Synnerliga skäl i praxis

Frågan om synnerliga skäl har blivit föremål för en omfattande rättspraxis. Lagändringarna 1994 medförde som sagt inte att konstruktionen med kravet på synnerliga skäl ändrades på annat sätt än att tidsgränserna för utomnordiska medborgare förlängdes. Eftersom 1994 års lagstiftningsärende inte avsåg att göra någon ändring av den betydelse som synnerliga skäl fått i praxis, finns det ingen anledning att inte uppmärksamma rättsfall från tiden före 1994.

4.2.1.1.1 Mord, dråp och försök till mord eller dråp

Vare sig förarbeten eller praxis ger uttryckligen någon anledning till att uppfatta 1994 års lagändringar som en skiljelinje i synen på synnerliga skäl för utvisning vid mycket allvarliga brott som mord, dråp och försök till mord eller dråp.

NJA 1980 s. 407 rörde bl.a. frågan om en gärning som bedömdes som mord förutom tio års fängelse skulle utgöra synnerliga skäl för utvisning. I sina domskäl rörande utvisningsfrågan hänvisade HD inledningsvis till att en allmän strävan bakom reformarbetet som resulterade i 1980 års lag varit att begränsa möjligheterna att avlägsna en utlänning i samband med att han dömts för brott. Det anfördes emellertid att brottet enligt motiven borde föranleda att synner-liga skäl för utvisning i princip borde anses föreligga. Enligt vad föredragande statsrådet hade konstaterat i motiven, uttalade HD, är det dock givet att omständigheterna i det särskilda fallet alltid måste beaktas. Den tilltalade hade vistats i Sverige sedan 1975 och var sedan 1976 gift med en landsmaninna, med vilken han hade fått två barn. I personundersökningen hade upp-lysts om att den tilltalade hade anpassat sig väl i Sverige; han hade när han anhölls för brottet fast arbete och enligt samstämmiga uppgifter från personundersökningen var förhållandet mellan makarna mycket gott. Majoriteten i HD lade stor vikt vid den tilltalades familjs anknytning och de olägenheter som en utvisning av mannen skulle kunna vålla familjen.

Majoriteten ansåg att det inte förelåg synnerliga skäl att utvisa den tilltalade, trots brottets mycket allvarliga karaktär. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att det trots anknyt-ningen förelåg synnerliga skäl för utvisning. De framhöll brottslighetens art och den hänsyns-löshet som präglat brottet.

I NJA 1991 s. 766 ansågs två fall av mordförsök utgöra brott av det slag som i sig kan utgöra synnerligt skäl för utvisning. Straffvärdet för brotten ansågs ligga ganska nära straffvärdet för ett fullbordat mord. HD uttalade:

134 Prop. 1979/80:96 s. 61.

135 Prop. 1983/84:144 s. 116. HD hänvisade till detta uttalande i NJA 1986 s. 324. Se även RH 1995:240.

136 Se t.ex. riksåklagarens revisionsgenmäle i NJA 1986 s. 324.

40 ⁴⁰

”I själva verket får brottens mycket höga straffvärde anses föranleda att utvisning skall ske, om inte speciella omständigheter med styrka talar mot det.”

Den tilltalade hade ganska stark anknytning till Sverige, bl.a. i i form av ett nyligen återupptaget äktenskap med en svensk medborgare, samt en tonårig son från ett tidigare äktenskap och andra anhöriga i landet. HD ansåg emellertid inte att detta vägde tyngre än de båda mordförsöken, varför utvisningsyrkandet bifölls.

Det förstnämnda fallet, NJA 1980 s. 407, visar visserligen på att anknytningen i det enskilda fallet alltid bör beaktas oavsett brottslighetens beskaffenhet. Vid brott som mord och dråp och försök till mord eller dråp kan det med ledning av praxis dock utan vidare uppställas en presumtion för att det föreligger synnerliga skäl för utvisning.¹³⁷ Senare avgöranden i praxis har hänvisat till HD:s uttalande i NJA 1991 s. 766 som citerades ovan.¹³⁸

En jämförelse mellan NJA 1980 s. 407 och senare avgöranden tycks vid en första anblick således visa på att praxis har skärpts. Jag vill dock utveckla varför NJA 1991 s. 766 och senare avgöranden enligt min mening inte entydigt kan uppfattas som stöd för ett sådant antagande.

Vid tidpunkten för 1980 års avgörande tillämpade HD en färsk lagstiftning, i vilken en allmän strävan hade varit att begränsa möjligheterna att avlägsna en utlänning i samband med att han dömts för brott. Mot bakgrund av den starka anknytning som den tilltalade i fallet hade och inte minst familjens levnadsförhållanden är det därför lätt att föreställa sig att resultatet av den avvägning i utvisningsfrågan som justitieråden gjorde inte på något sätt kunde anses given på förhand. Den tilltalades anknytning i NJA 1991 s. 766 var förvisso även här ganska stark. Som uttalades i det senare fallet får brottens mycket höga straffvärde anses föranleda att utvisning skall ske, om inte speciella omständigheter med styrka talar mot det. För att kunna uppfatta praxis som skärpt i förhållande till 1980 års avgörande, måste vi således uppehålla oss vid vilka dessa speciella omständigheter som bryter den starka presumtionen för utvisning kan tänkas vara.

Enligt min mening torde det i första hand bara vara absoluta verkställighetshinder (se avsnitt 5.2.1) som anses kunna hindra en utvisning vid mord, dråp eller försök till mord eller dråp.

Som jag kommer att närmare behandla nedan i avsnitt 4.2.2.3 utgör enligt HD inte ens flyktingskap hinder för utvisning vid försök till dråp. Under 1990-talet har dock just barnets bästa lyfts fram i utvisningsärenden i olika sammanhang och som ovan nämndes i avsnittet om hänsyn till familj och barn som en allmän begränsning för utvisning har just stabila familjeförhållanden erkänts som en mycket stark motvikt till utvisningsskälen. I den be-märkelsen bör majoritetens mening i 1980 års avgörande alltjämt tillmätas ett inte obetydligt prejudikatsvärde. I den meningen kan man också argumentera för att 1980 års fall skiljer sig mot senare avgöranden i fråga om mord och försök till mord. Det lyfter fram tredjemans-hänsyn som en omständighet som här bryter den starka presumtionen för utvisning. Att beakta den tilltalades familjs intressen medför också ur en samhällelig synvinkel att ett ogillande av utvisningsyrkandet framstår som mindre stötande i sådana här fall. Även om mycket således talar för att praxis har skärpts kan det vid liknande omständigheter som i 1980 års fall inte uteslutas att HD vid en prövning av ett utvisningsyrkande för mord kan stödja sig på den tilltalades och hans familjs anknytning till Sverige som en anledning till att lämna yrkandet utan bifall. En svaghet med fallet är att HD kunde varit mer utvecklande i sina domskäl då

137 Som exempel kan nämnas NJA 1980 s. 407, NJA 1983 s. 131, NJA 1991 s. 766, NJA 1994 s. 310 och RH 1998:47.

138 Se t.ex. RH 1998:47.

41 ⁴¹ man väljer att bryta en sådan presumtion. Det är emellertid ett stort antal av HD:s avgöranden i utvisningsfrågor, särskilt i frågan om synnerliga skäl, som lämnar mer att önska av dom-skälen.

4.2.1.1.2 Annan brottslighet

I RH 1995:236 ansågs upprepade fall av misshandel och olaga hot inte vara av den grovheten att dessa brott i sig kunde anses utgöra synnerliga skäl för utvisning. Grov misshandel, m.m.

ansågs i inte i RH 1999:17 men väl i RH 2002:42 innebära att synnerliga skäl för utvisning förelåg. I båda de senare fallen hade den tilltalade vistats i Sverige i ungefär sex år.

Som ovan nämndes innefattade motivens exemplifiering av särskilt allvarlig brottslighet även organiserad brottslighet där gärningsmannen systematiskt skaffar sig själv ekonomisk vinning på enskildas eller på samhällets bekostnad. Från praxis kan här nämnas hovrättsfallet RH 1999:109, där synnerliga skäl för utvisning ansågs föreligga vid dom för grovt koppleri. Den brottsliga koppleriverksamheten, som var såväl planerad som organiserad, hade pågått i mer än ett år och innebar att gärningsmannen hade skaffat sig vinning genom att i detta fall hänsynslöst utnyttja unga kvinnor från Baltikum.

Betydelsen av brottsrubriceringen som sådan skall inte överdrivas. Kravet på synnerliga skäl har vid förhållandevis höga straffvärden inte hindrat domstolarna från att besluta om utvisning vid exv. narkotikabrott av normalgraden.¹³⁹

4.2.1.1.3 Andra omständigheter än brottsligheten?

Som jag ovan nämnde behandlar motiven bara den aktuella brottslighetens allvarliga be-skaffenhet som ett ”synnerligt skäl” för utvisning. En ur rättssäkerhetssynpunkt viktig fråga är emellertid huruvida domstolarna har ansett det finnas stöd för att besluta om utvisning med hänvisning till synnerliga skäl, trots att ingen enskild gärning i det aktuella brottmålet kan anses vara av speciellt allvarlig art.

Vad gäller denna fråga har det i litteraturen anförts att det av praxis att döma förefaller som om synnerliga skäl skulle kunna föreligga om utlänningen - trots att han vistats i Sverige så länge som sägs i 4 kap. 10 § 2 st. - saknar egentlig anknytning till Sverige. Denna tolkning hävdas särskilt gälla de utlänningar som under vistelsen i Sverige har ägnat sig åt brottslighet eller asocialitet eller annars har saknat en ordnad livsföring.¹⁴⁰ Uppfattningen vinner emellertid enligt min mening bara stöd i några enstaka domar från 1980-talet. Inte desto mindre bör det noteras att 1994 års lagändringar inte avsåg att göra någon ändring av den betydelse som synnerliga skäl fått i rättspraxis.¹⁴¹ Rörande den angivna uppfattningen kan vi således inte utan vidare avfärda äldre rättspraxis. I det följande kommer i detta avseende tre intressanta domar från HD att behandlas.

NJA 1980 s. 769 och NJA 1981 s. 426 ger båda stöd för att synnerliga skäl kan anses föreligga med hänvisning till att den i målet aktuella brottsligheten kan ses som en fortsättning på en omfattande och delvis systematiskt eller yrkesmässigt utövad brottslig verksamhet. I båda fallen bifölls utvisningsyrkandet.

Det förstnämnda fallet, NJA 1980 s. 769, rörde en amerikansk medborgare som vistats i

139 Se hovrättens dom i NJA 1992 s. 615; hovrätten torde dock ha ansett att straffvärdet var över ett år. HD beviljade ej prövningstillstånd beträffande utvisningsbeslutet i sig.

140 Wikrén & Sandesjö s. 237.

141 Prop. 1993/94:159 s. 16.

42 ⁴² Sverige med vissa avbrott i ungefär tretton år och under denna tid fortlöpande gjort sig skyldig till kriminella handlingar, av vilka flera kunde betecknas som allvarliga (koppleri, grovt bedrägeri, m.m.). I det aktuella målet hade han gjort sig skyldig till misshandel och olaga hot. Genom denna samlade brottslighet, som ansågs ha påtagliga inslag av yrkes-mässighet, hade han enligt HD:s domskäl inte bara visat en bristande vilja att rätta sig efter samhällets normer. Flera av gärningarna ansågs också tyda på likgiltighet för andra människors, även honom själv närståendes, hälsa och integritet.

Det andra fallet, NJA 1981 s. 426, rörde en nordisk medborgare som under de ungefär fyra och ett halvt år som han hade vistats i Sverige redan lagförts för brott fem gånger, och dessutom ställts till ansvar för brottsliga handlingar begångna efter det att han i det aktuella målet dömts till ansvar. HD uttalade vidare:

”Även om varje enskild gärning som i detta mål har förts [den tilltalade] till last inte är av speciellt allvarlig art måste den omfattande och delvis systematiskt utövade brottsliga verksamhet det här är fråga om och som inrymmer ett antal grova förmögenhetsbrott betecknas som ytterst graverande och i sig anses innefatta starka skäl för en utvisning av [den tilltalade]. Frågan huruvida dessa om-ständigheter i förening med vad som i övrigt är känt om [den tilltalades] personliga förhållanden kan anses utgöra synnerliga skäl för ett beslut om utvisning får besvaras mot bakgrunden av vilken anknytning [den tilltalade] har till Sverige och vilka utsikter han kan antas ha att framdeles anpassa sig till ett socialt ordnat liv här i landet.”

Omständigheterna i de båda fallen får emellertid i viss mån anses vara exceptionella. Båda rörde inte bara förhållanden med frekventa återfall och en uppenbar återfallsrisk. I det först-nämnda fallet var t.ex. fråga om vad HD uttryckte som en ”parasiterande livsföring”. För övrigt hade utgången sannolikt blivit en annan om inte den allmänna anknytningen i de båda fallen bedömts som svag respektive mycket svag. Här kan jämföras med det ovan nämnda hovrättsfallet RH 1995:236, där den tilltalade dömdes för upprepade fall av hustrumisshandel och olaga hot. Han hade tidigare dömts för bl.a. våldtäkt, misshandel och olaga hot. Såvitt framgår av domarna gjordes dock inte någon prövning av om utvisningsyrkandet skulle bifallas med hänsyn till återfallsrisken eller brottslighetens omfattning.¹⁴² I stället vägde dom-stolarna in att han med en kvinna som är svensk medborgare hade två små barn i landet och därigenom en relativt stark anknytning till Sverige. Utvisningsyrkandet lämnades utan bifall.

Att domstolarna i sin bedömning rörande synnerliga skäl hänvisar till den i målet aktuella brottslighetens allvarliga beskaffenhet i förening med tidigare brottslighet och risken för återfall är hur som helst mycket vanligt.¹⁴³ Att bristande anknytning vägs in i bedömningen är heller ingenting märkvärdigt då domstolarna i övrigt har att göra en avvägning mellan brotts-ligheten och just anknytningen. Men kan bristande anknytning i sig utgöra ett synnerligt skäl för utvisning?

Av intresse är här HD:s domskäl i det tredje fallet, NJA 1986 s. 324. I målet ansågs en grov misshandel och misshandel med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet inte så allvarlig att den i och för sig innefattade synnerliga skäl för utvisning. HD anförde vidare att inte heller faran för fortsatt brottslig verksamhet här i landet kunde anses så uttalad att synnerliga skäl för utvisning förelåg av den anledningen. HD fortsatte:

142 Huddinge tingsrätts dom 1994-12-06 i mål nr B 1492/94, Svea Hovrätt 1995-02-10 i mål nr B 3196/94.

143 Se t.ex. NJA 1997 s. 535 och RH 1999:109.

43 ⁴³

”Vid angivna förhållanden blir för utvisningsfrågan avgörande huruvida [den tilltalades] anknytning till Sverige och hans sociala förhållanden i övrigt är sådana att de, ensamma för sig eller i förening med brottsligheten, utgör synnerliga skäl för utvisning.”

Det bör tilläggas att målet rörde en nordisk medborgare. Det finns dock ingenting i HD:s domskäl som anger att bedömningen av vad som generellt kan anses utgöra synnerliga skäl skall skilja sig nordiska och utomnordiska medborgare emellan.

HD biföll inte utvisningsyrkandet, men det citerade uttalandet från HD ger ändå stöd för att man under vissa omständigheter skulle kunna anse synnerliga skäl i sig föreligga med hänsyn till utlänningens sociala förhållanden och att han saknar anknytning till Sverige.

Denna uppfattning stöds vidare av utgången i ett hovrättsfall, RH 1990:158. Det senare gällde en iransk medborgare som dömdes för främjande av flykt och försök till främjande av flykt till fängelse i tio månader. Han hade vistats i Sverige i ungefär fem år och var vid ett tidigare tillfälle dömd till två års fängelse för bl.a. grovt narkotikabrott. Han missbrukade narkotika, och enligt hovrätten saknade han intresse av eller förmåga att komma till rätta med detta. Han hade vidare inte haft något arbete eller någon egen bostad de senaste två åren. Enligt hov-rätten syntes han på det hela taget leva utanför det svenska samhället och hans enda familje-band i Sverige var en bror, med vilken han talade i telefon ungefär en gång i månaden. Hov-rätten uttalade att det med hänsyn till bl.a. dessa omständigheter förelåg synnerliga skäl att utvisa honom ur Sverige.¹⁴⁴

4.2.1.1.4 Förändring i praxis rörande synnerliga skäl?

I avsnitt 4.2.1.1.1 diskuterade jag huruvida man kan se en förändring i praxis rörande synnerliga skäl för utvisning vid brott som mord, dråp och försök till mord eller dråp.

Därutöver förtjänar rättsläget att uppmärksammas beträffande synen på synnerliga skäl generellt sett.

Av de tre ovannämnda HD-fallen från 1980-talet i föregående avsnitt borde man räkna med att synnerliga skäl kan anses föreligga trots att ingen enskild gärning i det aktuella brottmålet är av speciellt allvarlig beskaffenhet. En granskning av praxis sedan 1990-talets början ger emellertid intryck av det alltid torde krävas att den i målet aktuella brottsligheten har ett högt straffvärde.¹⁴⁵ Särskilt om vistelsetiden i Sverige är lång. I NJA 1991 s. 778 dömdes en etiopisk medborgare för bl.a. narkotikabrott till fängelse fyra månader. Den tilltalade hade bott i Sverige sedan år 1978, men ansågs trots denna långa vistelsetid sakna egentlig anknyt-ning till det svenska samhället. Han hade tidigare dömts för brott nio gånger, av vilka flera fall avsåg narkotikabrott och grova våldsbrott. HD uttalade att den i målet aktuella brotts-ligheten emellertid inte var av så allvarlig natur att det mot bakgrund av den långa tid som han hade vistats i här i landet kunde anses föreligga synnerliga skäl att nu utvisa honom.

Vad gäller frågan om synnerliga skäl skall det observeras att det här egentligen inte finns några nya prejudikat från tiden efter lagändringarna 1994. Detta skulle kunna tas som en intäkt för att HD inte funnit skäl att modifiera sin tidigare praxis. Det har trots detta anförts att det inte kan uteslutas att utgången i rättsfallen från tiden före 1994 års lagändringar skulle bli

144 Dom 1990-11-23 i mål nr B 2290/90.

145 Under min genomgång av HD:s domar efter NJA 1986 s. 324 samt ett betydande antal domar i hovrätterna efter lagändringarna 1994 har jag inte funnit något fall med synnerliga skäl för utvisning där straffvärdet ansetts lägre än ett år.

44 ⁴⁴ annorlunda vid en bedömning efter lagändringarna.¹⁴⁶ Något rättsligt stöd för detta påstående har mig veterligt dock inte presenterats. 1994 års lagändringar syftade förvisso till att göra det möjligt för domstolarna att fatta beslut om utvisning i fler fall än tidigare, men att kraven på förutsättningar och grunder för utvisning sänktes skall inte förväxlas med innebörden av de i lagen uppställda begränsningarna.

Det saknas enligt min mening stöd för att uppfatta rättsläget som att 1994 års lagstiftnings-ärende utgör en skiljelinje. Lagändringarna 1994 medförde som sagt inte att konstruktionen med kravet på synnerliga skäl ändrades på annat sätt än att tidsgränsen förlängdes. Låt vara att man vad gäller äldre rättsfall givetvis bör beakta att samhällets värderingar av straffvärdet för vissa brott kan ha ändrats.

Vad som däremot kan ifrågasättas är om de tre behandlade HD-fallen från 1980-talet, NJA 1980 s. 769, NJA 1981 s. 426 och NJA 1986 s. 324, numer passar in i en enhetlig praxis rörande de där behandlade utvisningsskälen. Som jag nämnde ger en granskning av praxis sedan 1990-talets början intryck av att det alltid torde krävas att den i målet aktuella brotts-ligheten har ett högt straffvärde, oavsett utvisningsskälen i övrigt. Det kan därmed ifrågasättas om domskälen i dessa tre HD-fall står sig idag. HD:s uttalanden i fallen har emellertid inte direkt motsagts i senare praxis. Rättsläget beträffande tillämpligheten av 1980-talets HD-fall kring synnerliga skäl får därför anses oklart.

4.2.1.1.5 Summering

Rättstillämpningen rörande synnerliga skäl kan sammanfattas med att det vanligtvis torde krävas att brottsligheten är särskilt allvarlig och har ett högt straffvärde. En utgångspunkt man mot bakgrund av praxis torde kunna uppställa är att om inte brottsligheten är att anse som så allvarlig som förstås i 4 kap. 7 § 2 st. 2, det heller inte kan föreligga synnerliga skäl för utvis-ning. I undantagsfall torde domstolarna dock inte se sig hindrade att anse synnerliga skäl föreligga trots att den aktuella brottslighetens straffvärde är lägre.