födda barn beskriver sina upplevelser av föräldraskap under barnets första 18 månader. Resultatet visade att föräldrarnas upplevelser av föräldraskap var tidsberoende. Barnets födelse var förknippad med känslor av främling- skap och hemgången från avdelningen med ett nytt ansvar för barnets vård. När barnet var cirka sex månader beskrev föräldrarna att de hade uppnått en viss säkerhet i sitt föräldraskap, vilken övergick i känslor av förtrogen- het när barnet blivit 18 månader. Med föräldraskap avses här huvudsakli- gen förälderns upplevelse av sig själv och samspelet med barnet.
Främlingskap
Vid barnets födelse och den närmaste tiden därefter karaktäriserades för- äldrarnas situation av känslor av främlingskap. De var helt oförberedda på att bli föräldrar just då. Kvinnorna beskrev att de hade ambivalenta käns- lor både inför att de blivit mammor och i relationen till barnet. De beskrev på en och samma gång både glädje och sorg över situationen. Rädslan för att barnet skulle dö var stor. Mammorna beskrev ett stort behov av att få
vara aktivt delaktiga i barnets vård och att ha kontroll över barnets hälso- tillstånd. De hade därför stora svårigheter att koppla av när de av lokal- mässiga skäl inte kunde vara kvar på avdelningen. En viktig positiv bryt- punkt i upplevelsen av föräldraskap inträffade när mamman fick hålla bar- net i sin famn. Männen beskrev sina upplevelser delvis på ett annat sätt. De bar också på en ständig oro för barnet och hade svårt att förstå att de blivit pappor. Precis som för mammorna innebar den kroppsliga kontakten med barnet, eller ögonkontakten, en positiv brytpunkt för känslan för barnet. Den största skillnaden i kvinnornas och männens berättelser var att män- nen uttryckte en större tillit till personalens kompetens än kvinnorna. Män- nen lämnade, i större utsträckning än kvinnorna, över vården i personalens händer och uppgav sig vara trygga med detta.
Ansvar
Beslutet om hemgång från avdelningen var inte alltid förberett och förank- rat hos föräldrarna. De upplevde att de fick ett nytt ansvar för barnet och dess vård som de inte kände sig helt förberedda på. Mammornas känslor karaktäriserades av ambivalens. De kände å ena sidan glädje och lättnad över att få komma hem och å andra sidan en stor oro över det nya ansvaret. Den första tiden i hemmet karaktäriserades av sömnbrist och ibland även av känslor av utmattning. Det var svårt att orka ”knyta an” till barnet. Anknytningsprocessen skedde inte automatiskt. Speciellt gällde detta mam- morna till de minsta barnen. Pappornas beskrivningar av den första tiden i hemmet var mindre utförliga. Deras upplevelser var huvudsakligen att hem- gången var förenad med nya krav och nytt ansvar, vilket kändes pressande samtidigt som deras roll som pappa blev mer konkret.
Tillförsikt
När barnet nått sex månaders ålder var föräldrarna säkrare i sitt föräldra- skap. Mammorna hade hunnit skapa en relation till barnet och rutiner i vardagen. En viss oro för barnets hälsa fanns kvar och kunde visa sig i en överbeskyddande hållning till barnet. Behovet av kontroll fanns även kvar, och mammorna ville ogärna överlämna barnets vård till någon annan. Mammorna uppskattade när de fick kontakt med andra mammor i likartad situation; dessa kontakter knöts oftast via BVC. Papporna beskrev att det inte hade varit helt lätt att hitta eller skapa sin egen plats i familjen. Det beskrevs som en process som innebar både praktiska och emotionella ut- maningar. De beskrev sig fortfarande vara på väg i en utveckling men att de ändå uppnått ett visst mått av säkerhet i rollen som pappa. De kämpade dock med otillräcklighetskänslor både i arbetet och i familjen. Dessa käns- lor föreföll förekomma oavsett om papporna hade tagit ut en längre föräld-
raledighet i samband med barnets hemkomst eller inte. De beskrev känslor av skuld för att inte kunna delta mer i barnets vård, kunna stödja mamman eller vara helt engagerad i arbetet.
Förtrogenhet
När barnet var 18 månader hade föräldrarna utvecklat en förtrogenhet i sitt föräldraskap. När mammorna blickade tillbaka på barnets födelse be- skrev de sorgen över förlusten av en normal graviditet och förlossning, men de beskrev också att de erfarenheter de fått bidragit till att de fått en annan syn på livet och en större medvetenhet om existentiella frågor. De hade mognat som människor och var nu mer rustade att möta svårigheter i livet. Relationen till barnet hade successivt fördjupats, men det hade tagit tid. Idag var de känslomässigt bundna till barnet. Samhörigheten med barnet beskrevs även vara biologisk; barnet sågs som en förlängning av kvinnans eget liv. Beträffande det senare skilde sig mammornas beskrivningar från pappornas. Papporna beskrev till skillnad från mammorna att perioden på neonatalavdelningen kändes avlägsen och några uttryckte att de hade glömt den tiden. Det mest betydelsefulla enligt papporna var att barnet utveckla- des normalt och var friskt. Papporna beskrev även de att samhörighets- känslan med barnet hade ökat och att de kände sig mer trygga och förtrog- na i samspelet med barnet. De önskade dock mer tid tillsammans med bar- net. Pappornas beskrivningar präglades till stor del av en kamp för att finna balans mellan arbete och familj.