Teoretiska reflektioner

Utifrån min analys finns det flera möjliga teorier mot vilka jag kan ställa resultaten. Jag har valt att se resultaten genom två par teoretiska glasögon: Den symboliska interaktionismen samt en teori om den sociala kroppen, vilken inkluderar en sociologi om håret.

5.2.1 Den symboliska interaktionismen

Den symboliska interaktionismens grundstomme vilar på övertygelsen att både individen och samhället är storheter som omformas och förändras i samspel med varandra. Genom att människor interagerar med varandra formas och utvecklas allmänna uppfattningar om och innebörder av den sociala verkligheten (Svensson 1992, s. 65). Meads socialpsykologiska teorier har haft stort inflytande över utvecklingen av den symboliska interaktionismen och han nämns ofta som en av förgrundsgestalterna för detta perspektiv (Charon 2004, s. 30). Individen blir den hon är genom att interagera med andra individer. Självet utvecklas när individen ser sig själv utifrån andras perspektiv, övertar deras attityder och handlar gentemot sig själv utifrån dessa (Mead 1970, s. 138, 171). Jag och Mig återger individens aktiva tankeprocesser i sociala situationer. Jag är den delen som mer eller mindre oreflekterat reagerar på andras attityder medan Mig är den reflekterande delen som möter och bevarar de krav som förmedlas genom att Jag handlar. Mig står för en given samhällsordning i individens egna attityder som är grundad på erfarenheter från och accepterande av andras attityder vilka påkallar en viss handling, medan Jag träder in i samspelssituationer med spontanitet. Jag och Mig tillsammans bildar Självet som utgör individens sociala personlighet (Ibid., 175-178). Betydelserna av Jag och Mig är beroende av situationen. Mig finns alltid närvarande och utgör den vanemässiga och traditionella samhällsmedlemmen som har antagit gruppens attityder och anpassar sig därefter, medan Jag har spelrum för frihet och initiativ i sina handlingar och ger individen originalitet (Ibid., 197-199). Det självmedvetna självet kommer till uttryck i självuppoffring för samhället eller självhävdelse och innebär antingen ett accepterande av och en anpassning efter de andras attityder eller ett motstånd mot dessa (Ibid., 192-193).

Den uppsättning attityder som ger enhetlighet till självet kommer från den generaliserade andre (Mead 1970, s. 154). Den generaliserade andre omfattar flertalet för individen

signifikanta andra som tillsammans bildar en social grupp, en gemenskap eller ett samhälle vars attityder individen vanligtvis övertar för att skärskåda sin situation. Den generaliserade andres attityd utgör samhällets attityd i stort. Det är genom den generaliserade andre som samhället bedriver kontroll över medlemmarnas handlande. Individen intar den generaliserade andres attityd både i abstrakt tänkande gentemot sig själv och i konkret tänkande då den uttrycker sig genom de individer med vilka denne samspelar i en given situation eller handling (Mead 1970, s. 154-158; Charon 2004, s. 110).

Jag kan göra flera kopplingar mellan mina resultat och den symboliska interaktionismens tankegångar. Nedan redogör jag i stora drag för några av dessa då en fullständig analys bli alltför omfattande. Återigen vill jag betona att analysen inte är giltig för samtliga respondenter även om jag för enkelhetens skull formulerar mig på ett sådant sätt.

Min tolkning är att det hos respondenternas Mig finns ett norm- och värderingssystem som förmedlar attityder om kvinnlig kroppsbehåring och att kvinnor ska ta bort hår under armarna, på benen och utanför ”bikinilinjen” för att accepteras och anses kvinnliga i vissa sammanhang. Mina resultat uttrycker att dessa attityder införlivades och accepterades tidigt i livet. Respondenterna såg vackra kvinnor i massmedia med tillsynes hårlösa kroppar samt både hörde av andra och såg att äldre tjejer tog bort kroppshår och identifierade sig med dessa förebilder, signifikanta andra, genom att efterlikna deras beteenden. Respondenterna fick från andra signifikanta andra negativa kommentarer på och direkta uppmaningar om att ta bort hår på vissa delar av kroppen, vilka de tog till sig och rättade sig efter. Budskapen från de signifikanta andra handlade till stor del om att det är mer attraktivt och kvinnligt och således mer iögonfallande för den manliga delen av befolkningen om kvinnor tar bort kroppshår. Respondenterna hade möjlighet att förhålla sig annorlunda i dessa situationer och inte börja ta bort kroppshår, men riskerade då att bli betraktade som udda och hamna utanför. Därför valde de att sluta sig till den grupp av tjejer som tog bort kroppshår. Borttagning av kroppshår i början handlade om en process som kan beskrivas med att respondenterna övertog de signifikanta andras attityder genom en dialog mellan deras Jag och Mig. Jag interagerade med de signifikanta andra, medan Mig tog emot de krav som förmedlades därigenom och reflekterade över dessa och sammantaget ledde det till att Självet gjorde valet att börja ta bort kroppshår.

Jag tolkar det som att det var dessa signifikanta andra som tillsammans förmedlade den generaliserade andres, eller med andra ord hela samhällets, attityd till kvinnlig kroppsbehåring som någonting icke önskvärt, okvinnligt och oattraktivt. Det var respondenternas erfarenheter från samspelssituationer med signifikanta andra, som förmedlade negativa attityder till kvinnlig kroppsbehåring och positiva attityder till borttagning av kroppshår på kvinnor, som gjorde att de övertog den generaliserade andres attityd och införlivade denna i sina egna tankemönster. Vidare tolkar jag det som att denna attityd fortfarande påverkar respondenternas syn på sig själva och hur de handlar i givna sociala situationer. Många gånger reflekterar inte respondenterna över sitt handlande utan ser det som en del av att vara kvinna i det sociala spelet mellan man och kvinna. I vissa situationer när borttagning av kroppshår uppfattas som ett stressmoment, såsom när de ska gå barbenta eller ha ett ärmlöst plagg på sig, blir dock norm- och värderingssystemet om den hårlösa kvinnokroppen mer påtagligt. Jag kan då se det som att respondenterna i konkret tänkande föreställer sig hur omgivningen kommer att reagera på dem om de inte tar bort håret under armarna eller på benen, och därefter väljer att offra sig själva för samhället och nomen om den hårlösa kvinnokroppen.

5.2.2 En teori om den sociala kroppen

Både kroppen och sinnena såsom känsel, lukt och syn är sociala konstruktioner. Betydelsen av kroppen skiftar beroende på den kultur i vilken individen lever och med de sociala grupper hon interagerar och de värden och gränser denna kultur lägger i kroppen. På så vis är kroppen inte bara skinn och ben hopsatta till olika kroppsdelar, utan individen är i sig själv en förkroppsligad varelse. Kroppen står i centrum i det sociala livet och är mittpunkten i social interaktion och är därtill avgörande för den personliga identiteten. Den symboliska framställningen av vad det innebär att exempelvis vara kvinna och man eller attraktiv och oattraktiv påverkar individernas reaktioner på varandras beteenden och utseende och begränsar individernas levnadsmöjligheter (Synnott 1993, s. 1-2, 262).

De symboliska värdena för håret utgör några av de kraftigaste beståndsdelarna för individualitet och gruppidentitet. Håret är personligt eftersom det tillhör den fysiska kroppen, men trots det är håret samtidigt en offentlig angelägenhet snarare än en privat. Vidare är håret formbart och kan varieras på otaliga sätt och därför en användbar symbol för att framhäva skillnader mellan individer och mellan olika gruppidentiteter samt visa på förändringar (Synnott 1993, s. 103). Trots att det finns en uppsjö av normer för och en komplex

symbolism över håret går det att föra ett övergripande resonemang om hårets betydelse utifrån en teori om motsatser som kan sammanfattas såsom följer: ”1 Opposite sexes have opposite hair. 2 Head hair and body hair are opposite. 3 Opposite ideologies have opposite hair.” (Synnott 1993, s.104) Även fast det växer hår lite varstans på kroppen är det endast på tre områden som dessa motsatsförhållanden gäller och har symbolisk signifikans: håret på huvudet, i ansiktet och på kroppen. Sammantaget ger håret uttryck för såväl en offentlig som en fysisk symbol för självet och inom alla tre områden står normerna för kvinnor och män i motsats till varandra (Ibid., 104).

De fysiologiska skillnaderna mellan kvinnor och mäns kroppsbehåring är små, men eftersom kvinnor i allmänhet maximerar håret på huvudet och minimerar håret främst under armarna, på benen och underlivet, samtidigt som män i allmänhet minimerar håret på huvudet och har kvar håret på kroppen, blir de sociala skillnaderna stora. De kvinnor och män som lever upp till dessa normer prisas med ära medan skam är följden för de som gör avvikelser (Synnott 1993, s. 112-113). Avvikelser från normerna kan allmänt beskrivas som politiska ställningstaganden. Kvinnor som inte tar bort hår under armarna och på benen betecknas som feminister och deras handlande symboliserar en motsättning mot de nedärvda och stereotypa könsrollerna (Ibid., 114-115, 119).

Jag kan se flera kopplingar mellan teorin om den sociala kroppen och håret och mina resultat. Det är inte min avsikt att här göra en noggrannare analys av motsatsförhållandena mellan kvinnors och mäns hår eftersom jag har fokus på vilken betydelse borttagning av kroppshår har hos mina respondenter som är kvinnor. Däremot är det relevant att föra in detta perspektiv på ett mera övergripande plan då mina resultat antyder att kvinnlig kroppsbehåring står i motsatsförhållande till manlig och att respondenterna framhäver sin kvinnlighet genom att ta bort hår framförallt under armarna och på benen. Min tolkning av respondenternas berättelser visar att det finns normer i samhället som bestämmer betydelsen av kvinnlig kroppsbehåring samt begränsar utrymmet för vad som ingår i den kvinnliga identiteten. En hårlöshet under armarna och på benen framträder som en tydlig symbol för kvinnlighet medan hår under armarna och på benen utgör en symbol för feminister och lesbiska. Genom att respondenterna gör sina kroppar hårlösa skapar de således sig själva då de urskiljer sig från den manliga befolkningen samt uttrycker sin kvinnliga heterosexuella identitet. Respondenterna känner sig mer bekväma, attraktiva och fräscha när de inte har hår under armarna och på benen, vilket står i motsatsförhållande till att de tillskriver hår under armarna,

på benen och utanför bikinilinjen sådana attribut som okvinnligt, oattraktivt och ofräscht. Min tolkning är att dessa känslor är en social konstruktion som hör ihop med konstruktionen av den hårlösa kvinnokroppen som en beteckning för kvinnlighet.

Jag kan se att respondenterna genom sina kroppar gör sig själva och kvinnogruppsidentiteten. Det sker i interaktion med andra kvinnor och gruppidentiteter, såsom män och feminister, utifrån ett gemensamt norm- och värderingssystem för kvinnlighet respektive manlighet. Enligt min tolkning är den hårlösa kvinnokroppen en social konstruktion som ska visa sociala skillnader mellan kvinnligt och manligt. Jag kan se att respondenterna måste göra sig hårlösa på vissa delar av kroppen i vissa situationer för att berömmas för sin kvinnlighet, för att vara attraktiva för den manliga befolkningen och för andra kvinnor att efterlikna, medan de anses vara oanständiga kvinnor om de avviker från denna norm. Det kan även uttryckas i följande: ”Shame and glory: a sociology of hair.” (Synnott 1987, s. 381)