kritiska frågor och hållbara
4. Teori och metod för hållbarhetsvetenskap
I vårt fjärde tema utvecklar vi teorier, metoder och kunskap som kan ge gränsöverskridande forskning större samhälle-ligt genomslag. Ett sätt är att tillämpa pluralism. Då samarbe-tar man med forskare från olika discipliner för att belysa ett problem ur olika vinklar. Pluralismen står i bjärt kontrast till disciplinär imperialism som innebär att forskare från en enskild disciplin tränger in en forskningsfråga i snäva tolkningsramar.
När enskilda discipliner breder ut sig på andras bekostnad kan det få både vetenskapliga och politiska konsekvenser. Om ex-empelvis värderingen av ekosystemtjänster endast sker i ekono-miska termer som avkastning, investering eller pris så sker det på bekostnad av andra och mindre mätbara värden.
Vad har vi åstadkommit?
Forskare vid LUCSUS bidrar till samhällsförändring på olika nivåer, inte minst genom kunskapsspridning och lokalt enga-gemang. För att bemöta livsmedelskrisen har våra forskare ex-empelvis startat och vidareutvecklat lokala projekt i Uganda för jordförbättring med hjälp av mänskligt urin. De har spridit kunskap om och tillgång till pålitligare vattenförsörjning och förbättrad sanitet på Tanzanias landsbygd, och även iscensatt konstprojekt för att spåra, dokumentera och diskutera mark-förändring. I Kenya har vi ökat det lokala engagemanget för användningen av energisnålare och effektivare spisar – om än i liten omfattning och ofta som experiment. Som ett led i detta har vi byggt demonstrationskök tillsammans med lokala bon-degrupper, entreprenörer och beslutsfattare.
För att underlätta kunskapsspridningen har forskarna gjort informationsfilmer om förbättrade spisar och en instruktions-film om jordförbättringsmetoder som även visats på TV i Uganda. Tavlorna i konstprojektet har uppmärksammats både i
Tanzania och Sverige. Konsten fungerar som ett sätt att illustrera olika framtidsvisioner, framförallt för den yngre generationen.
Samtidigt bidrar den till att skapa debatt om utländska företags uppköp av skogs- och jordbruksmark – och hur deras verksam-het påverkar lokala ekosystem och levnadsvillkor.
För att ta ett annat exempel har våra forskare samarbetet med aktivister för att gemensamt producera film både om kon-flikter kring naturskydd i Sydafrika och om vattenrättigheter i Turkiet. Vi samarbetar även med sociala rörelser i USA:s kust-regioner där snabb befolkningsökning skapar intressekonflikter i exceptionellt dynamiska ekosystem, eller där naturkatastrofer som drabbar ojämlika samhällen medför social utslagning.
Den gemensamma nämnaren i samtliga projekt är synergi – att främja en lokal situation och samtidigt uppnå mer långt-gående effekter. Exempelvis bidrar de nya spisarna till bättre hälsa och effektivare energianvändning på Kenyas landsbygd, samtidigt som de minskar de globala utsläppen av växthusgaser.
Vilka är lärdomarna?
En springande punkt är frågan om vilken prioritering det in-ringade problemet har i ett givet samhälle, och vilka incitament till förändring som står till buds. Många människor är villi-ga och redo att göra förändrinvilli-gar men färre har råd, tid eller makt att genomföra dem. Därför måste vi som forskare noga överväga hur vi värnar om och mobiliserar mänskliga och an-dra resurser, hur och var vi startar förändringsprocesser – kan-ske kollektivt – och hur vi motiverar engagemang över tid och ser till att vunna framsteg inte motverkas av nya problem. Även frågor om forskarens roll och ansvar under processens gång och vad som händer efter avslutat projekt inställer sig: när är det fullbordat, måste det utvärderas, hur och av vem?
/ 56 /
Återkommande forum och fokusgrupper eller en avrundan-de workshop är bra metoavrundan-der för att återknyta kunskap och diskutera processen, resultaten, nya initiativ och såklart även misslyckanden: vem, om någon, kom att exkluderas i föränd-ringsprocessen, och varför?
Alla forskare når inte hela vägen i sin strävan att genom-driva konkret samhällsförändring. Men att sprida välgrundad kunskap om och skapa publicitet kring komplexa problem kan bidra till att främja berörda gruppers villkor, öka uppmärk-samheten kring vissa frågor och därmed även höja deras prio-ritering på en global dagordning. Slutsatsen är att forskare har chans att påverka beslutsfattare och sociala rörelser på många sätt men det gäller att utnyttja chansen – och förvalta den väl.
helhetssyn istället för stuprörstänkande
För att hantera globala utmaningar som avskogning, klimat-förändring, markförstöring och utfiskning måste vi överbrygga sektorsindelningen som låser in frågor i enskilda statliga verk och departement med specifika ansvarområden – såsom miljö-frågor hos naturvårdsverk och miljödepartement, transport-frågor hos trafikverk och näringsdepartement eller hälsotransport-frågor hos socialstyrelser och socialdepartement. Politiker som agerar kortsiktigt måste också inse att globala utmaningar kräver lång-siktiga investeringar – och omedelbara handlingar.
Att förändra samhället utifrån målformuleringar som FN:s globala hållbarhetsmål är rimligt om det medför kunskaps-utveckling, nätverksbyggande och resursmobilisering. Trots enighet kring hållbarhetsmålen återstår den svåra politiska debatten om medlen. Exempelvis kan allmän skolgång uppnås genom antingen ekonomisk politik eller socialpolitik, det vill säga via villkorade kontantbidrag till vissa samhällsgrupper, så att de kan betala skolavgifter, eller via garanterad fri skolgång.
Frågan om medel gäller även hur dessa ska fördelas i tid och rum. Är satsning på bred front bättre för att skapa syn-ergier? På 1940-talet ansåg forskare och politiker att det kräv-des finansiella, institutionella och teknologiska krafttag för att åstadkomma utveckling i det globala Syd. De liknade ekonomi och samhälle vid gigantiska maskiner som skulle sparkas igång genom storsatsningar som Big Push och Takeoff. Men på grund av svaga institutioner, sega strukturer och utbredd korruption visade sig dessa storskaliga initiativ ofta vara praktiskt omöjliga.
Hållbarhetsforskare som dragit historisk lärdom av detta efter-lyser istället decentraliserade, platsspecifika och därmed bättre anpassade initiativ.
Till sist ställer vi två angelägna frågor inför framtiden: är det samhället, individen eller den ekonomiska och politiska makt-koncentrationen som ska förändras i omställningen mot håll-barhet? Och hur bör marknadsinitiativ kombineras med statlig reglering och demokratiska processer om vi inte endast vill uppnå effektivitet utan även värna om det allmänna bästa – på vägen mot ökad hållbarhet? k
anne Jerneck är docent i hållbarhetsveten-skap vid LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies). Hennes tvärvetenskapliga forskning handlar om institutionell och strukturell förändring i förhållande till fattigdom, ojämlikhet och miljö- och klimatförändringar. Hon är sär-skilt intresserad av försörjnings strategier, utvecklingsdiskurser och hållbarhetsvetenskaplig teori och metod.
Foto: Amanda Elgh