SYFTEN OCH FÖRVÄNTNINGAR

Den första och initiala delen av PARK LEK var projektet i Marabouparkens konsthall, där syftet var att undersöka vilka uppfattningar som fanns om parkerna i kommunen. Konstnären bjöds in till att göra ett pilotprojekt som skulle vara med i invigningsutställningen i konsthallen, eftersom hen tidigare hade arbetat med offentliga rum och hur dessa kunde gestaltas tillsammans med boende. Tjänsteperson A och konstnären träffades vid detta tillfälle. Tjänsteperson A säger:

“Då när [konstnären] och jag gick och pratade om Sundbyberg och just gick genom de här

stadsdelarna, så insåg jag att det vore väldigt spännande att försöka få med [henom] eller kunna jobba med [henom] på något sätt, i och med att [hen] tänkte på ett helt nytt och spännande sätt, tyckte jag. Och då tänkte jag också just på de här tre stadsdelarna, kanske kunde hela det projektet få en skjuts om man skakade om allting litegrann helt enkelt.”

Syftet med projektet i sin helhet var alltså att sätta igång byggandet av bostäder i stadsdelarna. Eftersom lägenheterna i Hallonbergen är relativt svårsålda då Hallonbergen har ett sämre rykte, är byggherrarna benägna att vilja använda parkmark och grönområden och kalla det något annat istället för att förtäta i Hallonbergen, enligt tjänsteperson A. I ansökan till Statens konstråd hade man också skrivit att planprocessen hade startat men att konstnärens medverkan skulle vara ett sätt att få de som bor och arbetar på platsen att vara med och bestämma, och inte låta

byggherrarna ha all makt. På det sättet kunde man anpassa byggnation till platsen.

Tjänsteperson B, som arbetar på Marabouparkens konsthall, och hade mycket kontakt med konstnären under projektet, hade uppfattningen att syftet var att skifta maktbalansen från det privata näringslivet till den offentliga organisationen, genom att ta in konstnären. Det kunde, enligt tjänsteperson B, skapa ett handlingsutrymme och ett utrymme att reflektera för

tjänstepersonerna. Konstnär A har liknande upplevelser. Hen säger:

“En av deltagarna som var med var stadsarkitekten, som var jätteledsen för det här ingreppet, och för sättet som [hen] inte fick arbeta som stadsarkitekt, för att kommunen redan hade förhandlat med byggherrarna, gett dem så mycket makt. Så [hen] var intresserad i att få in mig som en slags torped i den där processen.”

Konstnären i sin tur menar att hen var intresserad av att undersöka samrådsprocessen och se om hen kunde ändra denna med hjälp av rollen som konstnär. Samverkansprojektet med bland annat Statens Konstråd innebar att projektet fick finansiering, som möjliggjorde genomförandet av projektet. Syftet med PARK LEK från kommunens sida var att tänka nytt kring stadsutveckling. I planuppdraget som fanns sedan tidigare stod att de två stadsdelarna skulle länkas ihop och att sociala aspekter skulle tas i beaktande. Genom detta och att man skulle föra en utökad

medborgardialog, så kunde man argumentera för att konstnären skulle vara med. Det hade dock kunnat vara något annat än en konstnär som fick den rollen, enligt tjänsteperson A. Även konstnären säger att andra än konstnärer kan arbeta på det sättet som hen gör, exempelvis ligger cultural planning nära det sätt som hen arbetar med platser. Hen tror dock att hen kan utveckla

36

nya format för hur man pratar med medborgare, och säger att konst och konstnärer har en viktig roll i att koppla medborgare och levd erfarenhet till samhällsutveckling. Konstnären säger om potentialen konstnärer har att arbeta i sådana processer:

“Vi är bra på att höra det som man inte säger, men det man egentligen menade. Vi är bra på att hantera det banala, vi är bra på att hantera kaos. Och just sådana saker behövs för att vi ska kunna utveckla våra samhällen. Man kan inte bara vara rationell för att tänka, det visar PARK LEK väldigt tydligt. Det handlar om fiendebilder, eller det handlar om besvikelse. Alltså irrationella aspekter av livet. Och jag tror att konsten är… vissa typer av konstnärer är bra på att hantera det oförutsedda som förutsättning för att lyssna av och kartlägga. “

Från början visste man dock inte från kommunens sida vilken roll konstnären skulle ha eller vad hen skulle uppnå i projektet. Konstnären säger att hens syfte inte ska vara tydligt, och att

eftersom det finns vissa förväntningar på att konstnärer är harmlösa och ‘bara konstnär’, kan hen ”gå under radarn”. Hen tror att kommunen hade sagt nej till projektet om de hade vetat från början att så många boende skulle bli inblandade. För tjänsteperson A var det viktiga i projektet att arbeta med den specifika konstnären på det sätt som hen arbetat tidigare, vilket till stor del går ut på att involvera användarna av platsen. Tjänsteperson A upplevde dock att konstnären var tydlig med att hen inte var lika styrd av lagar och regler och därför kunde ställa frågor som en tjänsteperson, politiker eller byggherre kanske inte vågar ställa. Hen säger:

“[…] [hen] hade den här konstnärshatten på sig på något sätt, och en konstnär får ju vara lite mer frispråkig på något sätt. Och en konstnär är ju en lite friare själ på det sättet”

Tjänsteperson A tycker att det är viktigt att det finns möjlighet att ifrågasätta det gängse sättet att arbeta, och att prova nya vägar. Hen säger att utrymmet för att vara nytänkande eller prova nya vägar hänger mycket på vilka politikerna i kommunen är och hur fast man är i strukturer. Hen säger också att det verkar finnas en ganska hög acceptans för alternativa sätt att arbeta, men att det ofta blir personbundet och beroende av att någon orkar.

Tjänsteperson H arbetar på Statens konstråd med deras projekt om konst och stadsutveckling. Statens konstråd var med som stöd till PARK LEK och de andra projekten i Samverkan om

gestaltning av offentliga miljöer. Tjänsteperson H tycker att det är intressant att se vad som

händer när en konstnär kommer in i ett sammanhang som är så regelstyrt som planprocesser. Hen säger att hen upplevt att styrkan i de projekt hen varit delaktig i är att det skapas ett

“undantagstillstånd”, där dialogen med konstnärerna bland annat lett till att det skapats tillfällen där flera förvaltningar gemensamt diskuterar platsens kvaliteter och dess utveckling.

Tjänsteperson H liknar det vid att konsten används som en “trojansk häst”, där man lyckas lyfta det till en ny nivå. Hen säger att det förmodligen inte krävs att just konstnärer involveras för att nå sådana effekter, men att det finns en vilja att ha med någon utifrån som representerar andra värden. Detta gör också att man är beredd att ställa sig utanför och fundera på vad som händer och om man kan arbeta på andra sätt, enligt tjänsteperson H.

37