Synen på säkerhet i utomhusmiljön

Det ökade invånarantalet i städerna innebär att det byggs allt tätare, att trafiken ökar och att fler människor är i rörelse. Detta har lett till att vårdnadshavare är alltmer tveksamma till att släppa ut sina barn eftersom de vill ha uppsikt över dem när de leker (Corsaro, 2015). Barnen spenderar merparten av sin vakna tid under veckan på förskolan (Halldén, 2007) och den fritid de har utanför dessa timmar går ofta åt till organiserade aktiviteter istället för fri lek eftersom antalet platser för barn i städerna är begränsade (Corsaro, 2015).

I en vardag som struktureras av såväl vuxna människor som av den fysiska miljön de befinner sig i (Eriksson Bergström, 2013) blir därmed förskolegården en allt viktigare plats för barnen. Förskolegården blir till en av få platser i staden som barnen kan leka relativt fritt på, vilket innebär att dess utformning och material spelar stor roll. Den oro som vårdnadshavare känner inför att släppa ut sina barn ensamma i stadsmiljön syns dock även i de tankar de har kring utomhusmiljön på förskolan. IP1 menar, liksom Sandseter och Sando (2016), att det finns ett tryck från vårdnadshavare på att förskolegården och de redskap och material som finns där ska vara säkra för barnen att leka på och med.

Höga höjder som barn kan trilla ner från, skarpa hörn och kanter som barnen kan springa in i, samt hårda markytor som barnen kan ramla hårt på är alla vanliga aspekter av förskolegården som numera tas bort (Sandseter och Sando, 2016). IP1 berättade att även gungställningar tas bort numera, och att klätterställningar länge har inneburit ett dilemma. Hen menar att ”det finns en bild av att klätterställningar som är placerade i en sandlåda där barnen kan landa mjukt innebär

31

en pedagogisk och säker miljö, samtidigt som träd stående i naturlig miljö där barnen kan landa på gräs anses vara farligt”.

Littles (2014) undersökning visade att föräldrar till barn i 4-5-årsåldern är medvetna om att barns riskfyllda lek kan ha en positiv inverkan på barns utveckling, men att det ändå finns en stor oro för att barnen ska skada sig som gör att de inte ger barnen så stora möjligheter till riskfylld lek som de själva önskar att de kunde.

IP2 påpekade dessutom att en liknande oro finns hos verksamma pedagoger som gärna ser att förskolegårdarna utformas på ett så säkert vis som möjligt där friytan delas upp i mindre gårdar för bättre översikt över barnen. Detta säkerhetsperspektiv kan ha växt fram ur den utveckling förskolan som organisation har genomgått mot allt större barngrupper, vilket alltså innebär att pedagogerna har fler barn att ansvara för.

Dessa aspekter, samt det faktum att många förskolegårdar idag är väldigt små och saknar plats för att på ett säkert vis utrustas med vissa redskap, har inneburit att redskap och material i förskolans utomhusmiljö har förändrats eller tagits bort helt. IP1 ställer sig dock skeptisk till denna utveckling. Precis som föräldrarna i Littles (2014) studie så nämner IP1 att det finns fördelar med riskfylld lek, exempelvis på så vis att gungor erbjuder utvecklingsmöjligheter och en chans att träna upp balansen, samt att den riskfyllda leken generellt sett tränar upp barns fin- och grovmotorik. Det går dessutom att ifrågasätta hur barnen ska kunna träna på att hantera risker i livet om alla redskap som genererar riskfylld lek tas bort (Sandseter och Sando, 2016). Precis som IP1 undrar så går det att ifrågasätta var gränsen egentligen går när det gäller att utsätta barn för fara. Hur många risker är det okej att försöka förhindra, och hur långt kan det dras innan begränsningarna i sig blir till en fara?

Säkerhetsrisker finns även för de förskolor som inte har någon utegård alls. Som tidigare nämnts så går det att tolka såväl Plan- och bygglagen (SFS 2010:900, 8 kap. 9 §) som arbetsmaterialet från Helsingborg (2018) som att närliggande parker, grönområden och lekplatser kan ses som komplement trots att de inte får räknas in i förskolans friyta.

Även om dessa områden är närliggande så innebär utflykter till dem ändå säkerhetsrisker. Städerna är som tidigare nämnt mer trafikerade av bilar, kollektivtrafik, cyklister och fotgängare än vad de varit förr, vilket innebär att vägen till en park eller lekplats blir till en säkerhetsrisk som kräver mer personal (Linnros, Männik och Philipson, 2018). IP1 påpekade dessutom att

32

offentliga lekplatser och parker innebär en offentlig belastning och att dessa platser ger andra förutsättningar än de som råder på en förskolegård speciellt avsedd för förskolans barngrupper. Hen la vikt vid att det inte är tillåtet att göra vad som helst på dessa platser.

Precis som när förskolor är belägna i parkområden så leder ett samutnyttjande av parkområden och lekplatser till större krav på skötseln av området på grund av det ökade slitaget (Normann Bjarsell och Kylin, 2014). Boverket (2015) lägger dessutom vikt vid att det finns risk för att aktivitetsnivån dras ner för de barn som måste förlita sig på vuxna för att kunna ta sig till sin lekmiljö. I en nutid där barndomen ses som institutionaliserad och där barnen endast har ett fåtal platser i städerna som är till för dem går det därmed att ifrågasätta huruvida närliggande parker, grönområden och lekplatser verkligen är optimala som komplement till förskolornas utegårdar. Normann Bjarsell och Kylin (2014) skriver nämligen att en förskolegård, till skillnad från dessa offentliga platser där barnen löper risk för att begränsas av allmänheten, är en plats där deras lek inte begränsas av vuxnas regler på samma sätt.