Svårigheter med att beakta barnperspektivet

Socialsekreterare A beskriver att socialsekreterare som arbetar med ensamkommande barn har till uppgift att utreda, bedöma barnets behov, bevilja insatser och följa upp dessa. Hen uppger att hela handläggningsprocessen i ärenden som rör barn, vilket innefattar de ensamkommande barnen ska genomsyras av barnperspektivet. Samtliga respondenter beskriver att de bär ett ansvar vilket innebär att de ska beakta barnperspektivet i alla ärenden. Respondenterna beskriver att de upplevde svårigheter vad gäller att fullfölja det ansvaret, under flyktingströmmen 2015. Vidare beskriver samtliga respondenter att de låg efter i utredningsprocessen under flyktingströmmen vilket resulterade i att de ensamkommande barnen på grund av tidsaspekten beviljades insatser utan att socialtjänsten hade utrett deras behov. Socialsekreterare C berättar att enheten hen arbetade inom försökte att så långt som möjligt beakta barnperspektivet, men att de upplevde svårigheter med detta. Socialsekreterare E uppger att det inte gick att beakta barnperspektivet överhuvudtaget.

“Det gick inte överhuvudtaget. Barn blev placerade utan vuxna på campingplatser samt hotell utan personal som kan kolla till dom. Det blev väldigt snabba beslut på grund av det stora inflödet av ensamkommande barn 2015. Personalen räckte inte till för ungdomarna. Jag själv hade många fler ärenden än normalt“ (Socialsekreterare E)

Utifrån ovanstående beskrivningar går det att konstatera att socialsekreterare C och E uttrycker att det inte gick att beakta barnperspektivet, de har dock olika uppfattningar om till vilken grad det inte gick. Socialsekreterare C beskriver vidare att hen och dennes kollegor vanligtvis brukar kunna beakta barnperspektivet i utredningar med ensamkommande barn, men att situationen under flyktingströmmen 2015 var unik. Hen uppger att det funnits ärenden

25

innan och efter flyktingströmmen då barnperspektivet inte beaktats fullt ut, men att detta inte är så vanligt. Samtliga respondenter beskriver att den omfattande flyktingströmmen 2015 resulterade i att de i egenskap av yrkesverksamma socialsekreterare endast hann med att tillgodose de ensamkommande barnens grundläggande behov, det vill säga att erbjuda ett

boende. Socialsekreterare B arbetade inte med ensamkommande barn under

flyktingströmmen, men beskriver följande efter att hen pratat och reflekterat kring flyktingströmmen 2015 med sina kollegor.

“Jag jobbade inte under flyktingströmmen men jag har hört kollegor säga att det bara var att släcka bränder. Prio var att barnen skulle få tak över huvudet och någonting att äta samt sova. Det var bara det grundläggande. Det gick inte att göra någonting mer” (Socialsekreterare B)

Socialsekreterare E som arbetade under flyktingströmmen 2015 styrker socialsekreterare B uppfattning om hur de ensamkommande barnens behov tillgodosågs under flyktingströmmen. Socialsekreterare E beskriver att hen var ansvarig för över 100 ärenden under flyktingströmmen och uttrycker att hon endast var kapabel till att tillgodose de ensamkommande barnens grundläggande behov, vilka är tak över huvudet, mat för dagen och kläder. Majoriteten av socialsekreterarna uppger att de vid tidpunkten för flyktingströmmen hade en liten erfarenhet av att arbeta med denna målgrupp. Respondenterna beskriver att den bristande erfarenhet av att arbeta med målgruppen kan vara en bidragande orsak till de svårigheter som fanns att beakta barnperspektivet. Respondenterna uttrycker att de kanske hade kunnat förhålla sig till barnperspektivet och den höga ärendemängden annorlunda under flyktingströmmen, om de hade haft någon erfaren socialsekreterare de kunde resonera och diskutera ärenden med. En av intervjupersonen uttrycker att det inte är många i Sverige som har lång erfarenhet att arbeta med ensamkommande barn, vilket leder till att det inte finns något facit och erfarenheter att ta del av.

Det kan antas att samtliga respondenter är medvetna om barnperspektivet och dess innebörd. Detta då samtliga respondenter beskriver ett ansvar som innebär att beakta barnperspektivet i alla ärenden samt för en diskussion kring hur de kunde fullfölja det ansvar under flyktingströmmen. Enligt Lindholm (2014) ska klienterna inte ses som en homogen grupp, utan som individer med individuella behov (ibid). Att socialsekreterare E beskriver att det inte fanns tillräckligt med personal för de ensamkommande barnen, kan tolkas vara anledningen till att socialsekreterare reducerade barnens behov till en miniminivå i syfte att kunna hantera den ökade ärendemängden under flyktingströmmen. Med miniminivå avses tak över huvudet och mat för dagen. Denna reducering av barnens behov ledde till att socialsekreterarna inte kunde bevilja individuella insatser utifrån individuella bedömningar av barnets behov. Det går att anta att reduceringen av de ensamkommande barnens behov ledde till att de snarare sågs som en homogen klientgrupp än individer med individuella behov. Detta kan ses som ett uttryck för att socialsekreterarna använt sig av en överlevnadsstrategi. Kvalitetssänkande överlevnadsstrategi som Astvik och Melin (2013) beskriver kommer till uttryck då socialsekreteraren behöver göra ett val mellan kvalitet i arbetet och sitt eget välbefinnande till följd av obalansen mellan arbetskrav och resurser.

6.3.1 Ensamkommande barn i jämförelse med andra barn

Fyra av respondenterna beskriver under intervjuerna att de anser att de ensamkommande barnen behandlas annorlunda i jämförelse med andra barn i Sverige. Respondenterna uppger att familjehem är standardplacering för barn med föräldrarna i Sverige och att HVB-hem är standardplacering för ensamkommande barn. Denna särbehandling av ensamkommande barn beskrivs inte som ett nytt fenomen, utan respondenterna berättar att detta var aktuellt även

26

innan flyktingströmmen. Socialsekreterare B beskriver att många av de barn hen kommer i kontakt med, vill bo i ett familjehem eftersom de saknar sin familj och är i behov av föräldrafigurer. Hen berättar vidare att HVB-hem är ett annorlunda sätt att bo på, då boendeformen liknar en institution. Socialsekreterare E och D beskriver lite mer djupgående om skillnaderna mellan ensamkommande barn och andra barn.

“I regel ska svenska barn inte placeras i hvb-hem. De ska framförallt placeras i familjehem. Så är inte fallet för ensamkommande. Vilket leder till att ensamkommande inte behandlas som barn på samma sätt som svenska barn. För man har gått ifrån barnhemstanken, men ett hvb för ensamkommande är i princip ett barnhem. Det är skillnad på kvalite om man jämför med förr, men det är fortfarande ett barnhem” (Socialsekreterare E)

“Exempelvis använder vi HVB hem som standarsplacering för ensamkommande men däremot inte för barn med föräldrar i Sverige, där är familjehem standard. Där är det en särskiljning som är lite underlig i grunden eftersom man alltid ska utgå från en individuell bedömning” (Socialsekreterare D)

Socialsekreterare D beskriver vidare att HVB inte är optimalt i syfte att beakta barnperspektivet. Detta då hen uppger att ett HVB aldrig kan ses som ett fullgott hem eftersom det inte finns några föräldrar eller föräldrafigurer närvarande där, utan enbart personal. Vidare beskriver respondenten att det blir motsägelsefullt att tro att ungdomen ska se personal som en föräldrafigur, detta då en ungdom inte kan hälsa på personal och umgås med i staden så som de skulle kunna göra med familjehemsföräldrar. Socialsekreterare D poängterar att hen tycker att det finns färre placeringsalternativ för ensamkommande barn än svenska, och att dessa placeringsalternativ inte alltid går hand i hand med barnperspektivet. Av resultatet går det att utläsa att majoriteten av respondenterna beskriver att deras organisatoriska riktlinjer och rutiner inte var förenliga med barnperspektivet under flyktingströmmen 2015.

När socialsekreterare D beskriver att HVB inte är optimalt i syfte att beakta barnperspektivet, kan det tolkas som om hen menar att det finns andra boendeformer som är lämpligare. Sallnäs, Wiklund & Lagerlöf (2010) beskriver en generell bild av att barn som bor på HVB inte får lika mycket stöd som barn som har en annan boendeform. Utifrån ovanstående resonemang, kan socialsekreterare D och Sallnäs, Wiklund & Lagerlöf (2010) beskrivning och bedömning av lämpligheten av HVB ses som samstämmiga. Enligt Stretmo och Melander (2013) placeras äldre pojkar oftare på HVB än flickor och yngre pojkar som istället placeras på familjehem. En majoritet av de nyanlända ensamkommande barnen under 2015 utgjordes av killar varav majoriteten av dem var 14 år eller äldre (SCB, 2016). Mot bakgrund av den statistik som uppmärksammats från SCB (2016) och Stretmo och Melander (2013) kan förståelse för respondenterna uttalanden skapas. Utifrån att majoriteten av denna målgrupp under flyktingströmmen 2015 utgjordes av pojkar, går det att anta att respondenterna i större omfattning träffat och beviljat insatser till pojkar. Då en liten del av denna målgrupp var pojkar under 14 år, är det troligt att majoriteten beviljats HVB utifrån Stretmo och Melander (2013) resonemang. På så sätt kan socialsekreterarnas beskrivning av att HVB är standardplacering för ensamkommande barn, ses som ett uttryck för att de i större omfattning träffat och beviljat insatser till pojkar som varit 14 år eller äldre.

Enligt Cederborg (2014) innebär barnperspektivet att barn inte längre ses som passiva mottagare av stöd utan mer som individer med egna rättigheter. I praktiken behöver barnperspektivet ingå som underlag för analys då socialsekreterare intervjuar barn för att

27

fånga deras uppfattningar och erfarenheter samt skapa en tolkning av vad barnet har för åsikter om eventuella insatser (ibid). Resultatet av att kollektivt bedöma ensamkommande barns behov vad gäller boendeform utifrån kön och ålder, kan leda till att barnperspektivet inte beaktas. Detta kan leda till att det ensamkommande barnet blir passiva mottagare av stöd istället för att betraktas som klienter med egna rättigheter, vilket går emot barnperspektivets grundtanke (jfr Cederborg, 2014).