Debatten som jag försökt analysera ser först ut att handla bara om vatten. Men det som mycket bottnar i är förtroendet för marknadslösningar gentemot offentliga lösningar. Shiva och Sjölander ser företagens vinstintressen som oförenliga med ansvar för distribution av det livsnödvändiga dricksvattnet. Vattnet har fått marknadspris på många platser och detta eftersom det anses nödvändigt av privatiseringsvänliga krafter. När marknadspriset möter fattiga kommer konflikten mellan förespråkarna och motståndarna till sin spets. Exempel när fattiga fått spendera stora delar sin lön, ibland halva månadsinkomsten kan behöva gå till vattenräkningen, saknas inte. Vatten skall vara en gemensam tillgång som finansieras med skatter anser Shiva och även Sjölander.
Segerfeldt möter ofta Sjölander och Shiva med en mängd siffror och data om hur det ser ut i världen och han kryddar med en mängd goda exempel för hur bra privatiseringen kan fungera. Och denna typ av resonemang kan möjligtvis fungera i en öppen debatt mot Sjölander eftersom hon mest tittar på resultaten av privatiseringarna. Skulle invånarna i landet och fakta peka på att det faktiskt fungerade i det fallet verkar det som det räcker för ett accepterande. Detta skulle fungera dåligt mot Shiva för det finns en stor skillnad här. Shiva bygger nämligen en stor del av sitt resonemang på moral och vad hon anser vara rätt. Det som är fel är allt vad stora företag och marknadslösningar står för och därför kommer inga argument att bita på henne även om vartenda land i världen privatiserar och det fungerar bra tekniskt med låga priser. Shiva saknar inte exempel eller argument men allt bottnar i att hon ser marknaden som fel aktör för att hjälpa länder ur vattenkrisen, hon ser faktiskt kapitalismen som boven i dramat.
Omvänt skulle det krävas mycket för att Segerfeldt skulle erkänna staten som rätt aktör för att lösa problem. Det räcker att läsa en bok för att förstå författarens politiska inriktning och hans övriga litteratur säger alla samma sak. Staten hindrar utveckling och är en käpp i den fria marknadens hjul. I de länder vattenleveranserna fungerar trots att staten sköter Va-service verkar Segerfeldt mest anse bero på de stora resurser beskattningen erbjuder. För att beskriva Segerfeldts ståndpunkt som drivs genom boken har jag författat en kort formulering för att beskriva detta huvudargument till vattenprivatisering.
Privata företag kommer alltid ha störst expertis och vinstintressen kommer alltid driva fram bäst teknik och incitament för effektiv vattendistribution samtidigt som marknads- mekanismerna kommer sätta ett rättvist pris på vatten.
Detta anser jag vara Fredrik Segerfeldts huvudargument genom hela boken ”Vatten till salu” formulerat med mina egna ord.
Ann-Christin Sjölander Holland driver genom sin bok däremot ett helt annat budskap; och det är att företag drivs för att tjäna pengar och det kommer dom göra allt för att lyckas med. Det som krävs är god reglering från stater genom lagstiftning och genom att låta fackförbund få ökat och fortsatt inflytande även i multionationella företag. Nedan följer mitt egenhändigt formulerade huvudargument för att förklara Sjölanders bok.
Statliga skattefinansierade lösningar för vattendistribution borgar för rättvisa och klarar inte staten av att ge medborgarna vatten krävs väldigt god lagstiftning och fackligt samarbete innan företag bör få tillgång till VA-distributionen.
Denna tes och huvudargument kan kanske sammanfatta det Sjölander vill få fram genom sin debattbok och återkommer ofta i olika skepnader.
Shiva är svårare fånga med ett kort stycke. Boken känns ofta väldigt konservativ och hon blundar ibland för nyttan med modernisering och ny teknik. Det verkar ibland som att hon tror att Indien hade kunnat försörja en miljard invånare helt utan modern teknik, bara inte storföretagen blandade sig i bysamfälligheten och andra gamla indiska institutioner. Det är svårt tro att hon ändå vill backa klockan 100 år men Shiva är klart konservativ och framstår moraliserande ibland. Slutligen har jag försökt fånga ”Kriget om vattnet” med en egenhändigt formulerad mening.
Företag kommer att göra allt som står till buds för att maximera sin vinst och det är upp till varje medborgare att kämpa mot företag, organisationer som WTO och storkapitalet för att rädda dricksvattnet, demokrati och miljön.
Detta är som i de två tidigare fallen alltså huvudargumentet genom boken ” Krig om vattnet –
På vissa sätt möts inte argumenten på samma nivå. När Shiva/Sjölander menar att fattiga inte har råd med marknadspris på vatten, att en förutsättning för liv inte kan få bli en arena för profit är Segerfeldts svar eller kanske snarare eget argument att vatten måste få ett pris eftersom det är kravet för att fattiga ska kunna få rent vatten. Enligt honom betalar många hellre lite extra för kranvattnet än att dricka smutsigt vatten ur det närmaste vattendraget därför kranvatten inte finns att tillgå. Frågan blir närmast filosofisk då alternativet kan bli två olika om man ställer upp extremfallen.
Alternativen framstår som antingen ett väldigt dyrt vatten som någon kommer tjäna stora pengar på och en fattig människa i tredjevärlden kommer bli fattig av eller antingen att inget görs och vattenbristen kvarstår eller kanske förvärras utan att någon tjänar pengar på krisen. Inget av alternativen framstår som vettigt. Bättre vore billigt vatten som snabbt byggs ut över de delar av världen som saknar det. Men hur ska det gå till när u-länder inte har råd lägga nödvändiga pengar av sin lilla budget på VA-infrastruktur. De många exempel böckerna radar upp ger inget tydligt svar men en tendens är att ju bättre staten sköter upphandlingen med de privata företagen ju bättre förutsättningar finns för medborgarnas vattentillgång. En stat med förmåga förhandla och upprätthålla lagar som gör företagens arbete möjligt kan man nog med fog säga är nödvändigt. Även om en total anarki kanske kan verka lockande som marknad för ett företag som vill ha fritt spelrum utan att staten lägger sig i är lagar och statligt våldsmonopol ett krav för lyckad etablering.
Sjölander hävdar att de stora företagen helst undviker de allra fattigaste länderna och om det skulle stämma är det ett tydligt tecken på företagens uppfattning i frågan. Bäst förutsättning för de stora vinsterna ligger alltså någonstans mitt i mellan. Företagen får stort spelrum och goda förutsättningar att arbeta utan att staten reglerar för mycket men ändå möjligheten att få stöd av staten inom vissa områden.
Staten med sina stora resurser är i teorin den idealiska ägaren för en så ur samhällsperspektiv så väsentliga uppgift som distribution av dricksvatten utgör. Vatten är en förutsättning för individens överlevnad, för produktion av mat, för rengöring och tusentals andra sysslor. Dessutom behöver alla vatten, fattig som rik. Problemet i fattiga länder är att statens skattekista är allt annat än outtömlig och många regeringar har vattendistribution långt ner på prioriteringslistan, efter t.ex. militärutgifter och andra mer prestigebetonade utgifter. Om då staten inte prioriterar att leverera vatten eller som i vissa inte klarar av det även om dom sätter vattenleverans högt på dagordningen måste det finnas andra sätt att bistå. Jag tror inte att
avregleringar där företagen själva kan sätta villkoren är rätt väg att gå. Snarare tror jag att bistånd som inte bara förs över till landets skattemyndighet utan däremot bara tillåts gå till utbyggnad av vatteninfrastruktur vore en bättre väg att gå. Kanske ännu bättre vore om Världsbanken istället för att ge lån beviljade och utförde egna utbyggnader av vattenledningar och reningsverk åt länder och satte upp kostnaderna som bistånd eller lån beroende på omständigheterna. Då slipper ländernas regim/diktator/regering frestas att missbruka pengarna, invånarna får sitt livsnödvändiga vatten och biståndspengarna används till rätt syfte. I dagsläget ser det snarare ut tvärtom, länderna måste öppna upp sin vattenmarknad åt transnationella företag för att kunna få lån. Dessa lån kunde ha använts för att själva lösa vattenproblemen men det är svårt efter dom skrivit på avtal som garanterar företagen ensamrätt på vattendistribution och vattenledningarna i allt från ett år upp till 30 år. GATS säger dessutom att marknader som öppnats upp för näringslivet inte får förstatligas igen. Segerfeldt säger att status quo inte duger utan att något måste göras omgående. Jag håller med, men det är inte att låta marknaden bestämma över vem som ska få vatten eller inte. Världssamfundet och dess organisationer måste agera och det omgående.
Samma brist går att hitta hos alla tre författarna, nämligen att dom är för låsta vid antingen stat eller marknad. Den av författarna som hade erkänt både staten och marknadens fördelar och istället diskuterat hur man bäst utnyttjar kombinationen av dessa hade nått överlägset längst i sin argumentation.
Referenser
Baylis, J, & Smith, S, 2005, Glossary i The globalization of world politics, Oxford university press, Oxford s.769-782, ISBN 0-19-92118-6.
Beckman, L. 2005. Grundbok i idéanalys. Santérus Förlag. Stockholm ISBN. 91-89449- 79-7
Cowen, P.B & Cowen, T. 1998. Deregulated private water supply: a policy option for developing countries. Cato Journal, Vol. 18, No. 1.
Greene, O, 2005, Enviromental issues i The globalization of world politics, Oxford university press, Oxford s.452-478, ISBN 0-19-92118-6.
Hauge, R & Harrop, M & Breslin, S, 2000, Styrelseskick och politik Bokförlaget Nya Doxa, Stockholm, ISBN 91-578-0339-0
Hinrichsen, D. et al. 1997. Solutions for a Water-Short World. Population Reports, Series M, No. 14. Baltimore, Johns Hopkins School of Public Health, Population Information Program.
International Monetary Fund, 2006, What does the International Monetary Fund do? Uppdaterad: 06-09-30, Avläst 07-01-10.
(www.imf.org/external/pubs/ft/exrp/what.htm#do)
Larsson, R. 2006, Politiska ideologier i vår tid, Sjätte upplagan, Studentlitteratur, Lund, ISBN 91-44-002-94-7
McNeill, J.R, 2003, Någonting är nytt under solen - Nittonhundratalets miljöhistoria, SNS förlag, Stockholm, ISBN 91-7150-918-6
Segerfeldt, Fredrik, 2003, Vatten till salu - Hur företag och marknad kan lösa världens vattenkris – annan syn på saken, Timbro, Stockholm, ISBN 91-7566-546-8
Shiva, Vandana, 2002, Krig om vattnet – Plundring och profit, Ordfront, Stockholm, ISBN 91-7324-940-8
Sjölander Holland, Ann-Christin, 2003, Vatten – Rättighet eller handelsvara? Agora, Stockholm, ISBN 91-89483-25-1
Sustainable Development Network. Water for sustainable development. Avläst 07-01-10 (www.sdnetwork.net/briefing_papers/water_sanitation.pdf)
The World Bank. 2003. Making water work for development. Avläst 07-01-10
(http//web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/NEWS/0,,contentMDK:20100102~men uPK:34457~pagePK:34370~piPK:34424~theSitePK:4607,00.html)
The World Bank, About us, Avläst 07-01-10
(http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/EXTABOUTUS/0,,pagePK:50004410~
Utrikesdepartementet, 2007 Avtalen i WTO. Regeringskansliet, Uppdaterad 07-01-09. Avläst 07-01-10
(www.regeringen.se/sb/d/2654/a/14545)
Vattenportalen, 2006a, Internationellt arbete vatten och sanitet, Uppdaterad 06-12-14, Avläst 07-01-10
(www.vattenportalen.se/fov_glo_djup_sot_politik_sanitet.htm)
Vattenportalen, 2006b, Torka, vattenbrist och ökenspridning, Uppdaterad 06-02-20, Avläst 07-01-10
(www.vattenportalen.se/fov_problem_torka.htm#större)
World Trade Organisation. What is the WTO?. Avläst 2007-01-10 (www.wto.org/english/thewto_e/whatis_e/whatis_e.htm)