Syftet med denna studie var att undersöka hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen resonerar kring en evidensbaserad praktik, om de uttrycker att kravet på en evidensbaserad praktik efterföljs samt hur de upplever att deras yrkesutövande påverkas av detta. Studien berörde även hur biståndshandläggare ställer sig till att arbeta utefter standardiserade utredningsmetoder. De två frågeställningar som syftet var ämnat att besvara var följande:
1. Hur resonerar biståndshandläggare inom äldreomsorgen att de tar hänsyn till EBP i sin yrkesutövning?
2. Hur resonerar biståndshandläggare inom äldreomsorgen kring ett standardiserat arbetssätt?
Utifrån det empiriska material som ligger till grund för studien krävs det att föra en diskussion och dra slutsatser kring de två huvudämnena som studien berört, vilka är evidensbaserad praktik och standardiserat arbete.
Evidensbaserad praktik
Utifrån den insamlade empirin har det framkommit att det biståndshandläggarna klassar som evidens är socialstyrelsens rekommendationer och riktlinjer, stiftade lagar samt beprövade
25
arbetsmetoder. Det kan utläsas att informanterna upplever en osäkerhet i hur evidens ska definieras och vad som hör därtill. Att benämna socialstyrelsens rekommendationer och stiftade lagar som evidens visar på en bristande kunskap om vilken typ av material som klassas som evidens. Slutsatsen blir således att informanterna överlag har en bristande kunskap om vad evidensbegreppet innefattar. Den bristande kunskapen kan även ses i att informanterna beskriver deras arbetsstöd, riktlinjer, föreskrifter och lagar, som evidensbaserade när det snarare kan handla om en upplevd legitimitet gentemot materialet.
Hur biståndshandläggarna tar hänsyn till klientens önskemål i utredningsprocessen uttrycks göras främst initialt i utredningen. Att inkludera klienten tidigt i utredningsprocessen menar informanterna kan bidra till att den yrkesverksamma gemensamt med klienten kan resonera kring dennes önskemål. Informanterna poängterar att det som biståndshandläggare är av vikt att balansera mellan att ta klientens önskemål i beaktande och främja klientens självständighet. För att kunna ta klientens önskemål i beaktande genom hela utredningsprocessen förklarar informanterna att det krävs att man som yrkesverksam innehar kunskap om organisering och innebörden av sin yrkesroll. En slutsats dragen ur detta resonemang är således att det som biståndshandläggare krävs att inneha kunskaper om organisering och den egna yrkesrollen för att kunna vidga det egna handlingsutrymmet. Det kan även ses att det är av vikt att som yrkesverksam vara medveten om de rättsliga regleringar som gynnar handlingsutrymmet, snarare än att enbart ta hänsyn till de regleringar som begränsar handlingsutrymmet.
Att använda sig av sin expertis och tidigare erfarenheter i yrkesutövandet uppgavs av informanterna vara en självklarhet. De tidigare erfarenheterna beskrivs vara något som är ständigt närvarande och informanterna uppgav att de undermedvetet har stöd av dessa. Informanterna understryker att den praktikbaserade kunskapen utvecklas i och med längre arbetslivserfarenhet och är av betydelse för att genomföra adekvata utredningar. Informanterna uttrycker även att arbetslivserfarenhet väger tyngre än den externa evidensen i yrkesutövningen. Slutsatsen kring expertis och den tidigare erfarenhetens nödvändighet är att en gedigen erfarenhet, snarare än extern evidens, leder till en ökad trygghet i yrkesrollen.
För att besvara den första frågeställningen “Hur resonerar biståndshandläggare inom
äldreomsorgen att de tar hänsyn till EBP i sin yrkesutövning?” kan det förklaras att EBP till
viss del tas hänsyn till i biståndshandläggarnas yrkesutövning. I och med att det kan ses att biståndshandläggarna överlag har en bristande kunskap om vad evidensbegreppet innefattar antas det att evidens, som en del av EBP, inte tas hänsyn till i den utsträckning som krävs i yrkesutövningen. Rörande att ta klientens situation, delaktighet och önskemål i beaktande kunde det ses att en medvetenhet om de faktorer som påverkar handlingsutrymmet samt den egna yrkesrollen är av vikt för att säkerställa klientens delaktighet. En trygg yrkesroll byggs på medvetenheten kring yrkesutövningen samt gedigen arbetslivserfarenhet. Sammantaget är slutsatsen att biståndshandläggare resonerar kring hur de tar hänsyn till EBP i yrkesutövningen genom att de främst tillförlitar sig på den egna erfarenheten och expertisen, samt säkerställer klientens situation, delaktighet och önskemål.
Standardiserat arbete
Utifrån empirin framkom att informanterna upplever att ett standardiserat arbete kan komma att begränsa deras handlingsutrymme. Hur standardiserat arbete påverkar handlingsutrymmet exemplifieras genom att den standardiserade utredningsmetoden behöver frångås för att tillgodose klientens situation, delaktighet och önskemål. Informanterna uttrycker även att en följd av standardiserat arbete är att det fokuseras för mycket på utredningsmetoden snarare än klientens situation och behov. I och med att det fokuseras för mycket på den specifika
26
utredningsmetoden poängterar informanterna att detta kan leda till långa utredningsunderlag med upprepade textstycken som leder till att utredningarna inte upplevs vara individanpassade. Förutom att standardiserat arbete kan begränsa handlingsutrymmet uttrycktes även hur ett arbete med tydliga ramar, som en följd av standardisering, kan öka tydligheten gentemot klienten. Hur ett arbete med tydliga ramar kan öka tydligheten gentemot klienten kan vara dels för att den enskilde ska veta vilket stöd och insatser som kan erbjudas, dels för att den enskilde ska förstå vad rollen som biståndshandläggare innebär. Att det finns tydliga ramar att förhålla sig till förklarar informanterna leder till att handlingsutrymmet då kan gynnas när arbetet präglas av tydlighet. Ytterligare en positiv utsaga om standardiserat arbete var att i och med en standardiserad utredningsmetod leder det till liknande utredningar för varje klient oavsett bakgrund eller behov. Att varje enskild klient utreds med en standardiserad utredningsmetod uttrycktes öka rättssäkerheten och jämlikheten för klienten.
För att besvara den andra frågeställningen “Hur resonerar biståndshandläggare inom
äldreomsorgen kring ett standardiserat arbetssätt?” kan det förklaras att standardiserat arbete
påverkar biståndshandläggarnas handlingsutrymme genom att det begränsas, men i vissa fall gynnas av begränsningen. Slutsatsen som kan dras är att biståndshandläggarna upplever standardiserat arbete som positivt för deras yrkesutövande, men att det finns vissa brister som främst kan komma att påverka klienterna negativt. Det kan sägas att inställningen och resonemangen kring ett standardiserat arbetssätt är en aning ambivalent. Det uppfattas som att biståndshandläggarna saknar kunskap i hur standardiserade utredningsmetoder ska användas korrekt, att de standardiserade utredningsmetoderna är ofullständiga alternativt att utredningsmetoden har implementerats bristfälligt.