Den omedvetna kulturchocken har provats med hjälp av den symboliska interaktionismens begreppsapparat för att se hur väl den kan förklara fenomenet. Den symboliska
interaktionismen har utgjort en stabil grund för denna studie eftersom det är ett sociologiskt perspektiv som riktar sig mot individens identitet. Goffmans dramaturgiska modell har fungerat som ett bra verktyg för att tydligt måla upp bilden av den omedvetna kulturchocken. Att den symboliska interaktionismen benämner människan som tänkande varelse ger ett större spelrum för individen att själv vara med och påverka sitt eget identitetsskapande, istället för att låta samhället skapa det åt hen. Tack vare detta har det varit möjligt att komma fram till den omedvetna kulturchocken och dess acceptansprocess med fem anpassningsstrategier skapade av individens egna upplevelser. Den omedvetna kulturchockens acceptansprocess presenterar vi här under som en modell, vilken syftar till att bättre förklara den omedvetna kulturchockens acceptansprocess och dess anpassningsstrategier. Acceptansproccessen
kopplas till den symboliska interaktionismen för att beskriva hur vi har nått en ny förståelse och vidgad förförståelse för fenomenet.
Den omedvetna kulturchocken tog sin början i vår försförståelse kring att det borde finnas ytterligare en kulturchock efter att ha flyttat hem efter en längre tid utomlands. Med hjälp av den symboliska interaktionismen som teoretisk förförståelse och begreppsram har vi kunnat ta den omedvetna kulturchocken från förförståelse, genom undersökning och slutligen
begreppsliggjort det. Begreppet den omedvetna kulturchocken är en acceptansprocess som syftar till att individen som flyttar hem efter en längre tid utomlands ska vara till freds med sina nya sociala roller och personliga fasad i ursprungskulturens inramningar. Acceptansen sker trots att rollerna inte längre stämmer överens med inramningen. Acceptansprocessen byggs upp av fem anpassningsstrategier som hjälper individen att hantera den omedvetna kulturchocken. Dessa fem är: rollbytesstrategin, kombinationsstrategin, motståndsstrategin, främlingsstrategin och förnyelsestrategin. För att nå en acceptans behöver individen kunna hantera alla fem anpassningsstrategier.
Goffman (2006) menar på att en individ kan spela dubbelspel och dubbelroller vid tillfällen där roll och inramning behöver stämma överens. Anledningen till att en roll göms undan är för att det finns ett krav på individen att vara uppriktig i sin roll, vilket endast är möjligt om oförenliga roller separeras. I rollbytesstrategin använder sig respondenterna motvilligt av dubbelroller då de tvingas visa upp en roll de inte känner sig hemma i, samtidigt som de vid andra tillfällen spelar ut en annan roll. Strategin kan därför tänkas ohållbar på lång sikt då ett avslöjande skulle rasera individens identitet och även Goffman (2006) menar att ett
dubbelspel inte går att upprätthålla under en längre tid. Dubbelspelets ohållbarhet ger styrka åt att det inte är ultimat för individen att enbart använda sig av rollbytesstrategin. Det kan därför tänkas att individen övergår till att också använda sig av kombinationsstrategin när hen upptäcker riskerna med rollbytesstrategin.
Den symboliska interaktionismen belyser den sociala interaktionen och vikten av
identitetsskapandet i samspel med andra (Charon, 2010). Samtidigt menar Goffman att det egna ansiktet är något heligt som bör skyddas. Genom att individen använder sig av en kombinationsstrategi kan ansiktet skyddas, då kombineringen av kulturella identiteter ger individen ett större skyddsnät och fler roller att falla tillbaka på i en social interaktion. På så sätt blir kombinationsstrategin ett hjälpmedel för identitetsskapandet i social inteaktion samtidigt som individen är sann mot sig och skyddar sitt nya heliga ansikte.
En annan anpassningsstrategi som presenterats i resultatet är motståndsstrategin. Mead menar enligt Thunman och Persson (2011) att det är genom motstånd som individen lär sig om sig själv och sina vanor, samt att det medför en medvetenhet kring individens beteende. Det är denna medvetenhet om individens agerande som gör motståndsstrategin möjlig, då den ständigt kräver av individen att tänka kring vad det är i den svenska kulturen som de inte vill identifiera sig med. Goffman (1970) beskriver hur ansiktsarbete och takt-visavi-takt är sätt för individen att skydda det egna och andras ansikten och menar på att detta görs för att
framställa sig själv och andra i fördelaktig dager. I vår studie presenteras motståndsstrategin som ett sätt för respondenterna att ignorera det sociala spelets regler kring ansiktsarbete och takt-visavi-takt. Genom att tappa ansiktet och inte visa takt kan det tänkas att individen som går igenom acceptansprocessen uppmärksammar omgivningen på både deras nya roller och den svenska kulturen.
Goffman (2006) menar att individen inte har ett essentiellt kärnsjälv, utan att hen istället ständigt spelar olika roller. Dock kan det tänkas att ett essentiellt kärnsjälv är möjligt i
acceptansprocessen. Hade en individ enbart accepterat de roller som fanns, likt Goffman (2006) antyder, hade individen troligen aldrig valt att lämna landet för att få börja om på nytt utan att någon visste vem hen var. I resultatet har främlingsstrategin presenterats och där i det faktum att individen föredrar rollen som främling, då den kan ses som en roll utan tydliga förväntningar. Denna roll ger individen en möjlighet att själv välja dess innehåll då den personliga fasaden enbart säger att det är en individ som är främmande. Likaså avviker denna studie något från Goffmans definition av sociala roller, som han menar på har stereotypiska rollangivningar. Främlingsstrategin i acceptansprocessen framställer snarare att främlingens enda rollangivelse är att den är just främmande, vilket gör det fritt för individen att själv välja den sociala rollens innehåll.
Enligt Goffman (2006) finns det två regioner, den främre och den bakre regionen, i vilka individen spelar ut sina framträdanden. I den främre regionen förväntas ett framträdande som följer kulturella normer och värderingar, medan i den bakre regionen finns utrymme för avvikande och motsatta framträdanden. I acceptansprocessens förnyelsestrategi trivs
individen bäst i en inramning som inte är helt fasställd med tydliga främre och bakre regioner och givna roller. När en kombinerad kulturell roll spelas ut behövs inte uppdelning av
regionerna på samma sätt i och med att individen använder samma roll överallt. I dagens globaliserade samhälle kan det tänkas möjligt att allt fler diffusa inramningar kommer uppstå eftersom allt fler människor väljer att bosätta sig i nya och främmande kulturer.
I detta stycke har en modell för den omedvetna kulturchockens acceptansprocess och dess fem anpassningsstrategier målats upp. Modellen har kopplats samman med begrepp från den symboliska interaktionismen för att visa hur begreppsapparaten kan förklara fenomenet.Tack vare den symboliska interaktionismen har det varit möjligt att begreppsliggöra den omedvetna kulturchocken och dess acceptansprocess. Den begreppsliga ramen har gett en stark grund för den omedvetna kulturchocken som begrepp och dess vidgade förförståelse. Den vidgade förförståelsen är den acceptansprocess som genom anpassningsstrategier hjälper individen hantera att återvända till ursprungskulturen. Samtidigt kan det tänkas att acceptansprocessen tillför nya perspektiv till vissa dramaturgiska begrepp så som sociala roller samt den främre och den bakre regionen. I acceptansprocessen problematiseras Goffmans begrepp det
essentiella kärnsjälvet, då själva processen går ut på att individen ska spela de roller hen helst önskar, oavsett inramningens påtryckningar.