Med utgångspunkt i den bemästrandeteori som Sommerschild (1999) presen-terar, gör vi här ett försök att sila de intervjuade föräldrarnas berättelser genom några av bemästrandeteorins grundläggande begrepp; samhörighet och kompetens. Innan vi tittar närmare på föräldrarnas uttryck för just sina sätt att bemästra, stannar vi en stund vid de svårigheter som satte hinder i vägen för föräldrarnas möjligheter till känsla av samhörighet och känsla av att klara av och kunna något.
1. Att skydda sig mot att se
När Kristina berättar att hon var bland de sista som såg vad som verkligen hände med Olle berör hon den svårighet som handlar om att insikten om att hennes barn använde droger var så svår att hon hållit de tankarna så långt ifrån sig som hon hade förmåga till. Detta är något som ofta framkommer i behandlingssamtal på mottagningen. Föräldrar vill inte tro att deras barn använder droger, för att denna insikt är så svår att de hellre vill hitta andra förklaringar till det som sker med barnet.
2. Att ropa efter förklaringar
Frågan som samtliga föräldrar bär med sig är den fråga som handlar om hur det kunde bli som det blev. Varför började min son använda droger? Hur kom det sig att just vår familj drabbades av detta? Denna fråga handlar om föräldrarnas önskan om att förstå det som har hänt.
3. Att leva med ”skyddad” identitet
När det framkommit att barnet under längre eller kortare tid använt lögner för att inte avslöja sitt missbruk uppstår en svårighet att förhålla sig till det svek som uppstått i relationen. Känslan av besvikelse leder till frågan som handlar om hur man som förälder ska kunna förlåta det svek som barnet åsamkat en genom sina lögner.
4. Att utmana skuld och skam
Frågan om skuld och skam för att ens barn börjat använda droger är en viktig svårighet att lyfta fram utifrån ett föräldraperspektiv. I behandlingsar-betet är det viktigt att föräldrar kan få hjälp att lyfta fram sin känsla av skuld utan att denna förhindrar känslan av att vara en kompetent förälder. Att dela skulden med barnet över det som skett har det värde som Bianca pratar om när hon säger att André ska kunna ha sina föräldrar efteråt. Om skulden kan delas är det ett slags erkännande av att de, föräldrar och barn, gemensamt ska ta sig an bekymret och arbeta mot en förändring. Med be-handlares erfarenhet kan det också vara viktigt att betona att man är två om en relation, även i relationen till sin tonåring har tonåringen ett ansvar. Det kan också vara av betydelse, att resonera kring, om det kan vara så att ansvar är andra sidan på skuldmyntet?
5. Att skydda genom att gömma undan
När tonåringen befinner sig i drogmissbruk isolerar han sig från sina när-maste anhöriga. Men isolation är också något som drabbar övriga familje-medlemmar och särskilt då föräldrar. Att uppleva att man inte vet vem man
kan prata med är ett utslag av en sådan isolation som förmodligen också hänger ihop med den skuld som många föräldrar känner. Av hänsyn till sin son, men också till sig själva som föräldrar och till familjen i stort, är det vanligt att familjesystemet sluter sig och bär drogmissbruket som en hemlig-het för sig själv. Yosef berättar särskilt om detta. Han ville inte att någon skulle få reda på hur det låg till med Nicolaj och berättade inte om Nicolajs drogmissbruk för syskonen eller andra släktingar. Detta gjorde han utifrån ett hänsynstagande. Om det skulle komma ut att Nicolaj använde droger, trodde Yosef att det skulle få negativa konsekvenser för Nicolaj. Nicolaj skulle riskera att få en stämpel som sedan kunde bli svår att bli av med. Yosef ville kanske inte att andra skulle se det som han själv såg som ett misslyckande? Frågan om vem man kan prata med handlar också om frågan vem man som förälder ska kunna få tröst av. Tilliten som minskar i relation till sin missbrukande son, verkar i viss mån få konsekvenser också för föräld-erns tillit i andra relationer.
6. Att navigera i ett kontrollnät
Genom missbruket uppstod nya uppgifter för föräldrarna. De letade bevis, jagade och försökte kontrollera vad deras söner gjorde. Möten med polis, skola, föreningar och behandlingsenheter var många. Svårigheten handlar om att stå ut med sitt eget agerande och hänger ihop med den minskade tillit som uppstått i relation till den missbrukande sonen. Jagandet och kontroller-andet tog också mycket tid och kraft. Det var delvis ångestlindrande, men ökade sällan det föräldrarna mest av allt önskade, ökad närhet och kontakt med sitt barn. Det är slående och sorgset att stanna upp vid föräldrarnas stora ansträngningar för att nå ökad kontakt. Sönerna ifråga kom sällan att förstå föräldrarnas vilja till närhet utan kom många gånger att uppfatta agerandet som ett bevis på föräldrarnas behov av kontroll över dem. Söner-na kunde i sin tur uppfatta denSöner-na kontroll som bevis för att föräldrarSöner-na aldrig trodde dem och, i värsta fall, kanske aldrig skulle lyssna och tro på dem.
7. Att hantera bristande förmåga till att ge omsorg
Vad hade sonen utsatt sig för? Vad hade han varit med om? Oron för sonens lidande var enorm. Denna svårighet handlar om att stå ut med den starka oro som föräldern kände. Oron rörde också sådana saker som hade med framtiden att göra; vad ska det bli av honom? Kommer vi att reda ut detta? Hur länge ska det vara så här?
8. Att bygga en ny tillit
Hur ska det gå att bygga upp en ny relation till sin son? Föräldrarna beskri-ver hur svårt det var att försöka hitta nya vägar in till sonen. Hur skulle de kunna försöka lita på honom när tilliten var så skadad. Samtidigt ville för-äldrarna kunna lita på sina söner. De ville gärna ha en bra relation till honom, fastän de inte hade det. De samtidiga upplevelserna av att vilja kunna lita på sin son och känslan av bristande tillit, var arbetsamma för föräldrarna. Att inte uppleva trygghet och att inte känna förtroende för var-andra, skapar vanligtvis mönster av både agerande för att få kontroll paral-lellt med ett tassande på tå för att inte ställa till bråk, vilket kan accelerera i en negativ spiral som riskerar att öka ett känslomässigt avstånd i en familj.