Logopeden som jag varit i kontakt med har arbetat som logoped i 23 år. Hon skrev i sitt svar (intervjuguide, se bilaga 6) att en läkare kan ställa diagnos dyslexi men eftersom läkare sällan eller aldrig gör dyslexiutredningar så är det oftast logopeden som ställer diagnosen. I de flesta
fall är logopeden i kommunen ansvarig för diagnos och innan logopeden gör sin bedömning bör specialpedagog och psykolog ha gjort sin bedömning, skriver hon.
Logopeden upplever att det är svårt att förklara nyttan med diagnos för lärare och skolledare och skriver att många elever upptäcks först på gymnasiet visar väl med all tydlighet att
grundskolan inte ger den hjälp som eleven behöver. Hon funderar över anledningen till att
många elevers svårigheter upptäcks så sent och menar att det kanske beror på att man inte grundligt bedömt elevens svårigheter i grundskolan. Frågan är om för tidig diagnos kan vilseleda, som Myrberg skriver om i sin forskningsöversikt Att förebygga och möta läs- och
skrivsvårigheter (2001). Han skriver att diagnostiseringen är grundad på mätningar av
allmänbegåvning och dessa mätningar innebär att man får en rad ”falska alarm” när de görs på mindre barn och därför görs många ”missar” vid dyslexidiagnostisering.
Logopeden har svårt att se nackdelar med diagnos och skriver att hon ser många fördelar med
diagnostisering. Allra först påpekar hon att diagnosen ger en tydlig och bra grund för
åtgärder. Diagnosen ger en förklaring på svårigheterna som eleven har, eleven kan lättare acceptera svårigheter som har en definierad orsak.
Jag frågade logopeden om hon har möjlighet/skyldighet att rådgiva om fortsatt hjälp till eleven och då svarade hon att hon inte har skyldighet men att hon alltid följer upp en
utredning med återkoppling först till elev och föräldrar och sedan i form av elevkonferens på skolan där både lärare och föräldrar är med.
Logopeden skriver att vid bedömning skrivs ett utlåtande och det är upp till varje elev vem
som ska ta del av detta. Det skrivs inte in i något betyg och det är upp till var och en att
bestämma i vilka sammanhang bedömningsutlåtandet ska visas.
Jag fick uppfattningen att logopeden upplever att pedagoger och ledning i skolan vet för lite om läs- och skrivsvårigheter och att problemen inte tas så allvarligt i skolan. Som pedagog kan man vända på problemet och fundera över om logopeder alltid har den bästa möjligheten att besluta, då han eller hon möter elever vid ett fåtal tillfällen och inte hinner lära känna eleverna på samma sätt som till exempel en klasslärare. Kanske hade ett närmare samarbete mellan de två yrkeskategorierna logoped och pedagog underlättat för fortsatt arbete i skolan för elever med läs- och skrivsvårigheter.
Jag funderade över anledningen till att många elevers läs- och skrivsvårigheter upptäcks först på gymnasiet, vilket enligt logopeden kan vara att man inte grundligt bedömt elevens svårigheter i grundskolan. Kanske kan det vara så att vissa elever blir så bra på att ”gömma” sina svårigheter och fixar allting så bra ändå, att alla hinder som uppstår för eleven kan vederbörande ta tag i med hjälp av till exempel datorn eller lägga åt sidan och ägna sig åt något annat som kan ta över. Här hänvisar jag till 5.4 Intervjusamtal med författaren, där författaren påpekar att dyslektiker ofta är grymma på strategi. Kanske kan vissa bli så bra på att utveckla en strategi för att undvika sina läs- och skrivsvårigheter att de ändå fungerar men att det sedan inte går längre än till dess att de börjar gymnasiet.
6. Diskussion
Att skapa en skola som är anpassad för varje individ är viktigt att sträva mot, tycker jag. Genom att ge eleverna möjligheter att läsa och skriva ofta ger större möjligheter för alla barn att lära sig att läsa och skriva. Att inte endast presentera möjligheterna till att läsa och skriva utan också att göra lärandet lustfyllt kan få varje individ att söka sig till läsning och skrivning.
När jag i intervjusamtalet med författaren frågade varför man ska kunna läsa och skriva svarade hon för att få ett normalt liv. Hon svarade och lämnade plats åt mig att tänka efter. Inte för att hon anklagade mig för något, men kanske ville hon ändå markera min oförståelse för hennes handikapp. För mig är läsandet och skrivandet så självklart, men ingenting är självklart i livet. Zetterqvist Nelson (Dyslexi – en diagnos på gott och ont, 2003) skriver att det finns två sätt att se på sambandet mellan självförtroende och läsning. Hon menar att antingen kommer barnet till skolan med lågt självförtroende och misslyckas på grund av det, eller så kommer barnet till skolan med höga förväntningar och blir då läsinlärningen ett problem påverkas självförtroendet negativt. Margareta Strömbom skriver i sin självbiografiska bok Dyslexi – visst går det att besegra (1999) att den främsta och mest avgörande sociala konsekvensen av dyslexin är ett ”raserat självförtroende”. Hon skriver att hur mycket arbete en dyslektiker än lägger ner blir resultaten alltid lika dåliga, eleverna tror att de inte är kapabla att lära sig något, många bryr sig inte om skolarbetet. ”Elevens självbild försvagas undan för undan, och snart har han/hon helt tappat självförtroendet.” (Strömbom, 1999, s. 25)
I min undersökning försöker jag här få svar på frågorna jag ställde under rubriken Syfte och frågeställningar. Nedan diskuterar jag vad jag kommit fram till.
Vad innebär begreppen läs- och skrivsvårigheter och dyslexi?
Debatten om begreppet dyslexi pågår där en grupp forskare och författare säger att dyslexi är ärftligt och endast genetiskt överförbart medan den andra gruppen säger att det primärt är ett socialt problem och därmed ligger i sociala miljön och undervisningen.
Bea sa under vårt intervjusamtal att hon i skolan fick extra hjälp i ettan till trean men att det är ”lätt att läsa” nu. Beas inställning till sina svårigheter kan liknas vid en elev som Karin Zetterqvist Nelson intervjuat om diagnosen dyslexi i Dyslexi – en diagnos på gott och ont där eleven Erik säger att ”jag hade svårt för att läsa”. (s. 89) Erik säger också att han kan läsa nu ”fast kanske inte så jättebra”. Zetterqvist skriver att barns sätt att framföra läsandet som något under förändring är typiskt för det förhållningssätt där svårigheterna relateras till skolsammanhanget. (s. 101) Elever tillbringar mycket tid i skolan och kanske är det där de själva ser de största förändringarna vad gäller framgångar i sin läs- och skrivutveckling.
Professor Ingvar Lundberg skriver om mognad i sin artikel Ett sätt att närma sig en definition av dyslexi (ur Dyslexi – aktuellt om läs- och skrivsvårigheter, nr 2/1998) att ”man måste egentligen följa eleverna över en lång tid”. Fischbein och Lindenskoug kritiserar testerna för diagnostisering av dyslexi i Dyslexin i skolsamhället (1996) när de skriver att ”En diagnostisering av dyslexi bygger på att det finns ett test/prov som med säkerhet plockar ut alla dyslektiker. Detta är inte fallet.” (s. 43) Logopeden träffar eleverna endast vid testtillfällena, men lärare träffar dessa elever nästan varje dag. Logopeden skrev att många elevers svårigheter upptäcks så sent som på gymnasiet. Därför menar hon att det måste till utredningar i tidigare åldrar för att underlätta för eleven när de blir äldre. F menar att eftersom hon anat att läs- och skrivsvårigheter kunde uppkomma hos sina söner så har sönerna en fördel eftersom hon har stridit för deras skull redan när de började skolan. Kanske är det tvärtom, att det är för lätt att döma och diagnostisera som professor Mats Myrberg säger. Myrberg (2001) menar att eftersom diagnostisering av dyslexi är beroende av mätningar av allmänbegåvning innebär det att dyslexitester på mindre barn kan bli missvisande. (Att
förebygga och möta läs- och skrivsvårigheter, 2001) Enligt Myrberg är intelligenstester på
tidigt. (s. 35) Min fundering är dock att det måste till tester för att kontrollera kunskaper/svårigheter hos eleverna. Hur ska man annars bedöma om eleven ska få extra hjälp? Kanske är det så att en lärare som träffar eleverna varje dag får en uppfattning om vad eleven har svårt för och tester är ofta en bekräftelse på det läraren redan vet. Jag menar inte att man ska lita på tester och döma enbart efter det och jag kan endast se till mig själv i min framtida roll som pedagog. Om jag skulle misstänka att någon har läs- och skrivsvårigheter skulle jag vilja att någon annan också uppmärksammade det, just för att få en bekräftelse på mina misstankar. För jag ser ju inte det som andra ser och tvärtom.
Läs- och skrivsvårigheter och dyslexi har i stor grad med läsning och göra och det kan tolkas som att den intervjuade läraren och logopeden har uppfattningen att läsning endast handlar om att kunna avkoda en text, det vill säga läsa utan att förstå innehållet. För forskaren Frank Smith som jag nämnt tidigare i texten verkar det snarare mer handla om förståelse och meningsfullhet.
Specialläraren menar att det inte behöver ses som ett problem att eleverna får gå ifrån klassrummet eftersom eleverna ändå förstår att de behöver extra hjälp men hon betonar att det inte får bli på bekostnad av något som inte kan tas igen. Hon menar att det som inte kan tas igen är till exempel historia eller geografi. Däremot när klassen har högläsning, eller när eleverna sitter och läser motsvarar det den specialundervisning de får utanför klassrummet, där det finns material som underlättar för både speciallärare och elev. Specialläraren tycks ha likvärdig syn på läsning som läraren och logopeden då hon endast ser läsning som bristande förmåga att avkoda. I Beas fall kan man undra hur och om specialundervisningen motsvarar högläsning och tyst läsning då Bea beskriver att så fort hon gör något fel så skriker och skäller specialläraren på henne.
Alf och Bea återkommer ofta till frågan om hur man stavar, detta tycks för såväl Alf och Bea som läraren vara ett tecken på dyslexi. Bea uttryckte till och med att det är lätt att läsa. Läraren svarade på min fråga vad hon kunde göra för att hjälpa elever med dyslexi att det finns ett program inlagt på datorn som heter ”Stava rätt”, vilket hon menade hjälpte dem mycket. Inställningen till stavningsproblemet som ett tecken på dyslexi är för mig alldeles för ”enkel”. Många faktorer spelar roll i bedömningen om en elev har dyslexi, det handlar om läsning och skrivning, inte bara ett ytligt problem som att inte kunna stava.
Hur upplever elever med dyslexidiagnos sin skolsituation?
Kanske hade jag olika betoningar på frågan ”vad tycker du om att läsa och skriva” till Alf och Bea. Alf svarade med betoning på tycker och Bea svarade med betoning på om. På denna fråga svarade Alf direkt att han har dyslexi. Det tycktes som om han är trygg med det och inser att problemet finns men att det är ok för honom. Bea svarade att hon helst läser fantasy och deckare. Hon sa inte vid något tillfälle att hon har dyslexi. Det kan vara så att hon inte ser att hon har något problem, hon uttryckte till och med att det är lätt att läsa. Ändå säger hon att hon fått mycket hjälp speciellt i ettan till trean och att hon knappt kunde läsa innan, hon uttrycker även att hon inte kunde komma ihåg en läst text, än mindre komma ihåg ljuden om hon skulle skriva något. Läsforskarna Høien och Lundberg (Dyslexi – från teori till praktik, 1999) skriver att dyslektiker kan ha problem med korttidsminnet vilket medför att det blir svårt att förstå långa meningar. Språkforskaren Frank Smith (Läsning, 2000) skriver att korttidsminnet är begränsat, det finns en gräns för hur mycket det kan lagra och en gräns för hur länge det kan lagras, beroende på hur meningsfullt innehållet i det lästa är.
Bea uttrycker att hon inte vill ha hjälp med läsning eller skrivning utanför klassrummet för att hon inte kommit överens med specialläraren alla gånger. Torbjörn Lundgren skriver i Rutten,
blodig och skön (2003) att han kände sig utanför när han fick gå iväg för specialundervisning.
Dessutom funderade han ofta på varför han inte kunde läsa som de andra eleverna. Jag funderar över om det blivit någon skillnad då om lärarna frågat honom hur han ville ha hjälp. Vidare tänker jag att Beas lärare kanske inte frågat henne vad hon önskar i sin situation.
Hur upplever olika pedagoger att de kan hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi?
En elev som Zetterqvist (2003) intervjuade refererade till dyslexin som en sjukdom, att de som inte har den sjukdomen är ”vanliga”. (s. 77) Alf berättade om läsning och skrivning i vårt intervjusamtal ungefär på samma sätt med att jämföra sin läsning nu mot tidigare genom att säga att ”nu är jag som alla andra”. Till mig sa Alf att han har dyslexi, men enligt klassläraren pratar han inte med sina kompisar om det. Zetterqvist (2003) frågade eleven Erik om han brukar prata med sina kompisar om sina svårigheter men då svarar han att ”…alla vet ju om att jag är så…det är inget vi brukar prata om.” (s. 89) Klassläraren och specialläraren ser många fördelar med diagnostisering, den som är mest framträdande är för elevens skull, att eleven får en orsak till sina läs- och skrivsvårigheter. En av lärarna som Zetterqvist intervjuar
i Dyslexi – en diagnos på gott och ont (2003) säger om en elev som fått diagnos att nu vet han att ”det inte är något fel på honom”. (s. 222) Klassläraren som jag intervjuade upplever att hon kan hjälpa elever med dyslexidiagnos genom att till exempel läsa in texter så eleverna kan lyssna utanför klassrummet och utanför lektionstid. Det som förvånade mig efter mitt intervjusamtal med klassläraren var att hon inte nämnde datorn när hon pratade om hur hon kan hjälpa eleverna, endast i samband med att eleverna själva kan använda datorn i klassrummet när det gäller stavningshjälp. Myrberg (2001) använder ordet ”IT-samhälle” om det samhälle vi lever i idag. Det jag tänker på är att IT-samhället inte bara har gjort det svårare för dyslektiker utan även tvärtom gjort det lättare att få hjälp. Specialläraren sa att man är född i rätt tid nu om man har denna sorts problem.
Vilka fördelar respektive nackdelar kan det finnas med att få diagnosen dyslexi?
Klassläraren uttryckte en nackdel med att ställa diagnos. Hon menade att vissa barn kan få ”fel identitet”. De kan ge upp med en axelryckning och säga ”jag kan inte ändå för jag har dyslexi”. Hon sa att vissa barn som upplever olika situationer (inte bara i skolan) jobbiga, kan gömma sig bakom en diagnos och ”skylla på” den. Specialläraren tog upp som nackdel att elever med diagnos dyslexi kan bli nervösa och tänka att de inte är så bra. Dessa perspektiv på dyslexidiagnos finner jag också i Zetterqvist Nelson (2003), där hon skriver att ”Barnen utnyttjar dyslexidiagnosen för att stärka sin självkänsla genom att kunna hävda att de inte är dumma och lata.” (s. 14-15) Zetterqvist Nelson menar att dyslexidiagnosen inte ifrågasätts som förklaring till dessa hinder och svårigheter utan att diagnosen istället presenteras som en utgångspunkt.
7. Avslutning
Detta är en undersökning inom ämnet läs- och skrivsvårigheter/dyslexi men det finns mycket mer att utforska än vad jag kommit fram till här. Genom detta arbete har jag insett hur brett begreppet dyslexi är och att det finns många olika definitioner på läs- och skrivsvårigheter/dyslexi samtidigt som det finns olika sätt att se på problemet. Är dyslexi ett problem som finns hos eleven eller är det ett problem som orsakas av faktorer som finns i elevens omgivning/undervisning? Det finns också många olika sätt som detta problem yttrar sig på. För alla som inte har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi är det omöjligt att föreställa sig vad de som har dessa problem ställs inför.
Begreppet dyslexi skulle kunna diskuteras i oändlighet, det verkar inte finnas något rätt eller fel. Jag funderar i banor som om det är ett problem som ligger i undervisningen och skolan – varför har endast några få elever problem? I så fall borde kanske de flesta, eller fler, ha något sorts problem med inlärningen. Ska undervisningen grunda sig på eleverna och deras bakgrund eller ska eleverna kunna luta sig mot undervisningen? Jan Nilssons utvecklingsarbete Ska vi kasta det sen? är skriven 1995. Det som är både intressant och skrämmande är att jag känner igen allting. Lärarna tycks arbeta som de alltid har gjort, de vet inte vad de andra lärarna gör, undervisningen ifrågasätts sällan och någon pedagogisk diskussion förs inte utan de diskussioner som hörs i personalrummen är de som handlar om enskilda elever med problem. Skolan, samhället och lärarutbildningar måste följas åt om förändringar och förnyelser ska kunna genomföras.
I Dyslexin i skolsamhället (1996) skriver Siv Fischbein och Kjell Lindenskoug att dyslexi kan utvecklas om barnet är understimulerade i sin utveckling samt om barnet ställs inför orimliga krav från den direkta omgivningen, det vill säga föräldrar och lärare i skolan. Med detta menar Fischbein och Lindenskoug att läs- och skrivsvårigheterna blir ett problem först när omgivningens krav blir för stora. Detta genomsyras av det sociokulturella perspektivet, det vill säga att dyslexi är ett problem som ligger utanför eleven själv och som har att göra med den omgivning eleven befinner sig i.
Min ambition i arbetet med denna undersökning från början var att utöver intervjusamtalen också observera eleverna Alf och Bea i klassrumssituationer. På grund av tidsbrist och andra
omständigheter har jag inte gjort det, men jag inser att observationer hade varit givande då det hade gett mig andra perspektiv i min undersökning.
Mitt intresse för barn och elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi har under utbildningen ökat, nya frågor och större nyfikenhet har väckts genom detta examensarbete. Jag känner att jag vill veta mer och framför allt ur ett större perspektiv. Hur jobbar pedagoger på andra skolor för att tillgodose behoven för varje individ och hur ser elever med läs- och skrivsvårigheter på andra skolor på sin skolsituation? Hur ser den undervisning ut som elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi erfar? Hur ser testerna för diagnos ut? Var finns problemet – hos eleven eller omgivningen? Finns det något rätt svar?