Svårigheter med att särskilja överhängande brottsliga angrepp från putativsituationer

Situationer där det är svårt att avgöra huruvida ett brottsligt angrepp är överhängande kan i många fall hanteras under rättsfiguren putativt nödvärn. Så skedde också i Hundförarmålet. Vid en första anblick kan det framstå som att det saknar betydelse huruvida en person frikänns med stöd av nödvärnsbestämmelsen eller med hänvisning till putativt nödvärn. Det föreligger emellertid viktiga skillnader mellan de båda utfallen.

I det första fallet, dvs. om den tilltalade frikänns med stöd av nödvärnsbestämmelsen, anses gärningen i objektiv mening vara rättfärdigad. Det innebär att någon otillåten gärning överhuvudtaget inte har företagits. En konsekvens av detta är att den som har främjat gärningen inte kan dömas för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § BrB. För att ansvar för medverkan ska komma ifråga krävs nämligen att en otillåten gärning – ett s.k.

42

medverkansobjekt – föreligger.142 Antag att en person blir angripen av, och försvarar sig mot, en knivbeväpnad man. Om en förbipasserande på något sätt främjar den angripnes

nödvärnsgärning har varken den angripne eller ”medhjälparen” gjort sig skyldig till misshandel.

Vad gäller den andra situationen, dvs. om det istället är fråga om putativt nödvärn, är saken annorlunda. Putativt nödvärn är en uppsåtsbrist och alltså inte en rättfärdigande

omständighet.¹⁴³ Om uppsåtet inte täcker frånvaron av rättfärdigande omständigheter föreligger en brist i rekvisiten för personligt ansvar.¹⁴⁴ Till skillnad från i det förstnämnda fallet föreligger alltså en otillåten gärning och därmed ett medverkansobjekt. Antag

exempelvis att en väktare tror sig bli angripen av en person med kniv. I själva verket håller ”angriparen” endast en leksakskniv i sin hand. Om väktaren i en sådan situation använder våld för att försvara sig kan han eller hon gå fri från ansvar för uppsåtligt brott med hänvisning till putativt nödvärn. Om en utomstående som har bevittnat situationen känner till att det är fråga om en leksakskniv och främjar väktarens gärning, kan han eller hon göra sig skyldig till medhjälp till brott. Med hänsyn till att medverkansansvar kan aktualiseras, och med tanke på att putativsituationer inte utesluter ansvar för oaktsamhetsbrott, kan det vara mer fördelaktigt för en tilltalad att åberopa nödvärnsrätten.¹⁴⁵

I många fall kan det vara svårt att skilja på om en persons agerande utgör ett överhängande brottsligt angrepp i objektiv mening eller om agerandet endast talar för att någon kan tänkas uppfatta situationen som att ett brottsligt angrepp är överhängande. Om det är fråga om en person som uppträder aggressivt, exempelvis genom att uppvisa sådana tecken på

aggressivitet som nämns i Hundförarmålet, är det inte självklart huruvida personens

aggressiva beteende objektivt kan anses utgöra ett överhängande brottsligt angrepp, eller om det istället endast finns en risk för att beteendet uppfattas som ett tecken på ett överhängande brottsligt angrepp. I det senare fallet torde personens aggressiva beteende endast utgöra ett bevis för att agerandet har uppfattats på ett visst sätt.

Ett avgörande från Göta hovrätt illustrerar att det ibland kan vara svårt att hålla isär huruvida det är fråga om ett överhängande brottsligt angrepp i objektiv mening eller om det istället är fråga om en putativsituation. Bakgrunden till målet var i huvudsak följande. Två ungdomar, A och B, hade tidigare varit i slagsmål med varandra. Vid ett tillfälle träffade de

142 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 429 f.

143 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 344 ff.

144 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 66.

43

varandra utanför skolgården. B stod då med ryggen mot ett staket. A var mycket arg, andades högt, knäppte sin jacka, lade sin mobiltelefon i fickan samt ställde sin väska på marken, och tog därefter ett steg mot B. När A gjorde detta blev B rädd och kände sig hotad. Han slog därför A i ansiktet med öppen hand.¹⁴⁶

Tingsrätten fann att det hade varit fråga om en nödvärnssituation och frikände B.¹⁴⁷ Domen överklagades till hovrätten, som inledningsvis konstaterade vilken fråga rätten hade att pröva:

”Frågan är om [B] hade rätt till nödvärn när han utdelade örfilen, det vill säga om han var utsatt för ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp och i så fall om slaget inte var uppenbart oförsvarligt.”

Hovrätten angav alltså att frågan var om B hade varit utsatt för ett påbörjat eller överhängande angrepp. Av citatet får man intrycket att hovrättens fortsatta prövning kommer att avse

huruvida en nödvärnssituation objektivt kan anses ha förelegat. Efter en redogörelse för händelseförloppet anförde emellertid hovrätten följande:

”[B] har också berättat att han kände sig mycket hotad och rädd samt att han av en ren reflex slog [A] när denne kom emot honom. [B] har uppgett att han vid tillfället hade ett staket bakom sig och att han saknade flyktväg.

Vid angivna förhållanden var [A:s] agerande och situationen sådan att [B] hade fog för sin uppfattning att han var utsatt för ett överhängande brottsligt angrepp. Hans åtgärd att utdela örfilen för att avvärja angreppet kan inte anses uppenbart oförsvarlig.

Den åtalade gärningen är alltså begången i nödvärn och ska därför inte medföra ansvar eller skadeståndsskyldighet.”

Hovrättens slutsats ger intryck av att rätten har prövat huruvida det utifrån B:s uppfattning varit fråga om en nödvärnssituation. Citatet kan med andra ord tolkas som att hovrätten har gjort en bedömning avseende putativt nödvärn. Något som särskilt talar för detta är att

hovrätten anger att B ”hade fog för sin uppfattning”, samt att rätten tycks ha beaktat att B känt sig hotad och rädd. Å andra sidan anges att gärningen ”är begången i nödvärn”, vilket talar för

146 Göta hovrätts dom den 7 juli 2014 i mål nr B 1699-14.

44

att det är en objektiv nödvärnssituation som avses. Att hovrätten anger att B ”hade fog för sin uppfattning” kan helt enkelt betyda att det objektivt sett varit fråga om en nödvärnssituation, precis som B trodde.

I just detta fall var situationen sådan att det i princip saknade betydelse om B frikändes på grund av nödvärn eller putativt nödvärn; det framstår inte som att åklagaren hade gjort

gällande att det varit oaktsamt av B att missuppfatta situationen och att han därför bort dömas för vållande till kroppsskada. Om det hade funnits en medhjälpare till B, eller om åklagaren i gärningsbeskrivningen hade angett att det i andra hand varit fråga om oaktsamhetsbrott, hade det dock varit viktigt att hovrätten tydligt tog ställning i frågan.

Trots att ett överhängande brottsligt angrepp i objektiv mening måste föreligga för att nödvärnsbestämmelsen ska aktualiseras kan frågan ställas huruvida det i verkligheten går att slå fast att ett angrepp faktiskt har varit överhängande. I efterhand går det ofta inte att veta hur en individ hade tänkt agera i en given situation. Eftersom det i praktiken kan vara svårt att veta om någon hade tänkt gå till angrepp torde rättstillämparens subjektiva bedömning av den förmodade angriparens agerande i många fall bli avgörande.

45