Vansinnet, musiken och naturen
En komparativ studie mellan Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen
(1889) och dess lättlästa omarbetning
Jenny Svensson Nordell
Institutionen för kultur och estetik Examensarbete 15 hp
Litteraturvetenskap Kurs: Självständigt arbete Termin: HT 2018
Handledare: Jan Holmgaard
English title: Madness, music and nature
Vansinnet, musiken och naturen
En komparativ studie mellan Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen (1889) och dess lättlästa omarbetning
Jenny Svensson Nordell
Sammanfattning
I denna studie undersöks hur Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1889) skiljer sig från dess lättlästa version, återberättad av Malin Lindroth (2004). I bakgrunden diskuteras vad en lättläst text är och dess funktion. Även begreppet klassiker och kanon diskuteras. Metoden är komparativ och undersökningen tar en bred ansats eftersom den jämför såväl materiella, lingvistiska som innehållsmässiga aspekter. Undersökningen visar att det finns stora skillnader mellan verken sett ur alla dessa aspekter. I den lättlästa texten ändras eller försvinner centrala motiv, teman och symbolik och de komplexa psykologiska förloppen förenklas. Undersökningen visar att texten blir mer lättläst, men att romanen tappar komplexitet gällande innehåll. Resultatet diskuteras slutligen utifrån ett didaktiskt perspektiv.
Nyckelord
Innehållsförteckning
Inledning... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Bakgrund ... 2
Vad är läsförståelse? ... 2
Vad är lättläst? ... 3
Vad är syftet med lättläst? ... 5
Varför läsa klassiker? ... 6
En herrgårdssägen... 7
Metod och material ... 8
Undersökning och metodval ... 8
Material: Två versioner av berättelsen ...10
Analys ... 10 Materiella skillnader ...10 Lingvistiska skillnader ...11 Innehållsmässiga skillnader ...13 Karaktärer ...13 Komposition ...14 Orsakssamband ...15
Motiv: Vansinnet, musiken och naturen ...17
Vansinnet ...17
Musiken ...18
Naturen...20
Symboler: Lurande ökenvidunder, Fru Sorg och mörkret ...23
Tematisk analys ...25 Slutdiskussion ... 28 Didaktisk reflektion ...30 Referenser ... 31 Appendix ... 33 Sammanfattning av handling ...33
1
Inledning
Vad är egentligen en lättläst bok och vad gör den lättläst? Läsförståelse och läsbarhet är viktiga aspekter inom undervisning i samtliga skolämnen, och inte minst i svenskämnet där skönlitteratur är en central del av ämnet. Läsning av skönlitteratur kopplas även samman med personlighetsutveckling då vi genom litteraturen reflekterar över och skapar en större förståelse för vår omvärld. I svenskämnets kursplan står det även beskrivet att eleverna ska utveckla förmågan att använda skönlitteratur som en källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar (Skolverket, 2011). Hur möjliggörs då detta för elever med lässvårigheter? Kan lättläst litteratur vara ett alternativ att nå dessa elever?
Enligt en kvalitetsgranskning av Skolinspektionen från 2011 är det svårt att ange exakt hur många som har lässvårigheter eftersom det inte finns några exakta gränsvärden för vad en sådan svårighet innebär (Skolinspektionens rapport 2011:8, s.10). Man uppskattar dock att sju procent av eleverna i årskurs 3 i Sverige har specifika ordavkodningsproblem, vilket är en av de centrala förmågorna vid läsförståelse (Vetenskapsrådet, 2007).
Det finns ett stort utbud av lättlästa böcker vars syfte är att stötta de med lässvårigheter. Det finns dock olika åsikter kring värdet av lättläst litteratur och omarbetningar av redan existerande böcker. En del av kritiken handlar om huruvida den lättlästa litteraturen verkligen blir mer lättläst vid en omarbetning (Sundin, 2007). En annan del av kritiken behandlar frågan om dessa omarbetningar passar alla typer av lässvårigheter (Lundberg & Reichenberg, 2008). Ytterligare en aspekt i frågan är vad som händer med berättelsen när texten omarbetas: Vad gör det med textens alla dimensioner och i förlängningen med läsupplevelsen? Sistnämnda fråga är central i denna studie där jag undersöker hur en svensk ”klassiker” förändras i och med en omarbetning till lättläst format.
2
Syfte och frågeställningar
Uppsatsens övergripande syfte är att undersöka hur en lättläst omarbetning av kortromanen En
herrgårdssägen skiljer sig från dess original och vad det gör med berättelsen. Undersökningen
tar en bred ansats där fokus ligger på vad som skiljer verken åt materiellt, lingvistiskt och innehållsmässigt. Den innehållsmässiga aspekten är dock den aspekten som analyseras mer djupgående.
Uppsatsen syftar till att besvara följande frågeställningar:
• Vad finns det för materiella skillnader mellan verken? • Vad finns det för lingvistiska skillnader mellan verken? • Vad finns det för innehållsmässiga skillnader mellan verken? • Vad blir konsekvenserna av dessa skillnader?
Bakgrund
Vad är läsförståelse?
För att förstå vad som gör en text lättläst respektive svårläst är det viktigt att förstå vad läsförståelse innebär. Läsförståelse är en komplicerad process där läsaren samspelar med texten på flera nivåer. De aspekter som anses viktiga för läsförståelse är bland andra ordavkodning, interferenser och textbindning (Lundberg och Reichenberg, 2008).
3
Utöver ordavkodning inbegriper läsförståelse även förkunskaper i talspråk, kognitiva förmågor, skriftsspråksskunskap, förståelsestrategier och läsmotivation (Bråten 2008, kap 3).
Bråten (2008) definierar läsförståelse enligt följande: ”Läsförståelse är att utvinna och skapa mening när man genomsöker skriven text och samspelar med den” (s. 13–14). Denna definition bör enligt Bråten förstås utifrån två grundläggande aspekter: 1. En texttrogen aspekt, vilken innebär att utvinna innebörd och mening som författaren på förhand lagt in i texten och 2. En
meningsskapande aspekt, vilken innebär att läsaren interagerar med texter (Bråten, 2008, s.14).
Författaren betonar att den andra aspekten är beroende av den första, då läsaren inte kan konstruera vad som helst om det ska räknas som att läsaren förstått texten. Däremot innebär det inte att två läsare förstår en text på samma sätt.
Vad är lättläst?
Nationalencyklopedin definierar en lättläst text enligt följande: ”som man snabbt och lätt läser och förstår” (Nationalencyklopedin, 2018). Vilka faktorer skapar då en text som man lätt läser och förstår? Det finns ingen exakt sanning gällande vad som skapar läsbarhet eftersom alla läsare är olika. Det finns dock vissa kriterier som enligt forskning anses skapa läsbarhet och som kännetecknar lättläst litteratur. Lundberg och Reichenberg menar att lättläst litteratur generellt har följande egenskaper:
• De är inte särskilt långa
• De har ett personligt tilltal, d.v.s. en författarröst • De innehåller omväxlande korta och långa meningar • De innehåller ord som får meningar att hänga ihop • De undviker långa substantiv
• De undviker främmande ord
• De innehåller tydligt förklarade orsakssamband • De undviker passiv form
• De undviker abstrakta begrepp
• De använder praktiska exempel (Reichenberg och Lundberg, s.8)
4
innehåll med ett fängslande ämne, ett fåtal personer och en rak handling (Ahlén 2003, s. 192– 193). Flera av dessa kriterier handlar alltså om textens materiella egenskaper.
Likaså textbindning är en viktig del för läsbarheten. Textbindning består av principen att ”det nya bygger på det gamla och det okända på det läsaren redan vet” (Hellspong & Ledin 1997, s. 84). Detta kan ske genom exempelvis anaforiska referenser, vilka visar vad som är ny information och vad som är given information. Även småord som skapar sammanhang är viktiga. Exempel på dessa är: ”men”, ”fastän” och ”så” (Lundberg och Reichenberg, 2008, s.34). Det har även visat sig viktigt att det finns en författarröst som leder läsaren och skapar ett mer ”muntligt” språkbruk (Lundberg och Reichenbergs, s. 52).
Enligt Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) har mer än halv miljon svenskar en funktionsnedsättning som gör det svårt att läsa tryckt text (www.mtm.se). Dessa har laglig rätt att få anpassade medier, d.v.s. talböcker, taltidningar, punktskrift och lättläst (www.mtm.se). MTM har ett förlag som riktar sig just till de som behöver lättläst. Detta förlag som kallas LL-förlaget har ett stort utbud av lättläst litteratur. LL-LL-förlaget listar deras olika målgrupper och vilka typer av medier som passar just den målgruppen:
• Läsare med läs- och skrivsvårigheter • Du som är ny i svenska språket • Läsare med synnedsättning
• Läsare med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
• Läsare med intellektuell funktionsnedsättning (LL-förlaget.se)
Frågan är emellertid om lättläst litteratur är rätt sätt att möta lässvårigheter. I Lättläst – så
funkar det (Sundin, 1997) beskrivs det hur vissa läsare som är en del av målgruppen för lättlästa
5
metaforer (Lundberg och Reichenberg). I fallet med dyslektiker kan man se det motsatta; det finns inget problem med ordförståelsen eller förståelse av metaforer, det är i avkodningen som läsaren kämpar. Detta göra att nyttan med lättläst litteratur vid andraspråksinlärning har diskuterats. Vissa menar att i fallet med andraspråkstalare bör denna grupp läsa ”autentiska” texter, eftersom lättlästa texter innebär en förenkling av ordförråd och grammatik, och i förlängningen kan försvåra inlärningen i mötet med ”den språkliga verkligheten” (Lundberg och Reichenberg, s 25).
Vad är syftet med lättläst?
Ett liv utan läsning är ett liv i utanförskap (Lundberg och Reichenberg, s. 10)
Ett av de mest betydelsefulla målen med lättläst litteratur är skapa delaktighet. Genom läsande av texter tar vi del av demokratiska processer och får tillgång till samhällsfunktioner och kulturliv (Lundberg och Reichenberg, Sundin). Ur ett skolperspektiv är frågan om delaktighet högst aktuell eftersom den kan kopplas till skolans demokratiuppdrag.
I svenskämnets syfte står det beskrivet hur undervisningen ska leda till att eleverna ”utvecklar förmåga att använda skönlitteratur och andra typer av texter samt film och andra medier som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar” (Skolverket, 2011). I det centrala innehållet i svenskämnets läroplan beskrivs det hur eleven ska utveckla ”Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa ” (Skolverket, 2011). Med utgångspunkt i detta är det viktigt att alla elever får ta del av litteratur i skolan.
I skolans värdegrund och uppdrag (Kap 1) står det under rubriken En likvärdig utbildning att ”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov”. Vidare beskrivs det att en likvärdig utbildning inte är en likadan utbildning:
En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.” (Skolverket, 2011)
6
försökte besvara frågan om elever i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi1 får den likvärdiga utbildning som de har rätt till och därigenom möjligheter att nå nationella mål (Skolinspektionen, 2011, s.9). Granskningen visade att undervisningen endast är anpassad i begränsad omfattning och att det är ”[…] närmast slumpartat om elever i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi får en undervisning som är anpassad utifrån deras behov och förutsättningar” (Skolinspektionen 2011, s.27). Sammanfattningsvis menar Skolverket att alla elever ska ha möjligheter att utvecklas genom litteraturen och att undervisningen ska anpassas till allas behov. Skolinspektionens granskning visar dock att detta ej sker i den mån som behövs. Vad denna anpassning egentligen innebär framkommer dock inte.
Varför läsa klassiker?
Materialet i denna undersökning är avgränsat till en litterär ”klassiker”. Det går ej att på ett enkelt eller rättvist sätt, definiera vad en litterär klassiker är eftersom begreppet handlar om en subjektiv bedömning. Nationalencyklopedin beskriver dock att en klassiker är en ”författare eller litterärt verk som på grund av sitt bestående värde anses förtjäna beteckningen klassisk.” Ett klassiskt verk tillhör den litterära kanon vilket inte heller det är ett oproblematiskt begrepp. Kanonbegreppet är ursprungligen en teologisk term, men har kommit att appliceras på litteratur som anses ha en giltighet över längre tid (Bergsten och Elleström 2004, s.31). Begreppet har dock problematiserats eftersom ”en god litteratur” indirekt pekar på en ”en dålig litteratur”. Detta har utmynnat i en hetsig och polariserad kanondebatt som pågår alltjämt. Litteraturvetaren Harold Bloom har i Den västerländska kanon (2000) radat upp de 26 (enligt honom) mest enastående och tidlösa författarna. Han menar att vi inte ska rygga tillbaka för att ge viss litteratur ett högre estetiskt värde. Bloom ifrågasätter i och med detta den kritiska diskursen om kanon och menar att man bör erkänna att det finns god litteratur. Anders Olsson är en av de svenska litteraturvetare som har diskuterat kanonfrågan. I sin artikel ”Behovet av en kanon” (2015) erkänner han att det förvisso finns en viss problematik inbyggt i begreppet, men menar att undervisning i litteratur behöver ”goda och förebildliga exempel ur historien” och att vi genom dessa får ett ”ett hållbart begrepp om läsning” (Olsson, 2015, s.100).
Oavsett vad man tycker om kanonbegreppets varande och den synen på litteratur som begreppet medför, så har kanoniserade verk ett symbolvärde. Läsning av kanoniserade verk innebär erövrandet av kulturellt kapital (Bourdieu, 1979). Kulturellt kapital är en del av det
1 Skolinspektionen föredrar att beskriva det som att man är ”i” lässvårigheter och inte ”har”
7
symboliska kapital som kopplas till en högre klasstillhörighet och att ha tillgång till detta kapital ger en fördelar i livet eftersom det inkluderar en i olika sociala sammanhang. Ett sätt att inkludera elever med lässvårigheter och ge dem möjlighet att erövra detta kulturella kapital skulle kunna vara att ge dem möjlighet att läsa omarbetade klassiker. Men vad händer med det tidlösa i verket och leder omarbetningen verkligen till en ökad delaktighet?
En herrgårdssägen
Selma Lagerlöf är en av Sveriges största författare och har dessutom fått Nobelpriset i litteratur 1909. En herrgårdssägen kan sägas tillhöra den inofficiella litterära kanon i Sverige. Vissa menar att det är Lagerlöfs främsta verk (bl.a. Holmberg, 1957). Det är en komplicerad historia fylld av intertextuella motiv och psykologiska symboler och därför kräver texten sin läsare. Detta gör materialet speciellt intressant för denna studie. En herrgårdssägen är, liksom många av Lagerlöfs andra romaner en mörk och suggestiv berättelse om människans känsloliv och psykologiska komplexitet ”förklädd” i en saga. Romanen handlar om hur två vilsna själar läker varandra med kärlek. Berättelsen speglar den mänskliga skörheten genom att visa hur vi alla bara vill bli älskade för de små stackars själarna vi är. ”Sagan” är allvarlig och mörk med motiv som vansinne, ångest och depression. Mitt i allt detta mörker finns komiska inslag som exempelvis de dråpliga beskrivningarna om Gunnar Hede som på grund av sitt gettrauma, niger för inte bara alla getter, utan alla fyrfota djur - för säkerhets skull. En kort sammanfattning av handlingen finns bifogad i appendixen. För en fullkomlig och mer detaljerad beskrivning av handlingen läs Bergmanns sammanfattning i sin avhandling Getabock och Gravlilja (Bergmann, s.24–26).
Den tidigare forskningen om romanen, som är aktuell i denna studie, bygger främst på tre litteraturvetares texter; Hanna Greta Näslund, Sven-Arne Bergmann och Olle Holmberg. Även Lars Anderssons förord till utgåvan från 1997 och Anders Öhmans recension av Bergmanns avhandling (1997) är kortfattat beskrivna. I Hanna Greta Näslunds Studier i Selma Lagerlöfs
symboliska diktning i slutet av 1890-talet och företrädesvis En herrgårdssägen beskriver
Näslund Lagerlöfs symboliska diktning samt vilka litterära influenser som kan kopplas till hennes texter. Näslund beskriver den omfattande symboliken som verket präglas av, och symboler som belyses är bland andra ökenlandskapet med dess sanddjur, fru sorg, mörkret och fiolen.
I sin doktorsavhandling Getabock och gravlilja. Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen som
8
utifrån tesen att den är ”en problematisk text” och en ”konstnärlig text”. Bergmann beskriver Lagerlöfs fragmentariska berättarstil som byggs upp genom interna och exteriöra berättargrepp där det skapas en spänning mellan det omedvetna och medvetna. Dessa motsättningar och oupplösta spänningar är det som Bergmann menar är textens ”problematiska drag” (Bergmann, s.50). Bergmann beskriver även hur romanens komplicerade komposition präglas av ”luckornas strategi” (Bergmann, s.34). Han menar att romanens konstnärliga drag ligger i Lagerlöfs intelligenta berättande och att de komplikationer som byggs upp i handlingen frigör läsarens fantasi. Bergmann, liksom Näslund, betonar symboliken i romanen.
I Lovtal över svenska romaner2 (1957) håller litteraturkritikern Olle Holmberg ett lovtal om
en En herrgårdssägen. Han, liksom övriga författare, pekar på hur verklighet, saga och mörker
knyts samman. Medan Bergmann belyser ojämnheten i komposition och orsakssambanden menar Holmberg att: ”Berättelsen i all dess upprördhet flyter jämnt och vackert. Själskonflikterna är behandlade av en person som förenar takt och försiktighet med psykologiska kattögon” (Holmberg, s. 60–61). Litteraturvetarna tycks överens om att romanens suggestivitet och symbolik är något som kännetecknas romanen.
Metod och material
Undersökning och metodval
Undersökningen är en komparativ litteraturanalys utifrån flera aspekter. Selma Lagerlöfs En
herrgårdssägen (1889) jämförs med dess lättlästa version, återberättad av Malin Lindroth
(2004). Genom närläsning analyseras och jämförs såväl materiella, språkliga som innehållsmässiga aspekter (se tabell 2).
Tabell 2: Jämförande aspekter
Materialitet och paratext Lingvistisk Innehåll/handling
Hur skiljer sig verken åt gällande omslag,
bakgrundstexter, textstorlek och bilder?
Hur skiljer sig verken åt gällande vokabulär och syntax?
Hur skiljer sig verken åt gällande karaktärer,
komposition, orsakssamband, motiv, symbolik och tema?
2 Holmberg har valt ut 18 svenska romaner som han hyllar i varsitt kapitel och en av dessa är En
9
Undersökningen har en kvalitativ karaktär. Kvalitativa undersökningar är tolkningsorienterade och går ut på att skapa en djupare förståelse av materialet. Kvantitativa undersökningar däremot, kännetecknas av tolkning av exakta data som kan kvantifieras (Denscombe 2009, Magne Holme & Krohn Solvang, 1997). Undersökningen har dock vissa kvantitativa aspekter gällande den språkliga analysen eftersom den inbegriper kvantifierbara data som ord, syntax och meningslängd. Metoden valdes på grund av att den passar forskningsfrågorna; att endast göra en språklig analys hade inte besvarat alla mina frågeställningar, att det finns språkliga skillnader är givet i och med omarbetningen till lättläst format, det intressanta är vad dessa skillnader gör med innehållet.
Gällande den innehållsmässiga aspekten av studien ligger fokus på hur handlingen förändras i omarbetningen och hur tema, motiv och symbolik påverkas. I denna del belyses även strukturella aspekter av romanerna, som komposition och orsakssamband. Även omnämningar av karaktärer är en del av den innehållsmässiga analysen.
Tema och tematik är litteraturvetenskapliga begrepp som handlar om verkets bärande idé(er). Vissa forskare menar att motiv är samma sak som tema, medan andra menar att motiv är mindre betydande för texten i sin helhet (Holmberg & Ohlsson, 1999, s.30). I denna undersökning används motivbegeppet i enlighet med sistnämnda definition. Motiven ses alltså i denna analys som mindre delar av verket, till skillnad från temat som handlar om en överordnad idé. Även symboler belyses i undersökningen. Symbol är ett mångtydigt begrepp men definieras enligt Bergmann som ”ting (person, tilldragelse etc) som, utöver sin egen naturliga (bokstavliga) funktion i berättelsen, antyder ett större meningssammanhang, som det självt deltar i, men som (till väsentliga delar) förblir odefinierbart och (just därför) har en svårutredd (närmast emotionell) suggestionsverkan” (Bergmann, s. 311). Med tanke på uppsatsens tidsmässiga förutsättningar har jag valt ut tre av de motiv jag tycker är mest centrala i originalet för att jämföra hur dessa skildras i den lättlästa versionen.
10
Material: Två versioner av berättelsen
Materialet består av originaltexten3 av Selma Lagerlöf samt en lättläst omarbetning av En
herrgårdssägen. Originalet publicerades 1889 och har sedan dess remedierats ett flertal gånger
i form av filmatiseringar och andra adaptioner. I denna analys används en pocketutgåva av den första svenska upplagan, publicerad av Bonnier Pocket (1997), den andra upplagan (2005) och femte tryckningen (2012). Den lättlästa boken är ”återberättad” av Malin Lindroth och publicerad av LL-förlaget 2004. Samtliga bilder i boken är tagna ur filmatiseringen av boken från 1923; Gunnar Hedes saga.
I analysen kommer originaltexten refereras ”Lagerlöf” och den omarbetade versionen ”Lindroth”.
Analys
Materiella skillnader
Textens materiella egenskaper handlar dels om textens fysiska kvalitéer såsom format, omfång, typsnitt, rubriksättning, bilder och textstorlek. Materialiteten kan även handla om textens socialiseringsvillkor, som bokpriser och marknadsföringsmekanismer (Bjerring – Hansen, 2015, s. 333). I denna undersökning ligger fokus på de fysiska aspekterna; paratexterna. Litteraturteoretikern Gérard Genette beskriver paratexter som en zon mellan texten och icke-texten (Genette, 1997). Dessa är exempelvis titlar, kapitel, genre och författarnamn. Genette menar att alla dessa egenskaper är avgörande för de förhandlingar som sker mellan läsaren och texten (Gennette i Bjerring – Hansen s. 2015, s. 336).
Den lättlästa versionen av En herrgårdssägen har alla de materiella egenskaper som kan kopplas till lättläst litteratur: stöttande rubriker, stor text, många bilder och korta kapitel. I originalversionen däremot, är kapitlen döpta efter kronologin, texten är mycket liten och sammantryckt och kapitlen är betydligt längre. Det finns inte heller några stöttande bilder i originalverket. Gällande bilderna som finns i Lindroths omarbetning är de inte på något sätt
3 Förvisso har vissa mindre moderniseringar av språket gjorts i denna upplaga. Selma Lagerlöf var för
11
barnsliga, utan tagna från filmatiseringen av boken 1923. De är pedagogiskt utplacerade utifrån hur textens handling korrelerar med bildernas motiv eller tema.
Omslaget i originalversionen består av ett grönvitt blomstermönster, medan omslaget på den lättlästa boken föreställer karaktärerna Gunnar Hede och Ingrid (fotografi från filmatiseringen 1923). Eftersom omslaget på den lättlästa versionen föreställer huvudkaraktärerna stöttas läsaren i uppbyggandet av sin föreställningsvärld då karaktärernas utseende redan är etablerat. Omslaget på originalversionen skapar istället fokus på naturen. Naturen har även en större roll i originaltexten än i den lättlästa (mer om det i kapitlet om naturen).
Tabell 3: Materiella skillnader
Original Lättläst version
Omslag Grönvitt mönster med blommor, löv, trädgrenar, fåglar och fjärilar av företaget Teresa & David.
Foto från en scen i filmatiseringen av boken. Bilden föreställer Gunnar Hede och Ingrid. Fotograf: Louis Husch.
Kapitel Tio kapitel med genomsnitt tio sidor per kapitel.
Sjutton kapitel med genomsnitt tre sidor per kapitel.
Kapitelrubriker Döpta enligt kronologisk princip: ”Första kapitlet”, ”Andra
kapitlet” och så vidare ända fram till ”Tionde kapitlet”.
Rubrikerna behandlar centrala personer, platser eller händelser i det specifika kapitlet.
Bilder Det finns inga bilder i originalversionen.
Ungefär var tredje sida i den lättlästa versionen består av en bild. Bilderna är från en filmatisering av romanen (1923).
Textstorlek och radavstånd
Mycket liten och kompakt. Stor text och ”luftigt” mellan raderna. Oftast är en sats på en rad och nästa sats är på nästa rad.
Lingvistiska skillnader
Språket i originalromanen är relativt enkelt och rakt. Det är snarare berättelsen och kompositionen som är komplicerad (mer om detta i kapitlet om innehållsmässiga aspekter). Det är alltså inte ett komplicerat språk som skapar romanens komplexitet, utan sättet det framträder. Holmberg beskriver detta träffande: ”Boken är sentimental, men inte i formuleringen” (Holmberg, s.61). Just detta kraftfulla men samtidigt enkla berättande kan sägas vara kärnan i Lagerlöfs berättarstil. Lunell och Dahlström (1984) skriver i Litteraturhandboken:
författarlexikon och litteraturöversikter: ”Hennes stil är personlig, lyriskt sublim och
12
Gällande meningslängd och syntax är meningarna i den lättlästa texten överlag kortare än i originalet. I den lättlästa omarbetningen består meningarna framförallt av huvudsatser medan originaltexten till större del består av en blandning av huvudsatser och bisatser. I originalverket använder Lagerlöf uppseendeväckande många kommatecken, vilket inte är fallet i den lättlästa versionen. Detta kan dock bero på att kommateringen på Lagerlöfs tid användes mer frekvent i allmänhet. I båda verken används tempusen preteritum som presens. Den lättlästa texten består till större del av dialoger. Dessa är betydligt färre i originalverket.
Det finns stora skillnader gällande vokabulären i de olika texterna. En av dessa skillnader består i att den lättlästa omarbetningen använder ”välkända” och samtida ord. I den lättlästa versionen är de ålderdomliga orden eller äldre grammatiska formerna ändrade till en mer samtida kontext. Till exempel är ord som ”eljest” eller ”sålunda” borttagna och de grammatiska verbformer som ”kommo”, ”voro” och ”sutto” är omvandlade till en mer modern verbböjning. Även kulturella referenser som till exempel ”Friskytten” och ”kramsäcken” är ersatta med ”en vals” och ”säcken”. Ålderdomliga uttryck som till exempel ”det var en lisa för själen” är även borttagna ur texten. Dessa förenklingar av vokabulär och moderniseringar av språket gäller både berättarens språk och karaktärernas språk. Anledningen till att omarbetningen använder mer välkända ord är antagligen för att minska eventuella hinder i läsningen: en osäker läsare kan lätt fastna på svåra ord istället för att se helheten (Lundberg och Reichenberg, Sundin, Ahlén). Allt detta sammantaget är alltså vad man kan förvänta sig av en lättläst omarbetning i enlighet med tidigare forskning (Lundberg och Reichenberg, Ahlén och Sundin).
För att konkretisera dessa skillnader kan man se närmare på de två versionernas sista kapitel. I den lättlästa boken består detta kapitel av fyra sidor medan originalverkets sista kapitel består av sjutton sidor. I den lättlästa texten är meningarna omväxlande långa och omväxlande korta, vilket kännetecknar lättläst litteratur (Lundberg och Reichenberg). De ”långa” meningarna i den lättlästa texten är dock inte alls lika långa som de långa meningarna i originalversionen. Ett exempel på en lång mening i originalverkets sista kapitel är:
Ingen kunde veta, att den tjocka gumman, som satt högt uppe på lasset och såg ut som en välbärgad borgarmadam, var före detta miss Viola, som en gång hade flugit genom luften, eller att karlen, som gick, och som var så lik en avskedad soldat, var densamme herr Blomgren, som stundom brukade bryta vandringens enformighet med att slå volt över hästen och buktala med trastar och siskor, som sjöngo i träden vid vägen, så att de blevo rent galna (Lagerlöf, s. 97)
Den längsta meningen i sista kapitlet i den lättlästa texten är:
13
I originaltexten består den långa meningen av 79 ord och 365 tecken, exklusive mellanslag, medan den långa meningen i den lättlästa består av 19 ord och 96 tecken, exklusive
mellanslag.
Vid en analys av vokabulären i originalverkets långa mening ser vi även flertalet exempel på mindre välkända ord som ”borgardam”, ”stundom”, ”buktala”, ”trastar” och ”siskor”. Även den äldre verbformen av blev (”blevo”) och sjöng (”sjöngo”) finns i meningen. Dessa ord tillsammans med meningens längd och uppbyggnad riskerar att skapa hinder för en läsare med lässvårigheter eller en läsare som är andraspråkstalare. I den lättlästa finns ej liknande ord.
I den lättlästa versionen beskrivs paret Blomgren endast som ”akrobaterna” och fru
Blomgren benämns just som ”fru Blomgren”. I originalet däremot beskrivs fru Blomgren med nominalfrasen ”den tjocka gumman, som satt högt uppe på lasset och såg ut som en välbärgad borgarmadam”. De framförställda och efterställda attributen kring huvudordet ”gumman” riskerar att komplicera förståelsen (mer om epitet i kapitlet om karaktärer).
Gällande syntaxen består satserna är i den lättlästa framförallt av huvudsatser, medan originalversionens text består av en större blandning av bi- och huvudsatser. Alla dessa lingvistiska förändringar är i enlighet med de definitioner vi tidigare iakttagit.
Innehållsmässiga skillnader
Karaktärer
En av de aspekter som forskning visat är typisk för lättläst litteratur är att personerna i berättelsen endast är ett fåtal (Ahlén). Detta stämmer delvis in på omarbetningen av En
herrgårdssägen. Personerna är förvisso färre än i originalversionen, men det finns ändå
14
”Gunnars mor bodde kvar i huset. Alla kallade henne bergsrådinnan” (Lindroth, s. 42). I originaltexten måste läsaren lista ut detta genom kontexten och det är inte helt enkelt att förstå att bergsrådinnan är Hedes mor. I originalversionen förklaras det sällan hur karaktärerna relaterar till varandra. Detta är istället något som läsaren får läsa mellan raderna. Det är inte heller helt tydligt när Hede pendlar mellan sitt alter ego Getabocken.
I originalversionen använder Lagerlöf en mängd omnämningar och stående epitet av en och samma karaktär (se tabell 4). Gunnar Hede omnämns bland annat ”studenten”, ”Hede”, ”Gunnar Hede”, ”Getabocken”, ”dåren”, ”en dåre”, ”dalkarl”, ”en lång dalkarl”, ”den tokiga dalkarlen”, ”Ingrids dåre”, ”den främmande”, ”den unge fästmannen ” och ”honom som hade blivit tokig på nytt”. Herr och fru Blomgren omnämns ” Det gamla konstnärsparet”, ”de äldre”, ”cirkusparet”, ”de gamla konstberidarna”, ”konstnärsfolk”, ”eldigt konstnärsfolk”, ”akrobaterna” och ”oss gamla människor” (se tabell 4 för samtliga omnämningar på samtliga karaktärer). De många lustiga och påhittiga epiteten som exempelvis ”blindförerskan” eller ”konstberidarna” har reducerats i den lättlästa romanen. I omarbetningen är dessutom omnämningarna färre och används mer konsekvent.
Sammanfattningsvis stämmer omarbetningen endast delvis in på Ahléns kriterium om ett fåtal personer. De är färre än i originaltexten - men fortfarande många. Framförallt stämmer sättet karaktärerna presenteras och omnämns på in på kriteriet gällande tydliga orsakssamband, vilket är grundläggande för att öka läsbarheten (Ahlén, Lundberg och Reichenberg, Ahlén och Sundin).
Komposition
15
använder sig av för att göra berättelsen ännu mer drömsk och kopplingen till det omedvetna mer tydlig.
Även gällande tidsförloppet i berättelsen finns det vissa oklarheter. Mellan kapitel två och tre har det förflutit flera år (vilket läsaren får veta genom en kort återblick). Andra delar av boken innehåller flera kapitel i rad som behandlar samma dag. Bergmann beskriver hur romanen förvisso följer den kronologiska tiden men att den hoppar ”från den ena till den andra av litet nyckfullt valda nedslagspunkter inom en tidsram av nästan sju år” (Bergmann, s. 30). Författaren pekar på att handlingen förs fram metodiskt, men ”artikulerat som en kronologi i ett antal signifikanta luckor” (Bergmann, s. 35).
Det är dock inte så att den lättlästa versionen tydliggör tidsförloppen, fallet är snarare det motsatta. I originalversionen kan man, genom att läsa mycket uppmärksamt, lista ut att romanens berättelse omfattar sju år. I den lättlästa versionen är det ej tydligt att det handlar om just sju år, däremot står det på ett ställe i boken det att det skulle ”dröja många år innan de träffades igen ” (s.15). I och med detta får läsaren veta att det finns ett tidsspann som sträcker sig över åratal. Reduktionen av detaljer om tid har säkerligen skett just på grund av tidsspannets nyckfullhet; Läsaren behöver i den lättlästa inte förhålla sig till detta.
Den lättlästa omarbetningen har alltså de kännetecken som lättläst litteratur bör ha gällande tydlig och linjär handling, men väljer att reducera detaljer om tidsförloppet (Lundberg beskriver och Reichenberg). I både originalversionen och den lättlästa versionen avslutas berättelsen med en scen som påminner om början av berättelsen och cirkeln sluts på detta sätt i bägge verken.
Orsakssamband
16
En annan metod som syftar till att klargöra orsakssamband i den lättlästa versionen är de ”ledtrådar” som hintar läsaren om senare skeenden i romanen. Ett exempel på detta är när Hede säger (efter att Hede försvarat Ingrid och sagt adjö till henne): ”-Vi kommer säkert att träffas igen” (Lindroth, s.15). Meningens funktion tycks vara att underlätta för läsaren genom att göra läsaren beredd på en ny uppgift (att de möts igen) och på så vis skapa broar mellan kapitlen. En liknande mening går inte att hitta i originalversionen. I slutet av samma kapitel beskrivs det även i den lättlästa: ”Men det skulle dröja många år innan de träffades igen” (Lindroth, s.15). Likaså denna mening syftar till att skapa en kedja av sammanhang. Ytterligare en mening som visar på detta är: ”Å, om det ändå hade varit Gunnar som hade kommit och räddat mig istället för den tokige, gamla gubben, tänkte Ingrid. Egentligen var det ju precis det som hade hänt.
Men det skulle dröja länge innan Ingrid förstod det (min kursivering)” (Lindroth, s. 36.). I
kapitlet ”Ett nytt hem” i den lättlästa versionen förtydligar texten att det just är Munkhyttan som Ingrid hamnat på; ”Tänk om Ingrid hade vetat var hon hade hamnat! Gården som hon hade kommit till var ju Munkhyttan. Det var den gamla gården som Gunnar Hede ägde. Det var samma gård som han hade försökt rädda innan han blev galen” (Lindroth, S. 42). I originalversionen får man mellan raderna förstå detta faktum.
Att komplicerade samband förenklas är en typisk egenskap för lättläst litteratur (Ahlén, Lundberg och Reichenberg). Om detta blir alltför påtagligt, eller om även de enklare sambanden ständigt förklaras, finns det emellertid en risk för att läsaren ska känna sig ”skriven på näsan”. Det finns i omarbetningen exempel på överförklarande tendenser. Detta sker till exempel när Hedes fästmö bryter förlovningen. Detta gestaltas närmast övertydligt i och med att fästmön ”ger tillbaka ringen som hon fått till förlovningen. Hon ville inte gifta” (Lindroth, s. 20). Den fysiska handlingen att ”ge tillbaka ringen” illustrerar brytandet av förlovningen närmast överpedagogiskt. I originalversionen beskrivs detta mer implicit:
Hon hade kanske också förmått detta, men hon ville inte. Hon hade varit missnöjd allaredan därmed, att han gick omkring med kramsäcken och såg ut som en bonde. Hon tyckte, att det fördenskull var svårt att tycka om honom som förut. Nu, då hon fick höra, att han skulle fortsätta med detta i många år ännu, sade hon, att hon inte längre kunde vänta på honom. (Lagerlöf, s.22).
17
Han hade förändrats så mycket att hon inte kände igen honom” (Lindroth, s. 30) och” "Hon kunde inte tro att den galne gubben var bergsrådinnans son” (Lindroth s.46). Det förklaras även hur Hede uppfattar Ingrids identitet, bland annat genom meningen: ”Hede ännu förstått Ingrids identitet: ”Gunnar hade fortfarande inte förstått att flickan i säcken var Ingrid” (Lindroth, s. 32). Det är tydligt att den lättlästa texten innebär att läsaren framförallt måste interagera med texten utifrån en texttrogen aspekt där hen förhåller sig till det innehåll författaren explicit och på förhand lagt in i texten, medan originaltexten kräver att läsaren behöver lägga större fokus på den meningsskapande aspekten.
Motiv: Vansinnet, musiken och naturen
Vansinnet
Vansinnet är ett av de mest centrala motiven i originalromanen. Andersson beskriver detta motiv träffande när han kallar det för ”psykiska gränstillstånd” (Andersson, s. 9). Hede och Ingrid snuddar konstant vid gränsen mellan ”det normala” och ”det vansinniga”. Skillnaden mellan verklighet och inbillning är inte tydliggjorda för varken huvudkaraktärerna i romanen eller läsaren. Både Hede och Ingrid har perioder av svår depression som leder till gränspsykotiska tillstånd och de turas om att ta rollen som den vansinniga och den som botar det vansinniga.
Kopplat till vansinnesmotivet är det ständiga närvarandet av drömmar. Både Ingrid och Hede befinner sig i drömlika platser som skulle kunna tolkas som platser eller tillstånd i deras undermedvetna (Bergmann, Näslund och Andersson). När Ingrid ”skendör” beskrivs det:” Hon hade varken sans eller sitt vanliga medvetande. Det var endast den delen av själen, som drömmer drömmar om nätterna, som levde inom henne” (Lagerlöf, s.25). Karaktärernas resor mellan drömmar och verklighet gör att läsaren hela tiden måste förhålla sig till vad som är vad. Läsaren utmanas konstant i den rumsliga och tidsliga orienteringen. Omedvetna och själsliga tillstånd beskrivs ibland genom symboler, såsom fru Sorg, öknen med dess vidunder och mörkret. I den lättlästa försvinner dessa symboler helt (mer om detta i kapitlet om symboler).
18
”djupdykning” i mänsklig smärta och psykiska gränstillstånd. Dessa djupdykningar består av både beskrivningar av hur galenskapen känns, t.ex..”blod bultar vid tinningarna som vid feber” (Lagerlöf, s.10), eller i form av omskakande scener som fru Sorgs besök eller Hedes kamp mot sitt inre mörker.
I originalverket är Hedes galenskap något som byggs upp och alter egot getabocken växer fram. I den lättlästa är det tydligt när och varför Hede blir galen och vid vilket tillfälle han växlar identitet: ”Han har blivit galen i skogen, sade folk. Den fina Gunnar Hede har blivit en riktig dåre! Nyss var han en rik, ung man som studerade i Uppsala. Men se på honom nu! Han går klädd i trasiga kläder, luktar get och pratar strunt!” (Lindroth, s.20). Det beskrivs alltså uttryckligen hur människorna ser på honom och varför. I originalversionen måste läsaren istället räkna ut att getabocken och Hede är samma person. Läsaren får bland annat veta det genom beskrivningar av hur Ingrid upplever Hede:
Men det var det felet med honom, att hans blick var ostadig, ögonstenarna irrade beständigt långt in i ögonvrån liksom för att gömma sig. Kring munnen funnos drag, som tycktes förryckta eller förvridna, något fånigt och slappt, som inte passade, som inte riktigt hörde till ansiktet (Lagerlöf, s. 29).
Vansinnet är inte bara centralt i förhållande till Hedes eller Ingrids mentala tillstånd, utan vansinnet är berättelsens fundament. Det finns ett vansinne i nästan alla karaktärer och i de flesta motiv; karusellhästar som leder cirkuspar, blindförerskor som leder en blinda gubbar, modlösa getter och getfobiska män som niger tvångsmässigt för alla (fyrfota) djur. Klara Jonsson beskriver det vansinniga i upplägget i att ”En vansinnig räddar en skendöd ur graven, den skendöde återger den vansinnige förståndet” (Jonsson i Holmberg 1957).
Både i originalversionen och den lättlästa versionen är det Ingrids kärlek som botar Hede från vansinnet, men det finns en stor skillnad på vilka villkor detta sker. Denna skillnad beskrivs i ingående i den tematiska analysen.
Musiken
Musiken har en central roll i berättelsen och fungerar som en förlängning av karaktärernas själsliv. Musiken används som ett redskap för att uttrycka smärta och ångest, men även för att nå någonting djupgående i sin egen och den andres själ.
19
dagarna” (Lagerlöf, s.9). Avvänjandet av fiolen beskrivs närmast som en avgiftning och Hedes förhållande till fiolspelandet liknar ur den bemärkelsen en ärftlig beroendesjukdom. Ett annat exempel på hur detta skildras är när Åhlin säger till Hede ”Du vet ju, att du har fått det i arv av bergsrådet, det ligger dig i blodet att spela!” (Lagerlöf. s. 8). Åhlins beslagtagande av fiolen kan liknas vid en intervention där de närstående tar drogen ifrån missbrukaren. Åhlin utbrister: ”Sådant här kan man inte övervinna, om man inte får hjälp. Det blir övermäktigt” (Lagerlöf, s.8). Dessa beskrivningar av fiolen som drog och avvänjningen av spelandet som en drogavgiftning saknas i den lättlästa versionen. I den lättlästa texten blir Hede förvisso fylld av längtan men ej febrigt besatt.
Musiken och vansinnet är tätt sammanflätade med varandra. Det är först när Hede blir av med fiolen som vansinnestematiken börjar byggas upp:” Ja, visst skulle han ha spelat, om han hade haft fiolen, men det var just vad han behöver göra. Hans blod sköt ju all oro, att han var nära nog var vansinnig” (Lagerlöf, s. 10–11). I originalversionen beskrivs denna oro och abstinens utförligt medan det i den lättlästa endast beskrivs att Hede bara vara arg av Åhlins ”fräckhet” (Lindroth, s.8).
Fiolen beskrivs (i originalverket) inte bara som en flykt och en tröst, utan som en vän – i verklig bemärkelse; ett eget väsen med en egen agenda. Det beskrivs hur fiolen väljer att spela något eller hur den blir ”orolig” av Ingrids rörelser i graven (Lagerlöf, s.35). Den blinde gubbens fiol berättar även om sig själv att hen är en fattigmansfiol:
Fiolen började genast trösta honom. Den talade till honom med svaga, skrällande toner. 'Jag är endast en fattigmansfiol', sade den, 'men sådan jag är, är jag till tröst och hjälp för en stackars blind. Jag är ljuset och färgen och klarheten i hans liv. Det är jag, som skall trösta honom över fattigdom och ålderdom och blindhet.' Hede kände hur den förfärliga nedslagenhet, som hade pressat ned hans förhoppningar, började vika bort från honom. 'Du är ung och stark', sade fiolen till honom. 'Du kan kämpa och strida. Du kan hålla fast det, som vill undfly dig. Varför är du modlös och bedrövad?' (Lagerlöf, s.12)
I originalversionen fungerar alltså fiolen och musiken som en tröst och en förlängning av Hedes själsliv, men även som en vän i bokstavlig bemärkelse; en egen person med egen vilja.
20
Hede får självförtroende och via fiolspelandet går han från självhat till hybris: ”Han sade till sig själv: jag vill, jag vill bli musiker, jag måste bli det. Det är något annat än att läsa. Jag kan förtrolla människor med min fiol, jag kan bli rik” (Lagerlöf, s.14). Inget av detta är beskrivet i den lättlästa. Varken den oroliga, nästan febriga dansen eller Hedes känsla av makt vid fiolspelandet finns med i omarbetningen. Det står endast: ”En man och en kvinna började dansa och göra konster till musiken” (Lindroth, s. 11). Denna enstaka mening motsvarar alltså den intensiva, häftiga och förryckta dansen som skapar en uppbyggande stämning i originaltexten. Musikens minskade roll i den lättlästa texten blir även tydlig vid en jämförelse av det sista kapitlet mötet med ”de tarvliga melodierna” som utmanar Hede att möta sin ångest. Dessa melodier är kopplade till den mörkaste delen av Hedes inre (Näslund, Bergmann).
Näslund beskriver hur Hede i mötet med de tarvliga melodierna går från konstnär till ensam dåre: ”Vid fiolen finns nu inte längre någon konstnär alls, som ger ’lif och själ’ åt musiken. I Gunnar Hedes fall är det bara en stackars dåre med själen i mörker, som framkallar tonerna” (Näslund, s. 110). Det är i slutändan är fiolen som tar kontrollen över Hedes minnen (Andersson, 2017, s 9–10). Att musiken har en mindre roll i den lättlästa texten ändrar dynamiken i berättelsen. Intensiteten i den psykologiska kampen försvinner och vansinnestematiken blir mindre kopplad till musiken. De drogliknande dragen gällande beskrivningarna av fiolen försvinner och musiken som symbol för ångest och passion är mindre närvarande. Förvisso är det via musiken som Hede läker även i den lättlästa texten, men musikens makt över Hede är mindre tydlig, bland annat eftersom kampen mot de tarvliga melodierna försvinner.
Naturen
I originalverket har naturen och naturbeskrivningarna en stämningsskapande funktion. Lagerlöf använder bland annat bildspråk och besjälningar kopplade till naturen för att bygga upp denna stämning. Solen beskrivs vid flertalet tillfällen som en egen person, som älskar människorna med sina strålar:
Ingenting är så säkert och visst, som att solen älskar de öppna platserna utanför de små lantkyrkorna. Är det inte någon, som har lagt märke till att man aldrig träffar på så mycket solsken som under högmässan utanför en liten vitstruken kyrka? Ingenstädes knyta strålarna ett så tätt nät av ljus, ingenstädes håller sig luften i en sådan vördnadsfull stillhet. Solen står där riktigt och håller vakt över att folk inte skall stanna ute på kyrkvallen och prata. Den vill, att alla skola vackert sitta inne i kyrkan och höra predikan, därför låter den en sådan rikedom av strålar falla ned utanför kyrkväggen (Lagerlöf, s. 28)
21
hur Ingrid ska ”[…] tigga den hulda solen, att hon ville lägga sig vinn om den långa gränsskogen, sända in små, stickande strålar mellan granarna och smälta snön under dem” (Lagerlöf, s.89). Det finns även liknelser med naturmotiv i originaltexten, vilka fattas i den lättlästa texten. När Ingrid har fått höra att prästfrun tycker ”det var lika bra” att Ingrid dog liknas Ingrids känslor vid en trädfällning:
Det var värre än en dödsdom. Det var mycket grymmare än en vanlig dödsdom. Hon visste vad det var likt. Det var så, som då man fällde träd, inte på det vanliga sättet, då man bara högg av stammen, utan då man högg av dem rötterna och lät dem stå kvar i jorden för att självdö. Där står trädet och förstår inte varför det inte mer får näring och saft. Det kämpar och strävar för att leva, men bladen bli allt mindre, det skjuter inga nya skott, barken skrumpnar bort. Och det måste dö, därför att det har blivit skilt från livskällan. Så är det, det måste dö. (Lagerlöf, s. 49)
De många vackra naturbeskrivningarna skapar en viss känsla i berättelsen. Ett exempel på detta är när Ingrids för första gången ser Munkhyttan (och dess förfall). Naturen skapar en kuslighet:
Där lågo stora, vanskötta åkrar, vilka skogen höll på att växa ned i och fylla med träd. Där var bron, som förde över till ön, så skral, att de trodde, att den knappast skulle hålla, tills de hade gått över den. Där var allen, som från bron ledde upp till boningshuset, gräsbevuxen som en vall, och där låg ett nedblåst träd kvar tvärsöver vägen.
Det var vackert tillräckligt uppe på ön, så vackert, att där väl hade kunnat ligga ett slott. Men i trädgården fanns inte en planterad blomma, och i den stora parken kvävde träden ut varandra, och svarta snokar slingrade fram på de gröna, dyiga vägarna (Lagerlöf, s. 55).
Även här beskrivs naturen som levande väsen med träd som ”kväver ut varandra”. I den lättlästa finns inte dessa stämningsskapande besjälningar. Munkhyttans förfall beskrivs överhuvudtaget inte i den lättlästa boken.
Ett annat exempel på utförliga och målande naturbeskrivningar hittas i det tionde kapitlet när Ingrid går på landsvägen och sörjer Hede. Den nästan paradisiska beskrivningen av naturen skapar en kontrast mellan Ingrids mående och omgivningen, vilket skapar en vacker och melankolisk stämning av utanförskap:
Det var en ljus trakt: små, låga berg och små holmar av björkskog mellan åkrarna och stundom mitt i dem. Det var blommor på rönn och hägg, ljusa, kådiga blad på asparna, landsvägsdikena voro fulla av klart, sorlande vatten, som kom de nytvättade stenarna på bottnen att glittra och glänsa (Lagerlöf, s.96).
22
lättlästa beskrivs det: ”Det var kväll och skogen var mörk. En uggla flög över granarna. Den flög alldeles tyst. Det hördes inte ett ljud ifrån vingarna”. Denna beskrivning av den tystflygande ugglan bryter mönstret: den är inte nödvändig för att historien ska drivas framåt och inte heller för att skapa förståelse för ett visst skeende. Beskrivningen tycks endast ha en stämningsskapande funktion.
I originaltexten är naturen även sammankopplad med huvudkaraktärernas känsloliv. Munkhyttan och dess natur och har en rogivande och förtrollande effekt på karaktärerna. För Ingrid står platsen för ett lugn och där kan hon vila i att hon är älskad för den hon är. För Hede är platsen kopplad till barndomen och tryggheten. Munkhyttan beskrivs som en drömsk plats. Ingrid beskriver de röda drömblommorna och trädgårdens magiska förmåga att ta hand om sig själv. Dessa övernaturliga inslag gör att läsaren inte kan vara helt säker på om Ingrids upplevelser i Munkhyttan är verkliga eller overkliga. Är de en del av hennes inre eller en del av den faktiska världen? I den lättlästa versionen har Munkhyttan inga drömlika eller övernaturliga drag och därför har läsaren ingen anledning att fundera på huruvida Ingrids upplevelser på gården endast är en själslig upplevelse.
I originalverket är naturen och vansinnet är sammankopplade; naturen är en del av vansinnet men samtidigt ett motstånd till det. Det är till exempel synen av den lilla holmen där Munkhyttan ligger som hjälper Hede att börja kampen mot vansinnet, den där vackra kvällen på isen:
Det var den allra mest välbekanta syn för honom. Det fanns ingenting på hela gården, som han kände så väl. Ty, som sagt, det var alltid den där ön, som drog blickarna till sig. Och snart satt han och såg på ön utan att tänka på det, såsom man gör med det man väl känner. Han satt länge och stirrade, ingenting störde honom, ingen människa, ingen vind, ingenting främmande. (Lagerlöf, s.79)
Den lilla holmen appellerar till Hedes friska sida eftersom den framkallar minnen av en tid då Hede mådde bra. Synen av holmen skapar en hemkänsla och ro: ”Från den lilla holmen strömmade trygghet och lugn över till honom. Den sövde till stillhet den eviga oro, som pinade honom” (Lagerlöf, s. 79). Hede börjar tillfriskna. Inte heller denna scen finns beskriven i den lättlästa texten. I den lättlästa berättelsen är Ingrid och Hede förvisso ute på isen den där kvällen, men synen av holmen finns ej beskriven.
23
Ett exempel på hur naturen blir en del av det vansinniga i originalverket är när Ingrid ligger i graven och den lilla ängeln just talat med henne. Hon ser framför sig en obehaglig sandöken med fasansfulla djur. Hede kommer gåendes mot Ingrids grav och Ingrid vill varna honom för honom. Men det går inte, för hon är död (detta skulle kunna tolkas som att Ingrid, på grund av att hon valde döden, även gav upp livets möjligheter).
Då vinkade ängeln med handen, och Ingrid såg framför sig en stor, öde sandöken. Den var trädlös och ofruktbar, torr och het och sträckte ut sig i det oändliga. På sanden låg här och där något, som vid första påseendet liknade förspridda klippor, men då hon såg bättre efter, var det djur, ofantliga levande vidunder med mäktiga klor och stora, tandfyllda gap, som lågo på sanden och lurade på rov. Och mellan dessa förfärliga djur kom studenten vandrande, han gick där sorglös, utan att ana, att gestalterna omkring honom voro levande.
'Men varna honom, varna honom', sade Ingrid till ängeln, fylld av en outsäglig ångest, 'säg honom, att de leva, att han skall akta sig!'
'Mig är det inte tillåtet att tala till honom', sade ängeln med sin klingande röst, 'du måste själv varna honom.' (Lagerlöf, s. 26–27)
I den lättlästa versionen finns ängeln beskriven, men sandöknen med de vidunderliga djuren finns ej med i scenen. Ängeln uppmanar inte heller Ingrid att varna Hede, utan istället är det ängeln som berättar för Hede att han behöver hjälp (i båda versionerna är det dock Hedes behov av hjälp som gör att Ingrid väljer att återuppstå).
Denna fruktansvärda öken är en symbol för ensamhet och mörker, medan blomster och frodande växtlighet står för värme och kärlek. I slutet av romanen beskrivs kärleken som en blomma, medan fruktan är en öken: ”I förskräckelsens rike, i den stora öknen, hade det dock vuxit en blomma, som hade tröstat honom med doft och med fägring” (Lagerlöf, s. 112). Ensamhetens öken byts ut mot doft och fägring; en livslust. Kärleken har blivit ”beståndande” (Lagerlöf, s. 112).
Symboler: Lurande ökenvidunder, Fru Sorg och
mörkret
24
bildspråket infogas i berättelsen om Hede och symboliserar hans inre värld och galenskap (Näslund, s. 90). Ensamhetens öken och kärlekens växtlighet är ett symboliskt motsatspar. I slutet av romanen står det: ”Den vilda ökenväxten hade låtit föra sig in i livets lustgård och slog rot och växte och frodades. Och då han kände detta, visste han, att han var räddad, att mörkret hade funnit sin överman” (Lagerlöf, s. 112).
Fru Sorg har enligt Näslund en liknande funktion som öknen med dess vidunder. Fru Sorg är den kusliga och häxliknande varelsen som Ingrid möter i ett rum på Munkhyttan. Rummet är täckt med fladdermöss och det beskrivs hur dessa ”klär” hela rummet. Detta skrämmer Ingrid: ”Det var förfärligt med denna massa av djur, som hon så tydligen såg hänga där. Alla hade de svarta vingarna svepta om sig som kappor, alla hade slagit in en enda lång klo i väggen och
hängde på denna, sovande den mest orörliga sömn” (Lagerlöf, s. 67). Den krokryggiga florbeklädda Fru Sorg anländer i en kursläde, dragen av svarta hästar och
har en stor klo på sitt finger. Fru Sorg har ” […] ett litet, rynkigt ansikte, hopklämt nedtill, så att underkäken nästan inte märktes. Hon hade tänder, som liknade taggarna på en såg, och mycket hår på överläppen. Ögonbrynen bestodo av en enda tofs. Hyn var alldeles brun” (Lagerlöf, s. 70). Näslund menar att ökendjuren vid graven och fru Sorg är konstnärligt motsvarande. De är båda symboler med ett liknande bildspråk; de är “förstorade” i sin uppenbarelse, vilket enligt Näslund ska illustrera motsättningen mellan verkligheten och Hedes föreställningsvärld (Näslund, s.91). De hotfulla klorna och tänderna återfinns i båda dessa scener:
De stora vidundren i bildspråket har ”mäktiga klor” och ”stora, tandfyllda gap”; även fru Sorg är försedd med en klo och hon har tänder, som ”glimmade fram”, även hon. I enlighet med symbolspråket är således fruktan och sorgen lika farliga för Gunnar Hede och Ingrid (Näslund, s.91).
Även mörkrets4 symboliska betydelse försvinner i den lättlästa texten. Det ”svepande mörkret” som anfaller Hede i sista kapitlet finns överhuvudtaget inte beskrivet i den lättlästa texten. Mörkret betecknar Gunnar Hedes själsliga situation (Näslund, s.105). Detta mörker står för hans inre smärta och spelas bort med hjälp av musiken som leder Hede i sitt förgångna och sitt inre mörker (se tematisk analys).
4 Lagerlöf har i brev till Ellen Key (29/9 1894) beskrivit hur hon ofta kände sig tom och utan innehåll.
25
Tematisk analys
Romanens tema kan tolkas vara ”kärlekens helande kraft” eller ”kärlekens villkorslöshet”. Huvudkaraktärerna botar varandra och helar varandra genom kärlek och omsorg. Både Ingrid och Hedes enda egentliga önskan är att bli accepterade och älskade för den de är. Genom att älska varandra villkorslöst läker de varandras själar. Andersson menar att det verket främst handlar om är ”kärleken som måste finna sin förmåga att ripa fram och väcka den sanna personen ur hennes olika former av förtrollning (Andersson, s. 10).
Temat gestaltas speciellt tydligt i slutet av romanen. Det tionde kapitlet i originalversionen och de två sista kapitlen i den lättlästa versionen motsvarar varandra gällande handling och analyseras här tematiskt. Jag har än så länge hävdat att vansinnesskildringen tappar sin komplexitet i omarbetningen och att kopplingen till musiken minskar. Detta blir extra tydligt vid en jämförelse av texternas avslutande kapitel.
Det sista kapitlet i originalversionen är ett starkt och drabbande kapitel. Hede möter sitt inre mörker i en häftig själslig process som närs av musiken och läks via Ingrids kärlek. I kapitlet är musiken ett mycket centralt motiv; det är fiolspelandet som inte bara leder honom i denna själsliga process, utan är en del av själva själen. Alltmedan Hede spelar olika melodier på sin fiol går han igenom olika delar av sitt liv. Han får tillgång till sina inre rum som är fyllda av hans själsliga mörker:
Nu beslöt han att låta fiolen leda sig, kanske den skulle kunna driva bort allt mörkret. Och det blev så: för varje stycke han spelade vek det skymmande mörkret en smula. Fiolen förde honom fram genom år efter år, väckte honom till minne av studier, av vänner, av nöjen. Mörkret stod tätt framför honom, men då han gick emot det, väpnad med fiolen, vek det steg för steg. Ibland såg han sig tillbaka, liksom för att se om det slöt sig bakom honom. Men bakom honom var klar dag (Lagerlöf, s. 104–105).
Medan Hede spelar möter han sitt förgångna. Stråken för honom vidare i en slags psykoanalytisk resa i sitt förflutna som hjälper honom att hitta tillbaka till sig själv. Han minns helt plötsligt allt han upplevt och kan på det sättet möta det. Genom att spela duetterna möter han glada minnen, som förlovningen och fästmön. Genom psalmmelodierna påminns han om allvarligare händelser, som när han satt i en lantkyrka och sörjde sin fattigdom. Ju mer han minns, desto mer försvinner mörkret. Det finns dock vissa ”tarvliga” melodier som inte lyckas skingra mörkret. Dessa skapar en enorm ångest hos Hede:
26
När han hör dessa melodier upphör han att spela eftersom de är så ångestframkallande, men paradoxalt nog så kommer mörkret svepande och omslutande emot honom så fort han slutar spela. Ingrid inser att dessa melodier är samma melodier som Hede spelade när han var tokig. Hon tar modet till sig och avslöjar denna obekväma sanning för Hede. Han reagerar häftigt på denna information och uppmanar Ingrid att avslöja hur allt ligger till:
Säg det!' upprepade han. Men hon hörde på rösten, att han inte ville höra det. Han skulle kunna slå ihjäl henne, om hon sade det.
Då anropade hon all sin kärlek och såg Gunnar Hede rätt i ögonen och sade: 'Du har inte varit rätt klok.'
'Inte på länge kanske?'
'Jag vet inte riktigt. Inte på tre, fyra år... ‘ 'Varit splitter galen, du?'
'Nej då, nej då! Du har köpt och sålt och stått på marknader.' 'Hur var jag galen då?'
'Du var rädd.'
'För vem var jag rädd?' 'För djur...'
'För getter kanske?'
'Ja, mest för getter.' (Lagerlöf, s. 108).
27
I den lättlästa texten är denna scen mycket mindre dramatisk och mörkret som symbol försvinner helt. Mörkret står i originalversionen för Hedes ångest och fruktan och bekämpas genom musiken. Tematiken gällande musikens traumabehandling och det inre mörkrets makt är helt borttaget i den lättlästa. Den inre kampen som utspelar sig på tretton sidor i originalversionen beskrivs endast på några rader i den lättlästa:
Först spelade han den gamla valsen. Sedan fortsatte han med andra melodier som han brukade spela när han var ung. Snart förstod Ingrid att hennes plan hade fungerat. Akrobaterna och fiolen gjorde Gunnar frisk. De botade honom från galenskap. När han spelade mindes han vem han var och allt som hade hänt honom. Men det var inte lätt för Gunnar att bli frisk. Det botade honom från galenskap. När han spelade mindes han vem han var och allt som hade hänt honom. Han kände också igen Ingrid och förstod att hon älskade honom. Men det var inte lätt för Gunnar att bli frisk (Lindroth s. 60).
I båda texterna är minnet avgörande för läkningen och i båda texterna är det musiken som frammanar minnena. I den lättlästa texten tycks detta dock ske så enkelt: genom att se en bekant dans och spela bekanta melodier minns han. Även om det ”inte var lätt”, så botade det honom från galenskap.
En annan betydelsefull skillnad är att Ingrid i den lättlästa ger Hede ett ultimatum ”Du får välja mellan galenskapen och mig” (Lindroth, s.62). Denna förändring ändrar delvis berättelsens tema om kärlekens villkorslösa karaktär. Det är ju just det faktum att Ingrid älskar
alla Hedes sidor som (kan tolkas) utgör(a) budskapet i originalromanen. I originaltexten blir
Ingrid blir förvisso ”förbittrad, utom sig av vrede”, men denna vrede manifesteras inte i hot; den fungerar istället som ett kärleksbevis som övertygar Hede om att han är älskad (villkorslöst!). Hede inser att Ingrid bryr sig så pass mycket att hon blir arg: ”Här var verkligen en, som älskade honom, som längtade efter honom” (Lagerlöf, S. 111). ” […] ”men han hade ännu inte vågat tro, att det var kärlek, som drev henne. Men på hennes vrede och hennes tårar kunde han inte tvivla. Han var älskad, han, stackars förfärliga människa, han, stackars vidunder” (Lagerlöf, s.112).
28
meningen ”Sedan levde Ingrid och Gunnar länge tillsammans” (Lindroth, s. 62). Det står inte att sedan den dagen levde de lyckliga tillsammans, utan ”länge”. Detta får en att undra hur länge och berättelsen saknar därmed en slags fullbordan.
Slutdiskussion
I innehållsanalysen av originaltexten blir det tydligt att såväl musiken som naturen är en del av vansinnet, men också en del av det friska. Genom att fly till fiolens tröst kan Getabocken gömma sig för omvärlden och slippa verklighetens ekonomiska och sociala krav. Paradoxalt nog är det även via fiolspelandet som han till slut når det friska. Det är slutligen via musiken (fiolspelandet) som Hede möter sin ångest och därmed skapar förutsättningar för att läka. Naturen och djuren är också en del av vansinnet och det friska; den obehagliga sandöknen med de vidunderliga djuren står för Ingrids smärta och fruktan. Även fru Sorg, som beskrivs som ett djur: ”Sorg var inte en människa. Hon var bara ett djur” (Lagerlöf, s. 70) och alla fladdermössen som tagit över det mörka rummet tillhör naturens rike men är även symbol för själens mörka vrår. Naturen och musiken är även en del av det friska: Det är på vinterisen som Hede börjar sitt tillfrisknande och det är synen av den lilla holmen som ger Hede ett inre lugn för första gången på åratal. Näslund beskriver hur naturen har en läkande roll i romanen: ”Av hennes skildring av naturen, vårvinterkvällens stämning och den utsikt, som Gunnar Hede har framför sig, kan man få den föreställningen, att det är själva naturen, lugnet och ron i naturen som gör honom frisk” (Näslund, s.85). I den lättlästa försvinner naturens och musikens förmedling av vansinnet bland annat i och med reduktioner av besjälningar och symbolik.
De drömlika dragen i berättelsen försvinner till stor del i den lättlästa. Själar i form av svävande ansikten, en sorg som är förklädd till häxa och de tarvliga ångestmelodierna är borttagna i omarbetningen. Det har beskrivits att denna lek med det drömlika gestaltandet skapar verkets poetiska kvalité (Näslund, Bergmann). Den lättlästa texten tappar därför vissa grundläggande dimensioner. Framförallt är det symboliken i romanen som försvinner (fru Sorg, sandöken med dess vidunder och mörkret).
29
fall av att förminska läsarens förmåga, vilket tidigare diskuterats är en av svårigheterna med lättläst litteratur.
Av uppenbara skäl är de materiella och lingvistiska skillnaderna stora; det lättlästa formatet kräver det. Den omfattande reduktionen av textens omfång leder i sin tur till stora reduktioner av innehållet. De stora händelseförloppen, vilka gör berättelsen begriplig, finns kvar. Det försvinner emellertid motiv, symbolik, bihandlingar, stämningsskapande miljöbeskrivningar och känslobeskrivningar. Vansinnesskildringen blir mindre mörk och komplex och gränsen mellan inbillning och verklighet försvinner. Naturens koppling till människans själsliv reduceras och musikens förlösande och läkande kraft har en mindre central roll i Lindroths omarbetning.
Temat förändras delvis i och med skillnader i slutet av romanen. I originalversionen är det Ingrids kärlek (bevisad av vrede) som läker Hede medan det i den lättlästa är vreden i sig (uttryckt i ett ultimatum) som tvingar Hede att välja det friska.
I omarbetningen minskar antalet karaktärer, men framförallt benämns de mer konsekvent och med färre stående epitet eller andra omnämningar. Det sker även återkommande förtydliganden av orsakssamband, bland annat genom ledtrådar som bygger broar mellan skeendena.
Ur ett kompositionellt perspektiv gör reduktionen av pendlingarna mellan de medvetna och omedvetna tillstånden att berättelsen blir mindre komplex. Alla dessa reduktioner innebär mindre tolkningsarbete för läsaren och textens läsbarhet ökar (Bråtén, Lundberg och Reichenberg, Ahlén). Den lättlästa versionen skapar följaktligen möjligheter för läsförståelse i och med att den har de flesta av de egenskaper (såväl materiella som lingvistiska och innehållsmässiga) som forskning visar skapar lättläst litteratur. Dock innebär möjligen dessa förändringarna att verkets unika litterära egenskaper försvinner och kanske även dess största förtjänster.
30
av sina ”luckor”, öppnar upp för läsarens egna kompletteringar i uppbyggandet av föreställningsvärlden. Kanske är en del av tjusningen med En herrgårdssägen just läsarens möjligheter att fylla handlingens tomrum med ett personligt innehåll.
Didaktisk reflektion
En av frågorna som behandlades i den teoretiska bakgrunden är frågan om den lättlästa litteraturens nytta. Kan den fungera som en inkluderande metod i litteraturundervisningen? Lättläst litteratur kan vara ett sätt att öka delaktigheten i undervisningen, speciellt i svenskundervisningen där skönlitteratur står i fokus. Jag tror dock att det bör finnas en viss försiktighet i användningen och att läraren ska se till elevernas individuella förutsättningar. En lättläst bok passar inte alla elever och inte heller alla typer av lässvårigheter. Gällande de läsare som har svenska som andraspråk tror jag mer på läsning av kortare, ”autentiska” texter, som noveller. Gällande omarbetningar av klassiker i allmänhet tror jag mer på läsning av originalverk med en hög grad av stöttning. Ett sätt att närma sig lässvårigheter är att fokusera på stöttning i läsprocessen, exempelvis genom att undervisa i lässtrategier. Skolverket beskriver strategier såsom aktivering av förförståelse, tänka framåt i texten, visualisering, värdering och variation av läshastighet (Skolverket, 2015). Lundberg och Reichenberg beskriver även att en aktiv läsare använder sig av metakognitiva strategier (Lundberg och Reichenberg, s.35). Genom att stanna upp när man inte förstår och omvärdera den tidigare förståelsen av texten kan läsaren diagnostisera sin läsning. Detta medvetandegörande av de egna tankeprocesserna är en strategi som en lärare med fördel kan hjälpa eleverna att använda sig av.
