Relationerna som informanterna skapade till sina följare kunde hanteras på olika vis. Informanterna kunde hålla ett visst avstånd till följarna genom att avstå från att dela saker rörande deras
hudåkomma. Detta kan ses som en form av intrycksstyrning, eftersom undanhållandet av information styr vad publiken vet och hur de kommer kunna uppfatta individen.
Att försöka passera
Informanterna i studien hade olika sätt att hantera interaktionen på Instagram. Ett sätt var en form av intrycksstyrning som Goffman kallar passera (Goffman, 1971). Betina berättade hur hon använde en mobilapp som applicerar smink på bilderna på henne innan hon lägger ut dem på Instagram. Detta i ett försök att möta de skönhetsideal hon kände var eftersträvansvärda på medieplattformen:
24 Jag har ju till exempel inte så mycket smink på mig just för att inte typ trigga igång
en reaktion i ansiktet [...], så det blir ju på det sättet att jag inte gärna vill lägga upp en bild på mig själv för jag tycker att jag inte ser speciellt snygg ut, och för att på något sätt man förväntas ha lite smink på sig [...], då använde jag en app istället som gör att det ser ut som att jag har lite smink (Betina).
I andra tillfällen avstod informanter helt från att dela bilder som kunde visa hudåkomman och på så vis försökte de undgå stigmatisering. Anna förklarade det på detta sätt:
Till exempel om jag har jätte röda kinder eller om jag har utslag eller någonting, så brukar jag inte lägga ut bilder alls (Anna).
Här kan ses hur Anna tar till en dramaturgisk försiktighet som påverkar det innehåll hon väljer att dela med sina följare. Noterbart var att vid de tillfällen informanter uttryckte oro kring att lägga upp bilder där deras hudåkomma syntes, försökte de forma en bild av hur en eventuell bild skulle mottas av andra användare på Instagram. Carin illustrerade detta:
Det borde egentligen inte spela någon roll att jag har eksem, men så tänker jag att folk liksom ska tycka att “eew, varför lägger hon upp det här? Liksom det här vill inte vi se”. Då lägger jag istället typ på ett filter, för att jag tänker att det ska vara äckligt (Carin).
Här förhandlar Carin med den osynliga publiken och försöker genom den forma sig en uppfattning av hur hudåkomman skulle komma att mottas av hennes följare. Att Carin kände en oro kring att hennes följare skulle känna en avsmak mot hennes hudåkomma var något som även andra informanter förde fram, de uttryckte en känsla av att andra skulle uppfatta dem som orena eller se deras hudåkomma som äcklig. Donna berättade om detta:
Sen är det det här som jag tycker lever kvar med fördomar kring akne, att folk alltid förknippar det med oren hud [...], det påverkar mig också jättemycket (Donna).
Att hellre dölja det för att passera på medieplattformen än att visa hudåkomman kunde skydda Donna från oönskade kommentarer som skulle tvinga henne att konfronteras med hudåkomman i en situation där hon själv inte hade för avsikt att fokusera på den. Vi kan notera hur Donna påverkas av andras förutfattade meningar om hudåkomman, och den stigmatisering det kan ge upphov till. De normer och skönhetsideal som finns kring huden kan göra att hon hellre försöker passera än uppleva sig stigmatiserad. Donnas passering verkar ha lyckats:
25 Jag vill inte visa kanske hur dåligt det egentligen är [...], men jag döljer det ju
alltid. Vilket gör att folk ändå kanske inte har uppfattat hur mycket det varit [...]. Utan då döljer jag det hellre (Donna).
Att försöka avstigmatisera
I andra situationer valde några informanter att visa sin hudåkomma på Instagram och på så sätt ’normalisera’ den, som de uttryckte det, vilket med Goffmans teori kan ses som ett försök till avstigmatisering. Vid dessa tillfällen försökte informanterna skapa en form av acceptans för
hudåkomman på medieplattformen genom att visa det verkliga ‘Jaget’. Detta verkliga ‘Jag’ i relation till stigma talar Goffman om som jag-identiteten (Goffman, 1959). Erika berättar:
På något sätt har jag alltid velat att folk ska veta att jag har eksem och att det inte definierar mig som person, men att man inte behöver fråga om det [...]. Jag ville bara visa att jag har eksem, för min egen skull liksom, och att visa också att det är okej att ha det (Erika).
Erika förklarar i detta citat hur hon genom att visa sitt eksem på Instagram särskiljer den synliga virtuella sociala identiteten från hennes jag-identitet. På så vis försöker hon markera att eksemen inte definierar henne som person, och därmed kan hon avstigmatisera hudåkomman. Ytterligare en
informant i studien, Carin, delger sina tankar kring detta:
Jag har lagt ut en bild då jag har skrivit specifikt att, så här är det att ha eksem [...]. Jag på något sätt vill det ska vara i deras feed, för att dem bara kan se någonting verkligt också (Carin).
I detta citat kan vi se hur Carin genom att lägga ut en bild där hennes eksem synliggörs på Instagram, och genom att tillföra en text till bilden där det står att hon har eksem, försöker att avstigmatisera hudåkomman. Genom att söka få sina följare till att se ’verkligheten’ med eksem försöker hon skapa en bild hos dem som fungerar avstigmatiserande för henne. På så vis kan hon underlätta den fortsatta bildmässiga interaktionen på medieplattformen.
Att kontrollera framträdandet
Goffman talar om hur mindre publiker kan ge individen som framträder en större möjlighet till att styra och känna att denne har kontroll över framträdandet. Genom de mindre publikerna kan
individen styra vilka som ska få ta del av viss information. I empirin kunde noteras att informanterna, genom att ha en låst Instagram-profil, kunde kontrollera storleken på publiken. Detta blir i sig också
26 en form av intrycksstyrning. Ytterligare ett sätt att kontrollera publiken är att skapa en
publikåtskillnad (Goffman, 1959). Erika visade ett exempel på detta:
Jag ville dela med mig internt med mina kompisar [...], jag skulle aldrig låtit personer jag ser upp till följa den låsta (Erika).
I detta citat från Erika kan det noteras en rolldiskrepans mellan rollen som vän och rollen hon
iscensätter då hon framträder mot de individer hon ser upp till. Denna rolldiskrepans medför att Erika behöver skilja sina publiker åt för att framträdandet inte ska ta skada och eventuellt rasera de roller hon iscensätter inför var publik på Instagram.
4.3 Grupper och dess platser
‘De egna’ och ‘De andra’Informanterna uttryckte hur andras aktivitet på Instagram påverkar dem. Ibland försätter andras Instagramaktivitet informanterna i situationer där de slits mellan olika grupplojaliteter. Goffman talar om grupplojaliteter som någonting mellan två grupper: den egna gruppen, bestående av individer som delar liknande eller samma stigmatisering, och den andra gruppen, som består av övriga
individer utan liknande eller samma stigmatisering (Goffman, 1971). Denna lojalitetssplittring ses när Erika berättar att hon av hänsyn till ’de andra’ inte lägger upp bilder på Instagram som visar
hudåkomman när den är som mest påtaglig, men att hon samtidigt upplever sig försvåra eller förstöra för den ’egna gruppen’:
Visar inte jag när jag har eksem då är det ju ingen annan som gör det. Alltså då, jag förstör ju också för någon annan [...], samtidigt så tar jag inte bilder när jag är som sämst. Väldigt sällan gör jag ju det, för att man tänker att: ”jag är inte så himla snygg” och ”jag är inte så fin”, samtidigt som det blir som en ond spiral typ, att allt ska se så perfekt ut (Erika).
Här för Erika fram en känsla av skyldighet mot den ’egna gruppen’. Hon verkar ha lite dåligt samvete gentemot den ’egna gruppen’ för att hon inte vill visa sitt eksem på Instagram när det är som värst. Hon är rädd för att hon i längden kan försvåra eller förstöra för den ’egna gruppen’ eftersom hon är med och upprätthåller normerna och skönhetsidealen på Instagram. Samtidigt vill hon inte av ’lojalitet’ utsätta den ’andra gruppen’ för hennes hudåkomma. Hennes dåliga samvete över att inte synliggöra hudåkomman genom avstigmatisering på medieplattformen speglar hennes
27 samhälleliga skötseln av stigmat då hon säger att när hennes eksem är som värst anser hon sig inte ‘snygg’ eller ‘fin’. Hon är lojal mot den ’andra gruppen’ och illojal mot de egna, och vet det.
Inspiration till att visa sin hudåkomma på Instagram kunde hämtas från den ’egna gruppen’, i form av antingen bekanta eller influencers som delat inlägg där deras hudåkomma var synlig. Carin berättade om en bekant till henne som lagt upp en bild på sin hudåkomma:
Hon postade en bild på det [...], hon nämnde inte ens att det var liksom eksem eller [...], vad det var, utan hon bara postade den bilden och bara lät det vara det det var på något sätt. Lite såhär avdramatiserande (Carin).
Carin för här fram att när andra delar bilder på deras hudåkomma på medieplattformen, utan att kommentera den, blir det en form av avdramatisering. På så vis kan den ’egna gruppen’ och deras avstigmatisering av hudåkommor verka positivt för informanten i dennes steg mot att visa sin egen hudåkomma på Instagram.
‘De visa’
För de informanter som valde att dela hudåkomman på Instagram uppkom situationer där detta blev påfrestande för dem. De visa var de människor som informanterna delade en nära relation med och som kommenterat på deras hudåkommor. I stunder där informanten förväntande sig bli bemött som sin egen person, upplevde de att denna närstående tog till den samhälleliga skötseln av stigmat och bemötte dem utefter deras sociala identitet. Anna uttryckte rädslan för att detta skulle ske på Instagram på följande vis:
Tror det handlar om att man är rädd för […], vad ens vänner ska tycka […]. Ens nära […], det gör mer ont om dom skulle säga någonting, än om en jag inte känner skulle säga någonting (Anna).
Anna förklarar hur hon upplever en rädsla kring att hennes närstående ska uppfatta henne på ett vis som hon inte känner är förenligt med hennes jag-identitet. Anna upplever att de närståendes
kommentarer på hennes inlägg skulle påverka henne mer än, om en för henne okänd person, skulle kommenterat hudåkomman. Donna berättade om hennes upplevelse av ’de visa’. Detta i form av individer i hennes omgivning som försökt ge icke efterfrågade råd kring skötsel av hudåkomman:
28 Det är nog jobbigt för mig själv, så jag känner att jag vill inte att någon ska, ja,
kommentera det. Och ibland då om man har berättat det, att man har akne, så är det oftast [...], någon som ska ge råd för att vara snäll [...]. Jag vill inte konfronteras med problemen (Donna).
Även om ’de visa’ försöker komma med ”råd för att vara snäll” kan det upplevas
stigmatiserande för henne. Donna förklarar hur dessa icke efterfrågade råd tvingar henne till att konfronteras med ett, för henne, jobbigt tillstånd som hon inte vill konfrontera på
Instagram. Hennes försök till normifikation kan då upplevas som misslyckad.
Relationer och dess platser
Goffman skriver att en stigmatiserad individ kan forma två typer av relationer: relationen till de som har vetskap om stigmat, och relationen till de som inte har det (Goffman, 1971). Detta delar i sin tur upp den stigmatiserades liv i olika platser där framträdandet skiljer sig åt. När informanterna var öppna med sin hudåkomma såväl offline som online med sina följare, skapades en publik som faller in i relationen de som vet. Instagram blev en så kallad offentlig plats för hudåkomman:
Alltid velat dela med mig och Instagram är väl en typ av miniblogg på många sätt, att man kan visa [...], ”åker till träning”, “påväg till”. Det är ju som att jag har skrivit lite, dagboksuppdateringar, helt enkelt. Där jag vill dela med mig, framförallt med kompisar (Erika).
I detta citat kan vi se hur Erika för fram att Instagram, för henne, är en plats där hon känner att hon kan dela med sig till sina följare likt en offentlig dagbok. För de informanter som varken hade delat med sig av sin hudåkomma offline eller online med sina följare, tog sig upplevelsen av Instagram mer en form av en förbjuden plats där informanten försökte undanröja alla tecken på hudåkomman:
Jag är väldigt försiktig med vad jag lägger ut [...]. Alltså, eller jag tänker väldigt mycket på det innan jag lägger ut någonting (Anna).
Här förklarar Anna hur hon ser Instagram som en plats där hon behöver fundera på vad hon kan dela med sig av. Anna upplever inte medieplattformen som en plats där hon fritt kan dela med sig av vad hon vill till sina följare. För Anna kan på så vis Instagram ses som en förbjuden plats för
hudåkomman.
Informanterna hanterade relationerna och interaktionen på Instagram genom att uppsöka ’platser’ där det kändes kravlöst. Några informanter nämnde att de tyckte att Stories var en lämplig ‘plats’ för interaktion, för att där kunde kommentarerna som skickades och mottogs endast skådas av dem och
29 de som de hade interaktionen med. Informanterna föredrog Stories som en plats för interaktion eftersom det var skönt att skapa mindre publiker på Instagram genom färre ‘åskådare’.
Goffmans resonemang om tidsbegränsade uppträdanden med en mindre publik, och effekten det ger genom ett mer lättsamt och mindre kravfyllt framträdande, noterades genom att informanterna gärna delade innehåll på Stories. Donna berättade om detta:
Ofta kan jag få prestationsångest när jag ska lägga upp en bild, även fast det är jättelöjligt. Och då känns det som om man lägger upp [...], på stories så kan man lägga upp något som inte är jätte genomtänkt. Utan man lägger bara upp en bild när man kommer på det (Donna).
Att lägga ut inlägg på Stories kände många av informanterna var ett mer avslappnat sätt att dela med sig, än i flödet. En mer personlig, ofiltrerad och ’ärlig’ bild av informanternas liv ansågs möjlig att dela på Stories, eftersom, med Carins ord ”det försvinner efter 24 timmar”.
30
5. Slutsats: Att hantera stigmatisering på Instagram
Denna studie har undersökt hur en grupp individer med en hudåkomma hanterar den bildmässiga digitala interaktionen på Instagram. Fokus låg på hur informanterna hanterar och upplever interaktionen i relation till en rådande samhällsacceptans. Studien använde sig av ett Goffmanskt perspektiv och fann att informanterna ansåg sig påverkas av de normer och skönhetsideal som framhävs genom den bildmässiga interaktionen på Instagram.
Det framkom ur empirin olika sätt att hantera interaktionen på Instagram: antingen genom att försöka passera eller genom försök att avstigmatisera. Hur informanterna valde att hantera interaktionen verkade ha samhörighet med hur de upplevde Instagram, deras syften med att använda
medieplattformen, relationerna de hade till deras följare, och situationer de upplevt i relationerna till sina följare. Informanternas användning av Instagram, som en given umgängesform eller som en plats för att hålla sig uppdaterade i bekantas liv och finna inspiration, påverkade hur de hanterade
interaktionen på medieplattformen. Informanterna hade olika tillvägagångssätt i strävan efter acceptans under interaktionen, så kallad normifikation.
De som vill ’passera’
Några av informanterna uttryckte att de inte såg Instagram som en umgängesform. För dessa
informanter handlade Instagram om att ”hålla koll” på vad bekanta gjorde, följa konton som gav dem inspiration till deras hobbys, och liknande. Dessa informanter hade ofta valt att undanhålla
hudåkomman för sina följare. Informanterna som upplevt stigmatisering genom att få sin hudåkomma påpekad av andra i situationer där de ej ville framhäva hudåkomman, blev mindre benägna att visa sin hudåkomma på Instagram. Normifikation nåddes istället genom passering, som tog sig i uttryck genom användningen av filter, smink eller genom att helt avstå från att lägga ut ett inlägg där hudåkomman synliggjordes.
Desto mer informanterna höll relationerna till sina följare på avstånd och försökte hemlighålla
hudåkomman, desto viktigare blev det för dem med intrycksstyrning. Att råka avslöja sin hudåkomma och låta följarna bli del av de som vet skulle kunna rasera hela publikens tro på rollen som
informanten försökt iscensätta, samt rasera den uppbyggda tilltro som fanns mellan följarna och informanten.
Informanterna i denna grupp föreställde sig även en osynlig publik på Instagram som hade en
31 informanterna skapa sig en bild av hur deras hudåkomma skulle mottas av följarna. Med hjälp av denna osynliga publik formade informanterna sig en uppfattning om olika roller och rollernas normativa karaktärsdrag. Dels tog informanterna rollen av de ’normbärande’ i samhället, genom att föreställa sig hur de ’normbärande’ skulle reagera på informanternas inlägg, och dels trädde
informanten in i rollen som den ’stigmatiserade’ genom de ’disciplinerande’ effekterna den osynliga publiken skapade hos informanterna.
De som vill ’avstigmatisera’
Andra informanter uttryckte däremot att de, i motsats till informanterna ovan, såg Instagram som en umgängesform. Genom medieplattformen interagerade de dagligen med vänner, familj, bekanta och övriga följare de funnit på Instagram. Dessa individer tenderade göra hudåkomman till en integrerad del av deras vistelse på medieplattformen. Detta både genom att dela bilder på sina hudåkommor som ett sätt att avstigmatisera, och genom att välja att följa andra med liknande hudåkommor. Dessa informanter, som såg Instagram som en umgängesform, hade innan de lagt ut bilder på deras hudåkommor blandade relationer till sina följare i vardagslivet offline. Några av följarna hade vetskap om hudåkomman sedan innan och utgjorde då relationsformen de som vet, medan andra inte hade någon vetskap om hudåkomman förrän efter bilderna lagts ut och utgjorde då relationsformen de som inte vet.
Studien visade att den typ av relation informanterna hade till andra med liknande hudåkomma påverkade hur de valde att bildmässigt framställa sig själv på Instagram. De informanter som sett andra synliggöra sina hudåkommor på medieplattformen var mer benägna att visa sin egen
hudåkomma. Detta gjorde informanterna, bland annat, genom att lägga ut bilder där hudåkomman var synlig med en text relaterad till hudåkomman i inlägget.
Att söka ’skyddade platser’
Gemensamt för de båda grupperna var att flertalet av informanterna sökte finna platser där
interaktionen kändes mindre kravfylld. Informanterna upplevde att ju kortare tid framträdandet tog, och desto mindre publik framträdandet skedde inför, ju mindre kravfylld upplevdes platsen.
Oberoende av om informanterna hanterade interaktionen genom passering eller avstigmatisering, föredrog de att framträda och interagera på Instagrams funktion Stories, eftersom de upplevde den platsen mindre kravfylld än platsen i flödet.
32 De båda grupperna hanterade även interaktionen genom att styra vilka som fick tillgång till deras profil. Informanterna valde därav ut en publik de kände var lämplig genom att ha en låst profil. Den så kallade privata profilen gav informanten en chans att neka åskådare som inte överensstämde med den rollframställning informanten eftersträvade.
Tolkning av slutsatsen utanför ett Goffmanskt perspektiv
Att informanterna kunde välja att försöka styra interaktionen på Instagram har i denna studie analyserats ur ett Goffmanskt perspektiv. Alternativa förklaringsmodeller och tolkningar till det slutgiltiga resultatet är också möjliga. Som nämnt under rubrik 2.7 finns det normer på Instagram som generellt berör vad som ses som acceptabelt att dela med sig av på
medieplattformen. Genom den studie som Waterloo et al. (2017) genomfört fann de att