Romanens tema kan tolkas vara ”kärlekens helande kraft” eller ”kärlekens villkorslöshet”. Huvudkaraktärerna botar varandra och helar varandra genom kärlek och omsorg. Både Ingrid och Hedes enda egentliga önskan är att bli accepterade och älskade för den de är. Genom att älska varandra villkorslöst läker de varandras själar. Andersson menar att det verket främst handlar om är ”kärleken som måste finna sin förmåga att ripa fram och väcka den sanna personen ur hennes olika former av förtrollning (Andersson, s. 10).
Temat gestaltas speciellt tydligt i slutet av romanen. Det tionde kapitlet i originalversionen och de två sista kapitlen i den lättlästa versionen motsvarar varandra gällande handling och analyseras här tematiskt. Jag har än så länge hävdat att vansinnesskildringen tappar sin komplexitet i omarbetningen och att kopplingen till musiken minskar. Detta blir extra tydligt vid en jämförelse av texternas avslutande kapitel.
Det sista kapitlet i originalversionen är ett starkt och drabbande kapitel. Hede möter sitt inre mörker i en häftig själslig process som närs av musiken och läks via Ingrids kärlek. I kapitlet är musiken ett mycket centralt motiv; det är fiolspelandet som inte bara leder honom i denna själsliga process, utan är en del av själva själen. Alltmedan Hede spelar olika melodier på sin fiol går han igenom olika delar av sitt liv. Han får tillgång till sina inre rum som är fyllda av hans själsliga mörker:
Nu beslöt han att låta fiolen leda sig, kanske den skulle kunna driva bort allt mörkret. Och det blev så: för varje stycke han spelade vek det skymmande mörkret en smula. Fiolen förde honom fram genom år efter år, väckte honom till minne av studier, av vänner, av nöjen. Mörkret stod tätt framför honom, men då han gick emot det, väpnad med fiolen, vek det steg för steg. Ibland såg han sig tillbaka, liksom för att se om det slöt sig bakom honom. Men bakom honom var klar dag (Lagerlöf, s. 104–105).
Medan Hede spelar möter han sitt förgångna. Stråken för honom vidare i en slags psykoanalytisk resa i sitt förflutna som hjälper honom att hitta tillbaka till sig själv. Han minns helt plötsligt allt han upplevt och kan på det sättet möta det. Genom att spela duetterna möter han glada minnen, som förlovningen och fästmön. Genom psalmmelodierna påminns han om allvarligare händelser, som när han satt i en lantkyrka och sörjde sin fattigdom. Ju mer han minns, desto mer försvinner mörkret. Det finns dock vissa ”tarvliga” melodier som inte lyckas skingra mörkret. Dessa skapar en enorm ångest hos Hede:
Han tvingade stråken att gå vidare. Och den spelade två små obetydliga melodier, de allra tarvligaste han någonsin hade hört. Hur hade hans stråke lärt något dylikt? Mörkret vek inte en smula för dessa melodier. De lärde honom egentligen ingenting. Men ur dem växte upp en ångest, sådan han aldrig förr visste sig ha erfarit. En vanvettig, förfärlig skräck, själens, de fallna andarnas orimliga fasa. (Lagerlöf, s. 105–106).
26
När han hör dessa melodier upphör han att spela eftersom de är så ångestframkallande, men paradoxalt nog så kommer mörkret svepande och omslutande emot honom så fort han slutar spela. Ingrid inser att dessa melodier är samma melodier som Hede spelade när han var tokig. Hon tar modet till sig och avslöjar denna obekväma sanning för Hede. Han reagerar häftigt på denna information och uppmanar Ingrid att avslöja hur allt ligger till:
Säg det!' upprepade han. Men hon hörde på rösten, att han inte ville höra det. Han skulle kunna slå ihjäl henne, om hon sade det.
Då anropade hon all sin kärlek och såg Gunnar Hede rätt i ögonen och sade: 'Du har inte varit rätt klok.'
'Inte på länge kanske?'
'Jag vet inte riktigt. Inte på tre, fyra år... ‘ 'Varit splitter galen, du?'
'Nej då, nej då! Du har köpt och sålt och stått på marknader.' 'Hur var jag galen då?'
'Du var rädd.'
'För vem var jag rädd?' 'För djur...'
'För getter kanske?'
'Ja, mest för getter.' (Lagerlöf, s. 108).
Helt plötsligt minns Hede hur alla hånat honom för getfobin och hur man kallat honom för Getabocken: ”Det är ett ord, ett namn, som kommer igen, som skrikes, ropas, viskas, väses i öronen på honom: Getabocken! Getabocken!' (Lagerlöf, s.108). Detta är kapitlets peripeti; plötsligt minns han båda sina identiteter och han minns hur folket föraktat honom. Han faller ned på knä och gråter. Hede känner vansinnets skräck när han känner Getabockens skräck; ”Men nu var det inte skräck för något utomstående, nu var han rädd för sig själv” (Lagerlöf, s.109). Mörkret börjar då återigen ta över hans själ: ”Det kom svepande emot honom, som en dimma kommer. Han fick ett småleende över läpparna. Han kunde känna hur hans drag blevo slappa, hur han återfick galmansblicken” (s.109). Ingrid tror nu att Hede är bortom räddning och kommer slukas upp av galenskapen igen och väljer därför att ta farväl av honom genom att kyssa honom. Detta är en mycket vacker scen där kärleken blir tydlig. Kort därefter förmedlar Hede att han inte orkar bära all smärta och hellre blir ”tokig på nytt” eftersom han inte tror att han kan bli omtyckt. Ingrid svarar att hon tycker om honom och kan kyssa honom igen. Hede tror inte på henne utan tror att hon bara säger det för att han ”behöver höra det” (Lagerlöf, s. 110). Ingrid blir då upprörd och utbrister: ”'bli tokig på nytt, du! Det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest.'” (s.110). Hon blir fruktansvärt arg över att Hede inte kämpar och för att hon därför åter kommer att bli ensam. Det är denna ilska som till slut övertygar Hede om att hon på riktigt älskar honom: ”Här var verkligen en, som älskade honom, som längtade efter honom (Lagerlöf, s. 111).
27
I den lättlästa texten är denna scen mycket mindre dramatisk och mörkret som symbol försvinner helt. Mörkret står i originalversionen för Hedes ångest och fruktan och bekämpas genom musiken. Tematiken gällande musikens traumabehandling och det inre mörkrets makt är helt borttaget i den lättlästa. Den inre kampen som utspelar sig på tretton sidor i originalversionen beskrivs endast på några rader i den lättlästa:
Först spelade han den gamla valsen. Sedan fortsatte han med andra melodier som han brukade spela när han var ung. Snart förstod Ingrid att hennes plan hade fungerat. Akrobaterna och fiolen gjorde Gunnar frisk. De botade honom från galenskap. När han spelade mindes han vem han var och allt som hade hänt honom. Men det var inte lätt för Gunnar att bli frisk. Det botade honom från galenskap. När han spelade mindes han vem han var och allt som hade hänt honom. Han kände också igen Ingrid och förstod att hon älskade honom. Men det var inte lätt för Gunnar att bli frisk (Lindroth s. 60).
I båda texterna är minnet avgörande för läkningen och i båda texterna är det musiken som frammanar minnena. I den lättlästa texten tycks detta dock ske så enkelt: genom att se en bekant dans och spela bekanta melodier minns han. Även om det ”inte var lätt”, så botade det honom från galenskap.
En annan betydelsefull skillnad är att Ingrid i den lättlästa ger Hede ett ultimatum ”Du får välja mellan galenskapen och mig” (Lindroth, s.62). Denna förändring ändrar delvis berättelsens tema om kärlekens villkorslösa karaktär. Det är ju just det faktum att Ingrid älskar
alla Hedes sidor som (kan tolkas) utgör(a) budskapet i originalromanen. I originaltexten blir
Ingrid blir förvisso ”förbittrad, utom sig av vrede”, men denna vrede manifesteras inte i hot; den fungerar istället som ett kärleksbevis som övertygar Hede om att han är älskad (villkorslöst!). Hede inser att Ingrid bryr sig så pass mycket att hon blir arg: ”Här var verkligen en, som älskade honom, som längtade efter honom” (Lagerlöf, S. 111). ” […] ”men han hade ännu inte vågat tro, att det var kärlek, som drev henne. Men på hennes vrede och hennes tårar kunde han inte tvivla. Han var älskad, han, stackars förfärliga människa, han, stackars vidunder” (Lagerlöf, s.112).
Berättelserna slutar på liknande sätt: Hede blir botad av Ingrids kärlek och de lever sedan tillsammans men det finns även här en viss skillnad (som tycks opåkallad). Hede lovar i originaltexten att ”härda ut” medan han i den lättlästa texten lovar att ”försöka vara frisk”. I originaltexten avslutas sedan kapitlet med meningarna ”Hede tyckte sig inte kunna säga henne hur han älskade henne. Det kunde inte sägas med ord, bara visas var dag och var stund genom hela det långa livet” (Lagerlöf, s.112). I omarbetningen lyder istället sista meningen: ”Sedan levde Ingrid och Gunnar länge tillsammans” (Lindroth, s.62). I originalversionen avslutas alltså berättelsen med en slags sensmoral om att kärleken måste visas med handlingar, att man ej ska ta den för given och att man måste jobba för den. I den lättlästa avslutas istället romanen med
28
meningen ”Sedan levde Ingrid och Gunnar länge tillsammans” (Lindroth, s. 62). Det står inte att sedan den dagen levde de lyckliga tillsammans, utan ”länge”. Detta får en att undra hur länge och berättelsen saknar därmed en slags fullbordan.
Slutdiskussion
I innehållsanalysen av originaltexten blir det tydligt att såväl musiken som naturen är en del av vansinnet, men också en del av det friska. Genom att fly till fiolens tröst kan Getabocken gömma sig för omvärlden och slippa verklighetens ekonomiska och sociala krav. Paradoxalt nog är det även via fiolspelandet som han till slut når det friska. Det är slutligen via musiken (fiolspelandet) som Hede möter sin ångest och därmed skapar förutsättningar för att läka. Naturen och djuren är också en del av vansinnet och det friska; den obehagliga sandöknen med de vidunderliga djuren står för Ingrids smärta och fruktan. Även fru Sorg, som beskrivs som ett djur: ”Sorg var inte en människa. Hon var bara ett djur” (Lagerlöf, s. 70) och alla fladdermössen som tagit över det mörka rummet tillhör naturens rike men är även symbol för själens mörka vrår. Naturen och musiken är även en del av det friska: Det är på vinterisen som Hede börjar sitt tillfrisknande och det är synen av den lilla holmen som ger Hede ett inre lugn för första gången på åratal. Näslund beskriver hur naturen har en läkande roll i romanen: ”Av hennes skildring av naturen, vårvinterkvällens stämning och den utsikt, som Gunnar Hede har framför sig, kan man få den föreställningen, att det är själva naturen, lugnet och ron i naturen som gör honom frisk” (Näslund, s.85). I den lättlästa försvinner naturens och musikens förmedling av vansinnet bland annat i och med reduktioner av besjälningar och symbolik.
De drömlika dragen i berättelsen försvinner till stor del i den lättlästa. Själar i form av svävande ansikten, en sorg som är förklädd till häxa och de tarvliga ångestmelodierna är borttagna i omarbetningen. Det har beskrivits att denna lek med det drömlika gestaltandet skapar verkets poetiska kvalité (Näslund, Bergmann). Den lättlästa texten tappar därför vissa grundläggande dimensioner. Framförallt är det symboliken i romanen som försvinner (fru Sorg, sandöken med dess vidunder och mörkret).
På grund av förändringar i romanens slut förändras även berättelsens tema delvis. Dessa ändringar tycks opåkallade. Är det möjligtvis enklare att förstå att någon ställer ett ultimatum, än att någon blir övertygad om kärleken via den andres vrede? Förändringarna riskerar i dessa
29
fall av att förminska läsarens förmåga, vilket tidigare diskuterats är en av svårigheterna med lättläst litteratur.
Av uppenbara skäl är de materiella och lingvistiska skillnaderna stora; det lättlästa formatet kräver det. Den omfattande reduktionen av textens omfång leder i sin tur till stora reduktioner av innehållet. De stora händelseförloppen, vilka gör berättelsen begriplig, finns kvar. Det försvinner emellertid motiv, symbolik, bihandlingar, stämningsskapande miljöbeskrivningar och känslobeskrivningar. Vansinnesskildringen blir mindre mörk och komplex och gränsen mellan inbillning och verklighet försvinner. Naturens koppling till människans själsliv reduceras och musikens förlösande och läkande kraft har en mindre central roll i Lindroths omarbetning.
Temat förändras delvis i och med skillnader i slutet av romanen. I originalversionen är det Ingrids kärlek (bevisad av vrede) som läker Hede medan det i den lättlästa är vreden i sig (uttryckt i ett ultimatum) som tvingar Hede att välja det friska.
I omarbetningen minskar antalet karaktärer, men framförallt benämns de mer konsekvent och med färre stående epitet eller andra omnämningar. Det sker även återkommande förtydliganden av orsakssamband, bland annat genom ledtrådar som bygger broar mellan skeendena.
Ur ett kompositionellt perspektiv gör reduktionen av pendlingarna mellan de medvetna och omedvetna tillstånden att berättelsen blir mindre komplex. Alla dessa reduktioner innebär mindre tolkningsarbete för läsaren och textens läsbarhet ökar (Bråtén, Lundberg och Reichenberg, Ahlén). Den lättlästa versionen skapar följaktligen möjligheter för läsförståelse i och med att den har de flesta av de egenskaper (såväl materiella som lingvistiska och innehållsmässiga) som forskning visar skapar lättläst litteratur. Dock innebär möjligen dessa förändringarna att verkets unika litterära egenskaper försvinner och kanske även dess största förtjänster.
Bråtens definition av läsförståelse inbegriper ett meningsskapande där läsaren samspelar med texten (Bråten, s. 13–14). Detta samspel sker på mycket olika villkor i den lättlästa versionen och originalversionen. I omarbetningen behöver läsaren främst förhålla sig till den texttrogna aspekten (utvinna innebörd och mening i det som författaren på förhand lagt in i texten), medan läsaren i originalverket behöver förhålla sig till den meningsskapande aspekten där textintegrationen handlar om att fylla luckor (Bråten 2008). Bergmann kallar originaltexten för en problematisk text som präglas av ”luckornas strategi”, men betonar att dessa luckor även är ”potentiella kärl för betydelser” (Bergmann, s. 37). Författaren menar att det är det problematiska i texten som är det konstnärliga. Vad han pekar på är hur texten, just på grund
30
av sina ”luckor”, öppnar upp för läsarens egna kompletteringar i uppbyggandet av föreställningsvärlden. Kanske är en del av tjusningen med En herrgårdssägen just läsarens möjligheter att fylla handlingens tomrum med ett personligt innehåll.