Teoretisk diskussion - Fri lek, en prioritering eller en komplettering?: Pedagogers uppfattning

maktstrukturerna som reglerar människors frihet. Tiden med barnen är ett orosmoment som uppmärksammades i analysen, eftersom det påverkar vilket utrymme som ges åt barns fria lek.

Analysen visade att pedagogerna ska kunna skapa balans mellan de omsorgsbundna aktiviteterna, såsom måltider och hygien, de undervisande aktiviteterna och de aktiviteter där barnen har större inflytande och frihet, såsom fri lek.

En del respondenter beskriver att en pedagog som är medveten om lekens värde för barnen är mer trolig till att värdera och ge plats åt den, vilket också påverkar hur de kommer närvara och stötta barnen i deras fria lek. Andra respondenter ser istället fri lek som ett idealiserat problem som skapar utanförskap och konflikter mellan barnen om den inte styrs och kontrolleras av pedagogerna. Foucault (2017) menar att normalisering inte behöver vara något som är negativt eller reglerande, eftersom det också kan fungera som ett verktyg för att förbättra. Vi uppfattar att ett exempel skulle kunna vara att en normalisering av den fria lekens utrymme i förskolans verksamhet skulle medföra att fler barn får möjlighet att utöva inflytande över sin vardag. Enligt Foucault (2017) handlar inte frihet om att en individ ska få göra vad den vill, utan om att fritt kunna röra sig och handla inom uppsatta ramar i ett socialt sammanhang. Vår tolkning är att på förskolan kan ramarna bestå av den miljö som finns, den tid som är planerad för och de institutionella reglerna som alla individer i verksamheten har att förhålla sig till. Barnens frihet skulle då exempelvis kunna finnas i möjligheten att anpassa miljön efter sitt behov, kunna välja själva när och hur länge de vill leka och vilka som ska vara delaktiga i leken. I analysen synliggörs problem med att pedagoger i så stor omsättning styr barnens tid och görande i förskolan, men vi vill ändå påpeka att enligt Foucault (2017) handlar styrning inte om att nedvärdera subjekten, utan om att skapa förutsättningar för subjekten att på egen hand kunna reglera sitt beteende utifrån gemensamma ramar och regler.

Sammanfattning

Vår första frågeställning var: “Hur beskriver pedagoger att de ger utrymme till fri lek i verksamheten?”

Vi upplever att den besvarats genom att det i analysen framkommer att fri lek inte ska vara fri från lärare. Fri lek anses istället behöva ett större pedagogiskt utrymme genom att inkluderas i verksamhetens planering och genom att kunna anpassa miljöer och material utifrån barnens behov.

Däremot finns det också många som beskriver hur den fria leken bara får plats i de mellanrum som uppstår mellan förskolans övriga aktiviteter. Vissa uttrycker detta som ett problem, eftersom det då inte synliggörs vad den fria leken faktiskt bidrar med för barns utveckling och lärande. Andra har istället uttryckt det som positivt att leken får utrymme i mellanrummen eftersom den annars inte alls skulle ha en plats i en undervisningsfokuserad verksamhet.

Vi anser även att vi fått svar på vår andra frågeställning som var: “Vilken medvetenhet kring sin påverkan på barns utrymme till fri lek beskriver pedagogerna att de har?” Detta besvaras i hur vi i analysen kan se att det finns en stor medvetenhet kring flera aspekter som påverkar barns utrymme till fri lek. Både i hur miljön utformas, hur tiden planeras och hur pedagogerna bemöter barnen. Vi förstår detta genom att respondenterna problematiserar hur den fria lekens utrymme begränsas av att den ska ske i en vuxenstyrd värld. Ur analysen har det framkommit frågeställningar om vad som räknas som fri lek och hur fri den egentligen är när allt runt barnen har planerats och utformats av de vuxna. Vi uppfattar ändå en större medvetenhet hos förskollärarna än hos barnskötarna då förskollärarna i högre grad reflekterar över hur deras förhållningssätt påverkar barnens utrymme. Samtidigt hade

känslor fick ett större fokus. Analysen visar ändå att det, oavsett utbildning, finns en medvetenhet kring att barnen faktiskt lär i den fria leken och särskilt om pedagogerna är närvarande och stöttande i den.

Pedagogens närvaro är något vi tolkat som en central del i vår analys, då det återkommer att barnen i den fria leken inte ska lämnas till att helt ensamma ansvara för sin lek, utan pedagogerna ska finnas nära för att kunna stötta, hjälpa och medla utifrån barnens behov. Det beskrivs också hur pedagogerna genom sin närvaro har möjlighet att smyga in undervisning i barnens fria lek utan att barnen görs medvetna om det eller att leken störs.

Den tredje frågeställningen var: “Hur uppfattar pedagoger att lek och undervisning ska samspela i förskolans verksamhet?” Den har besvarats i hur respondenterna uttrycker att lek och undervisning inte nödvändigtvis är varandras motsatser, eftersom den fria leken kan användas för att planera och genomföra verksamheten. I analysen kunde vi se försök till att höja den fria lekens värde genom att använda den som verktyg för att utveckla den planerade undervisningen och genom att synliggöra det spontana lärandet som sker i den fria leken. Dock upplever vi att det uttrycks en oro över hur mycket av barnens tid som går åt till rutinbundna och planerade aktiviteter, vilket gör att den fria leken inte prioriteras då planerad undervisning värderas högre. Vi uppfattade denna prioritering som en kontrast mot det lärande och den sociala utveckling som barnen får genom den fria leken, eftersom det beskrivs hur centralt det sociala samspelet är för att barnen ska fungera i samhället och i barngruppen. Kort sammanfattat visar analysen att det är en svår balansgång att få verksamheten att fungera där barnen erbjuds en bra dygnsrytm där rutiner, undervisning, omsorg och frihet samspelar.

Diskussion

I följande kapitel kommer vi diskutera vårt resultat med vår presenterade bakgrund för att kunna se hur vårt analyserade material kan förstås utifrån forskningen. Vi kommer att strukturera vår diskussion på samma sätt som resultatet, där vi börjar med förskolans verksamhet, följt av pedagogernas betydelse för fri lek och fortsätter med barnens handlingsutrymme. Därefter följer en kort slutsats och avslutningsvis lämnar vi förslag till vidare forskning.

Verksamheten

I vår studie kan vi se en medvetenhet om att den organisatoriska strukturen är ett måste för att pedagoger ska få bedriva en pedagogisk verksamhet i förskolan. Pramling och Wallerstedt (2019) menar dock att problem kan uppstå i arbetet mellan de olika yrkesgrupperna eftersom förskollärarna, som har en högre utbildning och större teoretisk kompetens än övrig personal, har mindre tid avsatt i barngrupp för att kunna sköta de krav som ställs för att få bedriva verksamheten. Foucault (2017) beskriver tiden som en av maktstrukturerna som reglerar människors frihet. Tiden med barnen är ett orosmoment som uppmärksammades i studien, eftersom det påverkar vilket utrymme som ges åt barns fria lek. Resultatet visade att pedagogerna ska kunna skapa balans mellan de omsorgsbundna aktiviteterna, såsom måltider och hygien, de undervisande aktiviteterna och de aktiviteter där barnen har större inflytande och frihet, såsom fri lek. Vår tolkning är att pedagogerna blir begränsade i sina möjligheter att kunna genomföra förskolans uppdrag till fullo, eftersom krav, såsom ökade barnantal, vikariehantering, dokumentation, reflektion och pedagogisk planering, tar upp en stor del av den tid som pedagogerna istället hade kunnat avsätta åt barnen. Detta betyder således att de pedagoger som ska planera den pedagogiska verksamheten är de som har minst tid till att vara delaktiga i verksamheten och kunna synliggöra barnens behov. Pramling och Wallerstedt (2019) påtalar att pedagoger behöver vara närvarande i barngruppen för att kunna planera den pedagogiska undervisningen. Något som, enligt vårt resultat, kan försvåras av att de ansvariga pedagogerna istället ska använda en stor del av sin tid till att skapa förutsättningar för att förskolan ska fungera som institution.

Vårt resultat visar önskemål om att kunna planera in den fria leken i verksamheten för att höja dess status. Øksnes och Sundsdal (2017) påtalar att när man planerar tid för att genomföra olika aktiviteter, såsom fri lek, så kommer det automatiskt att höja dess status och värde. Vår studie visar att den fria leken inte i tillräckligt hög grad är anpassat efter barnens behov och intressen eftersom den undervisningsfokuserade verksamheten kommer först. Enligt Knutsdotter Olofsson (2003) är pedagogerna ytterst ansvariga för att planera för tidsutrymme till fri lek och för att se till att barnen får leka ostört. Vår tolkning är att när leken inte är planerad finns det större risker att rutiner och planerade aktiviteter stör eller avbryter barns fria lek, eftersom den då kan ses som mindre värdefull än övriga aktiviteter.

Eriksson Bergström (2013) beskriver att det behöver finnas utrymmen för barn att komma bort från det styrda och kontrollerade för att deras möjligheter till fri lek inte ska begränsas. Där våra respondenter skriver fram mellanrum i tiden så tolkar vi att Eriksson Bergström (2013) mer fokuserar på mellanrummen i miljön, med tanke på att miljön har stor inverkan på barns lekutrymme. Vi kan i studien se en medvetenhet om att hur miljön utformas kommer påverka vilka aktiviteter som kommer

som talar om hur miljön ska bemötas och användas vilket begränsar barns handlingsutrymme i verksamheten. I vårt resultat kunde vi inte se att mellanrummen i miljön var något som blev uppmärksammat, dock fick vi kommentarer om att fri lek får utrymme där det inte planerats för något annat, vilket vi tolkar som mellanrum i både tid och miljö. Vi uppfattade också hur olika pedagogers planering för fri lek skiljer sig stort mellan olika förskolor, vilket vi tolkar som att det påverkas av att det saknas ett gemensamt sätt att förhålla sig till hur den fria leken ska få utrymme i verksamheten. I vår studie kunde vi se hur lekens plats är mellan de planerade aktiviteterna. Ofta handlade mellanrummen om kortare tidsutrymmen där andra planerade aktiviteter inte fick plats. Flera respondenter påtalade att det var en fördel att ha dessa mellanrum eftersom det annars inte skulle finnas utrymme för fri lek på förskolan. Andra respondenter såg denna prioritering som ett problem eftersom den fria leken är värdefull både som utgångspunkt för vidare planering av verksamheten såväl som för barns lärande och utveckling.

Pedagogen

I vår studie framkom en önskan om att inte låta fri lek vara fri från pedagogerna. Singer et al. (2014) uppmärksammade att yngre barn tydligare visar behovet av närvarande pedagoger då de genom att förflytta sin lek gör det möjligt att vara nära pedagogerna för att kunna få stöd och hjälp. Resultatet visar att det är möjligt att utvärdera och omforma verksamheten utifrån barnens behov och intressen om pedagogen använder den som dokumentationsverktyg istället. Aras (2016) och Björklund och Palmér (2019) tar upp att pedagogernas närvaro är nödvändig för att kunna stötta och hjälpa barnen i de situationer som uppstår i den fria leken. Uppfattningen vi får från resultatet är att pedagogens närvaro i barnens fria lek inte alltid är en självklarhet. Genom studien synliggörs en brist på närvaro hos kollegor där många pedagoger känner sig ensamma och stressade över att inte hinna med att möta alla barns intressen och utmana deras utveckling och lärande.

Eftersom barnen inte själva uppmärksammar sitt lärande i leken menar Theobald et al (2015) att de behöver få utrymme till att bara leka, där deras upplevelse står i fokus och pedagogernas målsättningar hamnar i andra rummet. Vi uppfattar att det således inte handlar om att lämna barnen åt sitt öde, utan att kunna vara närvarande och stöttande utan att styra leken åt ett annat håll än vad barnen själva väljer. Flera av våra respondenter beskriver detta som osynligt lärande, där barnen inte görs medvetna om den undervisning som smygs in i den fria leken. Ett återkommande exempel för att kunna genomföra osynligt lärande var att som pedagog kunna vara delaktiga i barnens fria lek. Björklund och Palmér (2019) nämner att fri lek inte har en gemensam norm som pedagogerna kan förhålla sig till och att det därför kan skapa oklarheter i hur och varför den är en nödvändig del i förskolans verksamhet. En del respondenter beskriver att en pedagog som är medveten om lekens värde för barnen är mer trolig till att värdera och ge plats åt den, vilket också påverkar hur de kommer närvara och stötta barnen i deras fria lek. Andra respondenter ser istället fri lek som ett idealiserat problem som skapar utanförskap och konflikter mellan barnen om den inte styrs och kontrolleras av pedagogerna.

Foucault (2017) menar att normalisering inte behöver vara något som är negativt eller reglerande, eftersom det också kan fungera som ett verktyg för att förbättra. Vi uppfattar att ett exempel skulle kunna vara att en normalisering av den fria lekens utrymme i förskolans verksamhet skulle medföra att fler barn får möjlighet att utöva inflytande över sin vardag. Genom vår studie blir det synligt hur avgörande synen på den fria leken är för hur den kommer bemötas i verksamheten. Enligt Markström (2010) är pedagoger inte alltid medvetna om hur de styr barnens aktiviteter genom sin närvaro och hur de bemöter olika situationer.

Vår studie synliggör att pedagogens kompetens och yrkeskunskap är en central del i vilken medvetenhet de har om sin påverkan på barnens möjligheter och vilken syn de har på fri lek. I de svar vi fått upplever vi att respondenternas utbildning påverkade vilket fokus deras svar hade. De flesta av barnskötarna hade ett stort fokus på barnens välmående och sociala samspel medan förskollärarna i större mån hade ett ökat fokus på verksamheten som helhet. Vår fundering är om det kan bero på förskollärarens utökade ansvar, där fokuset på hela verksamhetens utformning lätt kan ta upp mer tid och utrymme än varje enskilt barn. Ett problem som Tallberg Broman (2017) tar upp är att det idag finns en varierande fördelning av kompetensen där många pedagoger saknar utbildning vilket i sin tur påverkar vilken verksamhet som blir tillgänglig för barnen. Pramling och Wallerstedt (2019) menar att en ojämn arbetsfördelning mellan förskolans olika yrkesgrupper kan skapa en ännu större klyfta mellan hur lek och undervisning värderas i förskolan, eftersom pedagogerna besitter olika kompetenser. Resultatet visar att det i dagsläget läggs mer tid på undervisning än vad det görs på fri lek. Den visar också att fri lek handlar om att låta barnen på egen hand starta upp sin lek, bestämma hur den ska utformas och när den ska avslutas. Vi upplever att om detta är ett krav för att leken ska kallas fri blir det svårt att genomföra i förskolans verksamhet eftersom det, precis som Knutsdotter Olofsson (2003) beskriver, kräver att rutinsituationer och planerade aktiviteter inte stör eller stoppar barnens lek.

Barnet

I vår studie har vi varit medvetna om att vi aldrig kan ta reda på eller förstå exakt hur barnen har det, däremot kan vi genom vår tolkning få en ökad förståelse för vilket handlingsutrymme och vilken frihet pedagogerna uttrycker att barnen erbjuds i verksamheten. Våra respondenter uttrycker att tillåtande och medvetna pedagoger kan ge barn möjlighet att förändra och anpassa miljön till förmån för sin fria lek vilket ger barnen en ökad känsla av äganderätt till sina aktiviteter. Vi uppfattar att detta handlar om att försöka att undvika begränsningar av barns handlingsutrymme där regler och ramar underprioriteras barns frihet och inflytande. Enligt Foucault (2017) handlar inte frihet om att en individ ska få göra vad den vill, utan om att fritt kunna röra sig och handla inom uppsatta ramar i ett socialt sammanhang. Vår tolkning är att på förskolan kan ramarna bestå av den miljö som finns, den tid som är planerad för och de institutionella reglerna som alla individer i verksamheten har att förhålla sig till.

Barnens frihet och handlingsutrymme skulle då exempelvis kunna finnas i möjligheten att anpassa miljön efter sitt behov, kunna välja själva när och hur länge de vill leka och vilka som ska vara delaktiga i leken. I resultatet synliggörs problem med att pedagoger i så stor omsättning styr barnens tid och görande i förskolan, men vi vill ändå påpeka att enligt Foucault (2017) handlar styrning inte om att nedvärdera subjekten, utan om att skapa förutsättningar för subjekten att på egen hand kunna reglera sitt beteende utifrån gemensamma ramar och regler. Michaud (2019) beskriver att ett det finns ett visst behov av regler och styrning för att förskolan ska fungera. Enligt honom handlar denna styrning främst om att skapa en gemensam respekt för förskolans material och miljö. Vår uppfattning är att det är en svår balansgång mellan att ge barnen frihet och inflytande i förskolan och att ställa krav på att regler ska efterföljas. Enligt Markström (2007), Nilsson et al. (2018) och Tullgren (2003) behöver pedagoger kunna ha en översikt över barnen för att kunna se om regler respekteras och vart det finns behov av stöttning och hjälp. Överblicken handlar i största mån om att garantera barns säkerhet och trygghet, men på samma gång fungerar den som en begränsning för barns handlingsutrymme, då de aldrig riktigt kan undkomma pedagogernas kontroll.

Även om respondenterna i vår studie beskriver att fri lek inte får styras eller bestämmas över av pedagogerna, eftersom det då begränsar barnens handlingsutrymme, finns en medvetenhet om att säkerheten ändå är den första prioriteringen. Enligt Michaud (2019) är det godtagbart att handlingsutrymmet begränsas till förmån för barns säkerhet, vilket vi upplever kan skapa ett problem eftersom det, som vi tidigare nämnt, inte finns ett gemensamt förhållningssätt eller en norm för vad fri lek är och på vilket sätt det ska få plats på förskolan. Vi uppfattar att otydligheten kan skapa ett problem för att avgöra när barnens bestämmande bör vara prioriteringen och när säkerheten ska ta över.

Exempelvis om barn klättrar i träd: Hur högt får de klättra? Vilka regler finns för att få klättra i trädet?

Måste barnet kunna klättra upp och ner själv eller är det okej att behöva hjälp av en vuxen för att få klättra i trädet? Får barnen klättra i trädet när de vill eller bara när pedagogen bestämmer att de får det?

Frågornas svar varierar mellan olika förskolor, men sammantaget handlar det om att barnen, även om de är fria att klättra i trädet, ändå måste förhålla sig till de regler som begränsar deras handlingsutrymme. Det handlar också om att när pedagogerna tillåter att barn klättrar i träd måste de vara medvetna om när barnens säkerhet behöver prioriteras över deras rätt att själva bestämma.

Tullgren (2003) beskriver utifrån Foucault att så länge barnen följer pedagogernas riktlinjer och reglering finns det i leken möjligheter att undkomma den medvetna styrningen och kontrollen.

Slutsats

Vår studie visar att fri lek inte har en självklar plats eller norm i förskolan. Hur den fria leken värderas och bemöts varierar stort mellan olika verksamheter och är beroende av vilken syn och vilket förhållningssätt pedagogerna har på fri lek. Vi uppfattar att vissa pedagoger ser den fria leken som en prioritering som ska planeras för, både i miljö och tid, medan andra uttrycker den som en komplettering för den tid och det utrymme där andra aktiviteter inte planerats. Vår uppfattning är att makt och styrning är en balansgång i förskolans verksamhet där barnen ska förberedas för ett liv inom samhällets normer och regler. Samtidigt behöver de handlingsutrymmet för att växa både i sociala sammanhang och som individer. Vi hoppas att denna studie kan bidra till en ökad förståelse för hur central pedagogens närvaro är för barnens fria lek och hur viktigt det är att pedagoger har en medvetenhet

In document Fri lek, en prioritering eller en komplettering?: Pedagogers uppfattningar om vilket utrymme barn får till fri lek. (Page 28-34)