Självklart finns det både motstånd och viss kritik att invända mot användandet av film inom utbildningen av socionomer och jag kan tänka mig att en av dessa invändningar är att det skulle vara alldeles för tidskrävande. Men om vi tittar på den första filmen som vi analyserade så var den 75 sekunder. Förvisso kan man komma att behöva se den ett par gånger för att riktigt ta till sig dess budskap men det är ändå inte alltför mycket tid vi talar om. För att få en bra och tillika bred bild av Roy Andersson både som filmare och som person så räcker det egentligen med att läsa hans egen bok Vår tids rädsla för allvar (1997). En bok som i jämförelse med många akademiska böcker framstår som direkt lättläst och bitvis även rolig. Den är heller inte särskilt lång, 141 sidor, jämfört med annan kurslitteratur som förekommer under utbildningens gång.
Vad gäller filmen Härlig är jorden (1991) så är den knappt 15 minuter och om man sedan ser den två gånger så har man fortfarande inte ens kommit upp i en hel lektionstimme. Den sista filmen är förvisso en långfilm och bör enligt
undertecknad även ses i sin helhet men vill man, i brist på tid, bara se de delar som vi gått igenom tillsammans här i uppsatsen så är ju det givetvis bättre än ingenting. Genom att göra det så landar man på ungefär 10-20 minuter även där. Med andra ord så skulle en halvdag räcka, förutsatt att studenterna läst boken innan, till att gå igenom alla dessa filmer och på så vis också få en annan infallsvinkelse till sina studier i den svenska socialpolitiken och delar av dess historia. Resterande halvdag skulle sedan med fördel kunna användas till att
diskutera det som man tillsammans har sett. Ingen filmvisning bör enligt undertecknad någonsin genomföras utan en välstrukturerad efterföljande
diskussion. Således har man, bensträckare och kaffepauser inräknat, kommit upp i ungefär en heldags undervisande. En endaste dag för att genomföra allt detta kan nog inte av någon skeptiker anses vara alltför tidskrävande.
Den ryske pedagogen Lev Vygotskij26 skriver i Gunilla Lindqvists textsamling Vygotskij och skolan (1999) att: ”Den konstnärliga upplevelsen är den mest ekonomiska och för organismen fördelaktiga upplevelsen; den ger maximal effekt med minimal energiförlust” (s. 159). Förvisso är Vygotskij främst inriktad på undervisningen av yngre barn men då annan forskning på området lyser med sin frånvaro så tar jag mig friheten att applicera detta även inom utbildningen på universitetsnivå.
En annan tänkbar kritik mot att blanda in filmen som hjälpmedel i undervisningen kan vara att ämnets vetenskapliga trovärdighet hotas genom att använda sig av populärkulturen. Den första invändningen mot detta är såklart att filmvetenskapen i sig självt är ett, förhållandevis nytt men ändock, accepterat ämne inom den akademiska världen. Det verkar även finnas en slags inbyggs skepsis mot att titta på film under undervisning.27 Många har av någon anledning till och med en missvisande uppfattning om att det skulle vara någonting slappt att göra som tidsfördriv. Men som jag redovisade här ovan så skulle det snarare innebära en hel del förberedelser och ett relativt aktivt filmtittande följt av en gemensam
diskussion. Även Vygotskij tillbakavisar uppfattningen om att konstens plats i utbildningen bara skulle fylla en direkt tillfredsställande roll som en ren villfarelse.
Utöver denna invändning mot den sortens tänkbara kritik så skulle jag även vilja passa på att citera Mats Alvesson och Stanley Deetz som i sin bok Kritisk samhällsvetenskaplig metod (2000) förvisso talar om hur man som skribent bör
26 Ur den här uppsatsens synvinkel är Lev Vygotskij extra intressant då han även samarbetade med
en av dåtidens absolut största filmregissörer Eisenstein. Något man kan läsa om i förordet till Gunilla Lindqvists Vygotskij och skolan (1999)
27 Ett förvisso irrelevant men ändock intressant sidospår är att än till dags dato så hamnar
filmvisningar under kategorin nöjen i landets alla dagstidningar. Detta medan teater, litteratur och musik ständigt och kategoriskt placeras under den av de flesta ansett, finare kultursektionen.
göra för att aktivera läsaren. Samma sak gäller dock enligt undertecknad även i vårt fall.
”Istället för att passivt konsumera forskningsresultat bör läsaren
uppmuntras till att skärskåda olika tolkningar och idéer. […] Istället för den vanliga realistiska eller objektivistiska stilen kan man använda en mer personlig, en impressionistisk självbekännande framställningsform. Genom att forskaren gör klart att det inte rör sig om en objektiv skildring av en social verklighet utan en rad intryck och tolkningar skapade av en person som karakteriseras av känslor, fantasier, engagemang och en särskild förförståelse […] kan läsaren göra den i bästa fall empiriskt känsliga och välgrundade texten till föremål för andra tolkningar (2000, s. 51)
Även Lev Vygotskij är inne på samma spår när han skriver att:
”En konstnärlig upplevelse kan faktiskt vidga våra vyer på något
fenomenområde, få oss att se på det med nya ögon, generalisera och förena ofta helt ofullständiga fakta. Saken är den att varje stark upplevelse, estetisk upplevelse, skapar en mycket märkbar inställning till en efterföljande handling och lämnar alltid spår i vårt beteende” (1999, s. 165)
Snarare än att pacificera åskådarna/eleverna så skulle alltså användandet av filmer inom utbildningen kunna tänkas aktivera dem och även deras tankegångar och kanske att densamme sedan kan komma att använda sig av dessa erfarenheter i ett annat fruktbart syfte och om detta skulle ske så har den här uppsatsen samtidigt också genomfört sitt primära syfte och spridit sig utanför den akademiska kontexten som den nu behandlas inom.
8. SLUTDISKUSSION
Syftet med denna uppsats var att försöka underlätta och på sätt och vis också förändra sättet som vi, i det här fallet socionomer, lär oss och till vis del även senare också lär ut saker och ting. Om detta faktiskt har genomförts är ju i dagsläget svårt för mig att veta. Jag hoppas innerligt att jag dock fått åtminstone
läsarna av uppsatsen att reagera, höja på ett ögonbryn och kanske även reflektera över hur man eventuellt skulle kunna använda sig av filmen som ett verktyg inom det sociala arbetet och vilka vinsterna av detta skulle kunna tänkas bli. Om så är fallet skulle det betyda att mina intentioner om att inspirera läsaren åtminstone är uppfyllda. Precis som Alvesson och Deetz och till viss mån även Vygotskij var inne på här ovan så kan åtminstone ett filmanalytiskt arbete motverka att studenterna bara passivt konsumerar litteraturen och att de istället aktiveras, agerar och själva tolkar vad de ser och på så vis kommer fram till resultaten.
Jag tycker mig i vilket fall som helst ha visat hur man skulle kunna tänkas gå tillväga om man är intresserad av att använda sig av andra metoder än de traditionella. Som redan nämnts så är denna uppsats inte att ses som en mall för hur detta skulle kunna göras utan mer som en inspirationskälla och som sådan hoppas jag såklart att den har fungerat men även detta är ju svårt för mig som skribent att avgöra.
Utöver detta så ville jag även få till en diskussion om de existerande
alternativen/komplementen till de traditionella lärarledda lektionerna. Även detta är ju alldeles för tidigt att uttala sig om i skrivande stund men om inte annat så innebär en opponering på uppsatsen åtminstone att jag faktiskt har uppnått en liten diskussion rörande detta ämne. Förhoppningsvis så kommer denna diskussion sedan att sprida sig även utanför klassrummet men om detta sker är i dagsläget omöjligt att mäta.
Ett syfte som har som uppgift att inspirera och få till diskussioner är såklart inte det mest optimala. Detta då det, som sagt, är omätbara i stunden. Men utöver dessa syften så var jag, som läsaren kanske minns, även intresserad av att förklara delar av det svenska välfärdssamhället och då främst den kris som drabbade Sverige under 90-talet genom användandet av Roy Anderssons filmer. Detta är såklart lättare att kontrollera och självfallet menar ju jag som skribent att jag har lyckats med detta. Som vi sett i analyserna av de tre utvalda filmerna så har det funnits klara samband mellan det vi som åskådare får se och det som samtidigt skedde i det svenska välfärdssamhället. Men även i förlängningen till det som studenterna inom socionomprogrammet studerar inom kursen socialpolitik. Då samhället under den ekonomiska krisen började negligera sina unga och gamla så
vill Andersson genom sina filmer få oss att inse detta och att kanske också i förlängningen få oss, åskådarna, att reagera på det.
Andersson, och jag i denna uppsats, drar vid flera tillfällen paralleller till nazityskland och vad som skedde där. Förvisso är kopplingen inte direkt
jämförbar men den har ändå sina uppenbara poänger. Det som skedde där skedde faktiskt precis som här mitt framför näsan på medborgarna och ingen sade eller gjorde något för att stoppa det. Väljer man att inte se vad som sker så får man det kanske själv lite bättre. 40-talisternas svek mot sin föräldrageneration och mot sina egna barn under välfärdskrisen i Sverige skedde även den utan några egentliga protester. I Frankrike har en liknande diskussion om att göra om pensionssystemet för att bli mer likt det nuvarande svenska flera gånger stoppats genom att folket protesterar vilt på gatorna och bönderna dumpar djuravföring på landets annars så pittoreska torg. I Italien genomfördes det i slutet av 2008 flera demonstrationer med miljontals deltagare för att bland annat stoppa
nedskärningarna i landets skolor, nedskärningar som i mångt och mycket liknar det som genomförts i Sverige de senaste årtiondena. Men i landet där det är en komplimang att vara osvensk, där lagom är en livsstil och mellanmjölk är den mest sålda sorten så stod/står vi alla tysta och bara ser/såg på och låter/lät det som sker/skedde ske.
I dagsläget står vi återigen inför en kris, en kris som enligt många experter kan komma att bli betydligt värre än den som vi har fokuserat på här i denna uppsats. Härom veckan kunde man på nätupplagan av Dagens Nyheter28 i en debatt angående besparingarna i skolorna runtom i Sverige läsa en stilla vädjan till landets makthavare ”Låt inte barnen betala”. Kanske att det är hög tid för
Andersson att återigen göra en upplysande långfilm som kan engagera den passiva massan eller kanske att Sveriges Television borde visa Sånger från andra
våningen (2000) på bästa sändningstid för att på så vis försöka förhindra att landets beslutstagare återigen väljer att offra en ung flicka för att på så vis försöka blidka gudarna! Eller kanske är det dags att vi vaknar upp ur vår stillsamma dvala och inser att vi faktiskt måste öppna våra ögon och öron innan det helt plötsligt är för sent!
REFERENSER
Litteratur
Algulin, I & Olsson B (1997) Litteraturens Historia i Världen. (Fjärde Upplagan),
Stockholm: Norstedts Förlag
Alvesson M & Deetz S (2000) Kritisk samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur
Andersson, L G & Hedling, E (1999) Filmanalys – en introduktion. Lund: Studentlitteratur
Andersson, L G & Hedling, E (1995) Modern filmteori 1. Lund: Studentlitteratur
Andersson, L G & Hedling, E (1995) Modern filmteori 2. Lund: Studentlitteratur
Andersson, R (1996) Vår tids rädsla för allvar. Göteborg: Göteborg Film Festival
Ankarloo, Daniel (2004) ”’Den svenska modellen’ och globaliseringen. En översikt”. I Magnússon, Finnur & Plantin, Lars (red) Mångfald och förändring i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur, s 123-142
Blomqvist, P (2003) Den gränslösa välfärdsstaten: svensk socialpolitik i det nya Europa. Stockholm: Agora
Blomquist, P & Rothstein, B (2000) Välfärdsstatens nya ansikte. Demokrati och marknadsreformer i den offentliga sektorn. Bjärnum: Agora
Esping, I (2001) Kampen om verkligheten. Stockholm: Hjalmarson & Högberg Bokförlag
Göransson, M (2000) Återkomsten. Ett filmkonstreportage. Göteborg: Göteborg Film Festival
Hedling E & Jönsson M (2008) Välfärdsbilder: svensk film utanför biografen. Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv
Hjort, M (2001) Konstarter och kunskap. Stockholm : Carlsson
Lagergren, M (1988) Folkhemmets framtider. Stockholm: Institutet för framtidsstudier
Olofsson, J (2007) Socialpolitik: varför, hur och till vilken nytta?, Stockholm: SNS förlag
Thompson, Kristin (1995) ”Neoformalistisk filmanalys”. I Andersson, L G & Hedling, E (red) Modern filmteori 1. Lund: Studentlitteratur, s 42-84
Vygotskij, Lev (1999) ”Estetisk uppfostran”. I Lindqvist, G (red) Vygotskij och skolan Lund: Studentlitteratur, s. 150-193
Filmer
Den lilla människans storhet (Sverige, Bo Harringer och Kjell Andersson, 2000)
Den Vita Sporten (Sverige, Kollektivfilm, 1968)
Du levande (Sverige, Roy Andersson, 2007)
Eldsjälar (Sverige, Björn Runge och Ulf Brantås, 1997)
En Kärlekshistoria (Sverige, Roy Andersson, 1970)
Härlig är jorden (Sverige, Roy Andersson, 1991)
http://www.youtube.com/watch?v=vfWSUQP8hfI (Öppningsscenen)
Ladri Di Biciclette (Italien, Cykeltjuven, Vittorio De Sica, 1948)
Sånger från andra våningen (Sverige, Roy Andersson, 2000)
Varför ska vi bry oss om varandra (Sverige, Roy Andersson, 1985)
http://www.youtube.com/watch?v=Uza0ElZhTBQ Ådalen -31 (Sverige, Bo Widerberg, 1969)
Artiklar
Dahlén, Peter m.fl., ”Folkhemsdrömmen som sprack” Filmhäftet, nr.69-70 Maj 1990 s. 33-45.
Fransson, Anna & Sundén, Annicka (2005) ”Vad är arbetslinjen?”, Samtal om socialförsäkring nr. 4, Socialförsäkringsutredningen, Stockholm
Lundström, Tommy (1995) ”Frivilligt socialt arbete under omprövning”, Socialvetenskaplig Tidskrift Vol. 4 No 1, s 39-59
Salonen, Tapio (2009) ”Barnfattigdomen i Sverige” Rädda barnens årsrapport, Stockholm
Nätresurser