Teamet och det situationsunika - Resultat och analys

6. Resultat och analys

6.7 Teamet och det situationsunika

I detta avsnitt tittar jag närmre på vad arbetsgruppen har för betydelse i hur bibliotekarierna hanterar mötet med sociala problem.

Majoriteten av respondenterna beskriver hur man inom arbetsgrupperna saknar konsensus kring hur man ska bemöta de sociala problem man har framför sig och hur det ibland skapar konflikt inom teamet.

…sen är det en annan typ av situation där man behöver medla mellan en kollega och folk som är upprörda på olika sätt eller börjar att ähh. Alltså att inta en medlarroll det har jag väldigt, väldigt ofta behövt att göra. (Man 48 år)

Det kan nog skilja sig ibland för en del tycker ju att det är lite jobbigt att göra orosanmälan och är rädda att det ska liksom få följder om de får kontakt med socialen och så där. Medans det finns andra som tycker att det är väl bättre att de får hjälp, att de behöver den hjälpen, mamman klarar det ju inte själv, ahh, så där kan nog skilja sig. (Kvinna 55 år)

Dels beskrivs det vara en generationsfråga, bibliotekarier utbildade under olika epoker och som blivit starkt präglade av den tidens synsätt. Som jag tidigare nämnt i kapitlet om folkbibliotekens framväxt har bibliotekets roll förändrats över tid, från en mer fostrande roll i folkbibliotekens begynnelse till att vara en emancipatorisk kraft i början av 1900-talet. Under 70-talet skulle biblioteken få en bredare

funktion och fungera som allaktivitetshus och under 80-talet och fram till idag har det varit fokus på läsning, böcker och informationsförmedling. Idag står vi inför ännu ett skifte och bibliotekets roll är åter på väg att förändras. Men det beskrivs också handla om olika personlighet, olika toleransnivå och dagsform.

…om man tänker sig att kåren är ett spann med bibliotekarier som utbildade sig för 30-40 år sedan och bibliotekarier som utbildade sig för tio år sedan, för tjugo år sedan eller någon som utexaminerades för bara några år sedan, det är ju människor som har också, dels olika erfarenhet men också olika syn på vadd yrket innebär och ähh vad som ska ingå, vad man vill ska ingå, vad man har för ideologi, det är så himla mycket som spelar in och det är ju inte ett spann som behöver egentligen vara dåligt, men det är ju ett spann som, det kan vara svårt att hitta konsensus i det, det är ju inte så att alla bibliotekarier tycker en sak, liksom utbildningen och yrket har förändrats så mycket på så kort tid, så att inom dom

verksamma så finns det ibland lite ytterligheter liksom. (Kvinna 42 år)

Här efterfrågas ramen återigen, som något man kan föra en dialog inom och ha en sammanförande funktion. Dialogen inom arbetsgruppen blir också ett sätt att undvika det Jonna Bornemark kallar för igelkottar, den intellectus som stannar på individnivå. Istället kan man dra lärdomar av varandras erfarenheter och oliktänkande. Den stora bredden av erfarenheter och bakgrund kopplat till generation och bilder av bibliotekarien, i en arbetsgrupp, blir en tillgång om de rätta förutsättningarna finns.

Att ju tydligare ram, ju lättare är det agera utifrån sin egen, eller utifrån situationen, vad den kräver, för vissa människor är det ändå svårt, det är väl vad man har för bakgrund och vad man är för person och liksom så där. Men jag tror att man kan jobba sig bort från det genom att ha en ständig dialog, dels om uppdraget som sådant, jag tänker man kan inte bara nu har vi bestämt det här pang och sen pratar man aldrig om det. (Kvinna 41år)

Jag kan ju känna som exempel om det sitter en person och sover som alkoholpåverkad men som inte stör någon så kan den få sitta där, medans någon annan tycker att man sitter inte och sover här för någon annan kan bli störd. (Kvinna 41 år)

För att teamet ska fungera som en enhet trots olikheter måste de ständigt skapa nya ramar och förhållningssätt i dialog med varandra och det blir också möjligt för den enskilda bibliotekarien att ta egna situationsspecifika beslut och ibland gå utanför riktlinjer och regler. Trots att man ibland tycker olika om olika ställningstaganden behöver inte det innebära en konflikt om man kan diskutera och argumentera för sin ståndpunkt.

Jag kan ju ibland känna att jag inte håller med mina kollegor, så skulle inte jag ha velat göra och vi har faktiskt konflikter eller diskusioner där vi hettar till då vi verkligen tycker olika och där vi har bestämt oss för att den som har lägst tolerans vinner, eller det som flest röstar på vinner. Tillexempel vid ett morgonmöte tyckte min kollega och jag helt annorlunda men flest tyckte som min kollega och då fick det bli så.

De flesta respondenterna hade inte fått någon handledning eller kanske haft det en kortare period men inte fått ut så mycket av det. Men de som haft handledning under en längre tid och fått verktyg att använda, dels för hur de skulle förhålla sig till svåra situationer, men också i syfte att utveckla

kommunikationen i gruppen, upplevde att det gick snabbare att mobilisera sig i svåra situationer. Även om svåra eller hotfulla situationer inte alltid går att förhindra eller lösa tycks det inge en trygghet att ha en plan.

Vi diskuterade allt mellan himmel och jord som ändå rörde på nåt sätt det vi hade varit med om alltså från början var det nån slags terapi nästan ett sätt att bearbeta vad vi hade varit med om för vi hade vart med om ganska jobbiga saker och många mådde ganska dåligt. Och vi hade verkligen behov av att prata om det vi hade upplevt, å sen övergick det efter ett tag å när man började märka att nu har vi fått prata

av oss ganska mycket, då började vi dra oss mot framtiden och tankar om hur vi skulle lösa det på lång sikt och inte bara nu kommer det en bråkig person hur ska jag hantera den personen nu. Utan vi kunde börja tänka på lång sikt hur kan vi göra för att det här ska sluta vara ett problem för oss och vilka kan vi samarbeta med och hur kan vi prata med de här personerna som vi upplever som stökiga på ett sätt som gör att vi kan nå fram eller mötas, det blev ett annat fokus. (Kvinna 32 år)

För att återgå till Goffman är det teamet som definierar riktlinjer för en viss situations utformning. Då hela yrkesrollen präglas av tvetydighet, förändring och otydliga ramar torde det vara av ännu större vikt att man inom arbetsgruppen har en välfungerande dialog och kommunikation kring

tillvägagångssätt och förhållningssätt i svåra situationer. Bristen på tydliga definitioner och ramar framstår inte enkom som något negativt utan skulle också kunna innebära en möjlighet och en större frihet för arbetsgruppen att anpassa strategier efter situation.

6.8 Ramen och relationen till samhället

Goffman definerar ramen som ”En social inrättning är varje plats som omges av bestämda gränser för varseblivning och där en speciell aktivitet äger rum (Goffman 2014). Men eftersom biblioteket står i en direkt korrelation till samhället både i egenskap av att vara en öppen offentlig plats, men också genom att vara en verksamhet reglerad av skattepengar och politiska uppdragsgivares beslut, kan även samhället ses som ram. Biblioteket verkar dels inom biblioteksvärldens ramar, men också inom samhällets ramar. Samtliga respondenter uttrycker att de ser tydliga samband mellan

samhällsförändringar och vad de möter i sin biblioteksvardag och bibliotekets förändrade roll.

Ja jo jag håller med om det och jag tycker det är väldigt problematiskt för att de är vinklade som att alla banker lägger ner sina tjänster på alltså, stänger kontor, det finns ingen annan plats, och då kommer ju alla till biblioteket och det är ju ett problem när vi inte har resurser att möta upp det behovet men jag tycker inte att biblioteket är fel ställe för folk att gå till. Jag tycker precis som du sa att det är dom behoven vi ska jobba med. (Man 48 år)

Men det har man ju märkt på att samhället förändras, när bankerna inte gör det dom ska. (Kvinna 55 år) Tolkar vi detta genom Cusanus förnuftsbegrepp och Bornemarks synsätt så framstår biblioteken vara de som tar smällen i ett marknadiserat samhälle där man vänt ryggen mot intellectus och endast tittar på det mätbara, ratiot. Biblioteken får ta hand om det som resten av samhället rationaliserat bort till förmån för effektivitet och mätbara resultat. Bankerna lägger ner en stor del av sina tjänster och de som är beroende av bankens tjänster kommer till biblioteken. Medborgarkontoren stängs ner eller minskar på öppettider och utbud. Biblioteken är inte nödvändigtvis fel plats för detta men de tycks inte ges resurser för att kunna hantera de nya uppdraget.

Det är jätteintressant att lyfta alla de här olika frågorna för det är så mycket som bara liksom obemärkt landar på folkbiblioteket och det blir väldigt tydligt tycker jag i en sån samhällssituation som vi är i nu med smittspridning och Corona. Det blir jättetydligt för vi har tio bibliotek i Stockholms stad och det är ju inte med lätthet biblioteken har öppna. Det innebär ju jättemycket saker och det är personalbrist och det är svårt med trygghet och säkerhet ibland med smittspridning och personalen är orolig det kommer nya bud hela tiden men vi har öppet och det verkar som att många räknar med att vi ska ha öppet. Och även då liksom andra statliga bibliotek hänvisar till oss jag kan uppleva att det är lite orättvist liksom.

Nu minsann nu finns vi här och då är man jätteviktig men i vanliga fall så är man inte värd fem spänn när det tilldelas resurser och så där. Så att det blir lite, det blir väldigt tydligt vilka som, vi finns ju liksom här när folk fortsätter att ha behov av att skriva ut och använda våra datorer för att de har inte tillgång till det hemma och man behöver låna böcker och kurser fortsätter fast universitetsbiblioteken

stänger och har distansundervisning och vi ska ha, jag tycker att det blir jättetydligt och det ska vara väldigt intressant att se hur ska diskussionen fortgå när det här har lagt sig. Folkbiblioteken kan inte ta hand om allt så som det nu med ekonomi och hur budgetar delas ut, det går liksom inte att... De har trollat med knäna så många år ändå och nu känner jag lite att måttet e rågat liksom. (Kvinna 41 år) Som Bornemark påpekar finns det en tendens hos beslutsfattare att inte ta intellectuspraktiker på allvar, att de ses som överflödiga och flummiga. Kanske ser vi en konsekvens av detta då bibliotekens budget krymps samtidigt som biblioteken får ta hand om det som rationaliserats bort i resten av samhället eftersom det inte går att mäta och inte genererar någon vinst, en eu-migrant som tvättar händerna, en nyanländ som behöver någon att prata svenska med, en hemlös som behöver tak över huvudet, en tonåring som inte vill gå till skolan, en person som inte har en dator eller inte kan använda den. Dessa individer genererar inte högre lånestatistik, främjar inte skolresultaten och besöker kanske inte heller författarbesök, bokcirklar och andra publika evenemang, deras närvaro går inte att mäta. De resurser som biblioteken blir tilldelade tycks i vissa kommuner inte stå i proportion till det stora behov som biblioteket fyller.

Men om jag skulle försvara det inför en politiker så handlar det jättemycket om att äh att det är, att vi är som en sorts medborgarkontor eftersom medborgarkontor inte finns egentligen och att vi hjälper folk att inte hamna i digitalt utanförskap. Det låter klyschigt att säga det men det är i stort sett det enda stället som folk kan gå och skriva ut saker, alltså skriva ut saker från Försäkringskassan eller vad det än är.

Eller ähh, så många gånger jag har hjälpt folk att hitta blanketter på ähh migrationsverket och såna där saker. Det är bara bibliotek man går till. Så att vara en öppen samhällstjänst som i stort sett är gratis förutom att man betalar för utskrifter det är nästan, det är pinsamt hur dåligt bemannad den delen av verksamheten är och det är dåligt, vilken inom citationstecken dålig teknik med tanke på det enormt stora behovet som finns.

Bilden av biblioteket som en kompensatorisk kraft genomsyrar även den mediala debatten, biblioteket ses som samhällets krycka när andra instanser inte fungerar som de ska. Men skulle det också kunna handla om att människor kommer till biblioteket för att de har en säregen kompetens? Jag kommer resonera vidare kring detta i diskussionsdelen.

6.9 Samverkan med utomstående resurser

Ramen står också för de omkringliggande resurser så som uppsökandeteam, fältassistenter, socialpsykiatrin, socialtjänst, skola, polis och väktare. Men många gånger fungerar inte samverkan som det ska och många av instanserna saknar själva resurser. oftast handlar det mer om punktinsatser än om långsiktiga samarbeten. Som jag tidigare uttryckt i resultatdelens inledande kapitel uppfattar jag i respondenternas berättelser att det saknas en mottagare när man söker använda sig av utomstående resurser.

Jo men det finns ju några uppsökande team som vi försökt att ta kontakt med och som vi har telefonnummer till men de är också så överbelastade generellt så att man inte liksom, ringer man till dom så kanske de kommer tre timmar senare och då är den personen inte kvar och vi har ju vaktresurser anställda, vi har ju en vakt placerad nu. Och sen har vi också ett vaktpar som man kan ringa om det uppstår någonting. Men jag kan känna personligen och jag upplever det vid diskussioner och så där om hur man ska hantera situationer, att man har saknat en långsiktig plan och det blir så tydligt att det saknas resurser i samhället liksom. Och de här människorna bollas liksom mellan olika instanser hela tiden, det är ingen som tar sitt fulla ansvar för dom utan det handlar så mycket om så här men befinner dom sig där då är det dens ansvar…(Kvinna 41 år)

Detta får som konsekvens att bibliotekarien ändå står där med problemet och får improvisera efter bästa förmåga.

Man försöker jobba genom olika team och vilka man ska kontakta och andra instanser inom staden och så där. I någon sorts praktik blir det ju så att det är upp till var och en å, och sen finns det ju planer eller rutiner för hur man ska hantera det men blir ju ändå att det faller på den egna biblioteksarbetaren hur man ska hantera det. Tycke och smak och dagsform. (Man 48 år)

Men det finns också exempel på när samverkan faktiskt fungerar och hur man kan ta hjälp av expertis, men även vad gäller samverkan tycks det viktigt att kunna vara situationsspecifik. Varje situation kräver sin expert och biblioteket kan på så vis bygga sitt eget nätverk.

Precis, i det här fallet så ansåg vi att det finns en expert och det är en person som har jobbat på fritidsgården och känner nästan alla bar och ungdomar och vi tycker att det här verkligen är en

superexpert och då fick vi, när det här tjejgänget började vara i biblioteket och också i konsthallen som vi delar lokaler med. Då fick vi ta in den här experten som jobbade med oss och handledde oss och tipsade oss och var med på våra möten och hjälpte oss i hur vi skulle tänka och agera och vi hade också möjlighet att ringa den här personen. (Kvinna 32 år)

Utmärkande här är att de själva hade möjlighet att välja vem de skulle ta hjälp av. I vissa fall är det kommunerna som upphandlar experthjälp och det är inte alltid den hjälp som bibliotekarierna faktiskt efterfrågar. Många gånger krävs det lokal förankring och en förståelse för bibliotekets roll och synsätt för att en samverkan ska fungera. Väktare och polis till exempel, är inte alltid införstådda med

bibliotekets normer och arbetssätt, vilket kan komma att snarare störa verksamheten och eskalera situationen.

Det är ju såklart läge att göra det om det händer något, om nån faller ihop och blir sjuk eller om nån bär vapen, om det händer något farligt liksom. Självklart ska man ringa väktare och polis då. Men när det kommer till det här stöket så är nog vår erfarenhet inom personalgruppen att det snarare eskalerar situationen. Dels för att vi, det går inte obemärkt förbi om man säger så för de här personerna, om vi väljer att ringa väktare eller polis och då eskalerar vi ju situation direkt genom att göra det. Och sen är det ju inte helt säkert att det kommer någon och då visar vi också de här personerna att vi tycker att det här är så alvarligt så att vi ringer väktare och polis men de kommer inte så ni kan gått fortsätta de kommer inte att komma. Och om de kommer så är det ibland personer som inte har relation till platsen och till de här barnen eller ungdomarna eller till oss så då riskerar dem att reagera på ett sätt som också förvärrar situationen. (Kvinna 32 år)

Samverkan tycks vara en väg att gå men detta blir ju beroende av hur närområdet är utformat. I en mindre ort där man generellt har en god samverkan tycks chanserna för biblioteken att ta del av den öka. Men det kräver fortfarande bibliotekarier som aktivt arbetar för detta. I ett närområde som inte redan har en fungerande samverkan blir det väldigt svårt. Samverkan kräver ofta en ledning som på högre instans initierar detta och det krävs att samtliga parter är involverade i arbetet och arbetar mot samma mål. Detta är inget den enskilde bibliotekarien kan göra på egen hand.

Bilden jag får från respondenterna kring samverkan är att det i många fall inte finns någon uttalad strategi för samverkan, man kan ha fått ett nummer att ringa men det är inte alltid de svarar.

Alternativt är den samverkan som erbjuds inte lämpad för biblioteksverksamheten. Men i de fall där man lyckats knyta viktiga nyckelpersoner till verksamheten innebär det ett stort stöd för

bibliotekarierna och möjlighet att arbeta bort problematik som tidigare varit ett hinder i verksamheten.

Det är dock viktigt att understryka hur all samverkan kräver att den underhålls och utvecklas, den är

inte något som bara finns där utan kräver också att bibliotekarierna själva förstår värdet av den och är motiverade att jobba för att den ska fungera.

6.10 Publiken och tilliten till bibliotekarien

Publiken får här stå för besökarna. Dels de som kommer för att nyttja bibliotekets tjänster så som att låna böcker, kopiera, låna datorer, gå på språkcafé, delta i en bokcirkel, gå på sagostund, dels de som kommer för att det är ett öppet offentligt rum och de helt enkelt inte har någon annanstans att gå.

Det är många som söker sig till biblioteket för det finns ingenstans att ta vägen liksom. De kanske inte bidrar till lånestatisktiken särskilt mycket men de är där varje dag av flera olika skäl. (Kvinna 41 år) Det blir ju lätt så att mycket hamnar på biblioteken för att som jag sa förut vi är en öppen plats och man har kanske ändå en ganska stor eller stark empatisk känsla. Så här, alla är välkomna liksom, och vi får inte porta någon heller rent lagligt. Och sen så känner man ju med människor som man träffar dagligen som man ser och förstår inte har någon annanstans att ta vägen. Då är det ju också jättesvårt att avhysa såna personer och känna att de liksom, alltså man tänjer ju på de där gränserna hela tiden liksom.

(Kvinna 41 år)

Bibliotekarien hamnar i ett dilemma där de åter måste gå till det subjektiva förnuftet. Dels är biblioteket en öppen plats som de rent lagligt inte får porta någon ifrån, dels ska de se till alla

In document Folkbibliotekariens yrkesroll i mötet med sociala problem: en kvalitativ intervjustudie av folkbibliotekariers vardag i mötet med sociala problem (Page 36-52)