Svårigheterna i intervjuer med barn

Ett grundläggande problem med utredningen, menade många tjänste- män, är att det står i kontrast till barnets bästa att bli intervjuad i asyl- processen. Vem som är bäst lämpad att göra det och på vilket sätt det bör göras var frågor som intervjupersonerna hade ett stort behov av att diskutera. Handläggarna berättade om barn som börjat gråta och som kissat på sig på grund av den pressade situationen i utredningen. Flera tjänstemän tyckte det var direkt fel att intervjua barn och var upprörda över att de måste utföra denna uppgift: “Jag blir spontant arg att jag ska utsättas för detta. Jag vill inte prata” (asylhandläggare kvinna 29). Intervjun med barnet är i handläggarnas ögon en tämligen olustig his- toria.

Genom att intervjua barn är det tänkt att tjänstemännen ska få fram relevant information som kan läggas till grund för ett rättssäkert beslut. Skyldigheten att höra barn är en av de aspekter av barnets bästa som är tydligt formulerad i lagstiftningen. Icke desto mindre är handläg- garnas erfarenhet att samtalet med barn inte tillför utredningen något. En asylutredning handlar, i deras ögon, inte om barn i första hand utan om att göra en bedömning av föräldrarnas situation i hemlandet. En handläggare uttryckte det så att föräldrarna berättar om hur det är i hemlandet. Sedan frågar hon föräldrarna om det är något speciellt med själva barnet. “Och 90 % säger att nä, barnet har samma asylskäl som mig själv” (asylhandläggare kvinna 29).

Intervjupersonerna beskrev utredningar med barn som känslolad- dade och obehagliga. En handläggare konstaterade att “hur trevlig jag än är när jag sitter där och försöker le så ser jag ju ändå ut som en häxa” (asylhandläggare kvinna 61). Tjänstemännen gav också uttryck för uppfattningen att det är direkt riskfyllt ur hälsosynpunkt att inter- vjua asylsökande barn i familj – på grund av att barn och föräldrar som bär på svåra upplevelser riskerar de då att re-traumatiseras. En tjänste- man beskrev det i termer av att man kan “släppa loss grejer som, ja det räcker ibland att man tar in dem och frågar hur det är, så är det som att släppa en bomb” (asylhandläggare kvinna 59).

En annan risk med barnintervjuer, menade handläggarna, är att det kan uppkomma saker under intervjun som står i kontrast till de, i handläggarnas ögon, “oriktiga uppgifter” som föräldrarna inte sällan har lämnat i sin intervju. Barnets berättelse riskerar då att “påverka utredningen i en för den asylsökande familjen negativ riktning”, eller få

“utredningen att vända”. En olustig konsekvens av en barnintervju är om information från barnet leder till att hon eller han får skulden för ett avslagsbeslut,

Ett särskilt stort problem för handläggarna är känslan av att barnets berättelse i själva verket är en uppdiktad historia som föräldrarna har “pådyvlat dem”. De poängterade i gruppen att “det kan vara så att föräldrarna många gånger har tutat i barnen något” (asylhandläggare man 2). Flera tjänstemän sa sig veta att “pappan pressar” och menade att det gör dem misstänksamma gentemot vad barnen säger (asylhand- läggare man 47).

“… större barn som är medvetna om att det är ljug på gång i familjen … om hon eller han vet att det är tryck från föräldrarnas sida, är det då barnets bästa att komma till tals?” (asylhandläggare kvinna 15). Sammantaget beskrev handläggarna att riskerna för att barn ska re- traumatiseras och för att ärenden ska “vända”, gör att muntliga utred- ningar med barn präglas av en stor motvilja från deras sida.

En muntlig utredning med ett barn är inte bara ytterligare ett samtal med en asylsökande, utan denna sökande är också ett utsatt barn. Detta gör att handläggarna upplever att de måste anpassa sig. De “pratar ner”, ser till att inte använda akademiska termer, “för då tappar man bort barnet” (asylhandläggare kvinna 29). Intervjupersonerna berättade vidare om hur de måste ändra inriktning på frågorna till den sökande. De “skiftar fokus”, från slutna frågor om resväg, politisk aktivitet och liknande, till öppna frågor om välmående, kompisar och närmiljö. “Jag måste tänka om: Nu är det ett barn. Att skifta mellan utredning och samtal … Man kan inte bara operera som vanligt” (asylhandläggare kvinna 1). Till övervägande del, menade tjänstemännen, handlar sam- talet med barn om här, det vill säga mindre om skyddsbehov och mer om anknytning till Sverige.

En särskilt svår situation i arbetet uppstår om barnet är så trauma- tiserat att hon/han inte kan sätta ord på tidigare svåra upplevelser. En handläggare berättade om sina erfarenheter av att barn som varit med om misshandel och andra kränkningar inte berättar om det i en muntlig utredning på Migrationsverkets asylprövningsenhet. Nej, det måste finnas en “professionell person” med. En person som ska kunna vara med och vägleda och förstå:

“som kan leda eller vara med för att leda och för att se hur barnet lider, av vad och hur … och då blir barnet helt tyst. Oftast är det föräldrarna som berättar detta och då blir man lite, lite, tyvärr, miss- tänksam: Är det sant detta? Vi vill gärna se att barnet berättar det” (mottagningshandläggare kvinna 43).

Min kommentar: Det sista citatet ovan illustrerar de svårigheter som omgärdar Migrationsverkets utredningar med barn. Om ett barn är tyst så kan det förklaras med att hon eller han har förlorat viljan och/eller förmågan att prata om tidigare upplevelser eftersom de var så trauma- tiska. Barnets tystnad kan också användas som en diffus indikator på att föräldrarna lämnat oriktiga uppgifter – vederbörande antas vara tyst för att slippa ljuga. Oavsett orsaken till tystnaden så innebär den att handläggaren inte får fram information som kan ligga till grund för ett asylbeslut.

Sammanfattningsvis är barnintervjuer, i handläggarnas ögon, en risk- fylld historia. I värsta fall kan intervjun rent av vara skadlig för de barn som ska skyddas av “barnets bästa”. Barnen vill inte bli intervjuade, och handläggarna vill inte genomföra intervjuerna. Den standardise- ring av rätten att komma till tals som har skett genom lagstiftningen har uppenbarligen inte accepterats av tjänstemännen som har att genom- föra den.