Bouckaert och Kuhlmann (2016) konstaterar att de länder som sorteras hit är geografiskt koncentrerade runt Balkan. Kommunerna här kännetecknas generellt av att ha ansvar för tämligen få viktiga uppgifter, samtidigt som borgmästarna är starka, och har härvid en del gemensamt med de sydeuropeiska länder som sorteras under den kontinentaleuropeiska kommunmodellen. De här systemen beskrivs som förhållandevis centraliserade, där kommunernas självstyrelse är illa reglerad/skyddad och har begränsat manöverutrymme. De länder som sorteras hit är Kroatien, Rumänien, Slovenien och Bulgarien. I framställningen nedan har vi valt att fokusera närmare på Slovenien och Bulgarien, främst för att dessa länder rankas högre än de andra två i olika demokratiindex.
Slovenien
Slovenien var först med att bryta sig ur den jugoslaviska federationen då man blev självständigt 1991. Samma år antogs en ny konstitution, varigenom de dåvarande 63 kommunerna (občine) fick sin självstyrelse stipulerad. Landets kommuner har ökat till antalet sedan dess, en utveckling som har präglats av viljan att stärka den lokala demokratin. Strukturreformen som genomfördes 1994 ägde rum i en tid där landet genomgick en demokratiseringsprocess, vilket i sin tur gjorde att lokaldemokrati hamnade högt upp på agendan. Reformen genomfördes mestadels på frivillig basis. Innan reformen hade antalet kommuner sedan frigörelsen hunnit öka till 147 – och
ATT (OM)ORG A NIS ERA D EN POL IT IS K A BAS ORG ANIS ATIONE N Erlin gsson oc h F lem går d
efter reformen blev de 212 kommuner, vilka idag i genomsnitt har 9 730 invånare. Kommunerna har möjligheten att tillsätta underavdelningar i form av lokala råd och distrikt – idag finns det 6 035 sådana enheter. Landet är även indelat i 58 distrikt, vilka är statliga förvaltningar som övervakar den kommunala verksamheten (OECD Slovenia, 2016; Pevcin 2017; Franzke med flera 2016).
För att hindra att kommunsystemet fragmenterades ytterligare etablerade statsmakten, i och med kommunallagen 2005, ett nytt kriterium, vilket innebar att kommuner måste ha minst 5 000 invånare. I kommunallagen framgår även kommunernas reglering och uppgifterna. Kommunerna har ansvar för utbildning (förskola, grundskola), socialtjänst, primärvård, bostäder, stadsplanering, vatten och avfall, vägar, lokaltrafik, lokalekonomisk utveckling, turism, miljöskydd, bibliotek, idrott och brandförsvar. Av de totalt 212 kommunerna har de 11 storstadskommunerna en särskild status, vilket innebär att man tillåts ta större ansvar i exempelvis
utbildningssystemet och sekundärvården. Regionalisering har diskuterats under en lång tid, vilket 2008 resulterade i ett förslag på att etablera tretton regioner. Förslaget föll genom folkomröstning, men 2011 presenterades ett nytt förslag på sex regioner. Även detta förslag misslyckades, beroende på bristande konsensus om bland annat
regionernas antal, storlek, ansvarsområden och finansiering (OECD Slovenia 2016; Pevcin 2017).
Under det senaste årtiondet har vikten av mellankommunala samarbeten ökat i Slovenien. I stort sett alla kommuner utför service i någon form av samarbete. De främsta motiven för samarbeten har varit att öka kompetensen/professionalismen i hur ärenden hanteras, öka tjänstemännens produktivitet, säkra finansiellt stöd (från
exempelvis EU-fonder) och att överlag minska administrativa kostnader.
Reglerna för samarbetena har ändrats succesivt i den kommunala lagstiftningen. I dagsläget kan en samarbetsadministration, vilket är den vanligaste formen av samarbete, få ekonomiskt stöd upptill 50 procent av budgeten från statsmakten. Samarbetena förekommer frivilligt, och formerna för dem överenskommer
kommunerna själva. Idag finns det 48 samarbetsadministrationer, vilka involverar 195 kommuner. Enheterna utför service i verksamheter såsom inspektion, vissa
säkerhetstjänster och stadsplanering. Ad hoc-lösningar förekommer vad gäller exempelvis markexploatering och byggnadsprojekt samt tillsyn av socialtjänsten. Det finns även 33 lokala aktionsgrupper vars verksamhet täcker ungefär 90 procent av den slovenska landsbygden. Som ett ytterligare exempel på samarbeten finns flera icke- offentliga regionala samverkansorgan, vilka spelar en viss roll i lokala utvecklingsfrågor. Franzke med flera (2016) menar att i takt med att samarbetena blivit mer effektiva har behovet av en omfattande strukturreform minskat. Likaså tycks samarbetena skapat
ATT (OM)ORG A NIS ERA D EN POL IT IS K A BAS ORG ANIS ATIONE N Erlin gsson oc h F lem går d
stabila regionala nätverk som fyller funktioner likt vad en potentiell regional nivå skulle göra (Franzke med flera 2016).
Bulgarien
År 1988 blev det tillåtet för andra än de officiella kandidaterna från kommunistpartiet att delta i Bulgariens lokala val. Efter flera decennier av ett centraliserat socialistiskt system började ett decentraliserat kommunsystem att formas under inledningen av 1990-talet. Kommunallagen från 1991 stipulerar kommunernas kompetens, och i 1992 års konstitution framgår principer om lokal självstyrelse – men landets ottomanska och kommunistiska traditioner har inneburit att erfarenheterna av lokalt självstyre är begränsade. I dagsläget finns 265 kommuner (obshtini), vilka etablerades efter flertalet reformer under 1950-talet, då antalet reducerades från ungefär 2 100. I genomsnitt har de bulgariska kommunerna 27 160 invånare (2016), med en stor variation från den största kommunens 1,2 miljoner, till den minsta med 1 500 invånare. Kommunerna är uppdelade i underavdelningar, bestående av mindre samhällen och byar, som 2015 uppmättes vara 5 267 till antalet. Hälften av dessa har enheter som leds av en folkvald borgmästare, vilken företräder minst 350 invånare. I genomsnitt finns det 25 sådana enheter per bulgarisk kommun. De tre största städerna har underavdelningar i form av distrikt - Sofia har 24, Plovdiv har sex och Varna har 5. Bulgarien har även 28 regioner (oblasts), vilka endast har uppgifter som statliga förvaltningsorgan (Lidström 2003; OECD Bulgaria 2016).
Bulgarien har förblivit ett relativt centraliserat land, men med övergången från det totalitära styrelseskicket har kommunerna givits ett ökat antal uppgifter med tiden. I inledningen av 2000-talet ökade takten på decentraliseringspolitiken i och med landets ansökan om medlemskap i EU. När medlemskapet genomfördes 2004 ledde det till att landet antog EU:s olika principer om decentralisering och kommunal
självstyrelse. Kommunernas ansvar är tudelat i dels statens delegerade kompetens och dels kommunens individuella ansvar. Uppgifterna som delegeras av statsmakten är bland annat utbildning (grundskola och gymnasium), lag och ordning och sjukvård. Kommunerna har eget ansvar för bostäder, ekonomisk utveckling, miljöskydd, vatten och avfall, kollektivtrafik, vägar, kultur, turism och fritid (OECD Bulgaria 2016).
ATT (OM)ORG A NIS ERA D EN POL IT IS K A BAS ORG ANIS ATIONE N Erlin gsson oc h F lem går d