Anna Johansson, föreståndare KvinnSam
Linda Börjesson, universitetsbibliotekarie KvinnSam
2
Inledning... 3
Tillvägagångssätt och disposition ... 3
ABM-sektorn i samverkan med forskning ... 4
ABM Postdok-program ... 4
Nordiska museets forskarskola ... 5
Framtidsutsikter för KvinnSam ... 7
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ... 8
Forskningsrådet ... 8
Forskningssekreterarens roll ... 9
Förlägga forskning på ARAB ... 9
Framtidsutsikter för KvinnSam ... 9
Vetenskapligt råd ... 9
Forskningssekreterare ... 10
Förlägga forskning på KvinnSam ... 10
Projekt som KvinnSam kan initiera ... 11
Infrastrukturprojekt ... 11
Arkiv att forska på ... 11
Finansiering ... 14
Riksbankens jubileumsfond ... 14
Vetenskapsrådet ... 14
Forsknings- och innovationskontoret på GU ... 15
Sammanfattning och förslag på framtida åtgärder ... 16
Referenser... 19
3
Syftet med den här rapporten är att undersöka möjligheten att knyta forskare närmare verksamheten på KvinnSam. KvinnSam blev 2018 inrättat som universitetsgemensam forskningsinfrastruktur vid Göteborgs universitet, och fick då även en styrgrupp. Denna styrgrupp har uppmuntrat KvinnSam att undersöka möjligheterna att knyta forskare till verksamheten. En anledning till att vi undersöker detta är att det skulle ge fördelar som att stärka den vetenskapliga kvaliteten på forskningen i samlingarna, såväl som att öka samarbetsytor med forskarna.
Tillvägagångssätt och disposition
Vi har studerat rapporter från projekt som arbetat med att knyta forskare till
institutioner, så som satsningen att öka rekryteringen av nydisputerade forskare till ABM-sektorn initierad av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Kungl.
Vitterhetsakademien, KVHAA) 2006 och Nordiska museets forskarskola som startade 2002 och erbjöd forskarutbildning till en grupp anställda vid museerna.
Vi har även besökt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB), då vi ville undersöka en ABM-institution där man arbetar med att öka forskningen inom fältet och på de egna samlingarna. ARAB, är liksom KvinnSams arkiv, ett enskilt arkiv som har ett tematiskt uppsamlingsområde. Inom den enskilda arkivsektorn finns ingen gemensam organisation och arkivlagen och arkivförordningen omfattar inte denna.
Vetenskapsrådet initierade rapporten Genus och arkiv som kom att belysa arkiv som en
”viktig med underutnyttjad infrastruktur för genusforskningen” (Nordenstam, 2008, s. 2).
Under rubriken Projekt som KvinnSam kan initiera tar vi upp förslag ur denna rapport.
Vi tar i även korthet upp på tänkbara finansieringsmöjligheter som KvinnSam på egen hand kan söka för att utveckla verksamheten.
Avslutningsvis sammanfattar vi vad vi kommit fram till och ger förslag på hur vi kan gå vidare.
4
Nedan sammanfattas två projekt utifrån hur de kan relatera till KvinnSams ambition att i framtiden affiliera forskare till verksamheten. Projekten är ABM Postdok-program och Nordiska museets forskarskola.
ABM Postdok-program
År 2006 tog Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Kungl.
Vitterhetsakademien, KVHAA) initiativet till ett program som gick ut på att öka rekryteringen av nydisputerade forskare till ABM-sektorn. Man ville:
• stimulera kvalificerad forskning på de samlingar eller det material som respektive myndighet eller motsvarande ansvarar för i bokbestånd, magasin och arkiv
• skola in forskare i det administrativa arbetet parallellt med forskningsarbete
• stärka sektorns forskarkompetens
Programmet skulle ge forskare inom olika områden möjlighet till anställning under högst fem år med 75 procents postdoktoral forskning och 25 procent arbete som trainee vid ett arkiv, bibliotek eller museum. De forskningsprojekt som de skulle genomföra under denna tid skulle anknyta till och utnyttja institutionernas samlingar. Samtidigt skulle forskarna skolas in i institutionernas verksamheter. De skulle därefter kunna beredas möjlighet till
tillsvidareanställning. (Nuorteva & Wahlén 2012, .s. 5-7) Principerna för programmet:
• Myndigheten ifråga erhåller medel för att täcka två tjänster om 75 procent under fem år, i två respektive tre år.
• 75 procent skall utnyttjas för forskningsverksamhet via nyanställd disputerad personal (extern rekrytering är prioriterad). Disputationen skall ha ägt rum inom en tidsram av cirka fem år. För att komma ifråga får den sökande inte vara äldre än 50 år. Den sökande måste ha avlagt doktorsexamen vid ansökningstillfället.
• Resterande tid om 25 procent skall utnyttjas för tjänstgöring inom myndigheten och bekostas av densamma.
• Vederbörandes forskningsområde skall utgå från ett lokalt behov av att bearbeta de interna samlingarna (motsv.). Forskaren skall vara väl anknuten till en
universitetsinstitution och /eller andra motsvarande forskarnätverk.
• Handledning i myndighetens ordinarie arbete (inkl. introduktion i samlingarna el.
motsv.) skall ske av en erfaren tjänsteman som helst har vetenskaplig meritering (trainee-systemet). Handledningstiden måste uppgå till minst 10 procent av tjänstgöringen och bekostas av myndigheten.
• Myndigheten står för alla overheadkostnader.
• Under dessa fem år uppmuntras myndigheterna att på olika sätt och i olika konstellationer anordna seminarier, workshops, kollokvier och symposier.
Finansiärerna kan ev. bidra ytterligare till detta.
(Nuorteva & Wahlén 2012, s. 11-12)
5
beroende på att handledarnas roll inte definierats tillräckligt tydligt från början. Detta förefaller ibland ha lett till att forskarna själva har fått sträva efter att finna sin roll inom organisationen. Inte minst kunde handledarna ha varit aktiva mot slutet av anställningarna då situationen beträffande utformningen av fortsatt anställning för en del var oklar.
Tjänstgöringen inom ramen för de 25 procenten har innehållit mycket varierande uppgifter på de olika institutionerna. Den har omfattat kontakter med allmänhet och forskare, besvarande av avancerade referensfrågor till forskare, redaktionellt arbete, visningar, rådgivning och experthjälp, remissvar, utställningar, katalogtexter för utställningar, arrangemang av konferenser, seminarier och gästföreläsare, granskning som sakkunnig av bok- och utställningsmanus, föreläsningar, bidrag till utställningar, inventering, i något fall digitaliseringsprocesser (såväl skapandet av metadata som digitalisering i sig av tryckt
material), arbete med interna mål och strategier, deltagande i ledarskapsutbildning. Ibland har det också rört sig om relativt okvalificerade uppgifter. På det hela taget har de dock uppfattats som utvecklande, även om flera anger att deras kompetens inte utnyttjats till fullo. Samtidigt har detta förhållande skapat öppningar för forskarna att ta egna initiativ och därigenom hitta vad de uppfattar som meningsfulla arbetsuppgifter.
En klar majoritet av forskarna är nöjda även om några av dem också anger att 25 procent egentligen är för lite för att hinna sätta sig in i verksamheten och att en jämn fördelning skulle ha varit att föredra för att bättre kunna bidra till institutionens verksamhet. (Nuorteva &
Wahlén 2012, s.16-18)
Helhetsbedömningen är dock att programmet har varit framgångsrikt. Omfattande forskning har genomförts baserad på institutionernas samlingar. De allra flesta av forskarna har i dag en tillsvidareanställning. De har under fem års tid kunnat ägna sig åt forskning och samtidigt blivit en del av de arbetsplatser där de har verkat. Institutionerna har fått tillgång till mycket kvalificerade medarbetare, nu i ganska stor utsträckning docentkompetenta och väl insatta i deras verksamhet. Dessa personer kommer i fortsättningen att kunna tillföra mycket om de stannar kvar och får möjlighet att genomföra forskning inom sina anställningar. (Nuorteva &
Wahlén 2012, s.33-35)
Nordiska museets forskarskola
Avsikten med Nordiska museets forskarskola var att erbjuda forskarutbildning till en grupp anställda vid museerna så att de efter fem år av arbete, 20 % på deras arbetsplats och 80 % egen forskning, kunde avlägga svensk doktorsexamen med en publicerad avhandling.
Gruppen består i sin helhet av 13 fullt finansierade doktorander, 11 finansierade av
Riksbankens jubileumsfond (antagna 2002) och 2 av Vitterhetsakademien (antagna 2005).
Forskarskolan skulle vidare på längre sikt bidra till att det fanns fler personer i chefsställning med forskarutbildning på landets museer. (Otto & Villstrand 2008, s. 7)
Sammanfattningsvis har forskarskolan till sin organisering varit funktionell och effektiv och man har tagit väl hand om doktoranderna. Enligt handledarnas uppfattning har doktoranderna fått mer uppmärksamhet än de flesta i motsvarande situation. Det enda problemet som
doktoranderna enligt dem haft är att de har erbjudits för många miljöer att integrera sig i. Å
6
präglades av interna motsättningar och att man satte ned mycket arbete på att hitta en god form och en funktionell intern arbetsfördelning. (Otto & Villstrand 2008, s. 10)
Forskarskolan är snarare konstruerad som ett nätverk än den utgör en fysisk enhet.
Organiseringen av styrgrupp och arbetsgrupp och arbetsfördelningen dem emellan var inte helt genomförd från starten. Dessutom har doktoranderna saknat formell representation i styr- och arbetsgrupp, vilket många har uttryckt ett missnöje med. Forskarutbildningen har varit organiserad som kurser och workshops varje termin vilka tillsammans med två exkursioner sammantaget har gett 20 kurspoäng. Forskarskolans kurser har varit tvärvetenskapliga och obligatoriska. Samtliga doktorander har deltagit i minst åtta kurser. Utöver detta har
doktoranderna deltagit i kurser på sina respektive universitet. (Otto & Villstrand 2008, s. 15) [Rapportens] konklusion blir att många goda resultat har uppnåtts:
• Doktoranderna har genomfört sin forskarutbildning.
• De har utgett och försvarat sina avhandlingar på ett fullt tillfredsställande sätt i sina respektive akademiska miljöer.
• Forskarskolan har utvecklat ett mycket relevant kulturhistoriskt och
kulturarvsspecifikt forskarutbildningsprogram i vilket teoretiska, metodologiska och epistemologiska perspektiv kombineras på ett fruktbart sätt och i en form där både den individuella och kollektiva reflektionen bereds rum. Med en litet mer
internationell vinkling kommer programmet att kunna fungera som en utmärkt grund för en framtida forskarskola inom området.
• Skolan är den första av sin typ i Sverige och har uppnått en hög status och god renommé.
• Forskarskolan har bidragit till att etablera en starkare koppling mellan forskning och museipraktik, både diskursivt och substantiellt (forskarvolymen), något som på längre sikt kan bidra till att synen på museernas roll i forskarsamfundet förändras
• Tvärvetenskapligheten tycks ha stärkt forskarskolan som forskarmiljö och bidragit till kvaliteten (och därmed ökat genomströmningen)
• Nordiska museet har fungerat berömvärt väl i rollen som huvudman.
• Finansiärernas tilldelning av resurser garanterade forskarskolan en stabil ekonomisk grund. Medlen har använts planmässigt och på ett optimalt sätt.
Det mest positiva är att det har etablerats en så starkt tvärvetenskaplig miljö med god gruppdynamik och en trygghet som gjort att ingen har känt sig ensam. Skolan har skapat trygghet för doktoranderna, medan de största oklarheterna har gällt universitetens och museernas roller i förhållande till projektet. Det mest negativa är att kursernas profil är för nationell och således för litet internationell. Som ett led i evalueringsprocessen ombads doktoranderna skriva ned de tre bästa och de tre mest problematiska omständigheterna under sin tid inom forskarskolan. Konklusionen av deras svar blir att doktoranderna positivt
konstaterande att utan forskarskolan skulle det aldrig ha blivit fråga om några forskarstudier för deras del. Skolan hade en god struktur, var präglad av stort engagemang och en givande samvaro kring den gemensamma vägen in i det akademiska, gav ekonomisk trygghet under avhandlingsarbetet och en ständigt närvarande möjlighet till handfast hjälp. Den erbjöd den
7
vid universitetet. Det upplevdes som inkonsekvent att det begärdes av doktoranderna att de inte skulle ha sin arbetsplats vid universitetet då det samtidigt fanns förväntningar på att de skulle bygga upp nätverk med universitetsforskarna. Dessutom upplevde sig en del ha fått för litet hjälp från forskarskolan då det gällde fördelningen av arbetstiden mellan egen forskning och museiarbete. Också de varierande grunderna för poängberäkning skapade osäkerhet, något som forskarskolan emellertid inte kan ställas till svars för. Den mest genomgående kritiken gällde att personerna i skolans ledning projicerade sina egna stora ambitioner och höga förväntningar på doktoranderna, att deras stora visioner verkade pressande. Samtidigt är det ändå så att det är den höga fackliga nivån som gett skolan dess stryka och anseende.
Rapporten menar att nya insatser och initiativ bör:
• Bevara kopplingen till avnämarna.
• Bli mer internationellt orienterad.
• Inbegripa fler institutioner än museerna – gärna hela kulturarvssektorn.
• Undvika en polarisering mellan museiforskning och museologi.
• Utarbeta en realistisk version – vilken typ av akademiker skall man vara.
• Överväga om det är möjligt att gestalta forskningsresultaten på alternativa sätt i förhållande till en traditionell avhandling.
• Befrämja en mångdimensionell och kontinuerlig växelverkan mellan museer/minnesorganisationer och universitet.
(Otto & Villstrand 2008, s. 35-39) Framtidsutsikter för KvinnSam
Sammanfattningsvis har dessa båda projekt haft en god inverkan på ABM-institutionerna i fråga. De har bidragit till en starkare koppling mellan ABM-praktik och forskning, och har gett institutionerna tillgång till mycket kvalificerade medarbetare som i olika omfattningar har beforskat dess samlingar. Vi ser gärna att våra samlingar ger upphov till forskning av god kvalitet, och inte minst nya medarbetare i form av disputerade forskare, eller att medarbetare som redan är anställda ges möjlighet att disputera på vårt material.
KvinnSam skulle vidare kunna undersöka möjligheten att anställa forskare (antingen
odisputerade i den egna medarbetarskaran på Göteborgs universitetsbibliotek som Nordiska museets forskarskola, eller nydisputerade externa forskare som i ABM Postdok) och hur detta rent praktiskt skulle kunna fungera. Som exemplet ABM Postdok har Riksbankens
jubileumsfond och Vitterhetsakademien bekostat merparten av kostnaderna: 75% av tjänsterna. Resterande 25% har bekostats av myndigheten själv och den tiden ska också tillbringas med arbete med de egna samlingarna. Myndigheten står för alla
overheadkostnader. Ett av kriterierna är att forskningen i fråga ska utgå ifrån de egna samlingarnas behov, vilket är något som KvinnSam skulle kunna arbeta vidare med att identifiera, då behoven finns (se Arkiv att forska på i denna rapport).
8
Idag arbetar Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) forskningsinitierande genom sitt forskningsråd, en anställd forskningssekreterare samt genom att erbjuda forskare att förlägga sin forskning på ARAB. Man har också positiva erfarenheter av att tidigare ha haft
disputerade forskare anställda som arkivarier men i nuläget finns inga sådana anställda.
Forskningsrådet
Forskningsrådet beskrivs på ARAB:s webb som ”ett vetenskapligt rådgivande organ och inte anslagsgivare. Till uppgifterna hör att främja forskningen om arbetarrörelsens historia, att sprida forskningsresultat och att främja en dialog mellan forskare och
organisationsrepresentanter”.
ARAB grundades 1902 och forskningsrådet har funnits sedan 1981. Rådets ledamöter kommer från forsknings- och organisationsmiljöer. Ledamöterna utses av styrelsen för ARAB där även institutionschefen ingår och ARAB:s forskningssekreterare, som fungerar rådets sekreterare.
Forskningsrådet har en rådgivande funktion och har också som uppgift att anordna seminarier, i regel minst ett om året, ofta i samarbete med andra institutioner eller organisationer. Seminarierna dokumenteras ofta i tidskriften Arbetarhistoria men forskningsrådet står även bakom en viss bokutgivning.
Rådet består av fjorton ledamöter varav hälften är forskare och hälften yrkesaktiva.
Forskarrepresentanterna är forskare inom arbetarhistoria och kommer från Nordiska lärosäten som Århus, Åbo och Oslo. Från Sverige finns forskare från Umeå universitet, Forte, Lunds universitet, Stockholms universitet, Södertörns högskola och Uppsala universitet. Bland de yrkesverksamma finns representanter från LO, Kommunal, Internationalen i Geneve och Livsmedelsarbetarens tidskrift Mål och medel.
Rådet sammanträder ungefär tre gånger om året och delar årligen ut Rudolf Meidner-priset (sedan 1995) för forskning i fackföreningsrörelsens historia.
Nuvarande ledamöter i forskningsrådet är:
• Ordförande Ella Niia, (Stockholm)
• Joa Bergold, utredare LO (Stockholm)
• Lars Berggren, professor (Lund/Landskrona)
• Håkan Blomqvist, docent (Huddinge)
• Barbro Budin, jämställdhetshandläggare IUF (Genève)
• Mikael Eivergård, institutionschef ARAB (Huddinge)
• Mary Hilson, professor (Aarhus)
• Jonny Jakobsson, ombudsman Kommunal (Stockholm)
• Inger Jonsson, docent (Uppsala/Stockholm)
• Knut Kjeldstadli, professor (Oslo)
• Malin Klingzell-Brulin, chefredaktör Livs (Stockholm)
• Jens Ljunggren, professor (Stockholm)
• Johanna Overud, universitetslektor (Umeå)
• Nina Sjöberg, landsarkivarie (Uppsala)
9 Forskningssekreterarens roll
I forskningssekreterarens arbete ingår att
− Initiera forskning (seminarium, konferenser, workshops).
− Skriva forskningsansökningar för ARAB:s räkning.
− Vara redaktör för tidskriften Arbetarhistoria.
Silke Neunsinger är anställd som forskarsekreterare och är den enda heltidsanställda
forskaren på ARAB. Neunsinger är utbildad forskare men har ingen tid för egen forskning i tjänsten. För att bedriva egen forskning föredrar Neunsinger att ta en sammanhängande ledighet eftersom hon anser att det är svårt att arbeta parallellt med forskning och
administration. Neunsinger menar att konferenser, seminarium och workshops är det bästa sättet för ARAB att initiera forskning. Neunsinger skriver forskningsansökningar för ARAB:s räkning. Idéerna kommer från forskningsrådet och från de seminarier och workshops som Forskningsrådet anordnar. Om man får medel för ett projekt anställer man den personal som behövs.
Förlägga forskning på ARAB
Forskare som forskar på ARAB:s material eller inom ämnen som relaterar till verksamheten har möjlighet att förlägga sitt arbete på ARAB mot en OH-avgift på 30% som täcker
kostnaden för arbetsrum, dator och allt annat som behövs.
En viktig synergieffekt av att ha forskare på plats som en del av verksamheten är att de som del i verksamheten får se hur arkivarier och bibliotekarier arbetar och att de när de går vidare tar med sig sina framtida studenter till ARAB. För ARAB är det viktigt att få besök av studenter som lär sig att söka i och använda arkivet.
Tidigare har ARAB haft disputerade forskare anställda som arkivarier. En fördel med detta har varit att forskare ställer andra frågor till materialet än en yrkesverksam gör menar nuvarande forskningssekreterare Silke Neunsinger.
På ARAB har det också tillämpats korta anställningar forskare (ca 2 månader) för att skriva forskningsansökningar. Detta har då finansierats med forskningssekreterarens lön då denne varit tjänstledig för egen forskning.
Framtidsutsikter för KvinnSam
Under denna rubrik går vi igenom på vilket sätt ARAB:s arbetssätt skulle kunna vara relevant för och applicerbart på KvinnSams verksamhet.
Vetenskapligt råd
Om man likt ARAB vill överväga att inrätta ett forskningsråd på KvinnSam så finns goda möjligheter för detta. Enligt GU:s policy för universitetsgemensamma
10
“Utöver styrgrupp kan, beroende på verksamhetens behov och karaktär, en Forskningsinfrastruktur ha rådgivande organ som exempelvis ett vetenskapligt råd. Detta beslutas vid inrättandet eller av styrgruppen.”
På ARAB fungerar forskningssekreteraren som länk mellan Forskningsråd och verksamhet och även till stor del som utförare och samordnare av de förslag som rådet initierar. För att KvinnSam skulle ha nytta av ett vetenskapligt råd bör det ingå en eller flera personer från verksamheten i rådet. Det är också av vikt att det finns både kompetens och tid avsatt i verksamheten för att genomföra aktiviteter som ett sådant skulle initiera.
Skulle ett vetenskapligt råd införas är det viktigt att det finns en tydlig gränsdragning mellan rådets uppgift och styrgruppens uppgift och på vilket sätt dessa samverkar för att stötta och driva verksamheten framåt.
Forskningssekreterare
Att skriva forskningsansökningar är ett ansvarsområde/arbetsuppgift/kompetens som vi inte har på UB och som KvinnSam och fler delar av verksamheten skulle kunna dra nytta av. På ARAB ingår detta i forskningssekreterarens arbetsuppgift. Forskningssekreteraren är utbildad forskare och ingår i ARAB:s forskningsråd och utgör också den viktiga kopplingen mellan råd och verksamhet. Sannolikt vore det enkelt att förlägga forskningsprojekt på KvinnSam eftersom vi är en del av GU. ARAB kan inte få ett PRISMA-konto1, vilket har varit bekymmersamt för dem.
Förlägga forskning på KvinnSam
För att forskare ska kunna förlägga forskning på KvinnSam krävs iordningställande av arbetsplats/er och upplåtande av den service som en OH-avgift vanligtvis täcker. Dessa arbetsplatser skulle kunna finansieras med en OH-avgift som utgör en bestämd procent av forskarens anslag såsom idag görs på ARAB.
Fördelar som vi ser med att låta forskare förlägga forskning på KvinnSam är att det kan:
• generera mer forskning på våra samlingar
• generera mer forskning inom de fält som KvinnSam som forskningsinfrastruktur stödjer
• gå att kombinera med uppordnande och förtecknande av arkiv som i dagsläget inte är tillgängliga för forskning
• ge forskarna en inblick i verksamheten och knyta verksamheten närmare forskningen
1Prisma är ett ansökningshanteringssystem där forskare kan söka bidrag och hantera beviljade bidrag
11
Under denna rubrik tar vi upp projekt som KvinnSam som institution skulle kunna medverka som initiativtagare till och vi utgår då från rapporten Genus och arkiv där utredaren Anna Nordenstam (2008) föreslår ett antal aktiviteter som skulle kunna förbättra genusarkivens situation och göra dem mer tillgängliga för vetenskaplig forskning. Vi tar också upp ouppordnade arkiv i KvinnSams samlingar med relevans för framtida forskning.
Infrastrukturprojekt
I rapporten Genus och arkiv menar utredaren Anna Nordenstam (2008) att ett utvecklande av infrastrukturella hjälpmedel är av hög vikt inom området arkiv och genus, och att
Vetenskapsrådet kan vara behjälpliga på flera olika sätt. Hon förordar följande:
”Arkiv och genus är ett eftersatt område som Vetenskapsrådet kan stödja genom olika åtgärder, som att avsätta medel till exempel för att utveckla nya arkivportaler, nätverk, nya katalogiserings- och sorteringsprinciper, få en översyn och kritisk granskning av de principer som finns idag utifrån ett genusperspektiv. Vetenskapsrådet skulle kunna göra en särskild satsning på detta under förslagsvis ett par års tid.
Ett första steg i utvecklandet av nya infrastrukturella hjälpmedel, som exempelvis en
nationell arkivportal, är att undersöka och få mer kunskap om vilka viktiga aktörer som finns
nationell arkivportal, är att undersöka och få mer kunskap om vilka viktiga aktörer som finns