Den plats varje mötesdeltagare tar eller får i ett samtal kan beskrivas i termer av hur stort eller litet deras respektive talutrymme är (se t.ex. Bülow & Ekberg, 2009). I nedanstående tabell redovisas talutrymmet för varje person eller part utifrån vars och ens procentuella andel av de ord som sagts vid mötet. Det utrymme den försäkrade använde varierade kraftigt – från 9 % av det totala antalet ord i ett möte till 62 % i ett annat. Störst talutrymme hade den försäkrade i möten där arbetsgivaren inte deltog och där ingen annan sjukvårdsrepresentant medverkade förutom läkare och rehabili- teringssamordnare dvs. i möten med fyra deltagare totalt9. I möten med fler än fyra deltagare minskade den försäkrades talutymme från 50-60 % till 9-35 %. I genom- snitt var den försäkrades talutrymme 34 %. Som kan noteras i tabell 2 innehar den försäkrade det jämförelsevis största talutrymmet i fem av de åtta studerade mötena. Den försäkrade innehade också mötets enskilt största talutrymme i fem möten. FK-handläggarens talutrymme varierade i mindre grad och låg vanligen mellan 18 och 29 %. Som minst var FK-handläggarens talutrymme 14 % och som mest 47 % (se tabell 2). Läkarens talutrymme varierade på ett liknande sätt men var generellt något mindre, 10-21 % av antalet ord totalt i mötet. Som lägst hade läkaren ett
9 I detta avseende har eventuell närvaro av en anhörig räknats in.
23
talutrymme på 6 % och som mest utgjorde läkarens talutrymme till cirka 32 %. FK- handläggarens talutrymme var i genomsnitt 24 % och läkarens 16 % (se tabell 2).
Tabell 2. Talutrymmet i procent fördelat på mötesdeltagare i respektive möte. Varje rad representerar ett specifikt möte. Gul markering innebär minst talutrymmet i mötet. Rosa markering anger störst talutrymme i aktuellt möte. Röda siffror anger talutrymme i genomsnitt för respektive part. Avrundningseffekten gör att samtliga möten utom möte E uppnår 101 % totalt. Då en medföljande anhörig hade ett talutrymme om cirka 3 %, vilket inte tagits med i tabellen blir det totala talutrymmet som redovisats enbart 97 % i detta möte.
Arbetsgivaren deltog i något möte med två personer. Dessa bidrog med i princip lika stort talutrymme och har i ovanstående tabell slagits ihop då de antog liknande perspektiv visavi övriga vid mötet (se exempel 1). I genomsnitt var arbetsgivarens talutrymme cirka 25 % med en variation på mellan 18 och 43 %. Rehabiliteringssam- ordnaren som deltog i sex av åtta studerade möten tog/gavs ett relativt begränsat talutrymme, från 3 % till 11 %. I två möten medverkade tre olika representanter för hälso- och sjukvården. Det visade sig dock att oavsett om en, två eller tre personer deltog, så uppgick sjukvårdens sammanlagda talutrymme som mest till 32 % (se tabell 2).
För att kunna studera hur talutrymmet fördelades under mötets gång behöver detta delas upp i sina olika beståndsdelar eller faser såsom institutionella möten ofta beskrivs uppdelade enligt (Linell, 1991). Genom att identifiera hur ett visst slags möte är organiserat går det att göra jämförelser mellan olika typer av möten och mellan möten inom samma typ t.ex. avseende olika personers talutrymme. I likhet med fynd från en tidigare studie (se Bülow & Ekberg, 2009), fann vi att avstämningsmötets struktur utgjordes av följande faser:
1. Inledning
2. Aktuellt hälsotillstånd/medicinsk historik 3. Bedömning arbetsförmåga, evaluering, planering 4. Beslut
5. Avrundning/avslutning
Den tredje fasen Bedömning arbetsförmåga, evaluering, planering var vanligen den längsta utifrån antalet ord som yttrades (se tabell 3). Det var också den fas i mötet där alla deltagare var aktiva. Den kan beskrivas som kärnan i avstämningsmötet då den utgör
Möte den Försäkrade Försäkrings- kassan Läkaren Arbets- givaren Rehabiliterings- samordnare Övrig sjukvårdsexp. % % % % % % H 9 19 16 45 9 3 C 20 47 14 19 G 27 22 10 26 7 9 B 28 22 32 18 F 35 26 19 18 3 E 51 14 21 11 A 58 29 6 7 D 62 18 12 9 34 24 16 26 10 24
ett direkt svar på det huvudsyfte som lag och regelverk anger för dessa möten. Mätt i antalet ord varierade längden på övriga faser. I vissa fall rådde mycket stora skill- nader. Det var också vanligt att en eller flera deltagare inte tog en aktiv del i samtliga övriga faser. På det sättet kom någon eller några faser i nästan varje möte, i sin helhet eller till vissa delar, att utgöras av dialoger mellan två deltagare som t.ex. den försäkrade och läkaren eller den försäkrade och FK-handläggaren.
Tabell 3 Talutrymme, mätt i antal ord, i olika faser totalt för samtliga möten, i medeltal, som minst och mest samt vem som vanligast tog initiativ att inleda fasen och vem som hade störst talutrymme i denna.
Att mötena skiljer sig sinsemellan kan förklaras av att de anpassas efter den situation den försäkrade befinner sig i och de frågor mötet därmed har att ta ställning till. I fall där det tycktes råda oklarheter omkring den försäkrades aktuella hälsotillstånd eller där detta var särskilt komplext blev fas 2 lång. Om mötet å andra sidan främst hand- lade om planeringen av en konkret arbetsträning eller återgång i arbete tenderade beslutsfasen att bli mer utdragen (se tabell 3). Den försäkrades andel av talutrymmet i varje fas visas i tabell 4.
Tabell 4. De försäkrades del av talutrymmet, utifrån antalet yttrad ord i respektive fas och möte samt totalt, uttryckt i procent.
Som framgår av tabell 4, är de försäkrades talutrymme generellt störst i den andra och tredje mötesfasen samt i den avslutande fasen. Det råder stora individuella skillnader men samtliga försäkrade tog åtminstone i någon av dessa tre faser en relativt stor del av det totala talutrymmet.
Sammanfattande analys
I den inledande analysen har vi presenterat en kvantitativ överblick av de studerade mötena genom att redovisa hur talutrymmet fördelades i samtliga möten och mellan olika parter i respektive avstämningsmöte. Även om analysen uppvisar påtagliga skillnader förekom inte i något möte att en enskild rehabiliteringsaktör upptog hälften av den totala mötestiden. Anmärkningsvärt är dock att den försäkrade i tre avstämningsmöten använde mellan 50 och 60 % av talutrymmet och i totalt fem möten var den person som innehade det enskilt största talutrymmet. Fyndet är särskilt intressant och relevant att betona i ljuset av den uttalade önskan från såväl
FAS totalt medel min max initiativ mest utrym
Inledning & syfte 1724 216 56 830 FK (7/8) FK (58%)
Aktuellt hälsotillstånd 9037 1130 108 2486 FK (7/8) dF (45%)
Bedömning arbetsförmåga 22806 2851 911 5373 FK /4/8) dF (31%)
Beslut 4685 586 0 1354 FK (4/7) FK (42%)
Avslutning 4043 505 182 910 FK (5/8) dF (32%)
Mötets faser Fas Totalt
Inledning & syfte 1 63 0 3 4 0 8 6 15 33
Aktuellt hälsotillstånd 2 28 43 43 62 36 69 8 61 45 Bedömning arbetsförmåga 3 65 12 12 81 23 8 36 51 31 Beslut 4 54 31 19 0 30 3 10 6 29 Avslutning 5 48 57 12 32 35 7 36 40 32 Totalt 58 35 20 62 27 9 28 51 34 Studerade avstämningsmöten 25
Försäkringskassan som sjukvården att förstärka delaktigheten för de försäkrade. Också utan att beakta kommunikationens innehåll är det faktum att den part som uppfattas som den svagaste och mest sårbara i ett institutionellt samtal – och då särskilt i ett som inbegriper aktörer från olika håll - i flera fall ”tar över” mötet är ett tänkvärt resultat. Detta kan ses som ett tecken på att den försäkrade har goda förutsättningar till att vara delaktig. Skälet för att använda denna möjlighet kan dock variera. En tänkbar tolkning är att den försäkrade upplever ett behov av att få förklara och beskriva situationen. Ett stort eller litet talutrymme behöver således inte vara kopplat till upplevelsen av att känna sig delaktig, men höra samman med känslan av rättighet att ta till orda.
Vid en översiktlig analys av samtalsmönster i de faser där den försäkrade innehade ett stort talutrymme kunde vi konstatera att dessa ofta stod för längre sammanhängande beskrivningar och berättelser under vilka de vanligen inte blev avbrutna. Det antyder att mötesklimatet ingav en känsla av trygghet och avspändhet som uppmuntrade de försäkrade att utveckla sitt perspektiv på rehabiliteringsprocessen. Sammanfattnings- vis är det rimligt att anta att de försäkrade inte kände någon rädsla inför att framföra sin bild av situationen och att de antog att övriga var beredda att lyssna på dem. Vår tolkning grundar sig delvis på den upplevelse av att känna sig hörd, som de försäk- rade beskrev i de efterföljande intervjuerna som vi återkommer till senare.
Utifrån variationen av antalet deltagare i olika möten utkristalliserades ett mönster: i takt med att antalet deltagare ökar sjönk det totala talutrymmet för den försäkrade. Detta är ett viktigt fynd i relation till den rättsliga kontext som ett avstämningsmöte utgör. Enligt lagstiftningen förutsätts minst tre parter närvara vid mötet. Någon övre gräns är dock inte angiven. Baserat på våra observationer och analyser, är fyra deltagare det optimala antalet för ett avstämningsmöte – förutsatt att talutrymmet ses som en viktig faktor för att den försäkrade ska kunna vara delaktig. Att möjligheten att ta plats minskar för varje enskild person i möten med flera deltagare är emellertid rimligt och något man måste räkna när fler ska dela på den tid som finns till förfogande. I en efterintervju reflekterade FK-handläggaren över ett sådant mönster när hon konstaterade att:
”Jag har varit med på möten när man sitter 7, 8, 9, 10 stycken. 12 stycken (xx) å en klient. Det är inte (etiskt) försvarbart. /…/ nej, det kan bli för mycket för att gäller ju att- är alla där för att hjälpa patienten, klienten? Ja då ska vi vara där. Men vi ska inte vara där för att vi ska vara där.”
Från sitt professionella perspektiv såg FK-handläggaren det problematiska och ojämlika i möten där onödigt många professionella deltar.