äldrar till för tidigt födda barn utvecklar sin identitet som förälder under barnets första 18 månader i det dagliga livet och i kontakterna på neonatal- avdelningen och BVC. Ett ytterligare syfte var att studera vad som upplevs främja respektive hindra utvecklingen av föräldraidentitet och föräldrarnas behov av stöd från hälso- och sjukvården. Studie III är en fördjupning av studie II och kom även att bli en validering av densamma. Utvecklandet av föräldraidentitet följer de brytpunkter som beskrivs i studie II, d.v.s. tid- punkten vid barnets födelse, tiden på neonatalavdelningen och de första månaderna i hemmet fram tills barnet blivit 18 månader.
En oförberedd start av föräldraskapet – tiden på kvinnokliniken
Båda föräldrarna var helt oförberedda på barnets födelse. Hälften av mam- morna var i hemmet när förlossningsarbetet började, och hälften var inlag- da på kvinnokliniken på grund av t.ex. flerbörd eller graviditetstoxikos. Barnets plötsliga födelse beskrevs som en traumatisk och overklig händelse. Kvinnorna kände sig lurade på en normal förlossning och de beskrev tom-
hetskänslor av både fysisk och existentiell art. Männens upplevelser domi- nerades av besvikelse över att deras förväntningar på förlossningen och på barnet inte hade infriats. Många av papporna hade inte hunnit närvara vid förlossningen. De uttryckte stor oro för barnet, dess litenhet och hälsa. För- äldrarna hade i allmänhet ingen tidigare kontakt med för tidigt födda barn, och de hade diffusa föreställningar om hur ett sådant barn kunde se ut och vad det innebar.
Föräldrarna strävade efter att förstå vad som hänt och att integrera detta. Mammorna vårdades det första dygnet/dygnen på uppvakningsavdelningen. Pappan var ofta den som såg barnen först och var också den som fick följa barnet till neonatalavdelningen. På så sätt fick pappan på en gång en aktiv roll. Vad som enligt föräldrarna var viktigast var att få se barnet; verklighe- ten var lättare att hantera än föreställningarna. Det främjade även föräld- rarnas möjligheter att ”ta in” det som hänt. För föräldrarna var det även viktigt att få information om barnets hälsotillstånd.
En kamp att integrera föräldraskapet i identiteten – neonatalavdelningen Den första tiden på neonatalavdelningen beskrevs som mycket påfrestande; den oro föräldrarna kände för barnet förstärktes av den tekniska miljö som barnet och föräldrarna vistades i. Detta gällde särskilt den första tiden på avdelningen. Mammorna beskrev känslor av utanförskap i relationen till både barnet och personalen. Personalen sågs som experter från vilka mam- morna lånade sina barn. Dominerande i mammornas liv var oron för bar- nen och skuldkänslor för att inte vara hos dem dygnet runt. Mammorna beskrev även att det, i den kollektiva miljö som neonatalavdelningen ut- gjorde, var svårt att utveckla en egen relation till barnen. Den privata sfären upplevdes i princip vara obefintlig. Pappornas beskrivningar skilde sig från mammornas. Papporna beskrev den första tiden som en tid av tillbaka- hållen glädje. Detta gällde särskilt papporna till de allra minsta eller sjukas- te barnen. Männen föreföll ha ett mindre behov av kontroll än kvinnorna. Papporna överlämnade lättare vården i personalens händer och uttryckte att de generellt sett kände stor tillit till personalens kompetens. Papporna beskrev i större utsträckning än mammorna att de kunde ställa frågor när de behövde och att personalen alltid fanns tillgänglig.
I föräldrarnas sökande efter en identitet som mamma eller pappa ingick att skapa en relation till det lilla barnet. Båda föräldrarna tyckte det var svårt att inte ha kroppslig närhet till barnet. Det framkom även att den kroppsliga kontakten främjade den emotionella kontakten med barnet. När barnet togs ur kuvösen och möjligheter gavs till naturlig kroppslig kontakt eller ögonkontakt med barnet fördjupades den emotionella upplevelsen av barnet. En betydelsefull brytpunkt för mor- barnrelationen var även när
barnet uppnådde sin födelsevikt. Då kände sig mammorna tryggare. De som beskrev sig här ha det svårast var mammorna till de allra minsta bar- nen och till de sjukaste barnen. De upplevde sig få vänta allt för länge innan de fick kroppskontakt med barnet.
Barnets litenhet och skörhet appellerade till papporna och främjade far– barnrelationen. Barnets litenhet bidrog till att papporna beskrev att de kände ett extra stort ansvar för barnet. Det beskrivs även ha bidragit till en ökad vilja att delta i barnets vård. Detta uttrycktes särskilt av pappor som hade barn sedan tidigare. Barnets litenhet kunde också innebära det motsatta, d.v.s. att papporna inte vågade närma sig barnet och att de blev passiva i barnets vård. Hindrande för utvecklandet av en relation till barnet var för- utom barnets hälsotillstånd enligt mammorna miljöfaktorer, som t.ex. svå- righeterna att finna en avskild plats där man kunde umgås med sitt barn. Det antogs påverka relationen till barnet. Hindrande för papporna var också svårigheterna att kunna ta ledigt från arbetet. Av föräldrarnas berättelser framkom att personalens förhållningssätt både kan främja och hindra identitetsutvecklingen som förälder. Föräldrarna, och i denna studie sär- skilt mammorna, uttryckte ett stort behov av att få vara aktivt delaktiga i barnets vård. De, liksom papporna, var beroende av att personalen gav stöd och bekräftade dem i rollen som föräldrar.
En föräldraidentitet under utveckling – tiden hemma och kontakterna med BVC
Båda föräldrarna upplevde att föräldraskapet blev påtagligare när de själva fick ta ett större ansvar för sitt barn och dess vård. Trots att många av föräldrarna kände sig oförberedda och oroliga inför det nya ansvaret för barnets vård, särskilt i början, var de samtidigt lättade över att vara i sin hemmiljö. Möjligheterna att utveckla ett eget och personligt föräldraskap ökade härmed. Den första tiden i hemmet karaktäriserades dock av mycken oro; särskilt gällde detta föräldrarna till de allra minsta och sjukaste bar- nen.
Mammorna beskrev hur de den första tiden hemma så mycket som möj- ligt försökte sköta barnet på det sätt som personalen hade gjort. Rollen som mamma beskrevs ofta mer som en vårdarroll; mammorna levde med en ständig beredskap att något kunde inträffa som försämrade barnets hälsa. Pappornas beskrivningar var annorlunda. De kände både oro för barnets hälsa och ansvar för familjen och sitt arbete. De beskrev att den första tiden karaktäriserades av att de upplevde nya krav i vardagen och att de försökte finna en balans i detta. Båda föräldrarna gav uttryck för känslor av otill- räcklighet. Mammorna beskrev känslor av skuld för att inte hinna med familjen som de önskade, vilket påverkade deras självbild negativt. Av be-
skrivningarna framkom att de ibland kompenserade sina skuldkänslor ge- nom att vara överbeskyddande gentemot både barnet och ibland även even- tuella syskon. Både mammorna och papporna beskrev att barnets födelse gjort dem mer medvetna om livets skörhet. Mammorna uttryckte detta på ett tydligare sätt än fäderna; mammorna erfor att de genom de svårigheter de gått igenom även hade utvecklats som människor.
Det var viktigt för föräldrarna att fortsatt bli bekräftade som föräldrar, både av sig själva, omgivningen och av barnet. Detta främjades när relatio- nen till barnet blev mer personlig och säker. De flesta av föräldrarna upp- levde sig i någon mån ha börjat integrera föräldraskapet i sin identitet när barnet var sex månader. Identitetsutvecklingen var en process och trygghe- ten som förälder hade som ovan beskrivits ökat när barnet var 18 månader. Både mammorna och papporna beskrev att de känslomässiga bindningarna till barnet var viktiga. Papporna betonade särskilt att deras relation till bar- net hade fördjupats när deras oro för barnets hälsa minskade och när de upplevde att det lilla barnet var en egen liten personlighet. Kontakterna med BVC beskrevs vara betydelsefulla. Det framkom dock att föräldrarna, och då särskilt mammorna, i vissa fall hade upplevt att de i kontakterna både med personal och med andra föräldrar hade att försvara barnets för- senade utveckling. Detta gjorde föräldrarna ledsna och kunde även påverka självbilden; de upplevde i denna situation ett annorlundaskap. Föräldrarna uttryckte ett behov av ett individualiserat stöd som utgick från barnets be- hov och familjens situation. När barnet var 18 månader var föräldrarna förtrogna i föräldrarollen och de hade börjat integrera sitt föräldraskap i sin identitet och i sitt sätt att vara.
Några omgivningsfaktorer föreföll dock ha varit hindrande och andra främjande för den kamp det varit, och är, att skapa och utveckla en identi- tet som förälder. Bristen på möjligheter till avskildhet på neonatalavdel- ningen beskrevs försvåra eller fördröja utvecklingen av en personlig rela- tion till barnet. Utvecklingen av föräldraidentiteten främjades av att vara delaktig i barnets vård, att få en relation till barnet samt av att bli bekräftad av barnet och omgivningen som förälder. Ökad kompetens om det för tidigt födda barnets behov, större flexibilitet och individualiserad vård efterfråga- des, inte minst när det gällde vården vid BVC.