Beträffande definitionen av begreppet barnets bästa uttrycker majoriteten av intervjupersonerna att det medför en individuell tolkning för socialsekreterare, barnet
bästa eftersom det är barnet de arbetar för. Några uttrycker att den individuella tolkningen medför vissa dilemman, som exempelvis att det inte alltid är enkelt att avgöra vad som är barnets bästa och om olika handläggare skulle utreda samma barn, skulle de få olika syn på vad som är barnets bästa. För att socialsekreterare ska utnyttja begreppet på rimligt sätt, veta vad som gäller om begreppet samt veta vad som är barnets bästa framför övriga parters uppfattning anser intervjupersonerna att begreppet behöver preciseras mer. När det gäller barns bästa uttrycker Ellinor följande:
[…] barnets bästa är inte det att föräldrar kan ha mycket tankar och åsikter om olika saker på något vis, [...] mitt största uppdrag på något vis är ju att vara barnets företrädare. [...] att verkligen sätta mig in i barnets situation och att vara barnets språkrör, kanske ibland mot föräldrarna [...] (Ellinor).
Övriga intervjupersoner uttrycker liknande tankar som Ellinor men menar att barnets behov och uppfattning är minst lika viktig som föräldrarnas förmåga.
Intervjupersonerna har således delade åsikter om lydelsen av begreppet barnets bästa i lagtext och har delade tankar om begreppets tolkningssvårigheter. Nästan alla uttrycker att begreppets förekomst i lagtext är svårtolkat. Någon förklarar vidare att det är bra att begreppet barnets bästa står med i lagtext eftersom det blir tydligt att det är barnets bästa de ska utgå ifrån. Några menar att begreppet kan låta som ett självklart begrepp men att det är mer svårtolkat än vad man tror. Andra intervjupersoner menar att begreppet inte kan klargöras. Eftersom varje barn är en enskild individ med olika behov går det inte att ha en fast definition av vad som är barns bästa eftersom socialsekreterarna måste ha en möjlighet till att själva tänka om begreppet. I diskussion om begreppet väcks det tankar om hur stort begreppet är och hur socialsekreterare kan veta vad som är barnets bästa framför föräldrarna. En del uttrycker att barnets bästa alltid ska vara i fokus, men har svårigheter att definiera vad de menar, medan övriga intervjupersoner uttrycker att fokus alltid ska vara på barnet.
I diskussion om barnets bästa var det några intervjupersoner som lyfte barnkonventionen. De menar att ifall barnkonventionen skulle bli lag skulle det bli mer tydligt vad som är viktigt för dem som socialsekreterare att behöva arbeta med och det blir ett sätt att markera att barnets bästa alltid ska vara i fokus. En av dem menar dessutom att begreppet barnets bästa tåls att diskuteras, men att man som
alla barn har rätt att växa upp under trygga förhållanden och att barn inte ska utsättas för våld.
Som tidigare nämnt får samtliga intervjupersoner ta del av två vinjetter, där den ena vinjetten handlar om en pojke som säger att han blir utsatt för våld och den andra vinjetten handlar om en flicka som påträffats drogpåverkad. Vid intervjusituationen ställer vi frågan hur de tänker och resonerar kring vinjetterna med pojken och flickan, och hur de skulle göra i en utredning med dessa ärenden. I vinjetten med pojken tog samtliga socialsekreterare upp föräldrarna, pojkens bästa och vilka insatser som kan vara tänkbara. Några av intervjupersonerna diskuterar om pojken behöver ett skydd och eventuell placering. De menar att pojken kommer bo kvar hos sina föräldrar eftersom det inte framkommer något i vinjettfallet som gör att en placering eller omedelbart skyddsbehov är aktuellt. Någon menar att pojken eventuellt kan placeras utanför hemmet för att han ska skyddas från våld, även om han själv inte skulle se det som sitt bästa. Hon menar att om det skulle förekomma våld kan pojken återförenas med familjen i ett senare skede efter att familjen har fått hjälp att arbeta med våldet. Samtliga socialsekreterare resonerar utifrån vinjetten med pojken kring vilket stöd föräldrarna behöver. Angående detta hävdar Stina följande:
[...] jag tänker att det troligen är ett sånt ärende det handlar mycket om att få föräldrarna att förstå. Att det där upplevs skrämmande och våldsamt för barnen (Stina).
I likhet med Stina anser huvuddelen av intervjupersonerna att föräldrarna behöver stöd i sitt föräldraskap för att kunna uppfostra sitt barn. De andra intervjupersonerna fokuserar på vad föräldrarna var för sig behöver för stöd. Någon enstaka lägger sitt fokus på pappan och menar att han bör få vägledning för att hitta andra tillvägagångssätt för att hantera situationer där det kan uppstå konflikter. Andra resonerar om mammans roll i familjen och menar att hon måste ta ett ansvar. Vad gäller tänkbara insatser för pojken anser huvuddelen av intervjupersonerna att en lämplig insats skulle vara en form av familjebehandling. Dock menar de att utredningen skulle kunna avslutas utan insats om familjen skulle neka föreslagna insatser. De förklarar att trots pojkens beskrivning av pappans våldsamma beteende finns det inte tillräckligt med information för tvångsåtgärder.
I vinjetten med flickan har samtliga intervjupersoner en gemensam uppfattning om att flickans bästa är att relationen mellan mamman och dottern behövs förbättras.
Huvuddelen av intervjupersonerna anser att mamman behöver vara en förälder med struktur och ansvar, och att mamman därför ska få ett stöd så att hon kan sätta gränser för dottern och få tillbaka sitt föräldramandat. Struktur och ansvar är värden som framför allt intervjupersonerna med längre erfarenhet lägger särskild vikt vid. Angående mammans ansvar uttrycker Ellinor följande:
Flickans bästa är att bo hemma hos sin mamma [...] För att som mamma behöver man ibland peka med hela handen att ”Du ska bo hemma och liksom noll droger, man ska gå i skolan” och så vidare. Så att det är flickans bästa, det är att bo hemma (Ellinor).
Ellinor och Lina förklarar att mamman behöver gränssätta flickan för att hon ska tillgodose flickan skydd och säkerhet. Ellinor menar vidare att förmodligen skulle alla socialsekreterare ge samma svar om att barn bästa överlag är att bo hos sina föräldrar, om inga yttre omständigheter, som exempelvis att föräldrarna har egna bekymmer, påverkar att det inte är möjligt. Samtliga intervjupersoner uttrycker att tänkbara insatser i vinjetten med flickan handlar om att arbeta med familjen. Huvudparten av intervjupersonerna menar att familjen behöver en insats där de kan jobba på relationen mellan mamman och flickan, exempelvis familjebehandling. Någon resonerar om att en förutsättning för en sådan insats är att mamman själv vill att relationen ska fungera och att flickan bor hos sin mamma. Dock uttrycker flera av dem att ifall familjen säger nej, är det tveksamt om socialtjänsten kan göra något mer och utredningen kommer då att avslutas utan insats. En mindre del av intervjupersonerna tar upp att det första att lägga fokus på är att flickan får en kontakt och insats med en alkohol- och drogmottagning och att, beroende på vad som kommer fram i utredningen, ett behandlingshem kan bli en tänkbar insats för flickan.
När vi frågar intervjupersonerna om vad de anser är pojken respektive flickans bästa utifrån barnens perspektiv, diskuterar och resonerar de om det men tar upp olika saker.
Angående pojkens bästa utifrån barnet, uttrycker majoriteten av intervjupersonerna att det är att han inte blir utsatt för våld och att våldet därför omedelbart bör upphöra. Det är ett fåtal som inte för någon argumentation angående pojkens bästa, utan fokuserar
Övervägande del av intervjupersonerna anser att det bästa för flickan, utifrån henne själv, är att hennes droganvändning upphör. De menar också att flickans bästa är om mamman och flickans relation förbättras eftersom det dels kan påverka flickans droganvändande. Någon resonerar kring andra anledningar till flickans beteende och frågar sig varför det inte finns någon kontakt med pappa och hur flickan tar det i dagsläget.