Symmetri asymmetr

Huruvida en specialpedagog ska anta en symmetrisk relation eller en asymmetrisk relation i handledningssamtalet anser jag vara omöjligt att besvara med det ena eller det andra. För mig, efter att ha tagit del av tidigare forskning och empirin, är det en komplex fråga. Jag tror dock att det som Danielsson och Liljeroth (1998) skriver är av stor betydelse; att reflekterar man över sitt förhållningssätt utvecklas kvaliteten hos det individen gör. För mig handlar det om att bli varse vad i mitt sätt att förhålla mig som leder till symmetriska relationer eller till asymmetriska relationer; hur det påverkar mina relationer i handledningssamtalet. Hur hanterar jag handledningssamtalet? Är jag den som anpassar mig eller som styr? Finns de teman jag sett i min empiri även i mitt sätt att handleda? Vad leder det till?

Med anledning av att skolan står inför utmaningen att alla elever ska få utbildning efter varje individs förutsättningar, är jag av åsikten att det är angeläget att handledningssamtal

tillämpas olika beroende av situationen. Jag tror att det finns vinningar att i samtal sträva efter symmetri men också samtal som kräver en asymmetri. Att komma till sin rätt i sin professionella roll som handledare handlar om att veta när och hur varje samtal ska handledas. Detta bör beaktas i utbildning och fortbildning av specialpedagoger.

En viktig aspekt att ta i beaktning om det ska utvecklas ett kollaborativt och samarbetande klimat i handledningssamtalet anser jag vara att fundera kring värdegrundsfrågor i skolan, och då främst i förhållandet mellan de olika professionerna i skolan och att alla har ett gemensamt ansvar för eleverna på skolan. Får man en samsyn kring elever anser jag det lättare att i handledningssamtal utveckla en vilja att samarbeta och lösa problem

tillsammans.

I den symmetriska relationen har specialpedagogen ett sätt att förhålla sig som medför att hon dels anpassar sig till de som handleds och dels till vilken typ av handledningssamtal det är. Jag ser denna roll litegrand som en kameleont. En kameleont anpassar sig till

omgivningen och gör allt för att smälta in i omgivningen. Handal och Lauvås (2000), problematiserar kring kameleonteffekten, i relationen mellan lärare och handledare, och menar att det finns en fara med att ta på sig ”kameleontskinnet”. De menar att det finns en risk i att personerna strävar efter att likna varandra så mycket att den egna tankeprocessen och idéer avtar. Risken som jag ser det är att specialpedagogen i sin iver att vara

tillmötesgående och värna om ett jämlikt förhållande tappar bort sin egen profession och stolthet i den specialpedagogiska kunskapen hon besitter. I den asymmetriska relationen har

specialpedagogen ett förhållningssätt som medför att hon styr de som handleds. Denna relation har jag valt att kalla en dirigent. En dirigent är den som styr orkestern, vem och hur länge respektive medlem i orkestern ska spela. En dirigent har auktoritet och orkestern lyssnar till hans sätt att leda alla framåt i musiken. Likadant tänker jag att specialpedagogens roll kan vara i ett handledningssamtal. Hon har i sin profession med specialpedagogisk kunskap möjlighet att leda handledningssamtalet framåt. I en orkester skulle det inte fungera om inte dirigenten var synlig och dirigerade. På liknade sätt skulle jag önska att

specialpedagogen vågar vara synlig och ”dirigera” med sin specialpedagogiska kunskap. Att inte anta denna utmaning innebär för mig att förringa den specialpedagogiska professionen. Att ha en symmetrisk relation i ett handledningssamtal handlar för mig om att, oavsett utbildning, respektera varandras olika kompetensområden. Specialpedagogen har den specialpedagogiska kunskapen. De handledda har kunskapen om hur vardagen i förskolan och skolan ser ut eller hur ett specifikt barn mår. Det är olika kunskapsområden som möts i ett samtal. Respekten för varandras kompetenser är viktig och bidrar till den symmetriska relationen. För att ett handledningssamtal ska ses som asymmetriskt och ha asymmetriska relationer krävs det, som denna uppsats handlar om, att specialpedagogen framhäver sin auktoritet och profession genom att vara den som leder, vara den som ger råd, vara den som är överordnad och ser till att samtalet inte missar målet genom att behålla fokus.

I en orkester är alla medlemmar viktiga. Dirigenten kan inte ensam vara hela orkestern. Dirigenten kan inte byta plats med de olika medlemmarna och spela deras instrument, det är musikerna bäst på. Orkestern kan inte heller vara utan sin dirigent. Dirigenten behövs för att musikerna ska veta när, hur, vad och när det är paus och någon annan spelar.

En av specialpedagogerna ”tar på sig” den asymmetriska relationen, med hjälp av en skylt, med texten Specialpedagog, och hennes namn. Jag uppfattar att hon upplever att med skylten på sig får hon ett annat bemötande och hon själv ”ikläder” sig sin profession. Hon upplever det inte som något tungt och jobbigt att ta på sig skylten utan tvärtom tycker hon att det underlättar i yrkesrollen som specialpedagog.

Att vara specialpedagog handlar om att styra; att vara överordnad. Att ha en annan

profession, att vara den som ”har sista ordet” är exempel som jag sett i min empiri. Detta är för mig tecken på en asymmetrisk relation. I min empiri ser jag att specialpedagogerna strävar efter symmetri. Jag vill betona vikten av att specialpedagogen inte bör undanhålla sin expertiskunskap i rädsla för att inta en asymmetrisk relation i handledningen.

komplementärt samspel.

Visserligen betonar specialpedagogerna att handledningstillfället i första hand är till för pedagogerna, vilket är viktigt att ha med sig in i handledningssamtalet, men att vara medveten om att man formas tillsammans med arbetslaget betonas. Att vilken inställning specialpedagogen har till handledningssamtalet spelar någon roll ser jag i deras uttalanden. Specialpedagogerna beskriver att de tror på handledning, och att de kan lära sig något själva i handledningssituationen. Det blir inte bara ett jobb för andra, de får även egen kunskap.

5.2 Metoddiskussion

I min studie valde jag att använda mig av halvstrukturerade livsvärldsintervjuer (se 6.2.). Om intervjuerna istället skulle varit helstrukturerade är risken stor att specialpedagogernas erfarenheter, tankar och funderingar inte skulle framträtt lika tydligt. Möjligheten att ställa följdfrågor finns inte i helstrukturerad intervju. Om datainsamlingen skulle varit helt baserad på enkäter som sedan tolkades, anser jag att risken även här skulle varit att inte komma åt pedagogernas tankar, med anledning av att det är en färdigt formulerad fråga som ska besvaras, det finns ingen möjlighet för följdfrågor. Observationer av handledningssamtal anser jag hade tillfört ytterligare en dimension till min empiri. Hur tar sig

handledningssamtalet till utryck i praktiken jämfört med det som sagts om

handledningssamtalet? Är erfarenheterna av handledningssamtalet och verkligheten i ett handledningssamtal överensstämmande? Med hänvisning till denna studies omfång får jag föra dessa tankar vidare till förslag på fortsatt forskning.

Min upplevelse av intervjuerna var mycket positivt. De specialpedagoger jag intervjuade, var alla intresserade av handledningssamtalet, vilket gjorde att samtalet under intervjun var engagerat och upplevdes meningsfullt. Flera av specialpedagogerna uttryckte att de fått nya tankar under intervjun som de skulle fundera vidare på.

En av anledningarna till den låga svarsfrekvensen, tror jag, kan vara att i samband med att specialpedagogen tackade ja till intervjun, fick hon/han även ett uppdrag att föreslå en pedagog som fått handledning. Kan det vara så att av bekvämlighetsskäl och/eller i brist på tid, av att tillfråga pedagog, valde de flesta specialpedagogerna att avstå intervjun eller inte svara alls?