I detta avsnitt kommer jag att redovisa olika teoretiska utgångspunkter som är användbara för att sätta min studies resultat i perspektiv. Den teoretiska ramen är även till för att definiera mina huvudbegrepp.
5.1 Två komponenter
Som tidigare nämnt i mina delfrågor kommer jag att studera fördelningen av nyhetskategorier samt sakligheten och opartiskheten i Tg1:s nyhetssändningar. I detta avsnitt kommer jag därför att redovisa mina teoretiska utgångspunkter, mångfaldsbegreppet och
objektivitetsbegreppet, samt redogöra för vilken roll public service-medier har i en demokrati.
5.1.1 Mångfaldsbegreppet
I boken Media Performance: Mass communication and the public interest, beskriver McQuail (1992) mångfalden som en princip som många gånger utgår från tanken att medierna ska ta hänsyn till och återspegla ett pluralistiskt samhälle och dess olika intressen.
Mångfaldsprincipen är bred tack vare sin förmåga att se till många olika aspekter så som: negligerade minoriteter, konsumentens valmöjligheter och monopol (McQuail, 1992). Vidare menar McQuail (1992) att mångfalden i ett mediesammanhang har som funktion att
representera olikheter i samhället och att skapa tillgänglighet till olika åsikter. Fem år tidigare identifierade Hoffmann-Riem (1987) fyra huvudsakliga dimensioner av mångfald;
• Format och frågor, som refererar till mediernas funktion att bidra till mångfald genom att erbjuda exempelvis underhållning, information och utbildning.
• Innehåll, att innehållet i medierna kan erbjuda olika åsikter och ämnen i information och nyheter.
• Personer och grupper, att alla ska kunna ta del av men även vara representerade i medierna.
• Sista dimensionen är geografisk täckning samt relevans.
Jönsson (2004) menar att medierna är en viktig maktfaktor i vårt samhälle och att vi som medborgare i samhället skaffar oss information och uttrycker åsikter genom medierna. På grund av detta (Jönsson, 2004) har det uppstått normer för mediernas funktion och innehåll,
som i sin tur är bidragande till en fungerande demokrati. När vi ser till dessa normer finner vi enligt Jönsson (2004, s. 23), att “ett sådant värde är mångfald”. Det är i denna diskussion som McQuail (2000) menar att vi hittar fördelarna med mångfalden, att den har en förmåga att öppna upp för både ett socialt samt ett kulturellt utbyte bland samhällets olika grupper. Något som många medier eftersträvar (McQuail, 2000).
Enligt Jönsson (2004) kan mångfaldsbegreppets betydelse variera stort och att det därav är viktigt att se till närbesläktade koncept för att få en mer heltäckande bild av dess betydelse. Ett av dessa koncept är pluralismen, som Jönsson (2004) menar kan fungera synonymt med mångfaldsbegreppet. ”Pluralism handlar därmed om olika åsikter, grupper och intressen i ett samhälle och i ett mediesammanhang hur dessa speglas och får tillträde i medierna” (Jönsson, 2004, s. 36). McQuail (1992) diskuterar detta vidare genom att redovisa två förgreningar av pluralismen; media-pluralism samt budskapspluralism. Media-pluralism kännetecknas av att det finns flera mediekanaler, även kallat för strukturell mångfald, medan budskapspluralism står för att medieinnehållet ska kännetecknas av mångfald (McQuail, 1992).
Vi befinner oss i en deliberativ demokrati, något som diskuteras vidare i delkapitel 5.2 Public
service-rollen i en demokrati, och genom detta kan vi förstå att mångfalden är som McQuail
beskriver ”ett centralt värde som är möjligt att ansluta till frihet samt jämlikhetsprinciper” (McQuail, 1992, s. 77). Thompson (2001) menar att medieinstitutionerna har en viktig roll i att utveckla den deliberativa demokratin, eftersom vi som individer främst skaffar oss
information och möter olika åsikter genom medierna och att våra åsikter byggs upp från detta.
Andén (2010) ser mångfalden som mätbar i den meningen att vi kan klarlägga hur många olika röster det är som får lov att komma till tals samt hur många perspektiv som förs fram i ett medieinnehåll. I den statliga public service-utredningen från 2012 beskrivs public service som en ”garant för mångfalden i utbudet” (SOU, 2012:59, s. 52). ”I public service-uppdraget
”Att odla mångfald och pluralism i medierna är därför ett väsentligt villkor för utvecklingen av en deliberativ demokrati och inte något umbärligt alternativ därtill. Deliberationen hämtar näring ur kollisionen mellan konkurrerande uppfattningar; inget är mer destruktivt för den deliberativa processen än en orkestrerad opinion som inte tillåter några avvikelser. Genom att säkra de villkor under vilka makten kan sättas i fråga och en mångfald av åsikter kan komma till uttryck blir principen om reglerad pluralism en del av den institutionella ram inom vilken idén om deliberativ demokrati kan utvecklas praktiskt.” (Thompson, 2001, s. 318)
ingår bland annat konkreta krav på att sända nyheter och att nyhetsrapporteringen ska karaktäriseras av mångfald och bredd” (Nord & Strömbäck, 2004, s. 72).
Min studie syftar till att studera hur fördelningen av nyhetskategorier kan se ut i Tg1:s nyhetssändningar. I denna uppsats används mångfaldsbegreppet för att diskutera kring hur vi kan se på fördelningen av nyhetskategorierna och vad fördelningen kan få för konsekvenser. Diskussionen kommer att ta hjälp av McQuail (1992) som menar att mångfalden har till uppgift att ta hänsyn till det pluralistiska samhället. Även budskapspluralism, som enligt McQuail (1992) innebär att medieinnehållet ska karaktäriseras av mångfald, något Hoffman-Reim (1987) menar beror på mediernas förmåga att kunna erbjuda olika ämneskategorier. Även Jönssons (2004) perspektiv om att medierna är en maktfaktor i samhället kommer att ha betydelse för fördelningen av nyhetskategorierna, eftersom en snedvriden fördelning kan få konsekvenser för det demokratiska samhället (Jönsson, 2004). Ettema och Glasser (1998) samt Ghersetti (2004) menar däremot att det journalistiska urvalet är nödvändigt för att medieinnehållet ska vara begripligt och meningsfullt för publiken, ännu ett perspektiv som kommer vara relevant för resultatet.
5.1.2 Objektivitetsbegreppet
Som tidigare nämnt menar Edin och Widestedt (2002) att mediernas objektivitet inte ifrågasattes förrän andra världskriget ägde rum. Anledningen var att man dessförinnan inte var medveten om etermediernas genomslagskraft som fick sitt mest extrema uttryck i Nazityskland. Tanken kring att radion och senare televisionen var kapabla till att återspegla verkligheten på ett neutralt sätt stannade kvar, men kännedomen kring att utnyttja dessa verktyg infann sig.
Det var utifrån radiolagen som Westerståhl (1972) försökte identifiera, där slutsatsen som drogs var att det inte finns någon absolut objektivitet. I stället identifierades två nyckelord som objektivitetsbegreppet består av; saklighet och opartiskhet. Vidare delar Westerståhl (1972) upp sakligheten i krav på sanning och relevans. Opartiskheten delas upp i krav på balans/icke-partiskhet samt neutral presentation.
”Insikterna resulterade i de krav på självständighet, objektivitet, saklighet och opartiskhet som än idag utgör grunden i public service-ideologin. Kraven är centrala för den betydelse som satte likhetstecken mellan public service och att stå i ’samhällets tjänst’.” (Edin & Widestedt, 2002, s. 14)
I en diskussion om den objektiva nyhetsförmedling ser Westerståhl sanningskravet som fundamentalt i och med att ”om en uppgift är uppenbart osann, blir andra krav utan intresse” (Westerståhl, 1972, s. 14). Att bedöma relevansen anser Westerståhl (1972) vara allra svårast att genomföra, men att i västerländsk nyhetsförmedling är problemet löst genom
nyhetsvärderingsprinciper som ser till att nyhetsförmedlingen blir objektivare genom att utrymmet för subjektivitet begränsas. Vidare innebär relevans-kravet att en nyhet ska få den plats och det utrymme som är rimligt samt att nyheten i sig behandlar de delar som är relevanta för den specifika nyhetshändelsen (Westerståhl, 1972).
Opartiskhet består enligt Westerståhl (1972) av balans/icke-partiskhet, och en
nyhetsförmedling som kan anses vara balanserad när parter behandlas lika och då väsentlig fakta inte undanhålls. Möjligheten att uppfylla balanskravet är beroende av det format som medierna har, eftersom det påverkar utrymmet som balans skapas i (Westerståhl, 1972). Detta innebär att nyhetsförmedlingen måste anpassas till det särskilda medieformatet. En neutral presentation avser ”förhållandet mellan de personer eller det medium som förmedlar nyheten och den part meddelandet berör” (Westerståhl, 1972, s. 21). I en neutral presentation är uttryckssättet det väsentliga (Westerståhl, 1972). Bland annat innebär det att journalisten i nyhetsförmedlingen inte ska använda sig av ord som har en positiv eller negativ
värdebetoning, och därmed undvika att identifiera sig eller ta avstånd från den berörda parten och dennes värderingar (Westerståhl, 1972).
Figur 2: Skiss över objektivitetsbegreppet (Westerståhl, 1972, s. 12).
Objektivitetsbegreppet befinner sig i olika nivåer i förhållande till den omgivande
verkligheten (Westerståhl, 1972). Hvitfelt (1989) menar att kraven på sanning och opartiskhet kan befinna sig i konflikt med varandra, eftersom en obalanserad verklighet innebär en
balanserad beskrivning av den följaktiga avvikelsen från en korrekt beskrivning av verkligheten. Strömbäck (2001) presenterar olika former av verkligheter: den första är en
objektiv, existerande och fysisk verklighet. Den andra är mediernas bild av verkligheten, bilder som existerar i sig själva. Den tredje verkligheten är människors subjektiva bild av verkligheten (Strömbäck, 2001).
Ghersetti (2004) anser att objektiviteten återfinns i hur nära verkligheten en nyhetshändelse berättas, men att de journalistiska berättelserna är styrda av ett dramaturgiskt berättande som gör att medierna kan påverka sina tittare och deras syn av en händelse. Eftersom en
nyhetshändelse utgår från att det finns något intressant eller meningsfullt att berätta blir konsekvenser att vissa delar av händelseförloppet framhävs och förstoras medan de andra delarna hamnar i skymundan (Ghersetti, 2004). Ghersetti menar att ”något av det första journaliststudenten lär sig är att hitta vinkeln” (2004, s. 256). Hur går det ihop att en nyhet ska vara saklig och opartisk samtidigt som nyheten måste vinklas för att få plats i sitt format?
Det är här som vi återfinner journalisternas ansvar och uppgift att skilja på vad som är viktigt och vad som är oviktigt, vilket i vidare mening innefattar vad medborgarna behöver veta och vad de kan klara sig utan (Ghersetti, 2004). Ghersetti (2004) beskriver den journalistiska vinklingen som en applicerad berättarteknik som följer klassiska dramaturgiska mönster. Nyhetsförmedlingen formar om händelser som har inträffat i verkligheten till berättelser, vilket kan ses som en strukturerad förvandlingsprocess som påverkas av faktorer på individ-, organisations- och samhällsnivå som bidrar till att avgöra händelsens nyhetsvärde (Hvitfelt 1989). Berättandet kan ses som en kulturell process (Ghersetti, 2004) och dess fundamentala funktion är att förmedla mänskliga erfarenheter på ett begripligt vis, däri återfinns även nyhetsförmedlingen.
Ettema och Glasser (1998) fortsätter på denna bana: att journalistiken har ett behov av att göra ett urval för att fakta som berättas ska fånga människors uppmärksamhet samt för att
informationen ska vara begriplig och meningsfull. Journalistiska nyheter måste gestaltas, något som leder till att vissa aspekter lyfts fram medan andra tas bort (Ettema & Glasser, 1998). Fakta är beståndsdelar i det journalistiska berättandet, ”men historier är nödvändiga för
”Alla nyheter är bearbetningar av verkligheten. De är berättelser som ger omformade och förvrängda bilder av händelser och förhållanden som har inträffat i verkliga livet. Omformningen är både oundviklig och nödvändig. Oundviklig därför att mediernas format är begränsade för att återge verkligheten i alla dess dimensioner och med alla dess perspektiv. Nödvändig för att bilden av verkligheten ska te sig intressant, begriplig och meningsfull för mediepubliken.” (Ghersetti, 2004, s. 253)
att fastställa relevansen av potentiell fakta och för att strukturellt fastställa dessa fakta” (Ettema & Glasser 1998, s.152). Schudson (1978) insåg svårigheten med att undvika subjektiviteten i journalistik.
Schudson (1978) kom fram till att tron för den journalistiska objektiviteten handlade om att tro på fakta och att misstro värderingar, samt att ha ett engagemang för deras segregation. Kovach och Rosenstiel (2001) beskriver den journalistiska objektiviteteten som en verifikation, eftersom verifikationen i slutändan är det som ”skiljer journalistiken från underhållning, propaganda, fiktion eller konst” (Kovach & Rosenstiel 2001, s. 71). Kovach och Rosenstiel (2001) menar att den objektiva journalistiken aldrig adderar någonting i en nyhet som inte var där, den lurar inte sin publik, den är transparent i sina metoder och motiv, den utövar en ödmjukhet, och journalister som arbetar med objektiv journalistik litar på sin egen rapportering.
Rai har i sin beskrivning av sitt public service-uppdrag valt att skriva att de ska erbjuda objektivitet. I denna uppsats, i diskussionen om huvudnyheternas objektivitet kommer begreppen saklighet och opartiskhet användas i enighet med Westerståhls (1972)
objektivitetsbegrepp. Objektivitetsbegreppet består av saklighet som har ett sanningskrav som i denna uppsats betyder att huvudnyheterna bör vara sanna, samt ett relevanskrav som
kommer att beröra om all språklig och bildmässig framställning i huvudnyheterna har en relevans för den specifika nyhetshändelsen. Objektivitetsbegreppet består även av opartiskhet som har ett balans- och ett icke partiskhets-krav vilket kommer att beröra vilka det är som får komma till tals i huvudnyheterna samt om de som får komma till tals behandlas lika i
framställning och uttryckssätt, samt den neutrala presentationen som kommer att se till hur Tg1 valt att formulera huvudnyheternas rubriker och hur nyhetsuppläsarna framställs samt uttrycker sig.
Kovach och Rosenstiels (2001) teori om journalistisk objektivitet kommer också att användas. Teorin menar att en journalistisk objektivitet aldrig adderar något överflödigt och därmed inte lurar sin publik, i stället ska den utöva en ödmjukhet inför tittarna. Denna aspekt kommer som
”Medan objektiviteten, på 1300-talet, var ett artikulerat professionellt värde inom
journalistiken, verkade det vara något som föll sönder så fort det var formulerat. Det blev ett ideal inom journalistiken, trots allt, precis när det omöjliga att övervinna
subjektiviteten i presentationen av nyheter allmänt accepterades och […] just därför har subjektiviteten kommit att betraktas som oundviklig.” (Schudson, 1978, s. 157)
relevanskravet att diskutera huruvida huvudnyheterna endast behandlar det som är relevant för den specifika händelsen, gällande både den språkliga och bildmässiga framställningen. Denna teori berör även verifikationen som innebär att journalistiken ska visa en transparens i sitt tillvägagångssätt, något som kommer att beröra framställningen av Tg1:s korrespondenter och reportrar.
5.2 Public service-rollen i en demokrati
Gripsrud och Moe (2010) menar att den offentliga sfären är där medborgarna kan kommunicera om samhället och att massmedia alltid har utgjort den nödvändiga
infrastrukturen för den moderna offentligheten. Alltifrån tryckta medier till elektroniska medier så som radio och televisionen och internet har distribuerat viktig information, olika former av kunskap och argumentationer om fakta, problem och möjliga lösningar (Gripsrud & Moe, 2010). I och med offentlighetsteorin, bidrog Jürgen Habermas med ett övergripande perspektiv gällande den roll medierna har i samhället (Gripsrud, 1999). Offentlighetsteorin problematiserar hur individer kommunicerar med varandra i ett demokratiskt samhälle samt vilken betydelse medierna spelar för den kommunikationen (Gripsrud, 1999). Vidare handlar teorin om vilka spelregler som sätter nivåerna på de offentliga debatterna som skapar grunden för politiska beslut som i sin tur fattas av makthavare i samhället (Gripsrud, 1999). Enligt Jönsson (2004) är det här som den deliberativa demokratiuppfattningen kan fungera som motsvarande för Habermas offentlighetsteori, eftersom båda teorierna ser på demokratin som en process, formad av dialoger mellan makthavare och medborgare, där den centrala
aktiviteten handlar om åsiktsformuleringar.
Den deliberativa demokratimodellen ser medborgare som ”självständiga agenter” (Thompson, 2001, s. 314), som tar in information och åsikter och sedan utifrån det skapar sig egna
uppfattningar och åsikter och slutligen egna beslut. Thompson (2001) menar att det är i denna process vi finner den viktiga rollen medierna har i det moderna, demokratiska samhället: att en så stor mängd information som möjligt görs tillgängligt för medborgarna så att processen kan fungera optimalt. Individer i det moderna samhället är beroende av medier, något som gör att medierna har skapat en stark och framträdande roll i samhället (McQuail, 2000). Men samtidigt som medierna håller detta starka grepp om individen så befinner de sig i en dynamisk och föränderlig värld (McQuail, 2000). Medierna som institution är omgivna av påverkande krafter, det kan vara ekonomiska likväl som politiska krafter som i sin tur kan dra åt varsitt håll och som även de gör att samhället och individer förändras. I det moderna
samhället är medierna en del av det sociala kraftfältet, där innehåll och produktion påverkas av både relationer inom organisation men även de utanför (McQuail, 2000).
Min studie riktar sig gentemot public service-medier och ännu närmre public service-tv, därav kommer diskussionen som fortsätter härvid att rikta in sig på detta. Edin och Widestedt
(2002) ser demokratin som ett frekvent återkommande begrepp som definierar de riktlinjer public service står för. Moe (2009) menar att det nu i den nuvarande digitala eran är relevant att skapa en diskussion kring medborgarnas koppling till public service då public service-medier ur ett demokratiskt perspektiv förutom att förse allmänheten med viktig information, har till uppgift att se till allmänt deltagande i samhället. Med det menar Moe (2009) att public service-medierna ska möjliggöra för individer att involvera sig i och för kollektivet att kunna delta i medierna. Dock har public service-medier fått kritik eftersom sändningarna inte vänder sig till allmänheten samt att möjligheterna för allmänheten att delta är för små (Moe, 2009). Enligt Moe (2009) menar kritikerna att den tvåvägskommunikationen som radio och tv bör erbjuda inte finns och på grund av detta kommer allmänheten aldrig att få fungerande public service-medier.
Brants och De Bens (2000) menar att det i dag finns tre interrelaterade logiker som public service bör vara byggd på, i enighet med detta ska public service byggas;
demokratibefrämjande, pedagogiskt, med kulturpedagogik samt med en pedagogik för social sammanhållning. Brants och De Bens (2000) menar att public service-tv, för att tillgodose minoriteteter och majoriteter i samhället, inte får låta antalet tittare styra programutbudet. Det ska finnas program som tilltalar alla, det ska även finnas specifika program för minoriteter samt att det ska finnas program som belyser och styrker det nationella kulturarvet (Brant & De Bens, 2000). När public service lyckas med detta lyckas de även, enligt Brant och De Bens (2000), med att stärka den sociala sammanhållningen. Individer som känner att de kan delta och känna sig delaktiga skapar starkare band till demokratin och då kan de lättare identifiera sig med samhället. När vi kommer till kulturpedagogiken så arbetar den för att de program som programutbudet består av ska grundas i allmänhetens intresse. ”Programmen skall utbilda, informera och berika allmänheten kulturellt” (Brants & De Bens 2000, s 16). Att främja demokratin är något som till stor del bygger på ovanstående Vidare innebär det att public service bör ”bevaka den sociopolitiska miljön, skapa mekanismer för
neutral nyhetsrapportering samt framföra nyheter som alla förstår” (Brants & De Bens 2000, s.16).
I ett demokratiskt samhälle är det även viktigt att det finns medier som inte styrs av
marknadsintressen samt att det finns medier som oberoende kan granska maktförhållandena i samhället (Kellner, 1990). Boman (1998) menar i samma mening att demokratin behöver ett medium organiserat i samhällets tjänst samt att detta medium strävar efter att utveckla
demokratin och som ser till att inkludera alla i samhället oberoende av klass, kön eller etniskt tillhörighet. Medier som kan lyfta viktiga frågor i samhället och skapa samhörighet och förståelse mellan landets medborgare är viktigt för en demokrati (Dahlgren & Höjer, 1997).
6. Metod
6.1 Val av metod
För att extrahera relevant, insiktsfulla och meningsfulla resultat var kombinationen av en kvantitativ och en kvalitativ metod för mig ett definitivt val. Det var till min första
frågeställning som den kvantitativa innehållsanalysen användes och syftet med metoden var att samla in och analysera statistiska uppgifter. Den kvantitativa metoden har fördelen att kunna dra slutsatser som generaliseras och som kan tillämpas på en hel population (Saunders, Lewis & Thornhill, 2009).
Till de två andra frågeställningarna använde jag en kvalitativ innehållsanalys. En
innehållsanalys refererar vanligtvis till kvantitativa metoder men i och med den kvalitativa metoden tilläts jag även att studera mitt urval på djupet. Med andra ord är det kvalitativa tillvägagångssättet mer gällande koncept med icke-statistiska metoder (Strauss, 1987), vilket skapar möjligheten att studera bland annat beteenden, upplevelser och människors liv (Corbin & Strauss, 1998). Motivet för kombinationen av metoder var för att besvara mina
frågeställningar på bästa möjliga sätt, samt att nå en hög validitet och reliabilitet. 6.2 Urval och materialavgränsningar
I min kvantitativa innehållsanalys valde jag att studera Tg1:s sändningar varje torsdag under tre månader; september, oktober och november under 2012. Detta för att få empiri som var utspridd. Jag avgränsade mig till att endast titta på Tg1:s sändningar klockan 20.00,
anledningen var att denna sändning har högst tittarsiffror och därmed blev mest relevant för mig i min studie. Sammanlagt studerade jag 13 nyhetssändningar, 273 nyheter samt 7 timmar