Det fanns bara två avvikelser. Men då avvikelser kan ge intressant information om materialet i analysen så är det av stor vikt att analysera även de minsta avvikelserna.
Temat hur man ser på andra och sig själv i pinsamma situationer visade på en avvikelse. Denna avvikelse uppkom i en av underfrågan. Jag lade fram ett scenario för intervjupersonerna. Detta innebar att de står och ser när en individ går in i exempel en stolpe. Intervjupersonerna har vetskapen att den olycksdrabbade vet att stolpen står där. Frågan var
hur de skulle reagera på ett sådant scenario. Alla intervjupersonerna tillskrev den bortgjorde interna orsaker, då de beskrev denne som klumpig.
D: ”Nej men jag tittar väl, tänkte om det gick bra.”
Endast en tillskriver den bortgjorde externa orsaker, då intervjupersonen tycker synd om den bortgjorde. Enligt Jeffmar (1987) tillskriver vi gärna andra människor interna orsaker då en incident inträffar. Då denna intervjuperson tillskrev externa orsaker stämmer det inte med Jeffmars (1987) teori.
En annan avvikelse uppstod i samma tema som ovan, men i underfrågan hur vi ser på oss själva när vi gör bort oss.
C: ”Det var mitt fel men det var inte för att jag var klumpig, utan sen.”
Alla intervjupersonerna tillskrev sig interna orsaker, som att de är klumpiga, endast en tillskriver sig externa orsaker. Enligt Jeffmar (1987) tillskriver vi oss själva externa orsaker när incidenter inträffar och avvikelsen i analysen visar att detta stämmer med Jeffmars teori.
6. Slutsatser.
Det första temat skulle belysa vad pinsamhet är. De slutsatser som dragits är att pinsamhet/skam är en emotion. Det är en emotion som uppstår när vi gör bort oss inför andra. Pinsamhet upplevs när vi speglar vårat jag i andras ögon. Det vi speglar är vad vi tror den andre tycker om oss i en given situation. Då människan är en social varelse är våra sociala band mycket viktiga för oss och dessa bygger vi upp genom att bete oss enligt de föreskrivna normerna. Men när något pinsamt inträffar känner vi att våra sociala band är hotade, vi har helt enkelt avvikit från normen. Det är därför som något blir pinsamt när andra ser på, inte när man är helt ensam.
Det andra temat skulle belysa hur vi ser på oss själva och andra i en pinsam situation. Vi uppför oss på ett taktfullt sätt när andra individer gör bort sig och tycker lite synd om den bort gjorde. Vi tillskriver andra individer externa orsaker till varför de gjort bort sig istället för att tycka de är klumpiga eller någon annan intern orsak. Men när vi själva gör bort oss tycker vi att det var klumpigt, alltså tillskriver vi oss själva interna orsaker istället för att skylla på exempel stenen som vi snubblade över.
Det tredje temat skulle belysa vilken sorts pinsamhet vi tycker är värst, vilken sorts pinsamhet vi tänker på när vi talar om pinsamhet. Slutsatsen är att vi inriktar oss på fysisk pinsamhet.
Det fjärde temat skulle belysa om vi alltid försöker rädda situationen när en incident uppstår och hur vi går tillväga. Analysen visar att intervjupersonerna vid incidenter alltid söker rädda en situation. Detta för att de vill bibehålla det intryck de gav publiken och de utomstående innan incidenten. Av analysen framkom att intervjupersonerna låtsas som ingenting när en incident inträffar på en offentlig plats. Det är just en sådan försvarsåtgärd vi oftast använder när en pinsam situation inträffar (Goffman, 1998). Det kan bero på att en fysiskt pinsam incident är svår att ursäkta sig ur.
Tema fem skulle belysa om det finns skillnader i upplevelsen av pinsamhet när incidenter inträffar med vänner eller okända. Av analysen framkom att intervjupersonerna tycker det är pinsammare att göra bort sig inför helt okända människor än inför individer de känner. Ur analysen kan utläsas att detta orsakas av våran uppfostran, där vi lärt oss hur vi ska bete oss offentligt och vilka normer som gäller. Då denna uppfostran sker genom att exempel en
förälder visar ogillande när barnet gör någon normöverträdelse betingas en attityd om vad andra tycker. Med nära och kära lär vi oss att vi har mer utrymme för att göra ”fel” än vad vi har offentligt (Elias; Dahlgren & Starrin, 2004). Denna attityd lever kvar hos oss som vuxna individer och det kan var en förklaring till varför vi bryr oss så mycket mer om vad okända tycker än vad nära och kära gör. Att göra bort sig inför vänner tycker intervjupersonerna inte är pinsamt. Detta kan bero på att när intervjupersonerna umgås med sina vänner är de bakom kulisserna där de kan slappna av och ta av sig masken för en stund. Men det innebär inte att vi är ”oss själva”, för i alla grupper spelar alla olika roller, det är så en grupp fungerar (Goffman, 1998). Men då vi framför vänner inte gör något egentligt framträdande har vi ingen social fasad att upprätthålla utan endast en roll. Med okända stramar vi åt masken lite extra och är fullt medvetna om de normer som ska upprätthållas.
Det sjätte temat har till syfte att besvara om pinsamhet uppkommer biologiskt eller genom uppfostran. Analysen visar att emotionen pinsamhet inte är medfödd utan det är något vi fostras till av de signifikanta andra och den generaliserande andre. Detta är möjligt då människan är en social varelse med behov av att passa in och det är därför vi fogar oss för samhällets normer (Elias, Dahlgren, 2004). Intervjupersonerna anser vi lär oss genom uppfostran vad som är tillåtet och vad som är en normöverträdelse. De anser även vi påverkas av samhällets institutioner samt vänner.
Det sjunde och åttonde temat skulle besvara vad som är bäst och sämst med pinsamhet. Det sämsta med pinsamhet är själva känslan. Det bästa med pinsamhet är att det kan leda till nya bekantskaper, ett gott skratt eller att man helt enkelt lär sig något av det. Vi kan inte komma ifrån skamkänslan då det är en betingad attityd som får oss att känna, tycka och agera på ett visst sätt i en given situation. Vi ser inte på pinsamhet/skam på ett bra sätt då vi lärt oss att det enbart är dåligt. Allt som är skrivet om pinsamhet/skam beskriver det hemska med den emotionen. Det förklarar för oss att skam/pinsamhet är en varning på hotade sociala band. Det är kanske därför vi bryr oss så mycket om vad andra tycker, då vi är rädda för att hamna utanför den sociala gemenskapen. Alla vill vi bli omtyckta och respekterade, det tror vi att vi uppnått genom att uppföra oss som samhällsidealet.
De avvikelser som framkommit ur analysen gäller temat hur vi ser på andra och oss själva i en pinsam/skamlig situation. När vi vet att den som gör bort sig vet att något står i vägen men ändå går in i det tillskriver alla intervjupersonerna denne interna orsaker, som klumpig. Det är
bara en intervjuperson som tillskriver denne externa orsaker, då hon tycker synd om denne. Denna avvikelse visar att alla inte känner och tycker likadant om en situation. Den andra avvikelsen gällde hur vi ser på oss själva i en pinsam situation. Endast en intervjuperson tillskrev sig externa orsaker när denne gör bort sig. Enligt Jeffmars (1987) teori stämmer det avvikande svaret. Slutsats har dragits att det är genom uppfostran känslan av pinsamhet betingas. Alla uppfostras vi i olika miljöer och det är kanske därför avvikelser har uppstått i frågan om hur vi ser på oss själva och andra.
Syftet med uppsatsen var att ta reda på hur individer upplever pinsamhet. Det finns många olika sorters pinsamhet. Men den fysiska pinsamheten är studiens inriktning. Det är även det fysiska som intervjupersonerna tänker på när de talar om känslan av pinsamhet. Det kan bero på det Elias (Dahlgren & Starrin, 2004) menar med civilisationsprocessen. Genom den har vi fått mer och mer avsmak för det kroppsliga, vilket i dagens samhälle ska kontrolleras.
Pinsamhet är en emotion, vilken vi upplever när vi gör bort oss inför andra individer. Men denna upplevelse gäller enbart när vi gör bort oss inför okända eller mindre bekanta individer. Slutsatsen är att när vi speglar oss i en väns ögon upplever vi oss som accepterade och omtyckta oavsett om vi gjort bort oss. Men när vi speglar oss i en främmande individs ögon upplever vi att denne dömer oss. Det vi speglar i en okänd individs ögon när en incident inträffar är vad vi egentligen tillskriver oss själva, nämligen interna orsaker till incidenten. Men vi tycker gärna lite synd om andra när de gör bort sig.
Slutsatsen är att vi upplever pinsamhet för att det är en betingad attityd där vi inte får överträda normerna för offentligt beteende. Det innebär att en individ som gör bort sig offentligt upplever det som pinsamt, då vi har lärt oss att känna så i en given situation. Men vi har även lärt oss att det är ofint att se ner på andra som gör bort sig. Känslan av pinsamhet är betingad genom uppfostran och detta har gått som en röd tråd genom hela analysen. Då uppfostran har nämnts av intervjupersonerna i mer eller mindre alla teman. Vi lär oss hur vi ska känna när vi gör bort oss och hur vi ska agera beroende av om vi eller andra gör bort sig (Jeffmar, 1987). Vi uppfostras till att uppleva emotioner av pinsamhet när vi gör bort oss offentligt. Detta leder till att upplevelsen av pinsamhet får oss att tro att alla som såg incidenten dömer oss på ett negativt sätt. Pinsamhet är en negativ känsla, som upplevs när incidenter inträffar, eftersom vi tror att okända individer ser ner på oss. Men det vi tror att andra tycker om oss vid en incident är egentligen bara en betingad attityd.
De slutsatser jag fått fram genom analysen kan jag inte använda för att generalisera hur människor upplever pinsamhet. Men jag kan tala för dem jag intervjuat och säkerligen många andra individer också. Då detta är en kvalitativ studie är det inte kvantiteten av svar som är av störst vikt för mig. Då jag valde att använda mig av kvalitativa intervjuer för att samla in mitt material kunde jag gå djupare under ytan. Jag kunde få fram hur individen själv upplever en pinsam situation. Det var målet med studien och det har jag uppnått. Kortfattat kan jag säga att emotionen pinsamhet upplevs som något negativ. Den emotionen uppstår när incidenter sker inför okända individer. Enda anledningen till att vi upplever pinsamhet är att vi lärt oss att i givna situationer ska vi känna denna emotion.
7. Diskussion
Den slutsats jag kom fram till genom analysen är att pinsamhet/skam är en emotion som är relationell, då den uppträder när andra är närvarande. Detta stämmer med Scheffs (Dahlgren & Starrin, 2004) perspektiv, då han menar att pinsamhet/skam är en normövervakare som talar om för oss när vårat beteende inte stämmer med samhällets ideal. Elias (Dahlgren & Starrin, 2004) ide om civilisationsprocessen ger också en förklaring till varför pinsamhet/skam är en relationell emotion. De slutsatser som genererades ur analysen var mycket intressant. Jag var mest nyfiken på varför vi tycker det är så pinsamt att göra bort oss inför okända individer, som vi aldrig mer kommer att träffa. Men jag fick inget egentligt svar på den frågan av intervjupersonerna. Däremot var teorierna till mycket stor hjälp för att ge en ide om varför. Något jag inte tänkt på var att våran uppfostran har mycket att göra med hur vi reagerar på incidenter. Elias (Dahlgren & Starrin, 2004) talar om civilisationsprocessen. Jag tycker det han säger låter rimligt. Ser man tillbaka i tiden var normerna annorlunda, vad som var normalt då är inte normalt nu. Men jag tror människan alltid har anpassat sig till miljön omkring sig för att passa in. Men desto mer civiliserade vi blir desto mindre tolereras spontana känslor och känslouttryck. Tänk om vi inte blev uppfostrade till hur vi skulle uppföra oss i givna situationer. Tänk om känslan av skam/pinsamhet inte existerade. Hur skulle vi uppföra oss då?
Själva emotionen skam/pinsamhet föds vi inte med utan det är betingat genom uppfostran. Man kan endast känna skam när den självbetraktande förmågan har utvecklats. Detta visar att skamkänslan inte kan vara medfödd, då barn inte föds med en självbetraktande förmåga. Men vi uppfostras till att känna den i givna situationer menar Cooley (Dahlgren & Starrin, 2004). Det är enligt Elias (Dahlgren & Starrin, 2004) det moderna samhällets kontrollverktyg på dess invånare. Jag tror han har rätt. Då människan är en social varelse, med behov av sociala band, så borde våran största rädsla vara att hamna utanför gemenskapen. Om det stämmer så är ett skamverktyg perfekt för att disciplinera människor. Det ger även en ide om varför vi tycker det är så pinsamt att göra bort oss inför helt okända individer. Jag tror vi uppfostras offentligt. Med det menar jag att i hemmet är det vissa normer som gäller, det är inte så farligt om man råkar rapa vid matbordet. Men offentligt gäller striktare normer, det är inte tillåtet att rapa på en fin middagsbjudning. Jag anser vi lär oss att det är tillåtet att göra några moraliska felsteg med de nära och kära, men är man på en offentlig plats ska masken stramas till lite extra. Offentligt ska man vara perfekt. Det är därför vi upplever en offentlig incident som så mycket mer pinsam än en privat.
De avvikelser som framkom ur analysen har att göra med hur vi ser på oss själva och andra i pinsamma situationer. Jag tycker att avvikelser alltid är intressanta, för de säger oss alltid något, frågan är vad. Jag ville veta om det finns någon skillnad i hur vi ser på oss själva och andra när incidenter inträffar. Med det menas hur vi ser på den som gör bort sig. Gällande den frågan tycker jag Jeffmar (1987) beskriver det bra. Han menar vi tillskriver oss själva externa orsaker vid en incident. Han menar vidare att vi tillskriver andra individer interna orsaker vid en incident. En avvikelse uppkom när vi vet att den andra individen vet något står i vägen men går in i det ändå. Alla tillskrev den individen interna orsaker, som att denne var klumpig. Det var bara en intervjuperson som avvek genom att tycka synd om denne, alltså extern orsak. Jag trodde inte det skulle uppstå några avvikelser på just den frågan. Men det fascinerande är att det avvikande svaret faktiskt stämmer med vad Jeffmar (a.a.) säger om vilka orsaker vi tillskriver andra vid incidenter. Den andra avvikelsen som framkom i analysen gäller hur vi ser på oss själva när en incident inträffar. Alla tillskrev sig interna orsaker, utom en intervjuperson som tillskrev sig externa orsaker. Även här stämmer det avvikande svaret med Jeffmars (a.a.) teori. Jag tror inte Jeffmar (1987) har fel i sin teori, men det går inte att generalisera hur vi ser på oss själva eller andra när incidenter inträffar. Men kanske är det så att de som tillskrev sig interna orsaker vill framstå som bättre än vad de är. Jag menar att om man tillskriver sig en intern orsak låter det bättre än om man skyller ifrån sig på att det var stenens fel som låg i vägen. Men även de individer som tillskriver sig externa orsaker kanske vill verka bättre än vad de är. Dessa individer kanske tycker det är bättre att skylla på något annat, för att de inte vill framstå som exempel klumpiga. Det är svårt att få ett svar på frågan om hur vi se på oss själva och andra vid incidenter. Jag vet inte varför avvikelser uppstod, eller varför så få svar stämde med Jeffmars teori (1987). Slutsatsen av analysen visar tydligt att vi tillskriver oss själva interna orsaker och andra externa orsaker. Enligt Jeffmar (a.a.) ska det vara tvärtemot. Avvikelserna stämmer med Jeffmars teori (a.a.), medan majoritetssvaren i avvikelserna inte stämmer. Jag vet inte vad detta beror på. Det kan vara att intervjupersonerna vid tillfrågan vill framstå som bättre och tillskriver då andra externa orsaker, medan vi tar på oss de interna själva. Det kan vara så att Jeffmar (a.a.) har fel. Eller så är det så att det inte går att generalisera hur vi ser på oss själva och andra vid incidenter. Det kanske har med uppfostran att göra. Elias (Dahlgren & Starrin, 2004) menar att vi lär oss hur vi ska bete oss för att passa in i samhället. Även Jeffmar (1987) menar att vi alla har en betingad attityd om hur vi ska agera i givna situationer. Hur vi ser på andra individer eller oss själva vid incidenter har kanske att göra med vilken attityd våra signifikanta andra och generaliserande andre har
betingat fram. Jag tror att avvikelser uppstod i just den frågan eftersom vi har uppfostrats olika när det gäller att skylla något på det interna eller det externa.
Enligt Goffman (1998) gör vi alltid ett framträdande när vi interagerar med andra. Då denna studie är inriktad på fysisk pinsamhet är framträdandet av stor vikt. När en individ går på stan gör denne ett framträdande. Jag menar att vi i ett sådant tillfälle uppför oss enligt de föreskrivna normerna. Om individen plötsligt halkar och ramlar så uppstår en incident. I individens framträdande ingick det inte att ramla. Detta blir då pinsamt och individen låtsas om som om ingenting har hänt och skyndar därifrån. Jag tror att när vi gör bort oss fysiskt är det relativt omöjligt att rädda situationen. Vi kan inte styra tillbaka publikens intryck till att tycka vi är perfekta. Det är kanske därför det blir så pinsamt. Men analysen visar att intervjupersonerna inte tycker något hemskt om den som gör bort sig, de tycker lite synd om denne. Varför kan vi tycka synd om någon annan som gör bort sig, men inte om oss själva? När man själv gör bort sig tycker man det är pinsamt, vi tror då att alla tycker vi är exempel klumpiga. Om vi kunde projicera över våra egna tankar när någon annan gör bort sig till oss själva när vi gör bort oss, kanske vi inte skulle tycka det är så pinsamt. Jag tror att det vi tror att andra tycker om oss i en pinsam situation är vad vi egentligen tycker om oss själva. Även om vi skyller på externa orsaker till incidenten så tycker vi fortfarande det är pinsamt att exempel ramla mitt på stan. Alltså måste det vara så att vi reagerar på det vi är rädda att andra ska tycka om oss. Vi har genom uppfostran lärt oss vad som är normenligt och inte. Jag tror inte att en förälder blir arg på sitt barn för att det ramlar mitt på stan. Men det kan vara så att föräldern omedvetet kollar runt, det är ju det vi gör som vuxna, kollar om någon såg. Det kanske är en så liten detalj, som är omedveten för den som utför den, som påverkar oss så starkt. Andra saker har vi genom uppfostran, verbalt fått lärt oss att så gör man inte, men det är uppenbart varför vi tycker det är pinsamt.
Med våra nära och kära är det inte mycket som är pinsamt enligt mina slutsatser. Enligt Goffman (1998) är vi i den bakre regionen när vi inte framträder på scen. Det är här vi kan slappna av och ta av masken för en stund. Exempel på bakre regioner är sovrum, toalett, personalrum mm. Men vi kan även skapa en avskärmning på offentligt plats. Som när några vänner spelar brännboll på en gräsplan. Där avskärmar vi oss från allmänheten, just då existerar inte människor runt omkring, även om de är precis där. Det jag menar är att vi slappnar av med våra vänner, vi är i den bakre regionen. Jag anser att vi inte gör något
framträdande inför våra vänner. Därför är det inte pinsamt att göra bort sig inför dem. Vi spelar självklart en roll, men alla har vi en roll att upprätthålla. Ett framträdande är något annat. Visst har vi en viss roll vi ska hålla oss till när vi framträder, men när vi framträder gör