulle kunna gälla beskrivs hon bäst i egenskap av en kraft, en force for action, som en ren agens snarare än i termer av ett subjekt. Boyds beskrivning av denna kraft är närmast identisk med
beskrivningen av den testosteron-gel som för Preciado möjliggör den egna transformationen. Subjektet transformerat till sina somatiska proteser, somatiska fiktioner upplösta av
molekylära interventioner. ”Testosteron has no taste or color, leaves no trace. The testosteron molecule dissolves into the skin as a ghost walks through the wall. It enters without warning, penetrates without leaving a mark.”113. Liksom testosteron utgör Strange Girl i form av force
for action, ”… an invisible and molecular power, the perfect form to fight the total war.”114
The Strange-Girl is not necessarily invisible, but acts through particles with the power of invisibility.This enables her to evade the eye of the Spectacle, but being completely imperceptible is not her total will. She cannot be completely invisible, because the Strange-Girl is built for contact. Rather, she chooses when she is seen. She is always felt as a presence, one that could appear at any moment.115
Strange Girl är osynlig, skriver Boyd, men aldrig helt osynlig eftersom hon är gjord för kontakt. Preciados intag av testosteron är inte tillräckligt stort för att han ska anta de drag som Imperiet anser för maskulina, ansiktsbehåring och mörk röst. Men eftersom testosteron är ett hormon som avsöndras genom huden genom perspiration, innebär varje kontakt med en annan kropp risken för överföring av hormonet.116 I kontakten hud mot hud avslöjar sig Strange Girl, även om det kanske bara sker på en rent molekylär nivå. Strange Girl som gender and
sex-hacker är inte motstånd genom omförhandling av representationer, inte omformuleringen av
den unga flickans begär och drifter. Hon är begär och drift i sin råa form, hon är: ”baithed breath, bared teeth, the stamp of feet, bristling skin and a pair of determined eyes looking out”117
. Strange Girl är subjekt i den mening som hon är potentia gaudendi, men hennes
potentia gaudendi är inte föremål för subjektivering eftersom Skådespelet inte vet vad det har
framför sig. Strange Girl har nämligen ingen kropp, ”… she is only known by the sensations
113 Preciado, Paul B. Testo Junkie – Sex, Drugs and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era. s. 67.
114 Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 4.
115 Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 4.
116 Preciado, Paul B. Testo Junkie – Sex, Drugs and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era. s. 65.
of molecules, by the vibration of their potential. She is an invisible force that rattles the body – she is raw energy.”118 Den kropp som Young Girl bebor upphör att existera i samma stund som det står klart att kroppen är invention, fiktion, techno-kropp och techno-gender. Strange Girl är aldrig mer än summan av de molekylära proteser hon konsumerar. Boyd beskriver henne som varande detsamma som Kants noumea, tinget-i-sig, objektet var existens föregår etablerandet av ett meningsinnehåll.119
Boyd skriver, ”The Young-Girl is a construction. Despite how natural she may seem, she is not real. Inherently constructions are ciphers of the fear of nothingness and are created out of this anxiety.”120 I själva verket, skulle jag vilja hävda, är Young Girl högst verklig. Hon motsvarar det subjekt som till dess att hon transformeras till Strange Girl enbart utgörs av
potentia gaudendi satt till försäljning, det techno-gender vars semiotekniska koder förmedlar
femininitet. Det är först i och med Boyds Strange Girl och hennes force for action som Young Girl realiserar sig själv som orgasmisk agent, en agent som tar över konstruktionen av sin egen sexualitet och sitt agentskap. Till dess har hon, både i teori och verklighet, enbart utgjort det nakna techno-liv, den femininitet, vars potentia gaudendi utnyttjas av andra. Inte i
egenskap av en flickans essens, eller en flickans genus, utan i form av den subjektets disposition som motsvarar Imperiets konstruerade flick-subjektivitet. Med andra ord, den livsstil som bebor en viss typ av pharmacologiskt och semiotekniskt konstruerad kropp. Tiqquns Young Girl verkar paradoxalt nog vara vision machine i den utsträckning som teorin visar på den konflikt som fortfarande präglar våra försök att förhålla oss till könsskillnaden, i form av symboler och kroppar. Vad som står klart efter denna utläggning är, att det inte existerar något sådant som symboler utan kroppar, innan dess att vi genom molekylära revolutioner omskapat våra kroppar på ett sådant sätt att de inte längre motsvarar Imperiets symbolvärldar och dess Skådespel. Som Preciado skriver;
It´s not a question here of opposing a politics of representation to a politics of experimentation, but becoming aware of the fact that the techniques of political representation always entail programs of the somatic production of subjectivity. I’m not opting for any direct action against representation, but for a
118 Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 4.
119 Boyd, Jennifer. A Theory for the Strange Girl: Raw Red Text. s. 4.
micropolitics of disidentification, a kind of experimentation that doesn’t have faith in representation as an exteriority that will bring truth or hapiness.121
I en parafras på Deleuzes becoming-women, kan man kanske uttrycka det som att Tiqquns Young Girl genomgår en faktisk molekylär revolution först när hon situeras i den biotekniska flickkropp som utifrån just denna kropp deturnerar den pharmacologisk och semiotekniskt konstruerade subjektivitet som Imperiet upprättat. Således blir den könsdikotomi som könsskillnadsteoretikerna använder sig av paradoxalt nog just den metod som förverkligar potentialen i Deleuzes teori, och Strange Girl axlar rollen av den Alice som han velat se i den unga flickan.