Kriminalitet och hur det betraktas av samhället kan ses som en social konstruktion, konstruerad av individer i samspel med varandra (Alvesson & Sköldberg, 2008:86) Kriminalitet som konstruktion gör beteenden som anses skada samhället, beteenden som avviker från normer och inte anses passande stämplas som kriminella. Konstruktionen av kriminalitet har skapat en commonsense-kunskap (Berger & Luckmann, 1998:32) i samhället;
vi delar en uppfattning om vad som är en brottslig handling och detta har skapat grunden för lagar och regler i samhället. I denna uppsats behandlas brottet mord, vilket kan ses som ett av de värsta brott en människa kan begå. Oavsett vem som begått ett mord väcker det upprörda känslor och straffen för mord är bland de högsta straff som tilldelas en brottsling. Mord som brottslig handling kan dock också ses som en socialkonstruktion där kontexten spelar en viktig roll för hur handlingen uppfattas (Christie, 2005:17). En handling där en människa knivhugger en annan människa till döds i kontexten av hemmet tillskrivs en annan betydelse än om samma handling sker i en krigszon. Exemplet påvisar hur meningar vi tillskriver en handling i en kontext i en annan kontext kan få en helt annan mening, vilket understryker ett socialkonstruktionistiskt perspektiv där verkligheten är socialt konstruerad (Alvesson &
Sköldberg, 2008:83).
Kriminalitet har förklarats som en samhällelig och psykisk defekt och om man ser till de två fall av kriminalitet som detta material består av förklaras kriminalitet även idag som en psykisk defekt då de kvinnliga förövarnas beteende beskrivs som avvikande och även diagnostiseras som psykiskt stört. Sett till kvinnlighet och kriminalitet diskuterar Lander et al.
(2003:39) att kvinnor som inte lever upp till den kvinnliga normen blir stämplade som den dåliga kvinnan och den avvikande kvinnan. Förklaringen till hennes agerande söks i kvinnans psyke och inte i samhällsstrukturen. Kvinnorna denna uppsats beskriver tillhör den lägsta positionen i samhällets sociala ordning. Kvinnorna avviker från normen där kvinnan förväntas vara omhändertagande, moderlig, ansvarstagande, trygghetssökande och mindre aggressiva (BRÅ, 2007:374). Talet om de kvinnliga mördarna i texterna skildrar därför normer och avvikelser. Oavsett om man talar om den passiva eller den aktiva gärningskvinnan påvisas kvinnan som avvikande från bilden av den normativa kvinnan. Diskurserna om den avvikande kvinnan ska enligt Foucaults maktperspektiv (1976:96) ha utvecklats genom makt. Makten kontrollerar kvinnan genom att konstruera diskurser om den normativa kvinnan om hur
36
kvinnan ska vara och se ut samt den avvikande kvinnan som den normativa kvinnans motsats.
Genom att tala om kvinnan och kvinnorollen återupprepas och utvecklas diskursen, samtidigt som diskursen blir en commonsense-kunskap, där alla är medvetna om hur en kvinna ska vara, hur hon ska se ut och bete sig för att anses leva enligt normen. De kvinnor som inte har förmågan att leva upp till den normativa kvinnan blir däremot förpassade som dåliga kvinnor.
6.2.1 Den passiva gärningskvinnan i relation till tidigare forskning och teori
Kvinnan som mördar två män i Växjö beskrivs till stor del utifrån sin psykiska sjukdom.
Hennes subjektsposition (Winther Jörgensen & Phillips, 2000:49) konstrueras till största del av att hon i den rättspsykiatriska undersökningen bedömts som psykiskt störd samt att hon tidigare varit inlagd för tvångsvård. Identitetsskapandet som sker av henne som psykiskt störd färgar hennes övriga identiteter. Oavsett om hennes identitet som flickvän eller dotter är aktiva präglas identiteten av hennes psykiska sjukdom. Kvinnan beskrivs som förvirrad och irrationell, vilket kan relateras till tidigare forskning om beskrivningar av kvinnliga förövare.
En kvinna som begår ett brott anses inte uppfylla den kvinnliga normen, hon avviker från samhällets konstruerade bild av en kvinna. Samhället försöker förklara dessa kvinnor genom att ge dem diagnoser som visar på psykisk sjukdom, eller förklarar att handlingen var irrationell; kvinnan själv hade ingen klar tanke med brottet hon utförde. Kvinnan blir på så sätt passiv i sin roll som förövare. Den passiva förövaren agerande antingen till följd av att en man instruerat henne eller så förklaras agerandet med grund i kvinnans psykiska hälsa.
(Lander et al. 2003:142-151).
Diagnostisering av människors psykiska hälsa kan diskuteras i ljuset av sociala konstruktioner. Psykisk störning kan här ses som en konstruktion, en förklaring skapad av samhället för att förklara individer som avviker från den samhälleliga normen för vad som är accepterat beteende. I en värld utan konstruktioner vore psykisk hälsa och ohälsa enbart en variation av olika psykiska tillstånd, där inget tillstånd skulle diagnostiseras och sjukdomsklassas. Kategoriseringarna av vad som är ett normalt psykiskt tillstånd och vad som är ett onormalt psykiskt tillstånd konstruerar hur vi talar om psykisk hälsa. Benämningar som sjukdom, störning, ohälsa samt olika diagnoser kategoriserar individer och formar hur vi talar om deras psykiska tillstånd. Berger och Luckmanns typifieringsbegrepp (1998:43) kan beskriva hur vi skapar sådana kategorier för att förklara olika typer av psykisk störning, där olika beteenden diagnostiseras och placeras in i en egen kategori. När ett avvikande beteende fått sin förklaring i form av en sådan diagnos skapas förväntningar på individen att agera i enlighet med denna. Omgivningen kan även påverkas i sitt bemötande gentemot individen och
37
tolka individens agerande som en bekräftelse på diagnosen denne har. I Växjöfallet kan kvinnans beteende och tolkningen av detta ha påverkats av diskursen om psykisk störning då denna redan var aktiv i och med talet om hennes tidigare sjukdomshistoria.
Den passiva gärningskvinnan är intressant att diskutera ur Foucaults maktperspektiv. Han menar att diskursers utveckling kontrolleras av makt (Alvesson & Sköldberg, 2008:369) och makt styr diskurser och genom diskurser skapar makten normer för normalt och accepterat beteende. Diskursen om den underordnade och passiva kvinnan har skapats genom makt, där kvinnan kontrolleras genom sättet att tala om henne. En kriminell kvinna avviker från den, av makten skapade, normativa kvinnan. Hennes beteende är inte normalt och talet om henne, de diskurser som beskriver henne, påvisar ständigt hennes avvikelse. Hon förpassas som psykiskt störd. Hon behåller dock de moment som även finns i diskursen kvinna. Kvinnan är i relation till mannen underordnad, det finns ett tydligt styrkeförhållande mellan könen där mannen är makthavande. Detta styrkeförhållande kan skönjas i den tidigare forskningen gällande kvinnliga förövare där det talas om att kvinnor inte begår brott av egen vilja utan de begår brott till följd av någon annans, ofta en mans, vilja (Lander et al. 2000:264).
6.2.2 Den aktiva gärningskvinnan i relation till tidigare forskning och teori
Identiteten som den aktiva och brutala mördaren är en del av kvinnan i Sandvikenfallets subjektsposition. Efter att mordet skett talas hon om som en mördare, en ny identitet
konstruerad av talet om henne som appliceras till hennes subjektsposition. Identiteten mördare påverkar sedan hur hon agerar i kontext av rättegångssal, fängelse och övriga platser där hon benämns utifrån denna. Bemötandet hon får kan vara präglat av talet om hennes identitet som mördare och denna identitet får ett allt större inflytande på hennes subjektsposition, på hennes tankar om sig själv.
Talet om den aktiva gärningskvinnan som återfinns i texterna om fallet i Sandviken kontrasterar gentemot den tidigare forskningen av hur kvinnliga kriminella förklaras. Istället för att förpassas som passiv och tillskrivas en offerroll blir kvinnan en aktiv förövare, hon planerar sin handling och tar inte en underordnad roll. Hon framstår som beslutsam och känslokall vilket motsäger den normativa bilden av den irrationella, svaga och passiva kvinnliga förövaren som begår brott till följd av inte sin egen, utan någon annans vilja (Lander et al, 2003:256). Här går det endast att spekulera kring varför talet om den kvinnliga mördaren inte präglas av passivitet, en möjlig förklaring skulle kunna vara en ökning av kvinnor som begår brott och att statistiken gällande antalet män och antalet kvinnor som begår
38
brott visar att skillnaden mellan könen minskar. Avståndet mellan antalet brottsmisstänkta män och antalet brottsmisstänkta kvinnor har sedan 1975 tenderat att minska (BRÅ, 2007:386). Skillnaderna mellan män och kvinnor har även minskat när det gäller olika brottstyper, och gällande våldsbrott har antalet brottsmisstänkta kvinnor sakta börjat närma sig antalet brottsmisstänkta män. Det kan förklaras med att det kan ha skett en förändring i synen på vilka handlingar som anses kriminella, men en troligare är att den förändrade samhällsstrukturen med ökad jämställdhet påverkar antalet kriminella hos könen (BRÅ, 2007:374). Kvinnor och män delar alltmer på ansvaret för familjen och försörjning vilket gör att båda kan ledas in på en kriminell bana i större utsträckning. Detta ger också en förändrad syn på kvinnan och kvinnorollen. Kvinnan är inte längre enbart är en modersfigur, som är omhändertagande, ansvartagande och en bärare av moral vilket gör att talet om kvinnan också förändras. Talet om den normativa kvinnan får mer variation, vilket skulle kunna förklara att kvinnan i Sandvikenfallet talas om som brutal, känslokall och planerande.
6.2.3 Relationella diskurser i relation till tidigare forskning och teori
Relationella diskurser är aktiva i konstruerandet av kvinnornas subjektspositioner i båda fallen. I Sandvikenfallet konstrueras kvinnan som mamma och flickvän och i Växjöfallet konstrueras kvinnan till viss del som sambo och dotter. Identiteterna som skapas i talet om kvinnorna påverkar deras agerande i situationer då identiteternas diskurser är aktiva, och de påverkas av hur andra bemöter och talar om dem.
De relationella diskurser som framträder i texterna är parrelationer samt familjerelationer. När det gäller kvinnliga förövare av våldsbrott är det enligt statistiken vanligast att de utsätter någon de har en relation till för våld (BRÅ, 2007:383). Sandvikenfallet och Växjöfallet överensstämmer med denna statistik då de tre männen som faller offer för kvinnorna har en relation till dem på något sätt.
Ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv (Alvesson & Sköldberg, 2008:85) konstrueras parförhållandena som framkommer i texten som heterosexuella förhållanden, där parterna även valt att bo tillsammans i samma bostad. Kvinnornas subjekt konstrueras också genom de relationella diskurserna. Subjektet byggs upp av individens medvetna och omedvetna tankar, av självförståelse, upplevelser och känslor. Ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv formas individen av den sociala omgivningen och kontexten. De två kvinnliga subjekten som texterna behandlar är därför skapade av omgivningen, av deras relationer och erfarenheter. Talet, språket, som omger de två kvinnorna är en del av skapandet av deras subjekt. Det kvinnliga
39
subjektet i Sandvikenfallet skapas genom att benämna henne som kvinna, där den normativa kvinnorollen sätter gränser och riktlinjer för hur kvinnan bör agera. Kvinnan konstrueras också av att benämna henne som flickvän och mamma. Förväntningar skapas då både hos henne själv och hos omgivningen på hur hon ska agera. Hon anammar identiteterna och dessa skapar hennes subjekt. Kvinnornas subjektspositioner som flickvänner och mamma är intressant att diskutera relaterat till bilden av den normativa kvinnan som moderlig, omhänderatagande och moralbärare (Lander et al. 2003:38). Sett till detta är kvinnan som moder och kvinnan som kärlekspartner en viktig del av hennes identitet och talet i texterna påvisar detta ytterligare. Ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv (Alvesson & Sköldberg, 2008:86) har kvinnan konstruerats till den roll hon har, genom social interaktion har kvinnans normativa karaktäristika konstruerats. Kategoriseringar av kvinnor och hur kvinnor enligt normen agerar existerar för att vi lättare ska kunna tolka vår omgivning men gör också att vi förutsätter och tolkar situationer enligt de normativa kategorier som vi känner till. Detta gäller även individer, vi förutsätter att en individ ska agera enligt den kategori vi tillskrivit denne (Passer et al. 2008:633). Typifiering, där en handling förväntas utföras av viss typ av aktör, blir också intressant i relation till detta (Berger & Luckmann, 1998:43). Talet om kvinnan i Sandvikenfallet präglas av att hon är mamma, genom att tala om henne på detta sätt aktiveras omedvetet närliggande kategorier för hur en mamma agerar. Hon förväntas vara moderlig och omhändertagande i enlighet med kategorin mamma. Detta får sin motsättning i kvinnan som en aktiv gärningskvinna; som mördare. Diskurserna är varandras antagonister och de hamnar i konflikt med varandra, då flera av kvinnans motstridiga identiteter är aktiva samtidigt. En sådan konflikt löses enligt diskursanalysen med en hegemonisk intervention som ger en av de stridande diskurserna en dominerande roll (Winther Jörgensen & Phillips, 2000:55). I Sandvikenfallet kan diskursen om den aktiva gärningskvinnan sägas gå segrande ur striden, då talet om hennes brutala och planerade handling övervinner talet om kvinnan som omhändertagande mor.
I samband med familjediskursen framträder diskursen om hemmet. De två kvinnliga förövarna delar sitt hem med männen som faller offer för dem och brotten sker i hemmet.
Talet om hemmet och vikten detta tal får i texterna är intressant att reflektera över i samband med kvinnorollen och den starka kopplingen denna har till hemmet. Kvinnan som moder blir en symbol för hemmet och tryggheten och även om kvinnan som mördar är en motsättning till tryggheten är kvinnan starkt knuten till hemmet, vilket blir synligt även i tal om kvinnan som ond. I talet om hemmet finns även antagonism då det å ena sidan är en trygg plats men å andra
40
sidan är en mordplats. I Växjöfallet blir det talet om brottsplatsen som genom hegemonisk intervention blir den rådande diskursen då talet övergår i att tala om hemmet som brottsplats, men i Sandvikenfallet är det svårt att urskilja vilken diskurs som blir den dominerande. Det talas istället parallellt om hemmet en plats för familjen att samlas samtidigt som man talar om brottet som utspelats där.
En avslutande reflektion kring det faktum att de relationella diskurserna ges utrymme i talet om de kvinnliga mördarna är aspekten att kvinnan definieras av den relation hon har till andra. Kvinnan får sin identitet när hon är någons flickvän, när hon är någons sambo eller när hon är någons mamma. I talet om kvinnorna finns exempelvis inte diskurser om kvinnornas roller i arbetslivet eller andra samhälleliga institutioner. Talet om hennes subjekt präglas istället av relationen hon har till sina närstående och inte av rollen hon spelar i samhället.