Evidensbaserad praktik och standardiserat arbete : i socialtjänstens myndighetsutövning inom äldreomsorgen

(1)

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Socialt arbete

Examensarbete på kandidatnivå, 15 högskolepoäng VT 2020

Evidensbaserad praktik och standardiserat arbete

i socialtjänstens myndighetsutövning inom äldreomsorgen

Författare:

Joakim Franke Sandra Sjöberg

Handledare:

(2)

Evidensbaserad praktik och standardiserat arbete

i socialtjänstens myndighetsutövning inom äldreomsorgen Joakim Franke och Sandra Sjöberg

Örebro universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Socialt arbete

Examensarbete på kandidatnivå, 15 högskolepoäng VT 2020

Sammanfattning

Studiens syfte är att undersöka hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen resonerar kring en evidensbaserad praktik (EBP), om de uttrycker att kravet på en evidensbaserad praktik efterföljs samt hur de upplever att deras yrkesutövande påverkas av detta. Studien berör även hur biståndshandläggare ställer sig till att arbeta utefter standardiserade utredningsmetoder. Studien är genomförd med en kvalitativ ansats och en tematisk analys grundad ur de teoretiska utgångspunkterna Forsknings- och praktikbaserad kunskap och

Handlingsutrymme. Analysen grundas även i det presenterade forskningsläget. Studiens empiri

består av material insamlat genom kvalitativa intervjuer med sex biståndshandläggare från tre olika kommuner i Mellansverige. Studiens slutsats är att biståndshandläggarna till viss del tar hänsyn till EBP i sitt yrkesutövande men att det överlag finns en bristande kunskap om evidensbegreppets innebörd, samt dess betydelse i yrkesutövandet. Vidare slutsatser är att biståndshandläggarna upplever standardiserat arbete som positivt för deras yrkesutövande, men att det finns vissa brister som främst kan komma att påverka klienterna negativt. Biståndshandläggarnas inställning och resonemang kring ett standardiserat arbetssätt är en aning ambivalent. Dragen slutsats är att biståndshandläggarna saknar kunskap i hur standardiserade utredningsmetoder ska användas korrekt, att de standardiserade utredningsmetoderna är ofullständiga alternativt att utredningsmetoden har implementerats bristfälligt.

Nyckelord: socialt arbete, myndighetsutövning, evidensbaserad praktik, standardiserat arbete,

(3)

Evidence based practice and standardized work

in the social services authority´s work within elderly care Joakim Franke and Sandra Sjöberg

Örebro University, School of Law,

Psychology and Social Work, Social Work,

Undergraduate Essay 15 credits, Spring 2020

Abstract

The aim of this study is to examine how social workers in elderly care argue about an evidence based practice (EBP), if they signify how the demand of an evidence based practice is followed, and how they feel that their professional practice is affected by this. The study also refers how social workers experience the impact of standardized methods in their professional practice. The study is conducted with a qualitative approach and a thematic analysis based on the theoretical framework Evidence and practice-based knowledge and Discretion. The analysis is also based on the presented previous research. The study's empirical data consists of material collected through qualitative interviews with six social workers from three different municipalities in central Sweden. The conclusion is that the social workers to some extent take EBP into consideration in their professional practice, but that there generally is a lack of knowledge about the meaning of the evidence concept, and its importance in the professional practice. Further conclusion is that the social workers perceive standardized work as positive for their professional practice, but that there are some deficiencies that can mainly affect the clients negatively. The attitude and reasoning about a standardized approach is somewhat ambivalent. It is concluded either that the social workers lack knowledge of how to use standardized methods properly, that the standardized methods are incomplete or that the method has been inadequately implemented.

Key words: social work, authority´s work, evidence based practice, standardized work,

(4)

Tack Anna Petersén

(5)

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Syfte och frågeställningar ... 2

Fördjupning ... 2

Evidensbaserad praktik ... 3

Det här är evidensbaserad praktik ... 3

Uppkomsten av evidensbaserad praktik i socialt arbete i Sverige ... 3

Evidensbaserad praktik i yrkesutövningen ... 4

Standardiserat arbete ... 4

Det här är standardiserat arbete ... 4

Standardiserat arbete i yrkesutövningen... 4

Myndighetsutövning inom äldreomsorgen ... 5

Biståndshandläggares kompetens och yrkesroll ... 5

Äldres tillgång till stöd, service och omsorg ... 5

Tidigare forskning ... 6

Teoretiska utgångspunkter ... 8

Forsknings- och praktikbaserad kunskap ... 9

Handlingsutrymme ... 10

Metod ... 11

Metodval och vetenskapsteoretisk ansats ... 11

Litteraturanskaffning ... 11 Urval ... 11 Datainsamling ... 12 Analysmetod ... 12 Studiens tillförlitlighet ... 13 Etik ... 13 Informationskravet ... 14 Samtyckeskravet ... 14 Konfidentialitetskravet ... 14 Nyttjandekravet ... 15

Resultat och analys ... 15

(6)

Klientens situation, delaktighet och önskemål ... 17

Expertis och tidigare erfarenheter ... 19

Negativa aspekter presenterade från forskning ... 21

Positiva aspekter presenterade från forskning ... 22

Slutsats och diskussion ... 24

Metodreflektion ... 24

Studiens slutsatser ... 24

Studiens slutsatser i relation till tidigare forskning ... 26

Studiens slutsatser i relation till framtida forskning ... 27

Referenslista ... 29

(7)

1

Inledning

Införandet av en evidensbaserad praktik (EBP) i socialt arbete har mötts av såväl hyllningar som kritik. EBP grundas på att den bästa tillgängliga vetenskapliga kunskapen, extern evidens, ska vara framträdande i yrkesutövningen och genomsyra hela professionen. EBP ska även grundas på klientens situation, önskemål och delaktighet samt den yrkesverksammas expertis och tidigare erfarenheter (Socialstyrelsen, 2019). EBP har sitt ursprung inom det medicinska fältet, där David Sackett med kollegor (Sackett et al. 1996) upptäckte och undersökte hur läkare inte använde vetenskapligt beprövade kunskaper i sitt arbete. Sackett et al. (1996) lade stor vikt vid att läkare skulle basera behandling av patienter på den bästa tillgängliga kunskapen. Inom det sociala arbetet idag kan det ses att Sacketts ursprungliga modell används till viss del, men att det även läggs vikt vid klientens situation, delaktighet och önskemål samt den professionelles expertis och erfarenhet (Bergmark, Bergmark & Lundström, 2011). EBP i socialt arbete har kritiserats utifrån ståndpunkter som pekar på att det i vissa fall kan finnas en motsägelsefullhet i vilken kunskapsbas som ska vara framträdande i yrkesutövningen. Det argumenteras för att den forskning som existerar och ska fungera som kunskapsbas inte är tillräcklig för att användas i samma utsträckning som klientens delaktighet, situation och önskemål samt den yrkesverksammas expertis (Oscarsson, 2009).

I och med framväxten av EBP i socialt arbete som helhet har en viss standardisering inom professionen utvecklats. Standardiseringens inverkan på det sociala arbetets utövande kan ses i de utredningsmetoder som till viss del används inom socialtjänsten (Skillmark & Oscarsson, 2020). Forskning visar på att yrkesverksamma inom socialt arbete anser att det existerar en viss problematik att arbeta utifrån standardiserade utredningsmetoder och att yrkesverksamma kan behöva frångå de standardiserade metoderna för att kunna tillgodose klientens behov (Barret, 2003). Det framkommer även att det inte existerar tillräckligt med kunskap om hur och varför metoden ska användas, och att detta kan medföra att metoden inte används korrekt (Skillmark & Oscarsson, 2020). Eftersom Socialstyrelsen (2019) ställer krav på att socialt arbete i dagsläget ska vara evidensbaserat, samt innehålla standardiserade utredningsmetoder som tillvägagångssätt i arbetet, bör yrkesverksamma vara väl införstådda med dessa två delar av praktiken. Det ställs krav på att utredningar ska vara objektiva och inte grundas i ett subjektivt tänkande, samtidigt som klienter ska bemötas individuellt (Skillmark, 2018). Det handlar inte enbart om att insatser riktade mot individen ska vara evidensbaserade utan att den yrkesverksamma måste vara medveten om hur EBP ska tillämpas i varje specifikt fall (Nevo & Slonim Nevo, 2011).

Forskning visar att yrkesverksamma inom socialt arbete inte är fullt medvetna om hur EBP ska tillsättas i den dagliga yrkesutövningen, och att det snarare är ett krav från arbetsledningen än ett naturligt förhållningssätt (Ekeland, Bergem, Myklebust, 2019). I och med implementeringen av EBP i det sociala arbetet ställs det även högre krav på objektiva bedömningar som i hög grad säkerställs genom att arbeta utefter standardiserade utredningsmetoder (Socialstyrelsen, 2012). Socialstyrelsen förespråkar Individens behov i centrum (IBIC) som enhetlig utredningsmetod för vuxna individer oberoende av ålder och/eller funktionsnedsättning. IBIC är en relativt nytillkommen utredningsmetod som är en utveckling av den tidigare implementerade modellen Äldres Behov I Centrum (ÄBIC) (Socialstyrelsen, Från Äldres behov i centrum till Individens behov i centrum - Lägesrapport, 2016). Forskningsfältet vad gäller IBIC är dock ännu begränsat. I skrivelser från Socialstyrelsen undertecknad Erik Höglund (2013) gällande en

(8)

2

rättssäker äldreomsorg beskrivs vikten av att biståndshandläggares arbete med äldre ska utföras i den omfattning omständigheterna kräver samt, likt andra verksamhetsområden i det sociala arbetet, influeras av EBP.

Biståndshandläggares utredningsarbete med individer som är i behov av insatser måste vara omfattande, genomgående och transparent för att kunna garantera individens rättssäkerhet och ge denne insyn i handläggningen (Socialstyrelsen, 2015). Biståndshandläggare har oftast en akademisk utbildning där en övervägande majoritet genomgått en socionomutbildning med erhållen socionomexamen. Arbetsuppgifterna varierar och beror på lokala skillnader men bör inom äldreomsorgen innefatta möten med äldre och anhöriga, samordning och kontakter med olika yrkesgrupper samt formell ärendehandläggning. I biståndshandläggarens yrkesroll ingår att vara lyhörd gentemot den enskilde och hjälpa den äldre att precisera sina behov och önskemål oaktat om insatsen kan erbjudas eller uppfattas som ovanlig (Rönnbäck, 2008). Biståndshandläggare ska i och med deras biståndsbeslut säkerställa att den äldres behov samt rättigheter tillgodoses (Akademikerförbundet SSR & Kommunal, 2013).

I och med de högre kraven på en evidensbaserad praktik i socialt arbete, objektiva utredningar utifrån standardiserade utredningsmetoder samt bristande kunskap om biståndshandläggare inom äldreomsorgens uppfattning av de två fenomenen är det av vikt att undersöka hur biståndshandläggare ställer sig till EBP och standardiserat socialt arbete. I och med det motsägelsefulla forskningsläget kring standardiserat arbete är det även av vikt att undersöka hur yrkesverksamma ställer sig i frågan och hur de upplever att deras yrkesutövande påverkas. Det faktum att det ställs höga krav på biståndshandläggare avseende att utredningar ska vara omfattande, genomgående och transparenta för att garantera den enskildes rättssäkerhet leder till att det är av intresse att undersöka biståndshandläggares kravställda arbete, präglat av EBP och standardisering.

Syfte och frågeställningar

Studiens syfte är att undersöka hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen resonerar kring en evidensbaserad praktik, om de uttrycker att kravet på en evidensbaserad praktik efterföljs samt hur de upplever att deras yrkesutövande påverkas av detta. Studien ska även beröra hur biståndshandläggare ställer sig till att arbeta utefter standardiserade utredningsmetoder. För att besvara studiens syfte ligger följande frågeställningar till grund för arbetet:

1. Hur resonerar biståndshandläggare inom äldreomsorgen kring användandet av EBP i yrkesutövningen?

2. Hur resonerar biståndshandläggare inom äldreomsorgen kring ett standardiserat arbetssätt?

Fördjupning

Nedan presenteras en fördjupning av EBP, standardiserat arbete samt myndighetsutövning inom äldreomsorgen. Avsnittet EBP berör vad begreppet innefattar, dess uppkomst i det sociala arbetet i Sverige samt hur EBP tillämpas i den praktiska yrkesutövningen. Standardiserat arbete innehåller en definition av begreppet samt hur standardisering kan uttryckas i socialtjänstens arbete. I relation till de två huvudteman presenteras även biståndshandläggares yrkesroll och kompetens vad gäller myndighetsutövning inom äldreomsorg samt äldres tillgång till stöd, service och omsorg.

(9)

3

Evidensbaserad praktik

Det här är evidensbaserad praktik

Socialt arbete som evidensbaserad praktik (EBP) innebär ett brett förhållningssätt där flera olika aspekter är av betydelse för att förstå EBP´s relevans i yrkesutövandet (Rosen, 2003; Drisko, 2014; Nevo & Slonim Nevo, 2011). EBP innebär att den yrkesverksamma ska implementera extern evidens (vilket exempelvis kan vara forskning), klientens situation, delaktighet och önskemål samt den egna expertisen och tidigare erfarenheter i yrkesutövandet (Gambrill, 1999; Drisko, 2014; Gray, Joy, Plath & Webb, 2013). EBP återfinns både inom hälso- och sjukvård, och inom socialtjänsten, men i praktiken kan EBP se olika ut. EBP inom hälso- och sjukvård har kommit att stå för en positiv utveckling av den kliniska verksamheten. Inom socialtjänsten har det snarare kommit att symbolisera olika, ibland motsägelsefulla, uppfattningar om vilken kunskapsbas som kan och bör ligga till grund för socialtjänstens insatser (Oscarsson, 2009). Oscarsson (2009) beskriver tre sätt hur EBP kan tillämpas inom socialtjänstens arbete:

1. Man använder de metoder som visat sig mest effektiva i randomiserade kontrollerade studier

2. Man använder sig av den kunskap som kommer fram i den täta personliga kontakten mellan socialarbetaren och klienten

3. Man väljer insatser eller metoder utifrån en sammanvägning av kunskap som finns inom forskningen, i socialarbetarens egen och praktikens erfarenheter samt den kunskap socialarbetaren får av den klient som han eller hon har framför sig.

Några förutsättningar för att kunna tillämpa EBP inom socialtjänsten är att det ska finnas relevant forskning, tid för reflektion, ett visst utbud av insatser, tid för uppföljning, dokumentation och utbildning. Det krävs även att yrkesverksamma innehar kunskap om hur extern evidens ska implementeras i yrkesutövningen (Chonody & Teaterm, 2019; James, Lampe, Behnken & Schulz, 2019). Att arbeta utifrån EBP är inte enbart ett förhållningssätt och en metod för utövaren utan även en del i ett ökat klient- och brukarinflytande. En viktig del inom EBP är klientens egen syn på orsakerna till och konsekvenserna av dennes problem och behov. I det ingår även klientens värderingar och förutsättningar att med eller utan olika insatser kunna förbättra sin livskvalité (Oscarsson, 2009).

Uppkomsten av evidensbaserad praktik i socialt arbete i Sverige

Innan kravet om att socialtjänsten ska influeras av EBP uppkom, debatterades det om vilken kunskapsbas som det sociala arbetet skulle grundas på. Det sociala arbetet ansågs bedrivas i huvudsak baserat på professionella erfarenheter i kombination med lagstiftning, och i för liten utsträckning på evidensbaserad kunskap (SOU, 2008:18). År 2007 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med syfte att lämna förslag på hur staten på bästa sätt kan stödja kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. I beslutsmotiveringen för den så kallade Wigzellutredningen beskrevs vikten av en utvecklad kunskapsbas inom socialtjänstens verksamheter (SOU, 2008:18). Det beskrevs att kunskaper om effekter av sociala insatser är av stor vikt för såväl klienten som för yrkesverksamma samt huvudmän och verksamhetsansvariga. För den yrkesverksamma är det av vikt för utredningen och beslutsfattandet av insatser medan det för klienten är av vikt eftersom det krävs en kunskap om önskad effekt i planeringen för utförandet av nämnd insats. För verksamhetsansvariga och andra huvudmän är det i arbetet med att följa upp och utveckla verksamheter av vikt att kunna besluta om förändringar och hur resurser ska användas utifrån vad som anses kan ge god effekt. Förutom för de nämnda tre aktörerna är det också av ett medborgerligt intresse att i större

(10)

4

utsträckning ha tillgång till information för det egna valet kring utformning och genomförande av insatser.

Evidensbaserad praktik i yrkesutövningen

Att tillämpa EBP inom socialtjänstens myndighetsutövning kan vara problematiskt. Det kan vid första anblick sägas att EBP för socialtjänsten är något stort, ogreppbart och centraliserat. Dock kan EBP i lokala verksamheter ge en möjlighet att steg för steg bygga en grund för en lokal beprövad erfarenhet. Med en lokal beprövad erfarenhet menas att verksamheter inskaffar en erfarenhet baserat på valet av insatser och dokumentationen av vilken kunskap som nämnda insatser bygger på. Det ska dokumenteras hur det har vägts samman forskning, klienternas unika förutsättningar samt den professionelles expertis och erfarenhet. Genom detta tillvägagångssätt blir EBP inte bara ett förhållningssätt och metod för utövare utan också en plattform för att kunna utveckla en professionell kompetens (Oscarsson, 2009). Om arbetet inte utgår från evidens hävdar Bergmark, Bergmark och Lundström (2011) att klienter kan riskeras att ej tilldelas rätt insatser. Vidare problematiserar Bergmark, Bergmark & Lundström (2011) att EBP kan vara begränsat inom socialt arbete. Begränsningen kan ses i att EBP ofta kan mätas i behandlande arbete som bedrivs efter en specifik manual. Socialt arbete innefattar även andra delar än just behandling, vilket exempelvis kan vara individomsorg. I dessa fall saknas då den målsättning som kan återfinnas i behandlande arbete, och därför kan EBP vara problematiskt att tillämpas.

Standardiserat arbete

Det här är standardiserat arbete

För att säkerställa ett yrkesutövande influerat av EBP sätts det tilltro till ett mer manualbaserat arbete där bedömningar till stor del utgår från standardiserade verktyg (Skillmark & Denvall, 2018). Socialstyrelsen (2012) definierar standardiserade bedömningsmetoder som att det innebär att bedöma en situation, funktion eller behov med hjälp av ett vetenskapligt prövat bedömningsinstrument och en manual som beskriver hur instrumentet ska användas. Standardiserade metoder bidrar till att minska rättsosäkerhet och erhålla legitimitet i yrket men kan i och med det begränsa yrkesverksammas handlingsutrymme. Det finns olika typer av standardiserade utredningsmetoder, och syftet med ett standardiserat arbetssätt är att det ska återfinnas ett enhetligt tillvägagångssätt som är oberoende av vem som använder det. Användandet av standardiserade utredningsmetoder grundas i att alla individer som är i behov av en behovsbedömning ska mötas av samma förutsättningar. Det ska inte vara avgörande vem det är som utför behovsbedömningen eller var i landet den utförs (Socialstyrelsen, 2012).

Standardiserat arbete i yrkesutövningen

Yrkesverksamma inom socialt arbete måste förhålla sig till organisatoriska krav och värderingar, samtidigt som de egna professionella värderingarna kan vara avgörande. Att det existerar specifika riktlinjer och standardiserade metoder att förhålla sig till kan underlätta för yrkesverksamma. De organisatoriska kraven kan lättare efterföljas med dessa riktlinjer och standardiserade metoder som ett hjälpande verktyg. Dock kan det vara av vikt att poängtera hur det fortfarande krävs reflektion gällande exempelvis de etiska dilemman som kan tänkas uppstå i arbetet (Ponnert & Svensson, 2016). Ponnert och Svensson (2016) beskriver att den utveckling som sker, där ett standardiserat arbete allt mer efterfrågas, bidrar till en professionell osäkerhet vad gäller vilket handlingsutrymme som återstår i relation till de standardiserade manualerna. Professionalitet förutsätter en förmåga att förhålla sig till en mängd olika logiker, utan att ge avkall på den makt som råder, vilket innebär att ett mekaniskt arbete endast utifrån

(11)

5

standardiserade metoder kan inskränka på socialt arbete som profession (Ponnert & Svensson, 2016).

Socialtjänst och andra verksamheter riktade mot människor är på många plan liknande med en marknadslogik där organisationen är indelad i specialiserade arbetsenheter där respektive enhet utför specifika delar i processen. I människobehandlande organisationer måste socialarbetare utföra sitt arbete på ett sätt som återspeglar och tar hänsyn till sociala normer såväl som professionella värderingar med syfte att uppfattas som legitima och pålitliga. Att som yrkesverksam inom socialt arbete förhålla sig till standardiserade manualer är ett sätt för professionen att anpassas till organisatoriska krav där ideér och koncept implementeras med en evidensbaserad praktik och tillsammans lägger grunden för ett traditionellt professionellt koncept om etik och omsorg (Ponnert & Svensson, 2016).

Myndighetsutövning inom äldreomsorgen

Biståndshandläggares kompetens och yrkesroll

I Socialstyrelsens allmänna råd om personalens kompetens vid handläggning och uppföljning av ärenden som avser äldre personer (SOSFS, 2007:17) föreskrivs hur myndighetsutövning inom äldreomsorgen rekommenderas genomföras samt vad rollen som biståndshandläggare innebär i arbetet med äldre. Det förespråkas att i handläggning och uppföljning av ärenden avseende äldre personer bör biståndshandläggaren ha såväl teoretiska som praktiska färdigheter. Vad gäller den äldres ålderdom och åldrande krävs det att biståndshandläggaren har kunskaper om den äldres levnadsförhållanden, åldrande ur ett kulturellt, biologiskt, psykologiskt och socialt perspektiv samt hur resurser och funktionstillstånd påverkar den äldres livssituation och dennes möjlighet till att klara den dagliga livsföringen. I biståndshandläggarens utredning kring den äldres behov krävs det en kartläggning, analys och bedömning av den äldres inställning till sin livssituation samt en bedömning avseende den äldres funktionsförmåga och resurser. I utredningen ska biståndshandläggaren framskaffa denna information genom samtal med den äldre med behoven i fokus, samtal med närstående, planering och ledning av beskrivna samtal samt etablering och upprätthållande av relationer med äldre personer och deras närstående. I arbetet med den äldre är det av vikt att biståndshandläggaren har ett professionellt förhållningssätt för att kunna sätta den äldres behov i fokus, säkerställa den äldre personens delaktighet och inflytande som en del av EBP, uppmärksamma närståendes behov av stöd, göra etiska överväganden och ställningstagande samt att vara saklig, opartisk, tydlig, nyanserad, empatisk, lyhörd och respektfull (SOSFS, 2007:17).

Äldres tillgång till stöd, service och omsorg

I Socialtjänstlag (2001:453) [SoL] föreskrivs att alla, när den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt, har rätt till försörjningsstöd och bistånd för den egna livsföringen i övrigt. Sådant bistånd beviljas enligt SoL 4:1 och ska utformas på det sätt att det bidrar till för den enskilde en skälig levnadsnivå. För bistånd beviljat den äldre målgruppen syftar det till att bidra till ett värdigt liv och att den äldre ska känna välbefinnande samt möjlighet till ökad eller bibehållen självständighet. Den äldre ska ges möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden, ha en aktiv och meningsfull tillvaro samt ingå i social gemenskap (Akademikerförbundet SSR & Kommunal, 2013). Då biståndshandläggare får kännedom om att en äldre person är i behov av insatser från socialtjänsten ska en formell ansökan upprättas. Det finns inga lagstadgade krav på hur en ansökan ska vara utformad och den kan ske såväl muntligt som skriftligt. En skriftlig ansökan ska vara undertecknad av den enskilde själv eller

(12)

6

dennes ställföreträdare. I ansökan ska framgå vad den enskilde ansöker om samt i vilken omfattning stödet önskas erhållas (Hedberg & Norman, 2010). Insatser som biståndshandläggare behöver vara medveten om innebörden av är dels insatser som beviljas i ordinärt boende, dels insatser som beviljas på särskilt boende. En insats som stöttar den enskilde i det ordinära boendet och som är vanligt förekommande för biståndshandläggare att utreda är hemtjänst. Hemtjänst kan erbjudas individer som är i behov av hjälp med serviceinsatser, sociala insatser samt stöd med personlig omvårdnad. Serviceinsatser innebär att individen får stöd med städ, tvätt och inköp av matvaror. Sociala insatser kan erbjudas som exempelvis promenader eller möjlighet till aktiviteter i sociala sammanhang. Insatser avseende personlig omvårdnad rör all form av stöd som rör den enskildes hälsa och hygien såsom duschning, rakning och tandborstning. I de fall där individen är i behov av stöd, service och omsorg i högre grad än vad hemtjänsten kan erbjuda är det möjligt för individen att ansöka om plats på särskilt boende. I många fall har de särskilda boendena en sjuksköterska och annan vårdpersonal som finns tillgängliga dygnet runt (Socialstyrelsen, 2016).

Tidigare forskning

Nedan presenteras forskningsfältet utifrån de två huvudteman arbetet utgår från vilka är evidensbaserad praktik och standardiserat arbete. Avsnittet om EBP påbörjas med en generell redogörelse för forskningslägets beskrivning av begreppet, sedan redovisas den kritik som är främst förekommande i studier om EBP´s implementering i praktiken. Avsnittet standardiserat arbete berör en generell syn på standardiseringens inverkan på det sociala arbetet som sedan efterföljs av en redovisning om yrkesverksammas ståndpunkter vad gäller att arbeta utefter standardiserade metoder och verktyg.

Evidensbaserad praktik

Utvecklingen av EBP har resulterat i att organisatoriska strukturer har påverkats och att nya kompetenser och en kontinuerlig kunskapsutveckling är av vikt för det sociala arbetet. Kravet på EBP kan ses i att det sociala arbetet har utvecklats och omorganiserats med syfte att det ska finnas utrymme för reflektion, samt möjliggöra klienters delaktighet tidigt i utredningsprocessen (Avby, Nilsen & Dahlgren, 2013; Brunsson, Rasch & Seidl, 2012). EBP kan ses vara tillämpligt för det sociala arbetet när det appliceras i syfte att öka effektivitet och resursanvändning. Det innefattar att främja resultatet av insatser, att arbetet ska vara transparent och hur samarbetet mellan yrkesverksam och klient ska vara framträdande. Det understryks att EBP inte enbart ska fokuseras på att insatser ska vara evidensbaserade, den yrkesverksamma måste även vara medveten om hur EBP ska tillämpas i varje specifikt fall genom hela processen (Nevo & Slonim Nevo, 2011). Det sociala arbetet kan förklaras präglas av att som yrkesverksam arbeta under oförutsägbara förutsättningar där klientens situation, delaktighet och önskemål samt den egna expertisen och tidigare erfarenheter är av stor vikt (Drisko, 2014; Avby, Nilsen & Dahlgren, 2013).

En stor del av den kritik som har riktats mot EBP har riktats mot den del som understryker hur extern evidens ska implementeras i yrkesutövningen. Kritiken gällande EBP har inte i lika stor utsträckning berört de delar som innefattar klientens situation, delaktighet och önskemål samt den yrkesverksammas expertis och tidigare erfarenheter. Yrkesverksamma förespråkar att det sociala arbetet till viss del kan grundas i extern evidens, och det är den yrkesverksamma som avgör vilken extern evidens som kan vara användbar. Den externa evidensen kan dock inte ersätta den yrkesverksammas expertis (Avby, Nilsen & Dahlgren, 2013: Simmons, 2013). Även om yrkesverksamma har tillgång till att eftersöka extern evidens återfinns en problematik vad

(13)

7

gäller implementeringen av den externa evidensen i det praktiska arbetet. Det upplevs bland yrkesverksamma vara en långsam och utmanande process att eftersöka extern evidens och hur väl den implementeras är beroende av olika faktorer. Det kan exempelvis handla om faktorer såsom: brist på tid att eftersöka extern evidens, tillgång till den externa evidensen, politiska och ekonomiska påtryckningar, organisatoriska aspekter och den yrkesverksammas kunskap (Chonody & Teater, 2019). Forskningsfältet visar att yrkesverksamma ser EBP som en produkt istället för en process som inkluderar klientens situation, delaktighet och önskemål samt den yrkesverksammas expertis och tidigare erfarenheter. EBP ses av yrkesverksamma som en intervention i det praktiska arbetet med klienter, exempelvis genom att det tillförs en evidensbaserad arbetsmetod. Att se EBP som en intervention motverkar det faktum att EBP ska ses som ett brett förhållningssätt som även ska inkludera klientens situation, delaktighet och önskemål samt den yrkesverksammas expertis (Chonody & Teater, 2019).

Som beskrivet är en av grundprinciperna med EBP att det sociala arbetet ska grundas i den bästa tillgängliga kunskapen vilket är extern evidens (Rosen, 2003). Trots det upplever yrkesverksamma att det saknas tid att systematiskt söka extern evidens inom sitt område (Gambril, 1999). Att yrkesverksamma saknar tid att eftersöka extern evidens visas i sin tur leda till att kravet på EBP ses som en begäran från arbetsgivaren, snarare än ett naturligt förhållningssätt (Ekeland, Bergem & Myklebust, 2019). Forskning visar även på att yrkesverksamma saknar kunskap om att kritiskt granska och tillämpa extern evidens i det praktiska arbetet vilket kan bero på att det saknas adekvat upplärning i hur den ska tillämpas (Chonody & Teater, 2019). Även om yrkesverksamma genomgår handledning för hur EBP ska tillsättas i praktiken är denna handledning inte till någon nytta om det inte förekommer konsultation i arbetet efter den initiala implementeringsperioden (Wike et. al., 2014). I de fall det finns adekvat organisatoriskt stöd att tillgå, ställer sig yrkesverksamma däremot positivt till ett arbete präglat av EBP (James, Lampe, Behnken & Schulz, 2019).

Vad den yrkesverksamma vill göra antas sätta gränser för vad som praktiskt kan utföras. Det som kan utföras präglas av en reflektion kring vilka konsekvenser en beviljad insats kan leda till. Istället för att den externa evidensen i sig ska styra val av insats ska den snarare ses som ett hjälpande verktyg i yrkesutövningen, där även klientens situation, delaktighet och önskemål samt den egna expertisen ska vara en del i beslutsfattandet (Webb, 2001). Det finns studier som visar att en problematik med att implementera extern evidens i det praktiska arbetet beror på individuella uppfattningar om hur tillämpbart EBP är. Om yrkesverksamma upplever att den externa evidensen inte gynnar deras yrkesutövning leder det till att den åsidosätts. En utmaning med EBP är hur yrkesverksamma kritiskt ska kunna granska och tillsätta den externa evidensen i det sociala arbetets yrkesutövning. (Wike et. al., 2014). Det kan dels handla om att forskningsfältet upplevs begränsat och att extern evidens av god kvalité kan vara svår att finna. Det handlar även om att den externa evidens som uppfyller kraven för god kvalité kan vara svår att implementera i praktiken (Plath, 2006). Det förespråkas att den externa evidensen som ska prioriteras för yrkesutövandet ska implementeras med stöd av en systematiskt prövad process och inte antas implementeras endast baserat på dess existens (Marsh & Fisher, 2005).

Standardiserat arbete

EBP kan förstås ur ett instrumentellt perspektiv där det sätts tilltro till externa faktorer och ett mer manualbaserat arbete (Skillmark & Denvall, 2018). Det instrumentella perspektivet kan förklaras utifrån att det sociala arbetet blir mer rationellt och systematiskt (Avby, Nilsen & Dahlgren, 2013). Bedömningar inom socialt arbete utgår till stor del från standardiserade verktyg och digitaliserade tekniker. De standardiserade verktygen och den allt mer digitaliserade tekniken sätter prägel på relationen mellan yrkesverksam och klient. Som

(14)

8

yrkesverksam inom socialt arbete krävs det därför en förståelse för att den rådande praxisen, såsom att användning av standardiserade verktyg är både socialt och politiskt konstruerad utifrån samhällets utveckling mot ett effektivare arbetssätt. För att motverka att standardiserade verktyg negativt påverkar relationen till klienter, är det av vikt att som yrkesverksam vara medveten om att det inte är verktyget eller digitaliseringen i sig som påverkar relationen, utan det professionella förhållningssättet (Phillips, 2019). Standardisering i socialt arbete utgår från att göra EBP tillämpbart i praktiken med hjälp av verktyg, bedömningsmanualer och utredningsmetoder (Hanssen et al. 2015; Matscheck & Berg Eklundh, 2015; Barfoed & Jacobsson, 2012). Dessa verktyg, bedömningsmanualer och utredningsmetoder ska vara baserade på extern evidens, och användas korrekt för att ge förväntat resultat (Johansson, 2010). För att yrkesverksamma ska ges möjlighet att använda standardiserade verktyg korrekt är det av vikt att det tillsätts adekvat upplärning och stöttning genom implementeringsprocessen, för att verktyget ska ge nytta i yrkesutövningen (Timmermans & Epstein, 2010; James, Lampe, Behnken & Schulz, 2019). Yrkesverksamma ska inte endast anses vara passiva mottagare och användare av standardiserade metoder utan också ses som en reflekterande, utmanande och ifrågasättande part i utvecklingsarbetet. Med grund i det antas det att yrkesverksamma är både skapare och utvecklare av standardisering när det väl har implementerats (Scott, 2008).

Yrkesverksamma som använder standardiserade utredningsmetoder beskriver att dessa metoder är behjälpliga i att passande insatser ska tilldelas klienten oberoende av var i landet klienten bor (Skillmark & Oscarsson, 2020). Ett standardiserat arbetssätt kan bidra till att minska risken för rättsosäkerhet i och med att det förespråkar förutsägbarhet, transparens och enhetlighet. Standardiserade metoder bidrar även till att lättare kunna utvärdera arbetssättet som en del i att bidra till ett arbete med hög kvalité (Ponnert & Svensson, 2016). Trots att ett standardiserat arbetssätt ska bidra till att det sociala arbetet ska vara förutsägbart, transparent och enhetligt existerar det en viss problematik med standardiseringen. Implementering av standardisering i socialt arbete kan i vissa fall anses vara ett krav från ledning snarare än nytta i arbetet (Skillmark & Denvall, 2018). Yrkesverksamma menar att de steg som ska efterföljas i manualen i vissa fall behöver frångås på grund av att klientens behov ska prioriteras. Varför det upplevs att verktyget behöver frångås för att tillgodose klientens behov menar yrkesverksamma kunna bero på att verktyget inte upplevs vara applicerbart för den specifika kontexten eller kulturen som klienten kan befinna sig i (Barret, 2003). Det poängteras även att en problematik med standardiserat arbete kan vara att det saknas kunskap om hur och varför manualen ska användas vilket i sin tur resulterar i att den felaktigt används och att arbetet upplevs mekaniskt och begränsande (Skillmark & Oscarsson, 2020).

Ytterligare problematik gällande standardiserade utredningsmetoder är hur den yrkesverksammas ambition i arbetet med klienten inte kan efterföljas på grund av det standardiserade arbetet upplevs begränsa handlingsutrymmet (Skillmark & Oscarsson, 2020; Høybye-Mortensen, 2013). Även yrkesverksamma med högre positioner och politiker vidhåller att det ställs höga krav som kan vara problematiska att efterfölja. Kraven som kan vara problematiska att efterfölja är exempelvis den ökade mängden av dokumentation som behöver genomföras i och med ett standardiserat arbete. Ökad arbetsbelastning i form av mer dokumentation i samspel med personalbrist är sådana faktorer som kan innebära en försvårad implementering av en standardiserad utredningsmetod (Skillmark & Oscarsson, 2020).

Teoretiska utgångspunkter

Studiens teoretiska utgångspunkter är forsknings- och praktikbaserad kunskap samt handlingsutrymme. Den forsknings- och praktikbaserade kunskapen ska förstås mot de två delarna av EBP som beskrivs som extern evidens samt den egna expertisen och tidigare

(15)

9

erfarenheter. Handlingsutrymme beskrivs med syfte att ge en bild av de olika faktorerna, förutom EBP och standardisering, som kan komma att påverka biståndshandläggarnas yrkesutövning.

Forsknings- och praktikbaserad kunskap

Kunskap är något som kan definieras på olika sätt beroende på vilken ståndpunkt som tas. Aristoteles myntade en syn på kunskap där det fastställs att kunskap inte endast är en bestämd sanning och att kunskap kan nås på flera olika sätt. Aristoteles vidhöll att människan kan nå sanningen genom tre olika källor av kunskap, vilka är episteme, tekne och fronesis. Två av dessa källor av kunskap kommer att beröras under följande teoretiska ramverk och är: episteme som står för den vetande kunskapen (forskningsbaserad kunskap) och fronesis som står för den kloka kunskapen (praktikbaserad kunskap) (Avby, 2018).

Avby (2018) förklarar en forskningsbaserad kunskap som att den kan kopplas samman med forskning och olika teoretiska utgångspunkter. För att forskningsbaserad kunskap ska vara pålitlig måste den ha sitt ursprung i det vetenskapliga samt att problemområdet måste analyseras innan forskningsfrågor kan sammanställas och problemområdet undersökas (Rosen, 2003). Den forskningsbaserade kunskapen ska vara tydlig, konkret, specifik och ska återfinnas huvudsakligen i skriftlig form. Syftet med att den forskningsbaserade kunskapen ska återfinnas i skriftlig form är för att den ska kunna överföras till andra kontexter än där den är skapad. Kunskap som är forskningsbaserad kan likställas med den externa evidens som ingår i begreppet EBP där kunskap ska redogöra för vad som fungerar. Trevithick (2008) beskriver att teoretisk kunskap kan användas av yrkesverksamma för att det ska vara möjligt att förstå socialt arbete ur olika vinklar. Den teoretiska kunskapen kan vara behjälplig för den yrkesverksamma att öka förståelse för klientens situation och vad som kan ha försatt klienten i den situation hen befinner sig i. Det handlar även om att som yrkesverksam kunna använda teoretisk kunskap för att analysera den egna yrkesrollen, uppdraget som tillkommer med yrkesrollen och meningen med socialt arbete. Trevithick (2008) beskriver även en saklig kunskap av socialt arbete där det poängteras hur relevant och aktuell forskning är av betydelse för att öka den sakliga kunskapen hos yrkesverksamma. Det kan även handla om att den sakliga kunskapen ska öka förståelse för varför yrkesverksamma använder olika lagar i det praktiska arbetet och hur riktlinjer på organisatorisk nivå ska efterföljas. För att det ska vara möjligt att implementera den sakliga kunskapen i yrkesutövningen är evidens och forskning något som är av vikt för den yrkesverksamma att använda sig av.

Den praktikbaserade kunskapen beskriver Avby (2018) grundas mer i den yrkesverksammas egna erfarenheter snarare än beprövad evidens. Den praktikbaserade kunskapen är till skillnad från den kunskapsbaserade mer beroende av sin kontext och kan inte i lika hög grad överföras till andra sammanhang. Praktikbaserad kunskap är inte strukturerad eller gemensam utan är en personlig kunskapsbas som skapas i och med att den yrkesverksamma erhåller mer arbetslivserfarenhet. Den praktiska kunskapen som erhålls efter arbetslivserfarenhet tillämpas efter tid, och testas i situationer där den yrkesverksamma anser det vara lämpligt. Till skillnad från den forskningsbaserade kunskapen är den praktikbaserade inte lika legitim på grund av att den är subjektivt skapad. Den praktikbaserade kunskapen kan likt den forskningsbaserade ge svar på vad som fungerar men inte varför. På grund av att de skiljer sig åt vad gäller synen på effekt av handlingar krävs det att de två sätten att se på kunskap integreras med varandra i yrkesutövningen (Avby, 2018).

(16)

10

Handlingsutrymme

En evidensbaserad kunskapsgrund sätter ramverket för det praktiska utförandet där yrkesverksamma förväntas arbeta utifrån forskningens direktiv om bästa sätt att handla. Evidensen styr både arbetets utformning och på det sätt erfarenhet dokumenteras vilket innebär en styrning av vad som ska beaktas och hur man värderar det. Tillämpningen av forskningen leder alltså till att den yrkesverksammas handlingsutrymme kan komma att bli begränsat (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Som yrkesverksam inom socialt arbete är en stor del att ansvara för sitt handlingsutrymme. Handlingsutrymme kan beskrivas som något subjektivt där den yrkesverksammas eget handlande och förnuft kan vara grundläggande i hur beslut fattas. Yrkesutövandet blir beroende av de brister som den yrkesverksamma måste handskas med efter egen uppfattning (Lipsky, 2010).

Att vara professionell i sin yrkesroll som socialarbetare är starkt kopplat till en viss frihet vad gäller det egna handlingsutrymmet. Som socialarbetare, likväl som andra professionella yrkesutövare, kan dock det egna handlingsutrymmet vara begränsat av organisatoriska regler och policys som de är obligerade att följa. I och med andra påverkande faktorer förutom den egna expertisen och nationella lagkrav kan det egna handlingsutrymmet komma att begränsas (Evans, 2013). Kirchhoff och Karlsson (2010) beskriver de två faktorerna som sätter ramarna för den yrkesverksammas handlingsutrymme. Den första faktorn är de juridiska regler som uttrycks genom stiftade lagar och rättsliga regleringar. Den andra faktorn är de lokala organisatoriska reglerna, det vill säga regler som tolkar rättsliga lagar till det organisatoriska sammanhanget där de ska appliceras. Förutom de två beskrivna faktorerna som kan ses som de formella finns det även informella regler som den yrkesverksammas handlingsutrymme kan begränsas av. De informella reglerna kan exempelvis vara hur de anställda på organisationen tilldelas olika sociala positioner samt regler för hur arbetet samordnas och delegeras. I och med att det finns flertalet faktorer som påverkar den yrkesverksammas handlingsutrymme kan det leda till en abstrakt konstruktion av regler. Evans (2010) menar att ju fler regler och dokument som ska tas hänsyn till i arbetet, desto mer utrymme finns det för osäkerhet och ökat utrymme för egen tolkning och prioritering. De lokala organisatoriska reglerna kan vara komplexa och vinklade för att passa just den verksamhet som bedrivs vilket kan leda till att det ger upphov för olika åsikter om reglernas betydelse samt vilka som är implementerbara i yrkesutövningen. Det är ovidkommande att relationen mellan den yrkesverksamma och de formella som informella reglerna, och den yrkesverksammas förståelse av sitt eget handlingsutrymme som sätter ramen för hur yrkesutövandet genomförs (Evans, 2013).

I och med att handlingsutrymmet är svårdefinierat kan det leda till en osäkerhet kring hur den yrkesverksamma ska använda sin kunskap. Det finns trots arbete i osäkerhet möjligheter för den yrkesverksamma att ta till vara på kunskaperna i, om och av arbetet. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) presenterar olika kunskapsområden som är av vikt för den yrkesverksamma att inneha. Dessa kunskaper är:

1. Kunskap om organisering, relationer och interaktioner 2. Kunskaper om professionalitet och yrkesroll

3. Kunskaper om utvecklingen av arbetsmetoder

Kunskaper om organisering, relationer och interaktioner bidrar till en förståelse för handlingars sammanhang. Kunskaper om professionalitet och yrkesroll kan förstås i relation till kunskaper om klienternas situation, roll och position i syfte att förstå förutsättningar i dynamiken i samspelet mellan yrkesverksam och klient. Kunskapen om utvecklingen av arbetsmetoder ger

(17)

11

stöd för att den yrkesverksammas arbetsmetod ska vara aktuell och evidensbaserad (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008).

Metod

Metodval och vetenskapsteoretisk ansats

Studien är en kvalitativ intervjustudie som syftar till att undersöka hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen resonerar kring en evidensbaserad praktik, om de uttrycker att kravet på en evidensbaserad praktik efterföljs samt hur de upplever att deras yrkesutövande påverkas av detta. Studien berör även hur biståndshandläggare ställer sig till att arbeta utefter standardiserade utredningsmetoder. Att ett kvalitativt förhållningssätt har valts grundas i att kvalitativ forskning ofta utgår från ett tolkande perspektiv där det fokuseras på ord och dess betydelse i sammanhanget (Bryman, 2011). Inom ramen för en kvalitativ forskningsdesign valdes kvalitativa forskningsintervjuer som grund för empirin. Det övergripande målet var att erhålla en förståelse för forskningsobjektet baserat på informanternas egna utsagor. Det är alltså en tolkning av empirin som utgör studiens syn på hur kunskap nås. I och med den kvalitativa forskningsdesignen och att studiens syfte och frågeställningar förväntades besvaras genom en tolkning av empirin är den vetenskapsteoretiska ansatsen som uppsatsen vilar på det hermeneutiska perspektivet. Hermeneutik är en vetenskapsteoretisk ansats som grundas i att förståelse nås genom tolkning. Vid en hermeneutisk ansats arbetas det med texter där forskaren försöker se innebörden av vad som är skrivet och vad som sägs, snarare än att söka efter den absoluta sanningen då det enligt ett hermeneutiskt perspektiv inte finns någon sådan (Ödman, 2017). Hermeneutiken förespråkar att det inte finns någon objektivitet gentemot ett forskningsobjekt då varje individ har en förförståelse innan om hur ett visst fenomen är eller beter sig.

Litteraturanskaffning

Litteraturanskaffningen har genomförts med stöd av fyra olika databaser tillgängliga via Örebro universitet. De databaser som har använts är: Primo som innehåller universitetsbibliotekets böcker, artiklar, tidskrifter, avhandlingar och open access-arkiv; Social Services Abstract som

omfattar ämnesområdena social omsorg, socialt arbete och socialpolitik, Statens Offentliga

Utredningar (SOU) som innehåller digitaliserade SOU:er från 1922 och framåt samt ASSIA: Applied Social Sciences Index and Abstracts som innehåller referenser till artiklar inom hälsa,

omvårdnad, psykologi, kriminologi, migration, utbildning och sociala tjänster. Litteraturanskaffningen grundades i studiens syfte och med bakgrund av detta formades sökorden: evidensbaserad praktik, EBP, standardiserat arbete, “standardisering socialtjänst” och handlingsutrymme där sökorden även översatts till engelska med syfte att vidga sökresultatet. Utöver den tidigare forskning som funnits via databaserna har även handledaren för studien stöttat med adekvat forskning och litteratur. Inkluderingskriterier för forskningsartiklarna var att samtliga artiklar ska vara vetenskapligt granskade och sammantaget utgöra en aktuell och översiktlig redogörelse för det kunskapsområde som undersöks. De exkluderingskriterier som legat till grund för litteraturanskaffningen var att utesluta all litteratur publicerad innan 1995 oaktat dess relevans för studien med syfte att finna någorlunda aktuell forskning som kan appliceras i nutid.

Urval

Eftersom studien är av en kvalitativ ansats, där intervjuer med biståndshandläggare krävts som empiri för att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar, har urvalet av informanter varit målstyrt. Ett målstyrt urval kan förklaras som att urvalet av informanter är valt på ett strategiskt vis för att kunna besvara forskningsfrågorna på ett relevant sätt (Bryman, 2011). Eftersom

(18)

12

studien syftar till att undersöka biståndshandläggares uppfattning om EBP och standardiserade utredningsmetoder har just biståndshandläggare avgjorts vara relevanta informanter. För att ytterligare begränsa valet av informanter beslutades att studiens syfte skulle formuleras kring biståndshandläggarnas arbetsområden, vilket var äldreomsorg. När litteraturanskaffningen genomfördes framkom att den forskning som finns att inhämta gällande EBP och standardiserat arbete ur ett biståndshandläggarperspektiv, främst var specificerad gällande myndighetsutövning riktad mot barn och unga. På grund av den begränsade mängd forskning som finns kring biståndshandläggare som arbetar med en äldre målgrupp i relation till ett arbete präglat av EBP och standardisering togs beslutet att den fokusgruppen skulle vara av intresse för studien.

I ett första skede kontaktades ett antal kommuner för att undersöka om det fanns intresse från biståndshandläggare inom äldreomsorgen att delta i studien. En av kommunerna ställde upp med tre informanter. I ett senare skede lades det upp ett inlägg i en nationell facebookgrupp för socionomer med syfte att finna ytterligare yrkesverksamma biståndshandläggare inom äldreomsorgen. Utifrån detta inlägg hittades ytterligare tre biståndshandläggare som var villiga att ställa upp i studien. Samtliga deltagare är biståndshandläggare inom äldreomsorg, har mellan 2 till 40 års arbetslivserfarenhet med äldre, är i åldrarna 24–63 och arbetar i såväl små som stora kommuner i Mellansverige. Deltagare fick ta del av en informations- och samtyckesblankett som de skulle skriva under om de fortfarande var villiga att ställa upp i studien. Blanketten innehöll information om studiens syfte och hur personuppgifter lagras under tiden för uppsatsskrivandet, se Bilaga 1.

Datainsamling

Förberedelsen inför intervjuerna med informanterna var att sammanställa en intervjuguide vilken användes som mall för de semistrukturerade intervjuerna, se Bilaga 2. Semistrukturerade intervjuer innebär att det utformas en intervjuguide med öppna frågor kategoriserade efter olika ämnesområden (Bryman, 2011). En semistrukturerad intervjuguide ska även vara behjälplig i att ge intervjuaren möjlighet att ställa relevanta följdfrågor till informanten (Nilsson, 2014). Strukturen i intervjuguiden gav utrymme för flexibilitet och frihet då informanterna kunde utforma sina svar på ett öppet sätt, vilket kan leda till att även andra ämnesområden berörs. Intervjuerna genomfördes digitalt med hjälp av Microsoft teams och Skype för företag. Intervjuerna spelades in med inspelningsutrustning tillhandahållen av Örebro universitet och transkriberades sedan i efterhand. Transkriberingen genomfördes genom att skriva ner vad som sades under intervjuerna med syfte att kunna påbörja resultat- och analysredovisningen. Intervjumaterialet transkriberades ordagrant, inklusive ord som “hm” och “ehm”. Anledningen till detta var för att kunna se vilka frågor som eventuellt kunde leda till osäkra svar från informanterna. Vid de enstaka tillfällena där ett ord inte kunde urskiljas ur inspelningsmaterialet markerades detta med ett X vid transkriberingen. Även namn på personer som framkom under intervjuerna samt kommuner och städer skrevs ut som X för att säkerställa konfidentialitet samt att det inte var relevant för studiens syfte att skriva ut privata namn eller geografiska platser. All inspelning och transkriberingsmaterial lagrades på lokala lagringsutrymmen och inga externa lagringstjänster har använts.

Analysmetod

Bryman (2011) beskriver att kvalitativ empiri ofta utgör ett ostrukturerat och svårarbetat material vilket i sin tur kan leda till problematik i analysen. Kvalitativ dataanalys kan även upplevas avancerad på grund av att det inte finns några tydliga regler för tillvägagångssättet.

(19)

13

Bryman (2011) skriver dock att det finns några allmänna tillvägagångssätt för en kvalitativ dataanalys där ett av dem är tematisk analys. För att kunna analysera det insamlade materialet påbörjades en kodning, vilket är det första steget i den tematiska analysen. Att empirin kodades syftade till att reducera materialet till betydelsefulla beståndsdelar som sedan kategoriseras efter innehåll där syftet är att identifiera de mest centrala dragen i empirin (Lindgren, Kodning, 2014). När kodningen av empirin var genomförd följde den tematiska analysen. En tematisk analys innebär att finna tematiska relationer mellan de kodade kategorierna som är skapade. Det innebär att ordna och strukturera koderna i en ram innehållandes huvud- och underkategorier samt kopplingar dem emellan (Lindgren, Tematisering, 2014).

Vid slutförd kodning och tematisering skapades en tydligare struktur innehållandes relationer mellan olika koder och teman som i sin tur främjade en grundlig analys. Att förhålla sig till är att i och med kodning och tematisering förflyttas fokuset bort från råmaterialet till den bearbetade informationen. Det är därav av vikt att det i analysen togs hänsyn till att empirin är bearbetad och inte längre är den objektiva rådata som var insamlad. Hur det togs hänsyn till att empirin var bearbetad gjordes genom att i analysen använda osäkerhetsmarkörer för att undvika att tillskriva informanterna åsikter de inte har, samt vara tydliga med att deras utsagor kan ha kommit att tolkas på ett sätt de inte anser är den rätta.

Studiens tillförlitlighet

Enligt Bryman (2011) kan en studies tillförlitlighet baseras utifrån två kriterier, validitet och reliabilitet. Huruvida studien har validitet innefattar om studien undersöker det som avses undersökas. Hur validiteten säkerställs för studien är främst genom den formulerade intervjuguiden. Intervjuguiden är formulerad utifrån studiens syfte och frågeställningar för att säkerställa att den insamlade empirin ska vara till nytta för studien. Intervjuguiden är som tidigare nämnt halvstrukturerad vilket syftar till att informanterna ska kunna svara så fritt som möjligt. I resultat och analys av empirin har det material som inte berör studiens syfte och frågeställningar medvetet uteslutits. Ytterligare en säkerställning av validiteten är att den tidigare forskning som berörs i studien medvetet har valts i syfte att vara behjälplig i att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar. Även det faktum att informanter har valts utifrån deras förmåga att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar ökar studiens validitet. Reliabilitet beskrivs av Bryman (2011) som huruvida studiens resultat blir oförändrat om studien upprepas, eller om det har funnits andra slumpmässiga faktorer som kan ha påverkat studiens resultat. För att öka reliabiliteten redovisas studiens tillvägagångssätt transparent och detaljerat. Intervjuerna har, som tidigare nämnts, transkriberats ordagrant där informanternas fullständiga svar, felsägningar och utfyllnadsord redovisats med syfte att kunna återge informanternas utsagor på ett korrekt sätt. I och med att transkriberingen är detaljerad och resultatredovisningen fullständigt redovisar informanternas utsagor ökar det reliabiliteten. Hur reliabiliteten ökas är genom att om samma transkriberingsmaterial skulle användas av andra författare skulle det med stor sannolikhet leda till en liknande resultatredovisning. Huruvida analysen skulle förändras beror på hur teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning används.

Etik

Samhällsvetenskaplig forskning behöver förhållas till Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer. Som forskare är det även nödvändigt att överväga hur ett deltagande i studien kan komma att påverka informanterna, både deras privatliv som arbetsliv. I denna studie används personer, biståndshandläggare, som informanter och med grund i det har vissa

(20)

14

etiska aspekter varit nödvändiga att övervägas för att kunna genomföra en etiskt försvarbar forskningsstudie. I överväganden gällande etiska aspekter har det diskuterats gällande hur ett deltagande i studien kan komma att påverka informanterna på ett icke obetydligt sätt. Att informanterna antas beröras på ett obetydligt sätt är då studiens syfte och frågeställningar anses vara av en icke känslig karaktär. Informanternas deltagande i studien har övervägts att inte komma att påverka deras ställning vid arbetsplatsen eller relation till kollegor eller chef. Det anses även att risken för att intervjufrågorna ska riskera kännas kränkande eller obehagliga är mycket liten då ämnesområdet inte är av känslig och/eller personlig karaktär.

De forskningsetiska principerna som tagits hänsyn till i studien är följande:

Informationskravet

Informationskravet innebär att det som forskare tillkommer ett ansvar att upplysa deltagarna i studien om vilket syfte deltagandet har och på vilka villkor deltagandet sker. Forskaren har i uppgift att informera deltagarna om att ett deltagande i studien är frivilligt och att deltagarna när som helst kan avbryta medverkandet. Den information som lämnas till deltagarna ska vara så omfattande att om deltagarnas villighet att medverka i studien kan riskeras, ska denna information delges (Vetenskapsrådet, 2002). I studien har informationskravet varit närvarande i form av att vid den första kontakten med informanterna har en information- och samtyckesblankett bifogats till dem. Information- och samtyckesblanketten innehöll en beskrivning gällande vilka ämnen studien ska beröra, syfte och frågeställningar samt studiens upplägg. Efter att blanketten bifogats fick informanterna avgöra om de fortfarande var intresserade av att delta i studien. Samtliga informanter valde att medverka i studien och vid intervjutillfället gjordes ännu en kort genomgång gällande studiens syfte och frågeställningar.

Samtyckeskravet

Samtyckeskravet utgår från att de deltagare som ingår i studien själva har rätt att bestämma över sin medverkan. Regeln för samtyckeskravet som Vetenskapsrådet (2002) formulerar är att forskaren ska inhämta deltagarens samtycke för studien innan ett informationsinhämtande kan påbörjas samt att den medverkande självständigt har rätt att bestämma om, hur länge och på vilka villkor denne ska delta. Den deltagande i studien får inte heller utsättas för otillbörlig påtryckning eller påverkan om denne vill avbryta sitt deltagande i studien. Samtyckeskravet har i denna studie tagits hänsyn till genom att forskningsdeltagarna har både skriftligt och muntligt blivit informerade om vad ett samtycke att delta i studien innebär. I samtyckes- och informationsblanketten beskrevs utförligt hur deras personuppgifter lagras och hanteras under studiens gång. De blev även informerade om att ett återkallande av samtycket skulle innebära att all den insamlade empirin från denne skulle förstöras och allt redan skrivet material i arbetet raderas. När forskningsdeltagarna var infunna med betydelsen av att lämna ett samtycke för deltagande i studien säkerställdes deras samtycke med en underskrift.

Konfidentialitetskravet

Konfidentialitetskravet innebär att alla uppgifter som kan vara behjälpliga i att identifiera informanter ska behandlas på sådant sätt att det motverkas att dessa på något vis kan identifieras av utomstående. Det innebär även att uppgifter gällande informanterna ska lagras på sådant sätt att utomstående ej ska kunna komma i kontakt med dessa uppgifter (Vetenskapsrådet, 2002). I arbetet med studien har det aktivt arbetats med att avidentifiera samtliga informanter. I både transkriberingsmaterialet och resultat har samtliga namn ersatts med pseudonymer, och det framgår inte heller var i landet informanterna är verksamma. Kontaktuppgifter och transkriberingsmaterialet har lagrats lokalt för att motverka att obehöriga ska kunna komma i kontakt med det.

(21)

15

Nyttjandekravet

Nyttjandekravet innefattar att insamlad data endast får användas för forskningens ändamål. Uppgifter om forskningsdeltagarna får inte heller användas eller utlånas för andra syften än den berörda studien de lämnat samtycke att deltaga i (Vetenskapsrådet, 2002). Nyttjandekravet uppfylldes för denna studie genom att säkerställa att den insamlade empirin samt information om forskningsdeltagarna inte kunde spridas till utomstående personer. All information har lagrats lokalt och endast varit tillgänglig för författarna och studiens handledare. Inspelningar och transkriberingsmaterial kommer även raderas vid godkänd uppsats för att säkerställa att nyttjandekravet uppfylls. Allt material som samlats in har endast använts i avsikt att besvara studiens syfte och frågeställningar.

Resultat och analys

Under detta kapitel presenteras de huvudämnen som studien berör samt tillhörande underteman. Kapitlet består av två huvudämnen vilka är evidensbaserad praktik (EBP) och standardiserat arbete. Under huvudämnet EBP finns tillhörande underteman evidens, klientens situation, delaktighet och önskemål samt den egna expertisen och tidigare erfarenheter. Under huvudämnet standardiserat arbete återfinns underteman om negativa aspekter presenterade från forskning respektive positiva aspekter presenterade från forskning. Redovisningen av informanternas utsagor utförs med både fritext och citat tagna ur transkriberingsmaterialet. För att säkerställa forskningsdeltagarnas konfidentialitet skrivs inte deras ålder eller geografisk plats ut för respektive person, deras namn är även ersatta med pseudonymer i form av siffror exempelvis Informant 1 (I1).

Evidensbaserad praktik

Evidens

Intervjuernas inledande del användes till att låta informanterna reflektera kring begreppet evidens, vad det betyder och hur informanterna använder det i yrkesutövningen. I flertalet av intervjuerna framgår det att evidens uppfattas vara något som är bevisat, beprövat och något som det gjorts studier på. Hälften av informanterna gav exempel på vad de anser klassas som evidens vilket de menar är Socialstyrelsens rekommendationer och riktlinjer, stiftade lagar och beprövade arbetsmetoder. Dock framkommer det att I2 anser att begreppet evidens är svårdefinierat och beskriver det som en form av expertis och erfarenhet:

I2: Ja asså jag är ju inte så jättebra på dom här olika termerna tro det eller ej trots att jag ganska nyligen är examinerad, men att just definiera evidensbaserad praktik eller evidensbaserad någonting överhuvudtaget är jättesvårt. Jag har jättesvårt för det eh men jag tänker väl att det är det är dels är det våran expertis asså våran våra erfarenheter och såna saker.

I: Men om du bara tänker på ordet evidens, nu vrider jag dig lite. I2: Aa haha något som är bevisat liksom så.

I3 beskriver evidens på två olika vis, dels som att evidens är något som är bevisat att fungera men även att evidens är i nära relation till expertis och tidigare erfarenheter:

I3: Det är ju asså evidens betyder bevis att man ser att något har fungerat och då prövar man det igen, om det är ett lyckat utfall så har man varit inne i en relation som har varit väldigt stimmig och orolig med anhöriga gamla och vet då hur man ska möta dom situationerna utifrån gammal beprövad erfarenhet som bevisligen har fungerat då använder man sig av den.

(22)

16

Ovan beskrivna två citat från I2 och I3 visar på en osäkerhet gällande vad begreppet evidens innebär. Båda informanterna kopplar begreppet evidens till den egna erfarenheten och expertisen, vilket evidensbegreppet inte innefattar. Evidensbegreppet innefattar sådan kunskap som har sitt ursprung ur beprövad vetenskap och forskning, och är inte skapad ur subjektiva erfarenheter (Rosen, 2003; Gambrill 1999). Informanternas utsagor liknar snarare en beskrivning av den praktikbaserade kunskapen som är den personliga kunskapsbasen som enligt Avby (2018) skapas av den yrkesverksammas arbetslivserfarenhet. Citaten ovan kan visa på en osäkerhet antingen i hur evidens definieras eller vad som kan räknas som evidens. Att redogöra för den egna erfarenheten som en del av evidensbegreppet kan även tyda på att informanterna beskriver en del av den evidensbaserade praktiken och inte evidensbegreppet. Informanternas utsagor kan även visa på att evidens inte är något vardagligt i deras yrkesutövande och att deras erfarenhet präglar yrkesutövandet istället. Ett exempel på detta är följande citat från I3:

I3: Ja på universitetet dom orden och evidensbaserat och så det är väl ingenting jag använder mig av idag. Det är erfarenheten jag vilar på efter många många år i yrkeslivet. Man vill inte låta förmer men erfarenhet är en viktig del i det hela när man har varit inne i olika situationer och mött olika människor och utifrån det får man en erfarenhet hur man ska hantera och vilka följder det kan bli när man tar fel beslut. Jag känner mig väldigt trygg i min yrkesroll utan att jobba evidensbaserat det blir erfarenhetsbaserat för mig så nej evidensbaserat det är inget ord jag använder men jag förstår vad det är jag vet vad som menas med det.

I3´s utsaga visar på att hen inte använder evidens men uttrycker sig vara medveten om vad evidensbegreppet innebär. Ekeland, Bergem & Myklebust (2019) problematiserar att yrkesverksamma i vissa fall kan uppleva att användandet av evidens mer är ett krav från ledning än ett naturligt förhållningssätt. En möjlig anledning till att I3 tar avstånd från att använda evidens i yrkesutövningen kan vara att hen snarare ser användandet av evidens som en begäran från arbetsledningen, och inte en naturlig del i yrkesutövningen. I3 upplevs vara trygg i sin yrkesroll, och att hens erfarenhet är tillförlitlig nog utan att evidens ska behöva användas i yrkesutövningen. Hen uttrycker även att det är på grund av hens erfarenhet som utvecklats i mötet med klienter i olika situationer som lett till en förståelse kring insatsers effekter, snarare än att evidens är behjälplig. En tolkning är att I3 inte upplever användandet av evidens som ett naturligt förhållningssätt då hen uttrycker att erfarenheten ger mest stöd i yrkesutövandet och att evidens inte ses som nödvändig.

I6 diskuterar att evidens kan användas i förhållningssättet i mötet mellan socialarbetare och klient. Dock anser hen att evidensens användbarhet inte är lika tydlig i handläggningsarbete inom äldreomsorgen jämfört med arbete inom exempelvis missbruk eller psykisk ohälsa. Då det naturliga åldrandet ofta är en orsak till att insatser är nödvändiga, anser informanten att evidensen inte har lika stor betydelse. I3 exemplifierar hur hen använder sig av evidens i yrkesutövningen:

I6: Tyngdpunkten ligger på att man som handläggare innehar kunskaper om vilka erfarenheter, bakgrunder, psykologiska och sociala processer som kan vara bakomliggande för varje klient. Förhållningssättet till klienten ska vara fördomsfritt och sakligt men samtidigt ödmjukt och öppet. Som handläggare ska man använda evidensbaserade kunskaper på hur man möter en klient på en jämlik nivå för att utjämna maktskillnaden.

Här läggs vikten av att använda evidens i mötet med klienter. I6 uttrycker att den evidensbaserade kunskapen främst är applicerbar i form av att man som biståndshandläggare måste inneha kunskaper om de psykologiska och sociala processer som kan vara bakomliggande faktorer för klientens behov. Detta kan jämföras med Trevithicks (2008) beskrivning av den teoretiska kunskapen som ska vara behjälplig för den yrkesverksamma i att öka förståelsen för klientens situation. Trevithick (2008) beskriver även att den teoretiska