I följande del presenteras de teoretiska perspektiv som kommer att användas i denna uppsats. De perspektiv som presenteras nedan är intersektionalitet, det dramaturgiska perspektivet samt en utgångspunkt i genusteorin om kön som konstruktion.
3.1 Intersektionalitet
Intersektionalitet är ett perspektiv som framhäver hur olika kategorier såsom klass, kön, funktionsvariation, sexualitet, ålder och etnicitet samspelar och har en effekt på individers maktposition i olika situationer och kontext. I detta perspektiv menas att dessa kategorier möts i olika skärningspunkter, vilket leder till att individens maktposition påverkas. I det intersektionella perspektivet finns ingen teori som förklarar skillnader mellan samtliga kategorier, utan perspektivet tar istället utgångspunkt i flera teorier som kan belysa olika aspekter (De los Reyes &
Mulinari 2005; Mattsson 2015).
Detta perspektiv kan användas som ett verktyg för att förstå vad som leder till och upprätthåller ojämna maktstrukturer både inom olika grupper såväl som i
samhället i stort. Perspektivet kan även belysa hur olika kategoritillhörigheter leder till eller skapar olika förutsättningar för individer. Det intersektionella perspektivet utgår från ett flertal teorier och begrepp. I denna uppsats har jag valt att utgå från begreppen ojämlikhetsskapande och maktstrukturer, som presenteras nedan.
3.1.1 Ojämlikhetsskapande
De los Reyes och Mulinari (2005, s. 34ff.) tar bland annat utgångspunkt i Tillys (2000) resonemang om ojämlikhetsskapande. Ojämlikhet är något som skapas i den sociala interaktionen mellan grupper eller personer. En utgångspunkt i denna teori är att makthavare mer eller mindre medvetet skapar processer som leder till
utestängning, slutenhet och kontroll. Kategoribaserade motsatspar, såsom
exempelvis rik/fattig eller svart/vit, och dess relationella skillnader beskrivs som en organiserad form av bevarandet av den överordnade gruppens maktresurser.
Förtrycket av den underordnade gruppen leder dock inte alltid till motstånd, utan även den underordnade gruppen kan bli del av ojämlikhetsstrukturen som bidrar till att underordningen består. Ojämlikhetsskapande handlar alltså om att även den underordnade gruppen efterföljer strukturer och normer som både leder till och upprätthåller maktskillnader (De los Reyes och Mulinari 2005, s. 34ff.).
I denna uppsats kommer jag att utgå från det kategoribaserade motsatsparet cispersoner/transpersoner. Detta fenomen kan användas för att analysera i vilken grad systemet bidrar till de snäva könsnormer som finns i samhället idag, och på vilket sätt transpersoner i systemet hamnar i kläm i att potentiellt bidra till den ojämlikhetsskapande strukturen.
3.1.2 Maktstrukturer
Intersektionalitet som perspektiv granskar bland annat hur makt konstrueras och bibehålls på olika nivåer i samhället. Det är inte själva kategoriseringen som står i fokus i den intersektionella maktanalysen utan istället kopplingar mellan
samhällets institutioner, strukturer och individer (De los Reyes & Mulinari 2005, s. 128).
Mattsson (2015, s. 39) skriver om hur maktstrukturer upprätthålls och hur konstruktionen av normer ser ut, där överordnade grupper har företräde till att tolka världen på grund av sin maktposition. Detta påverkar hur vi ser på världen och utgör även grund för strukturella orättvisor i samhället. Med hjälp av
exempelvis lagstiftning och den professionellas egna åsikt upprätthålls strukturer för vad som ses som normalt respektive avvikande.
Maktstrukturer kan användas som teori för att belysa den situation transpersoner står inför i samhället och framförallt i transvården. Samtidigt bör nämnas att det intersektionella perspektivet inte har någon utvecklad del om maktförhållanden som råder mellan cis- och transpersoner. I texter om intersektionalitet nämns ofta
kön som kategori, men används snarare som en uppdelning mellan män och kvinnor. Eftersom perspektivet behandlar maktförhållanden mellan olika sociala grupper i stort anser jag att den fortfarande kan bidra till analysen, men det kan samtidigt finnas en problematisk aspekt i användningen av perspektivet till följd av brister kring könsidentitet som kategori.
3.2 Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv
Det dramaturgiska perspektivet bygger på ett grundantagande om att individen iscensätter olika framträdanden och intar roller beroende på situation, där det sociala livet kan liknas vid en teater. Perspektivet består av en mängd olika begrepp som alla är analogier till teatervärlden, såsom publik, aktör samt främre och bakre region. Ett av huvuddragen i teorin är att jaget är en social produkt eftersom aktören, alltså jaget, såsom skådespelare strävar efter att få erkännande från sin publik (Goffman 2014).
Det dramaturgiska perspektivet kan belysa varför transpersonerna i studien känt sig manade att anta roller i mötet med institutioner i samhället. De specifika begrepp jag valt att använda mig av i denna studie är den främre och bakre regionen och idealisering, dessa begrepp redovisas nedan (Goffman 2014).
Begreppen jag valt att använda ur det dramaturgiska perspektivet kan bidra till en förståelse för hur transpersonerna blivit bemötta och själva agerat i mötet med transvården, psykiatrin och hälso- och sjukvården.
3.2.1 Den främre och bakre regionen
I det dramaturgiska perspektivet läggs stor vikt vid olika regioner och ramar, där den främre och bakre regionen är vanligt förekommande begrepp. Den främre regionen, alltså scenens framsida, innebär den plats där framträdandet äger rum och där publiken är närvarande. Den bakre regionen, det vill säga bakom scenen, innebär tvärtom den plats där framträdandet förbereds och där aktören kan gå igenom framträdandet med sin tillhörande grupp (Goffman 2014, s. 97ff.).
I denna uppsats hänvisar den främre regionen till mötet med vården och den bakre regionen till den plats där transpersonerna förbereder sig inför detta möte. Den främre och bakre regionen som begrepp kan hjälpa till att analysera och nyansera hur aktörernas framträdande i vården formats.
3.2.2 Idealisering
Begreppet idealisering handlar om hur aktören omformar sitt framträdande till att passa in i den aktuella situationen. Aktören anpassar sitt framträdande till det som publiken vill se, och försöker dölja de sidor som inte passar in. Ett idealiserat framträdande innebär att ge ett intryck som är i enlighet med de förväntningar som finns, och baseras på det som i aktörens tolkning utgör ett passande beteende enligt publiken (Goffman 2014, s. 39).
Idealisering som begrepp kan bidra till förståelse inför varför transpersonerna i denna studie känt sig manade att bete sig på ett sätt som inte alltid är i linje med hur de egentligen identifierar och känner sig. Begreppet kan alltså användas för att nyansera intervjupersonernas agerande i mötet med vården. Slutligen bör även tilläggas att det kan finnas problematiska aspekter med att använda denna teori, eftersom den inte direkt behandlar eller nämner könsidentitet. Därför har jag även valt att komplettera teoridelen genom att använda mig av Butlers (2007)
genusteori.
3.3 Kön som konstruktion av Judith Butler
Eftersom Goffmans (2014) dramaturgiska perspektiv inte belyser olika aspekter kopplat till binära och icke-binära könsidentiteter har jag valt att komplettera denna teoridel med Butlers (2007) resonemang om kön som konstruktion. En av Butlers (2007) huvudpoänger är att uppdelningen mellan män och kvinnor i den feministiska debatten i grunden är problematisk och bör lösas upp. Uppdelningen grundas i en normerande heterosexualitet där de binära könsidentiteterna man och kvinna ställs upp som motsats till varandra, något som bland annat leder till att de
som bryter mot dessa normer riskerar att klassas som obegripliga och sorteras bort.
Butler (2007, s. 58ff.) menar att inte enbart genus utan även kön är fenomen som är socialt konstruerade. Att vara kvinna eller man handlar om inget mindre än att försöka imitera normerna för hur en kvinna eller man ser ut, något som kallas för en performativ akt (Butler 2007, s. 28f.). Att vi vid födseln tilldelas en viss könsidentitet är inte enbart ett konstaterande, utan även där vår könsidentitet som flicka/pojke skapas. Fastställande av könsidentitet är enligt Butler (2007s, 205ff.) inte neutrala fakta utan istället ett politiskt yttrande som skapar skillnad mellan kön och leder till att vi erkänns och bekräftas som människor. När vi tillskrivs en viss identitet leder det till att vi utför performativa akter som i sin tur är med och skapar normer för exempelvis cis- och heteronormativitet.
I denna uppsats kommer Butlers (2007) teori användas för att synliggöra hur professionella inom transvården är med och skapar samt upprätthåller normer för könsbinaritet. Hur transpersonerna agerar och bemöts i mötet med olika
myndigheter kan även förstås utifrån denna teori och den normativa indelningen kvinna/man, där ett agerande som ligger i enlighet med normer lättare kan leda till att transpersoner erkänns och får hjälp.