Hjalmar tycker historia är viktigt för att veta var man kommer ifrån, ens rötter, ”man kan ju släktforska och allt”. Dessutom säger han: ”Man måste ju kunna lite och så för att
42
om man kommer till åttonde klass och man ska ha ett sådant historieprov till exempel när Sverige blev ett rike så kan man inte komma så och säga att det har jag inte läst.”
Anders om varför det är viktigt med historia:
För till exempel, man ska veta hur Sverige blev grundat, att Skåne varit Danmark, varför vi kan förstå varandra bättre, danskar. Om en stockholmare och en Danmark pratar så blir det inte så bra, men om en skåning och en dansk pratar så blir det mycket lättare för vi har haft samma dialekt. För det har ju varit i Skåne en bland svenska med danska. Danskarna som bodde i Skåne under 1500-talet har ju lärt sig det. Det är viktigt för att allting har ett samband.
Lukas tycker att historia är viktigt för att: ”Man ska veta hur det var förr i tiden och inte klaga på hur man har det i dag.”
Molly tycker det är viktigt att kunna historia för att: ”Man måste ju kunna om världen och om ja tillbaka i tiden och sådant. Det tillhör ju liksom allmänbildningen.”
Arvid vet inte varför historia är viktigt att kunna.
Oliver tycker historia är viktigt för att man måste veta vad som hänt förr.
Fråga: Är det något mer som kan vara viktigt, saker som händer idag t.ex. som kan ha hänt idag för att något har hänt förr?
Oliver: ”Ja det kan ju, och vet man inte det så vet man inte vad som händer.” Fråga: ”Katja, varför är historia viktigt?”
Katja: “För att man ska veta vad som har hänt förr, och följderna alltså från stenåldern och uppåt.”
Fråga: ”Tycker du det finns något annat som är viktigt med historia?” Katja: ”Man behöver veta rätt mycket om historia.”
43
André tycker att det är bra att veta lite om vad som har hänt, och att man ska veta något om sitt land.
5.9.1 Analys av tema 3: Vad tycker eleverna om historiemedvetande?
Barnen fick frågan ”Varför är historia viktigt?” Vi fick lite olika svar från barnen. Det var bara en av de tillfrågade som inte hade en aning om varför historia var viktigt. Gemensamt för de övriga var åsikten att det var viktigt att känna till lite om det förflutna. Hjalmar var den enda som sa att det var viktigt att veta sitt eget förflutna. Han, Anders och André nämnde på olika sätt att det var viktigt att känna till olika fakta om sitt land och dess uppkomst. Anders berättade också om ett samband han hittat i historien och tyckte det var viktigt. Molly var ensam om att ha ett globalt perspektiv på historien, hon tyckte det var viktigt att känna till lite om världen också. De märktes att många av barnen inte läst mycket historia i skolan tidigare.
44
6 Diskussion
Vi kan genom resultat av gjorda intervjuer med lärare i årskurser 4-6, konstatera att skönlitteratur används i historieundervisningen i relativt stor utsträckning. Alla våra respondenter använder sig av skönlitteratur på ett eller annat sätt. Vissa lärare använder skönlitteraturen som ett komplement; till exempel i huvudsak som högläsningsbok, medan andra behandlar den mer genomgående; till exempel genom att ge eleverna uppgifter som de ska tänka på då de läser boken för att därefter gemensamt diskutera de olika böckerna i ett mer djupgående boksamtal. Att diskussionerna och samtalen är viktiga i undervisningssammanhang åsyftar de flesta av våra respondenter. Detta tror vi själva mycket på och är något vi vill använda i vår egen undervisning. Johannesson och Åkesson (2006) menar att samtalet med eleverna är en förutsättning för att historien ska kunna levandegöras. De tar även upp samtalets styrka i samband med läsförståelse. Vi har kommit fram till att skönlitteraturen berikar historieundervisningen, detta på ett väldigt tydligt sätt. Exempel på detta är att skönlitteratur engagerar eleverna, visualiserar historien, väcker intresse och sätter igång spontana diskussioner. Lovorden är som vi tidigare visat på, många. Det som emellertid kan sammanfatta dem är att skönlitteraturen verkligen levandegör det förflutna. Alla våra respondenter, såväl vuxna som barn, är överens om att skönlitteraturen gör historieundervisningen rikare.
Bara en av lärarna nämner källkritik som något man ska ha i bakhuvudet då man använder skönlitteratur i historieundervisningen. Denna åsikt delas av Queckfeldt (i Johannesson & Åkesson, 2006) som trots sina hyllningar av skönlitteraturens välgärningar, menar att det är viktigt att komma ihåg att författarna till skönlitteratur inte har krav på sig att vara sanningsenliga, även då det handlar om historia. Tolkningar författarna emellan kan skilja sig mycket.
Flera lärare påpekar att historisk skönlitteratur berikar även på så sätt att det leder till att öka läsintresset rent allmänt, alltså läsning som en läsfrämjande aktivitet. Detta är ett förhållande som vi själva har reflekterat över tidigare och instämmer med.
En av våra respondenter talar om att en förutsättning för att som lärare kunna arbeta med skönlitteratur i historieundervisningen i sin fulla utsträckning, är att man använder
45
sig av sitt arbetslag. Detta för att kunna få tillräckligt med tid till det förarbete som krävs, det vill säga bland annat att själv läsa igenom de böcker som ska användas. Huvuddelen av våra intervjuade lärare talar om tiden som den huvudsakliga svårigheten. Frågan här är hur pass mycket dessa lärare arbetar aktivt inom sitt arbetslag och tar hjälp av varandra.
Vi konstaterar att framtidsperspektivet saknas hos många av våra intervjuade pedagogers tolkning av historiemedvetande. Endast en av lärarna nämnde självmant framtidsperspektivet i ett historiemedvetet sammanhang. Kursplanen i historia förtydligar begreppet historiemedvetande genom att ta upp de tre tidsdimensionerna: ”Skolan skall i sin undervisning i historia sträva efter att eleven förvärvar ett historiemedvetande, som underlättar tolkningen av händelser och skeenden i nutiden och skapar en beredskap inför framtiden.” (Kursplaner för grundskolan, 1994). Sammantaget menar vi att lärarna har en bristande kunskap om historiemedvetande som begrepp. Med detta menar vi inte att lärarna i sin undervisning misslyckats med att förmedla ett fördjupat historiemedvetande hos eleverna. Med det sagt antar vi att ingen av lärarna har historia som huvudämne och därmed inte har så stor kunskap om historieämnets teorier.
Våra intervjuade lärare bekräftar vad Per Eliasson säger angående hur man märker att elevernas historiemedvetande har fördjupats. Lärarna menar att de märker detta i sina elevers diskussioner då de självmant drar kopplingar mellan skönlitterära böcker och historieläroboken. Samband förtydligas och historien förverkligas då de avsnitt som beskrivs i läroboken även berörs i den skönlitteratur som de läser.
Flertalet lärare talar om att skönlitteraturen behandlar ”den lilla människan”, det vill säga ”riktiga” eller ”vanliga” människor. Detta ingår i Eliassons villkor (i Karlsson & Zander, 2004) för att en fördjupning av historiemedvetandet skall uppnås. Detta får vi också bekräftat i elevintervjuerna; barnen tycker att det blir mer intressant när historien går in närmare på en person eller händelse. Barnen tycker också att de lär sig mer av skönlitteraturen för att den är roligare att läsa än läroboken. Detta pekar ju tydligt på att skönlitteraturen är ett väldigt viktigt inslag i historieundervisningen. Samtidigt är det viktigt att litteraturen som används i undervisningen granskas så att den är relevant och lämplig för ändamålet. Som vi tidigare i arbetet har nämnt är det många författare av
46
historisk skönlitteratur som skriver om både den lilla och den stora historien. Det kan vara svårt att göra ett urval när utbudet av den här typen av litteratur är så stort som det är. Vi har låtit Peter Englund vara fanbärare för dessa författare, vi anser att han är ett välkänt och intressant exempel. Utöver att i sina böcker skildra den lilla och den stora historien berättar han också ofta om den lilla människan. Något som skiljer Englund från de flesta andra författare av samma genre är att han även skriver om de små tingens historia. Det kan vara triviala saker som till exempel armbandsuret (1991) och hamburgaren (2003), eller något mindre konkret som tystnadens historia. Hans verk är emellertid inte riktade till grundskoleklasser, men för lite äldre läsare kan vi varmt rekommendera dem. Många lärare som undervisar i historia hade nog också uppskattat Englunds böcker.
Vi har genom vår undersökning förstått att igenkänningsfaktorn hos barnen då de läser skönlitteratur är högst bidragande till att förvärva ett historiemedvetande. Detta bekräftas av Eliasson (i Karlsson & Zander, 2004). Med igenkänningsfaktor menar vi att skönlitteraturen som används i undervisningen ofta är anpassad till läsaren. Böckernas huvudpersoner är alltid barn och handlingen är sedd ur ett barns perspektiv. Eleverna känner igen sig i och med att barnens känslor och tankar beskrivs på ett medryckande och nutida sätt. Barnen förstår att känslor och tankar inte förändrats och historien blir därmed levande. Något alla lärare tar upp är att barnen blir mer intresserade och engagerade då de läser historiska romaner i historieundervisningen, och att detta ger ett ökat intresse att lära sig mer om historia.