Strategisk hållbar utveckling

I över 30 år har hållbar utveckling vuxit från att ha en liten plats på den politiska agendan till att vara en av de mest värdefulla vetenskapliga disciplinerna att utforska och en avgörande prioritering för alla politiker runtom i världen att ta hänsyn till (Hull, 2008; Kajikawa, Tacoa, & Yamaguchi, 2014; United Nations, 2015; World Commission on Environment and Development, 1987). Vad hållbar utveckling betyder är det däremot väldigt få som svarar operationellt på (Robèrt, 2016). Kanske beror detta på att det inte finns någon universell precisering av hållbarhet och att hållbarhet oundvikligt speglas av en mängd puristiska definitioner (Chasin, 2014; Ben-Eli, 2012; Hopwood, Mellor, & O'Brien, 2005). I alla fall så är det svåra med hållbarhet inte att det saknas riktlinjer vilka omfattar alla aspekter av hållbarhet (T.ex. SASB eller GRI), det svåra är vad som är väsentligt för att arbete och utveckling ska ske hållbart (Jacobs, 1999; Robért, o.a., 2002; Elliott, 2006).

Så vad innebär det när arbete sker för en hållbar utveckling egentligen? Efter klimatmötet i Paris (2015) så har ett (emellertid stort) antal länder ratificerat om ett klimatavtal, för att undvika hotet från de globala klimatförändringarna (United Nations, 2015). För Sverige, som inte (vid skrivelsen av denna uppsats) ratificerat om någon överensstämmelse, så har mötet likväl resulterat i att de nationella målen skärpts, verktygen ökat och motiven för omställning mot hållbarhet blivit större

(Miljömålsberedningen, 2016). Vad detta globala initiativ talar om är en form av polycentrisk (komplex, flernivå) styrning, vilket ska leda till en värdig och hållbar framtid genom ett ömsesidigt ansvarstagande samarbete. En form av styrning som enligt nobelpristagaren (2009) Elinor Ostrom och många andra forskare är mycket viktig att inkludera i miljö- och hållbarhetsarbetet (Schlager &

Blomquist, 2008; Agrawal & Gibson, 2001; Ostrom, 2010; Galaz, Crona, Österholm, Olsson, & Folke, 2012; Brunnander, 2016). Vilken kravmässig framväxt som klimatmötet tillfört Sverige, som inte rättsligt bundit sig till något avtal är det däremot svårt att forma ett greppbart svar kring. Friheten i beslutet (att inte ratificera) godtar en mängd beslut som ur miljösynpunkt kan anses skadliga och en viss ödmjukhet bör visas till de miljömässiga resultaten av dessa omfattande globala initiativ för hållbar utveckling. Eftersom, samtidigt som avtalet stimulerar både marknaden och beslutsfattare till omställning (Olsson, Folke, Galaz, Hahn, & Schultz, 2007; Folke, Pritchard, Berkes, & Coldling, 2007), vare sej nationer ratificerar avtalen eller inte, så kan det också leda till ökade nivåer av komplexitet och brist på normativ klarhet (McGinnis, 2016), när budskapet egentligen är enkelt;

åtgärder finns och det viktigaste är att engagemanget utspelar sig i handling (Duit, Galaz, Eckerberg,

& Ebbesson, 2010; Bulkeley & Betsill, 2006).

Andra hållbarhetsprotokoll, så som Brundtlandskommissionen (1987), saknar också den viktiga delade mentalitet kring vad som är hållbart och hur den konkreta förändringen mot det hållbara samhället bör angripas. Kritiken riktas framförallt mot den filosofiska begreppsbeskrivningen som lämnar utrymme för egna tolkningar och den svaga tillämpningen av hållbarhetprioriteringar, som kan betyda olika saker, för olika människor i olika situationer (Hilborn, Punt, & Orensanz, 2004; Marsden, Lawler, Nellthorp, & Kelly, 2010). Tillexempel, kan hållbarhet i olika utvecklingsländer förknippas med;

imperialism, samtidigt som flera organisationer i västvärlden kan betrakta hållbarhet som; en universal lösning på alla världens problem, samtidigt kan pragmatiska brukare av jordens resurser uttrycka hållbarhet som; en charmig, men ouppnåelig form av utopi, som endast är till för den orealistiska idealisten (Rice & Robinson, 2012). Kanske beror det framförallt på att dessa tre ord (people, planet, profit) gått vägen för att bli en allmänt accepterad beskrivning av hållbarhet, för att ge klarhet och fånga bredden av hållbarhetsområdet. Samtidigt kan detta vrida hållbarhet till att innebära något som

22 välgörenhet… Fastän många ser värdeskapandet och riskhanteringen i att verka mer hållbart är det fortfarande en utmaning i att integrera hållbarhets tänkande i strategier och affärsbeslut, vilket

resulterar i att organisationer återkommande gånger exponeras av risker och konsekvenser som uppstår när koppling mellan prioriteringar för hållbar utveckling och beslutsfattandet är för svag.

För att hantera sådana risker och driva ett mer strukturerat miljö- och hållbarhetsarbete har flera arbetssätt nått marknaden, av dessa kan ISO 14001 (2015) eller EU:s motsvarande standard, EMAS (2009) betraktas som de mest accepterade från ledningshåll (Maletič, Podpečan, & Maletič, 2015;

González-Benito, Lannelongue, & Queiruga, 2011). Ett annat, mer vidspridit generiskt angreppsätt för att arbeta mer omfattande med helheten av miljö- och hållbarhet är det naturliga steget (The Natural Step, 2016). Det naturliga steget är baserat på ramverket för strategisk hållbar utveckling (FFSD) och i detta underkapitel beskrivs detta strategiska ramverk baserat på hållbarhetsprinciper som en integrerad del av det långsiktiga miljöarbete som en organisation delta i. FSSD tillför ramar genom att tillämpa systemvillkor i olika beslutssammanhang samtidigt som det skapar en delad uppfattning av väsentliga delar för hållbarhet, vad hållbarhet innebär i olika situationer och en form av långsiktig plan för att funktionera hållbart. I koppling till detta presenteras nudging som ett verktyg för hållbar utveckling inom givna ramar och som en del av det strategiska miljöarbetet.

I ramverket tillämpas en femstegsmodell (5-level framework). Denna metod hjälper företag och organisationer att förbättra sina finanser och skapa konkurrensfördelar genom att verka mer långsiktigt motståndskraftigt. Huvudsakligen bidrar femstegsmodellen (5LF) med en ram för den strukturella planering av utveckling med hänsyn till jordens komplexa system samtidigt som det medför en något mer gripbar beskrivning av det arbete som krävs för att driva ett strategiskt arbete för hållbar

utveckling (Robért K.-H., 1994). Planeringsprocessen (5LF) är uppdelad och består av följande fem delar: (i) Systemet, (ii) visionen, (iii) strategin, (iv) handlingen och (v) verktygen (se figur 7).

Nivåerna är ömsesidigt beroende av varandra och eftersom att hållbarhet inte var av relevans förens icke-hållbarhet började existera, så är hållbarhetsprinciperna utformade som begränsningar och inte möjligheter (Robért K.-H., 2000). D.v.s. Hållbarhet argumenteras inte för som en möjlighet.

Principerna är istället utformade som begränsningar, som säger vad mänskliga aktiviteter inte får innebär. Visioner och handlingsplaner skapas därefter hänsyn till dessa systemvillkor (principer) för att aktiviteterna inte ska överskrida de planetära begränsningarna (Rockström, o.a., 2009; Robért, Broman, & Basile, 2013).

Detta ska däremot inte missuppfattas som att ramverket är lika med naturens lagar… Systemvillkoren sägs följa logiska principer, som är baserade på den vetenskapliga beskrivningen av jordens biosfär.

”Naturens lagar” är endast tillämpade i steg ett och tre. Alla steg fyller alltså inte detta syfte, att uppfylla naturens lagar. Däremot så har alla nivåer en heuristisk relation till varandra. Tillexempel vore inte hållbarhetsprinciperna särskilt hjälpsamma eller svår att kommunicera om inte de andra nivåerna existerade. Nivåerna är istället sammankopplade och kompletterar varandra – det ena fungerar inte utan det andra (Holmgren & Robért, 2000). Nedan illustreras planeringsprocessen (5LF) grafiskt med den väsentliga informationen för varje steg.

Figur 7: Femstegsmodellen (5LF), tillämpad i ramverket för strategisk hållbar utveckling.

i. Systemet

ii. Visionen

iii. Strategin

v. Verktygen iv. Handlingen

23 i. Upprättande av system, enligt principer för jordens planetära begränsningar och med hänsyn

till att processer verkar inom ett socio ekologiskt system.

ii. Överensstämmelse med grundläggande principer (system eller hållbarhetsprinciper) för en positiv utkomst, där socio ekologisk hållbarhet är det minska kravet för visionen.

iii. Strategier för processen för att nå detta resultat (t.ex. Strategi för hållbar utveckling).

iv. Handlingar och åtgärder, dvs. konkreta insatser som hjälper att flytta den globala det socio-ekologiska systemet (nivå I) mot framgång (t ex återvinning, divestera ur fossilindustrin och övergå till förnybar energi).

v. Verktyg (t.ex. ISO 14001, EMAS, LCA, TMF) för att övervaka, stödja och granska (i) utvecklingen och effekten av åtgärder med relevans till principerna för processen (t.ex.

nyckeltal för att följa om de överensstämmer med hållbarhetsprinciperna) och/eller (ii) statusen av självaste systemet som vi försöker skydda, inklusive miljöpåverkan eller minskad påverkan (t.ex. ekotoxicitet eller sysselsättning), som en följd av strategiskt planerade samhällseffektiva åtgärder (Robért, o.a., 2002).

I ramverket definieras hållbarhet som en utmaning över tid och rum, där den s.k. hållbara visionen är ett centralt tankesätt. Det första steget i modellen (systemet) beskrivs enligt Robért K.-H (2000) som den huvudsakliga nivån med hänsyn till att processer verkar inom ett socio ekologiskt system. Detta ställer krav på processerna enligt principer för jordens planetära begränsningar. I detta steg strävar man efter att förstå, beskriva och analysera de den dynamiska relationen mellan de ekologiska och sociala systemen. Klarhet söks i omfattningen av det system som man arbetar med och det passar in i samhället, biosfären och på planeten jorden. För att göra detta granskas det egna systemet och alla dess komponenter för att få en förståelse av de fundamentala flödena som driver systemet. I denna nivå tillämpas den s.k. tratten (figur 8), som också är en metafor för tiden mellan nuvarande verkligheten och den framtida hållbara visionen.

Figur 8: Tratten, tillämpad i ramverket för Strategisk Hållbar Utveckling. Rekonstruerad från (Robèrt, 2016).

Originellt sett är tratten en illustration som hänvisar till den systematiska degraderingen av biosfärens olika ekofunktioner. De avsmalnande väggarna representerar resurstillgänglighet och samhällelig efterfrågan på resurser. Därmed visar den hur samhället måste verka inom dessa gränser och den naturliga oförmågan att upprätthålla samhället med ett växande krav på tjänster och resurser. I Broman och Robért’s (2015) senare arbete klarlägger de att ramverket inte strävar efter utopi, men att det krävs ett stopp i den systematiska degraderingen av den mänskliga civilisationen.

24 Den andra nivån (visionen) handlar om att tillämpa hållbarhetsprinciper för att skapa en hållbar vision att arbeta mot. Den hållbara visionen bör representera kärnvärden och strategiska mål med hänsyn till hållbarhetsprinciper. Vanligtvis innebär det en vision av organisationens roll i det hållbara samhället.

De (fyra) hållbarhetsprinciperna som tillämpas innebär att det inte tillåts någon form av systematisk:

(i)… koncentrationsökning av ämnen från jordskorpan (T.ex., fossilt kol, metaller, olja etc.) (ii)…

koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion (T.ex. freoner, kväveoxider,

hormonliknande kemikalier etc.) (iii)… undanträngning med fysiska metoder (T.ex. överuttag av kalhyggen, överfiskning, etc.). Den sociala dimensionen (iv) är uppdelad på flera principer, men sammanfattas vanligtvis som en princip. Principerna för social hållbarhet har däremot sagts vara i behov av utveckling då de visat sig vara otillräckligt vetenskapligt baserade (Missimer, Robért, &

Broman, 2016). Förslag till förändringar för att utveckla de sociala principerna presenteras i två artiklar av Missimer, Robért, & Broman (2016). Principerna som inkluderas nedan är de som Broman

& Robért (2015) inkluderade i sin senaste publicerade presentation av ramverket. Principerna i ramverket säger att människor i det hållbara samhället inte systematisk ska förebyggas från att uppfylla deras egna behov eller utsättas för olika strukturella hinder (T.ex. missbruk av politisk, kulturell eller ekonomisk makt). D.v.s. hinder som skadar eller försvagar människans möjligheter för:

(i)… Integritet (t.ex. god fysisk och psykologisk hälsa), (ii)… inflytande (t.ex. yttrandefrihet), (iii)…

kompetens (t.ex. personlig utveckling), (iv)… opartiskhet (t.ex. bli lika värde, diskriminering eller orättvis behandling etc.), (v)… meningsskapande (t.ex. kulturell frihet, meningsfulla villkor av eget värde, etc.). Ramverket kräver att någon form av vision inramas utifrån dessa principer där den

ultimata visionen bör eliminera riskerna helt. Däremot så är principerna icke-normativa. Vilket betyder att det finns en oräknelig mängd kombinationer som kan användas som hållbar vision och ändå

uppfylla kriterierna för organisationen (Broman & Robért, 2015).

I det tredje steget (strategin) ligger fokus på hur utövare ska angripa och närma sig visionen (steg 2) strategiskt (steg 3) för att flytta samhället i en hållbar riktning (steg 1). För att göra detta finns det ett antal principer, med fokus på att nå målet och den hållbara visionen. Den viktigaste strategin att fokusera på är backcasting, för att prioritera vilka steg som behöver tas för att skapa framgång utifrån hållbarhetsprinciperna och den tidigare bestämda visionen. D.v.s. backcasting används för att blicka tillbaks från den framtida hållbara visionen för att bestämma vilka handlingar som bör vidtas för att arbeta strategiskt mot denna vision.

Figur 9: Backcasting enligt (FFSD) ABCD modellen. Rekonstruerad från (The Natural Step, 2016).

25 A. Processen börjar med en ömsesidig förståelse av hållbarhet ur ett systemperspektiv, för att

tillsammans kunna skapa en gemensam hållbar framtidsvision

B. Andra steget innebär en analys av den nuvarande verkligheten (med hänsyn till

hållbarhetsprinciperna), för att identifiera relevanta hållbarhetsfrågor, deras affärsmässiga konsekvenser och ev. möjligheter till förändring

C. I det tredje steget förväntas människor blicka bakåt från den hållbara visionen för att med hjälp av brainstorming forma kreativa lösningar som ska leda mot den hållbara visionen D. I det sista steget prioriteras handlingar strategiskt utifrån det som (i) visar vägen mot

hållbarhet snabbast, (ii) fungerar bäst som en språngbräda för framtida förbättringar och (iii) maximerar sociala, ekologiska och ekonomiska framgångar. För att svara på detta används följande tre prioteringsfrågor.

i. Leder handlingen i rätt riktning i förhållande till hållbarhetsprinciperna?

ii. Kan handlingen fungera som en flexibel plattform (språngbräda), öppen för framtida förbättringar?

iii. Kommer handlingen att generera tillräckligt med fördelar för att processen ska kunna fortsätta?

Genom hela denna strategiska utveckling är det särskilt viktigt att (i) bevara ett systemperspektiv (steg 1) för att undvika oförutsägbara konsekvenser, (ii) kontrollera strategins politiska samstämmighet (t.ex. internationella överensstämmelser och annan relevant lagstiftning), (iii) säkerställa integration mellan alla parter (t.ex. företagsledare, företrädare för det civila samhället, icke-statliga organisationer etc.), (iv) planera med försiktighet med hänsyn till olika osäkerheter och (v) upprätthålla en progressiv och praktisk inställning till vetenskap och innovation (Balaskas, Lima, & Seed, 2009). Backcasting används i detta steg som modell för att angripa den hållbara visionen. Strategin och tillvägagångssättet diskuteras utifrån den s.k. ABCD-processen (förståelse och vision  aktuell verklighet  kreativa lösningar  prioritering) medan backcasting modellen vägleder processen (Holmgren & Robért, 2000).

Fjärde steget (handlingen) handlar om att hjälpa beslutsfattare se vilka åtgärder som är möjliga utifrån den tidigare prioriteringsprocessen och planering som skett. I detta steg (steg 4) tillämpas handlingar i praktiken enligt strategin (steg 3) för att nå målet och gå vägen mot den hållbara visionen (steg 2) (t.ex. ökad återvinning och övergång till förnybar energi).

Det femte och sista steget (verktyget) beskriver de "verktyg" som valts för att strategiskt (steg 3) utveckla och stödja handlingen (steg 4) som hjälper oss nå den hållbara visionen (steg 2), samtidigt som det hjälper oss att bättre förstå systemet (steg 1) (Robért K.-H., 2000). Steget hjälper användare sammanställa vilka olika metoder, begrepp och verktyg som kan vara lämpliga att användas för att gå vägen mot den hållbara visionen. Steget är särskilt viktigt i beslutssammanhang och verktygen fungerar som beslutsstöd genom att övervaka, utvärdera och kontrollera att framsteg verkar successivt mot den hållbara visionen, med hänsyn till hela systemet. Det finns en bred mängd verktyg och metoder som allesammans är effektiva på olika vis, men det går bra att använda verktyg tillsammans för att skapa synergieffekter. Detta steg (steg 5) brukar exempelvis inkludera saker som

miljöledningssystem och olika miljösystemanalytiska verktyg (t.ex. ISO 14001, EMAS, LCA, cirkulär design, faktor 10, emergianalyser, etc.). Många av dessa kan användas i beslutsfattandet för att

underlätta bedömningen av miljöaspekter och miljö- eller hållbarhetsinitiativ eller stärka det befintliga hållbarhetsarbetet. Ett exempel skulle kunna vara ABCD-modellen som är en metod som hjälper organisationer arbeta tillämpa det naturliga steget för deras specifika verksamhet.

I detta sammanhang tillämpas nudges som en konkret handling som verkar katalyserande mot den hållbara visionen. Eftersom att, i takt med att det blir vanligare att arbeta med beteendeinsikter kan delar av verksamheten effektiviseras. Nudging (alt. beteendestyrning) å andra sidan, tillämpas som ett holistiskt, men samtidigt robust verktyg för att arbeta systematisk med användningen och tillväxten av beteendeförändrande åtgärder som kompletterar det befintliga hållbarhetsarbetet och driver mot den

26 hållbara visionen. I kapitel 7.1 beskrivs kopplingen mellan teori, backcasting och strategiskt

hållbarhetsarbete och i kapitel 4.1.1 framförs ledningsförslaget tillsammans med en metodbilaga (se bilaga 2).