vårdnadshavaren närvarande.
Metod
I studien deltog sex barn (1;6–2;0 år) som hade svenska som modersmål och typisk språkutveckling. Ljudinspelningar av barnens spontantal företogs i leksituation med vårdnadshavare. Tre barn spelades in av testledaren och tre av vårdnadshavare. Ljudinspelningarna transkriberades ortografiskt och analyserades enligt riktlinjer för Swe-LARSP. Därefter jämfördes yttrandeantal och tolkningssvårigheter utifrån de olika inspelningsbetingelserna.
Resultat
Analysen visade att 12 av 16 strukturer på steg II i Swe-LARSP producerades frekvent i testdeltagarnas spontantal. Det förekom även åtta strukturer som inte kunde placeras in i protokollets nuvarande form. Inga skillnader mellan inspelningsbetingelserna kunde noteras, varken gällande yttrandeantal eller tolkningssvårigheter.
Slutsatser
De flesta strukturerna på steg II i Swe-LARSP återfanns i barnens spontantal, men fortsatt anpassning av steg II behövs. Föreslagna förändringar är förflyttning eller anpassning av sex strukturer, tillägg av fyra strukturer samt möjlig exkludering av en struktur.
Bedömning med Swe-LARSP kunde möjligen frångås innan två års ålder. Resultatet tyder på att en språklig bedömning kan vara möjlig utifrån ljudinspelningar i hemmet.
Etiskt tillkännagivande
Detta projekt genomfördes under beslut av regionala etikprövningsnämnden i Umeå, EPN-nr 2018/126-31, där nämnden ansåg att arbetsprojektet inte omfattades av etikprövningslagen.
Författarens tack
Först och främst vill jag rikta ett stort tack till mina handledare, Ingmarie Mellenius och Maria Rosenberg, för deras ovärderliga stöd och råd under hela processen. Tack för att ni delat med er av er kunskap, varit mitt bollplank och svarat på alla mina frågor.
Tack till personal på förskolor och öppna förskolor för att jag fått besöka er under min rekrytering. Tack för ert engagemang och varma intresse för mitt arbete.
Tack till alla vårdnadshavare och barn som generöst delat med sig av sina lekstunder. Det har varit en glädje att se och höra er leka.
Tack till min make Kristoffer för ditt stöd och din kärlek. Utan dig hade det inte varit möjligt att ro detta arbete i hamn.
Tack till vänner och familj för utlånande av USB-minnen, korrekturläsning och uppmuntran under arbetets gång.
Innehållsförteckning
Introduktion ... 1
Bakgrund ... 1
Expressiv språkutveckling hos svenskspråkiga barn ... 1
Språkstörning ... 3
Bedömning av språkliga förmågor ... 3
LARSP ... 4 Swe-LARSP ... 5 Syfte ... 6 Frågeställningar ... 7 Metod ... 7 Material ... 7 Deltagare... 7 Genomförande ... 8
Behandling och analys av data ... 9
Reliabilitet ... 9
Resultat ... 10
Steg II: Satsnivå ... 10
Steg II: Frasnivå ... 11
Ordnivå ... 12
Other ... 13
Yttrandeantal ... 14
Svårigheter vid analys ... 14
Diskussion ... 15
Steg II i Swe-LARSP ... 15
Yttrandeantal ... 18
Svårigheter vid analys ... 19
Metoddiskussion ...20
Slutsatser ... 21
Referenser ... 22
Bilagor ... 26
Bilaga B: Swe-LARSP-protokollet (Rosenberg & Mellenius, 2016) ... 27
Bilaga C: Frågeformulär ... 28
Bilaga D: Samtyckesblankett ... 29
Bilaga E: Information när inspelning utförs av testledare ...30
Bilaga F: Information när inspelning utförs av vårdnadshavare... 31
Bilaga G: Protokoll för barn A ... 32
Bilaga H: Protokoll för barn B ... 33
Bilaga I: Protokoll för barn C ... 34
Bilaga J: Protokoll för barn D ... 35
Bilaga K: Protokoll för barn E ... 36
Lista över förkortningar i Swe-LARSP-protokollet
Engelska Svenska
A Adverbial Adverbial
Adj Adjective Adjektiv
Artindef/gender Articleindefinite/gender Artikelobest/genus
c Coordinator (Phrase) Samordnare (Fras)
C Complement Predikativ
Cop Copula Kopula
D Determiner Determinerare
Int Intensifier Intensifierare
N Noun Substantiv
Neg Negation Negation
NP Noun Phrase Nominalfras
Ngen Noungenitive Substantivgenitiv
Ndef/gender Noundefinite/gender Substantivbest/genus
Npl Nounplural Substantivplural
O Object Objekt
Part Particle Partikel
Pr Preposition Preposition
PronP/O Pronounpersonal/other Pronomenpers/övrig
Q Question Fråga
S Subject Subjekt
V Verb Verb
V(fin/infin) Verb(finite/infinite) Verb(finit/infinit)
X Word (Phrase) or Element (Clause) Ord (Fras) eller Element (Sats)
Y (another) Element (annat) Element
I denna studie noteras konstruerade exempel med enkelt citationstecken (’), medan exempel från ljudinspelningarna markeras med dubbla citationstecken (”).
Introduktion
Barns språkutveckling följer specifika utvecklingssteg där en del steg är gemensamma för alla språk, medan andra är mer språkspecifika steg (Brown, 1973; Strömqvist, 2003). Däremot förekommer stora individuella skillnader mellan barn, exempelvis angående tidpunkt för de första orden samt hur lång tid barnet befinner sig på ett specifikt utvecklingssteg (Bates et al., 1994; Nettelbladt, 2007; Sigurd & Håkansson, 2007). När barn avviker från den typiska språkutvecklingen kan det vara frågan om en språkstörning, vilket fastställs genom en språklig bedömning av en logoped.
En bedömning av språkliga förmågor kan ske med formella tester och/eller genom en spontantalsanalys (Hansson & Nettelbladt, 2007). Eftersom båda metoderna
kompletterar varandra är det eftersträvansvärt att de används parallellt. Idag finns dock väldigt få svenska bedömningsmaterial för spontantalsanalys. Däremot finns ett flertal dylika bedömningsmaterial på engelska, varav ett är Language Assessment, Remediation and Screening Procedure, LARSP (Crystal, Fletcher, & Garman, 1989). LARSP är ett kliniskt verktyg som möjliggör bedömning av ett barns expressiva grammatiska förmåga genom spontantalsanalys. LARSP har översatts och anpassats till flertalet språk, däribland svenska. Den svenska anpassningen, vid namn Swe-LARSP (Rosenberg & Mellenius, 2016), används inte i klinisk verksamhet idag då normering för svenskspråkiga barn saknas. Däremot har steg III-V utvärderats genom examensarbeten inom logopedi (Bergström & Werndin, 2018; Bobacken & Carlin, 2017; Stenmark, 2019).
Syftet med denna studie är att utvärdera steg II i Swe-LARSP genom att jämföra de grammatiska strukturer som förekommer i barns spontantal med de strukturer som finns på steg II. Eftersom deltagarnas låga ålder antas försvåra insamlandet av spontantal har studien som ytterligare syfte att kvalitativt utvärdera två olika inspelningsbetingelser. I det ena fallet utförs inspelningen av en vårdnadshavare som själv spelar in barnet under en leksituation. I det andra fallet gör testledaren ett hembesök för att spela in när
vårdnadshavaren leker med barnet.
Bakgrund
I detta avsnitt behandlas språkutveckling hos svenskspråkiga barn, språkstörning samt bedömning av barns språkliga förmågor i form av standardiserade tester och
spontantalsanalys. Avslutningsvis presenteras LARSP, och dess svenska anpassning Swe-LARSP, som alltså utgör ett specifikt bedömningsmaterial för spontantalsanalys.
Expressiv språkutveckling hos svenskspråkiga barn
Kommunikation är en del av människan redan vid födseln (Söderbergh, 1988). Barnets tidiga kommunikation utgörs av ljud, blickar, leenden och rörelser som tolkas av föräldern (Stark, 1980; Söderbergh, 1988). Ljudproduktionen är till en början främst skrik och reflexmässiga ljud. Spädbarnet har ett kort avstånd mellan gomsegel och struphuvud samt en stor tunga i jämförelse till munhålan, vilket gör det fysiologiskt omöjligt att producera andra ljud (Lieberman, Crelin, & Klatt, 1972). Vid tre månaders ålder har struphuvudet sjunkit ner och tungmusklerna blivit mer rörliga, vilket möjliggör produktion av nya ljud. Då kan man börja höra trivselljud i form av glottala och velara ljud, även kallat cooing (Lindblom, 1997; Sigurd & Håkansson, 2007; Stark, 1980). Därefter börjar barnet använda konsonanterna /b/ och /d/ samt utforska ljudstyrka och tonhöjd (Sigurd &
Håkansson, 2007; Söderbergh, 1988). Denna jollerutveckling är densamma för alla barn, oavsett modersmål (Locke, 1983).
Vid sex månaders ålder börjar barnet kombinera vokaler och konsonanter till
enheter, vilket brukar benämnas stavelsejoller (Locke, 1983; Stark, 1980). Strukturen från stavelsejoller återkommer även i barnets första ord, såsom varannan konsonant och varannan vokal, CVCV, som i ’mamma’ (Stark, 1980; Söderbergh, 1988). Från födseln har barnet en förmåga att kunna uppfatta och särskilja alla språkljud i världens språk (Eimas, 1975; Kuhl, 1991). Denna förmåga börjar avta vid sex månaders ålder och försvinner helt när barnet är tolv månader gammal. Spädbarnet har då lärt sig vilka språkljud som är betydelseskiljande i sitt modersmål och har möjlighet att bilda fonem (Kuhl, Williams, Lacerda, Stevens, & Lindblom, 1992; Werker & Tees, 1984).
De första orden brukar komma mellan 9–15 månaders ålder (Håkansson & Hansson, 2007; Nettelbladt, 2007; Sigurd & Håkansson, 2007; Singleton & Haynes, 2020). För att en ljudkombination ska klassificeras som ett ord är kriterierna enligt Singleton & Haynes (2020) att ordet är fonetiskt konstant, vilket innebär att ordet låter någorlunda likt vid varje användning, samt att ordet överlappar med den vuxna
ordformen. Barnet behöver ha en klar avsikt med ordet och ordet bör förekomma i en logisk kontext. Ordet ska även upprepas i olika sammanhang och under en längre tid. De första orden är främst substantiv, vilka fram till två års ålder utgör ungefär 50 % av ordförrådet (Bates et al., 1994; Eriksson & Berglund, 1999; Håkansson, 2014).
När barnet har nått en produktion av omkring 50 ord sker en kraftig ökning av ordförrådet (Bates et al., 1994). Detta sker vid 18–24 månaders ålder och brukar ofta benämnas ordförrådsexplosion. Ordförrådsexplosionens existens har dock blivit ifrågasatt av forskare (Bates & Carnevale, 1993; Bloom, 2000, 2004; Ganger & Brent, 2004) som hävdar att ökningen i ordförrådet inte sker som en plötslig explosion utan snarare som en stadig ökning. De menar att hastigheten för tillägnande av nya ord ökar i takt med att ordförrådet expanderar, vilket skapar en exponentiell ökning snarare än en plötslig
explosion. Oavsett om ordförrådsexplosion är rätt term eller inte, så sker en kraftig tillväxt av ordförrådet kring två års ålder.
Vid två års ålder ökar andelen verb i ordförrådet och barnet börjar upptäcka hur man böjer ord för att uttrycka olika funktioner, så kallad böjningsmorfologi (Berglund & Eriksson, 2000; Sigurd & Håkansson, 2007; Strömqvist, 2003). Först uppkommer böjning av substantiv i form av pluralböjning och bestämdhetsändelser (Plunkett & Strömqvist, 1990). Därefter följer verbböjning med presens, supinum och preteritum som de först förekommande tidsformerna (Christensen, 2003). Oftast uppträder de så tätt i följd att det är omöjligt att särskilja en ordningsföljd. Några månader senare brukar även hjälpverben tillkomma, vilket möjliggör övriga tempusformer. Tillväxten av ordförrådet samt ökad kunskap om böjningsmorfologi och grammatik är utvecklingssteg som alla barn med typisk språkutveckling går igenom, oavsett vilket språk de talar (Strömqvist, 2003). På individnivå kan det däremot förekomma stora skillnader mellan barn exempelvis vad gäller tidpunkt för de första orden samt hur länge barnet uppehåller sig på ett specifikt utvecklingssteg (Bates et al., 1994; Nettelbladt, 2007; Sigurd & Håkansson, 2007).
Vid omkring två års ålder börjar barnet även kombinera ord till satser och upptäcka regler för ordföljd, så kallade syntaktiska regler (Håkansson & Nettelbladt, 1993;
Josefsson, 2003a; Plunkett & Strömqvist, 1990). Ordföljden i svenskan är till 60 % rak med subjektet före verbet, och svenskan brukar därför klassas som ett SVO-språk
(Jörgensen, 1976). De övriga 40 % av satserna har omvänd ordföljd där verbet föregås av något element och subjektet kommer efter verbet. Detta gör att svenskan beskrivs som ett V2-språk, med ett starkt krav på att det finita verbet ska ha andra position i
påståendesatser (Jörgensen, 1976; Platzack, 1990). En grammatisk struktur som brukar ta tid att bemästra är negation. Ofta förekommer negation först som huvudskakning för att sedan bli ett ’nej’ som placeras framför verbet vid två års ålder (Håkansson, 2014; Sigurd & Håkansson, 2007). Efter två års ålder placeras negationen vanligtvis efter verbet, men förflyttningar av negationen brukar förekomma när barnet lär sig hjälpverb och bisatser
(Håkansson, 1997, 2014; Sigurd & Håkansson, 2007). De flesta barn har tillägnat sig ett grundläggande ordförråd och en grundläggande grammatik vid tre års ålder (Strömqvist, 2003). En del barn avviker däremot från den typiska utvecklingen och det kan då finnas behov av en språkbedömning för att avgöra om barnet har en språkstörning.
Språkstörning
Diagnosen språkstörning innefattar svårigheter som kan ligga inom många olika språkliga domäner. Det kan exempelvis beröra svårigheter med uttal, grammatisk produktion eller språkförståelse (Nettelbladt & Salameh, 2007). Svårigheterna kan beröra endast en språklig domän, ett flertal eller alla språkliga domäner. Karaktäristiska drag för språkstörning är exempelvis mindre joller som spädbarn, sen taldebut, långsam språkutveckling, nedsatt språkförståelse eller att barnet är svårförståeligt även för närstående. För att diagnosticeras med språkstörning måste det finnas en tydlig skillnad mellan den förväntade förmågan utifrån barnets ålder och den verkliga förmågan. Barn med typisk språkutveckling används därför som referens när man ska bedöma om och på vilket sätt ett specifikt barn har svårigheter med språk. Visar resultatet att barnet är påtagligt försenat jämfört med jämnåriga, typiskt utvecklade barn ställs diagnosen språkstörning. (Nettelbladt, 1997; Nettelbladt & Salameh, 2007).
Forskning tyder på att många barn med en försenad språkutveckling kan komma ikapp sina jämnåriga om de upptäcks och får hjälp i tid (Hammer et al., 2017; Rescorla, 2002, 2011; Snowling, Bishop, Stothard, Chipchase, & Kaplan, 2006). Det är alltså viktigt att sträva efter att identifiera språkstörning i så tidig ålder som möjligt. Därför genomförs språkscreening av barnavårdscentralerna vid 2;6–3;0 år (år;månader) och i en del
landsting även vid 4;0 år, enligt Rikshandboken för barnhälsovården (Fäldt, 2019). En ytligare språkundersökning utförs även på BVC vid 18 månader samt vid 5;0 års ålder. Schachinger-Lorentzon, Kadesjö, Gillberg, & Miniscalco (2018) visade på att 87 % av de barn som vid 2;6 års ålder fick låga resultat vid språkscreening även diagnosticerades med språkstörning. Det är därför av största vikt att barn som visar tecken på svårigheter vid språkscreening eller språkundersökning remitteras till en logoped.
Bedömning av språkliga förmågor
En bedömning av barnets språkliga förmågor kan vara allt från en observation av spontant talbeteende till standardiserade tester (Hansson & Nettelbladt, 2007).
Bedömningsmetoden behöver anpassas efter barnets förmåga och ålder. Vanligtvis
används standardiserade tester men är barnet under tre år eller har en grav språkstörning kan barnet ha svårigheter att medverka vid sådan testning, till följd av exempelvis
bristande koncentration eller motivation (Condouris, Meyer, & Tager-Flusberg, 2003; Hansson & Nettelbladt, 2007). Då kan analys av spontantal vara ett bättre alternativ som ger en mer individuell och fullständig bild av barnets språk samt är mindre belastande för barnet (Hansson, 2003; Hansson & Nettelbladt, 2007).
Enligt Hansson och Nettelbladt (2007) ger bedömning av spontantal även ett underlag för kommande intervention, både vad gäller innehåll i interventionen och bemötande av barnet. Vid en sådan bedömning av yngre barn är det lämpligt att använda leksaker istället för bilder samt att använda en vårdnadshavare som samtalspartner om barnet är tystlåtet eller avståndstagande. Det är även bra att låta vårdnadshavaren upprepa eller tolka det som barnet säger så att bedömningen blir adekvat (Nettelbladt & Hansson, 2007). En spontantalsbedömning är däremot inte ett standardiserat mått, vilket gör att det inte medger jämförelse med andra barn (Condouris et al., 2003; Hansson & Nettelbladt, 2007). Tomasello och Stahl (2004) ifrågasätter också om barn och
vårdnadshavare verkligen talar vardagligt och naturligt med varandra när det finns en utomstående forskare med i rummet.
I klinisk verksamhet används spontantalsbedömningar i mindre utsträckning än formella tester, eftersom de tar längre tid (Hansson & Nettelbladt, 2007). Hansson och Nettelbladt (2007) ansåg att det vore eftersträvansvärt att båda bedömningstyperna används för att nå en högre reliabilitet i bedömningen. Det finns dock endast ett begränsat antal bedömningsmaterial som är standardiserade och normerade för svenska
förskolebarn (Hansson & Nettelbladt, 2002). Till följd av detta används tester som är översatta från engelska eller danska. Det medför problem eftersom två språk, om än nära besläktade, inte har exakt samma språkstruktur. Det är dessutom direkt olämpligt att översätta normerade värden från ett språk till ett annat, utan testerna behöver anpassas för det svenska språket och sedan normeras på svenska barn (Hansson & Nettelbladt, 2002).
LARSP
Hansson och Nettelbladt (1990) kartlade användningen av grammatiska strukturer hos svenskspråkiga barn med språkstörning för att utveckla ett svenskt, grammatiskt bedömningsmaterial. Som inspiration för sitt arbete utgick de från ett engelskt bedömningsmaterial vid namn LARSP. Förkortningen LARSP står för Language
Assessment, Remediation and Screening Procedure och är ett protokoll för grammatisk analys av spontantal (Crystal, Fletcher, & Garman, 1976). Crystal, Fletcher och Garman (1976) eftersträvade att utveckla en analysprocedur som skulle kunna screena för språkstörning, beskriva syntaktisk produktion vid varje steg av bedömningen samt tillhandahålla guidning för behandling. Deras mål var en modell som skulle kunna förklara både typisk och atypisk grammatisk produktion samt kunna användas både på vuxna och barn.
LARSP utgår från Roger Browns stadieteori (Brown, 1973) som istället för ålder är baserad på Mean Length of Utterance, MLU. Medellängden av ett yttrande mäts i antal morfem, språkets minsta betydelsebärande enhet. Brown (1973) valde att använda det som grund för sin stadieteori då han såg en stark korrelation mellan satslängd och satskomplexitet: ju mer komplexa strukturer barnet kunde desto längre blev satserna. Han ansåg därför att MLU var ett mer tillförlitligt mått på barnets språknivå än barnets kronologiska ålder. Stegens ordningsföljd antas ligga fast enligt Brown. Denna tanke har även legat till grund för LARSP (Crystal et al., 1989).
För att utföra en analys av barns språk i LARSP krävs en inspelning från en leksituation. Crystal, Fletcher och Garman (1989) poängterar tre viktiga saker vid insamlande av spontantalsdata: hur inspelningssituationen ser ut, mängden rådata som samlas in och antalet analyserbara meningsmönster. Efter inspelning ska ljudfilen transkriberas ortografiskt för att underlätta analysen. Utgående från transkriptionen sorteras först oförståeligt tal bort. Förståeliga meningar analyseras och placeras sedan in i LARSP-protokollet (se Bilaga A).
Den rekommenderade inspelningstiden är 30 minuter, vilket beräknas motsvara 100–200 analyserbara yttranden i steg I–V. Detta anses enligt Crystal et al. (1989) vara den maximala tiden som ett litet barn orkar fokusera. Lee och Canter (1971) ansåg att 50 yttranden räcker och rekommenderade användning av de 50 yttranden som kommer sist i inspelningen. Denna rekommendation baserades på att barnet kan behöva tid att vänja sig vid testledaren och situationen innan barnet medverkar spontant och obehindrat, en så kallad uppvärmningsperiod. Genom att endast analysera de 5o yttranden som kommer sist säkerställer man att barnet har blivit bekväm med situationen och minimerar risken för att bedömningen påverkas av barnets nervositet. Dessa 50 yttranden ska vara
kompletta, begripliga, olika och inte upprepningar av någon annans tal. I manualen för LARSP (Boehm, Daley, Harvey, Hawkins, & Tsap, 2005) framgår att ett minimum på 50 yttranden krävs för att det ska kunna betraktas som ett representativt urval. Crystal, Fletcher och Garman (1989) anser att yttrandena inte behöver vara kompletta meningar. De föreskriver att man använder inspelningen i sin helhet samt att alla yttranden räknas
även om endast förståeliga yttranden sorteras in i protokollet. Det rekommenderas även att man exkluderar de första tio minuterna av inspelningen för att ge barnet en möjlighet att vänja sig vid inspelningssituationen. Upprepningar ska noteras men inte räknas in som strukturer.
Swe-LARSP
LARSP är framtaget på engelska men har anpassats till flertalet språk exempelvis grekiska (Stavrakaki & Okalidou, 2016), japanska (Ito & Oi, 2016), norska (Ribu, Simonsen, Løver, Strand, & Kristoffersen, 2019) och finska (Kunnari, Nieminen, & Torvelainen, 2016). Den svenska anpassningen, Swe-LARSP, utfördes av Maria Rosenberg och Ingmarie Mellenius (2016). Swe-LARSP bygger på resultat från tidigare forskning om svenska barns
grammatiska utveckling. Swe-LARSP-protokollet utgår från den engelska LARSP (Crystal et al., 1989) men har även inspirerats av nederländska GRAMAT (Bol, 2012) och frisiska TARSP (Dijkstra & Schlichting, 2012). Grammatiska strukturer har anpassats eller utelämnats för att protokollet ska vara utformat för det svenska språket. Man har exempelvis tillfört kongruensböjning av adjektiv (röd, röda) som inte förekommer i engelskan och utelämnat kongruensböjning enligt person (I do, she does) då det inte förekommer i svenskan. Swe-LARSP-protokollet kan ses som helhet i bilagorna (se Bilaga B). Nedan följer en presentation av stegen i Swe-LARSP (Rosenberg & Mellenius, 2016).
Steg I (0;9–1;6 år): I detta stadium förekommer enstaka ord. Dessa ord bär betydelse av
en hel sats såsom ’bada’ (V), ’boll’ (N) och ’mamma?’ (Q). Frågor uttrycks i detta stadium med intonation.
Steg II (1;6–2;0 år): Nu har barnet börjat kombinera ord till tvåordsyttranden. Här
särskiljer man på sats- och frasnivå. Det finns även en ordnivå som inte är direkt kopplad till något steg utan löper parallellt med steg II-VII (se Figur 1). Det kan dock vara svårt att fastställa placeringen i protokollet på detta steg eftersom yttranden endast består av ett eller två ord (Crystal et al., 1989).
Figur 1. Grammatiska strukturer på steg II i Swe-LARSP med konstruerade exempel. Steg III (2;0–2;6 år): Barnets yttranden består nu ofta av tre ord till exempel satser som
’Anna äta glass’ (SVO) och fraser som ’pappa stora skor’ (NAdjN). Detta steg är fortfarande indelat i en sats- och en frasnivå. Frågeord och prepositioner är valfria.
Steg IV (2;6–3;0 år): På detta steg producerar barnet meningar innehållande fyra eller
fler ord till exempel satser som ’Kalle såg katten igår’ (SVOA) och fraser som ’min kanin i