Terapeutiskt behandling

Respondet (4) säger följande: ” språket är viktigt och hur man tolkar saker och ting,

kropps-språk, gester är ett verktyg. Hålla i någon och visa närhet spelar stor roll, speciellt med de patienter som är gömda. Det är lättare att nå patienter via aktiviteter och lättare att tala med dem utomhus”.

Eftersom vi under intervjuerna även intervjuat en kurator så har vi fått en del information om kuratorns ställning gentemot patienter och personal. Det är viktigt att man får uttrycka sig och få fram de emotioner som man har och känner, enligt vår uppfattning. Genom att använda sig av språk och gester kan man föra en konversation som kan bidra till att man öppnar sig mer för den man pratar med. Även författaren Anderson (1997) påpekar att språket är ett vik-tigt verktyg som hjälper och vägleder oss att förstå och tolka samt att samtala med andra människor. Språket behöver inte enbart innebära språk utan det är även gester, ord, ljud, teck-en och all slags verbal kommunikation (Abrahamsson & Berglund, 1997: 66).

Utifrån den information vi samlat angående både personalen och kuratorn så anser vi att det har varit givande att fördjupa sig in i deras organisation. Dock har vi varit tvungna att be-gränsa oss dels för integritetens skull dels också pga. Tidsbrist.

Tidigare har vi diskuterat kommunikationens betydelse i förhållande till individen. Detta

har främst framkommit under ”socialitet och responsivitet” avsnittet. Det botemedel som används i största fall är den sociala aspekten, som får människor att yttra sina tankar kring vissa fenomen, vare sig personliga, vardagliga eller abstrakta ting. Vi har lagt stor betydelse vid den teori som Karin Bengtsson (2005) utgår ifrån, nämligen den kroppsempatiska formen av kommunikation. I många sammanhang har vi enbart redogjort för vilken betydelse samtals-terapi och övrig kommunikation har för patienterna, samt vilken form av position man ska ha som terapeut i förhållande till patienten. Det vi inte har diskuterat mycket kring är de förkun-skaper och iakttagelser man skall ha innan man börjar samtala med en människa, oavsett om detta utspelar sig inom eller utanför denna form av vård.

Förförståelse är här enligt våra förutfattade meningar bland det viktigaste man skall ha i åtanke innan man ingår ett terapeutiskt samtal med en annan människa. Varför? Bengtsson (2005) har under våra metodiska resonemang haft en betydande roll för hur man bör vara som terapeut. Det är ofta lättare om man har erfarenheter, eller bekanta som har varit med om olika saker.

37 Under en av samtalsintervjuerna har vi diskuterat om hur man skall bete sig i förhållande till patienter: hur man skall ska sitta, hur man ska se på patienten, vart man skall befinna sig, ovanför, mittemot – bakom – eller vid sidan av patienten. Det vi däremot inte har diskuterat kring är exempelvis om man någon gång känt igen sig i patienternas berättelser. Eftersom att några av de vi intervjuade hävdade att de ibland känner sig stressade, började vi tänka på Bengtssons teorier kring om man faktiskt är medveten om situationen då, eller om man bara ser det som ”en sak” som har varit. Det är viktigt att i dessa situationer stanna upp och tänka på hur man känner, för att kunna förstå någon annan. Vi tror att detta hade hjälpt personalen i kliniken en hel del.

7.4. Socialitet och responsivitet

Respondent (5) menar att det är viktigt att ha aktiviteter med patienter av den anledningen att man via dessa kan föra en form av konversation.” Vi har aktiviteter varje dag som håller en

del patienter sysselsatta, så som korsordslösningar, kortlek, promenader och en präst som kommer och spelar gitarr för dem. de brukar även kolla igenom bildböcker från 40- 60 talet som får patienterna något att prata om”. Enligt oss behöver patienten inte nödvändigtvis yttra

sig kring de teman som uppstår via aktiviteterna eller föra en konversation kring dem. det räcker med att patienten utifrån sin egen vilja får fram det den tycker är passande för patienten och genom dennes eget tankesätt komma med lösningar och alternativ i dessa sammanhang. Dessa kan likväl anknytas till någon form av kommunikation.

Det som uppmärksammar en människas välmående är också socialt responsivitet för att individen dels behöver ställa frågor och besvara dem. Och som Asplund även påpekar det är något starkt med responsivitet som får en människa att ideligen vilja ställa frågor bara för att få tillfället att svara.(Asplund, 1987:29)Detta är något som vi tycker är viktigt för att en män-niska behöver kommunicera för att känna sig som en social varelse. Mänmän-niskan är alltid fri och lever oftast ett vilt liv utan några gränser. Han menar vidare att genom människans soci-ala responsivitet stärker vi individer vår individualitet. (Asplund,1987:30

Genom responsivitet som innebär enligt Asplund generell svarsbenägenhet, vilket i sin tur innebär att människan är benägen att svars på ”stimuli”. Att kunna få reflexer och reaktioner på saker och ting tillhör responsiviteten men också människans vardag anser vi för att indivi-den skall kunna se sina misstag och lära av dem samtidigt. (Asplund, 1987: 30-33)

Till detta drar vi en parallell linje med vår undersökning vilket stämmer överens med hur viktigt det är att en människa inte känner sig ensam. Detta är något som alla individer känner under livets gång hos vissa kan det utvecklas till något dåligt medan hos andra inte. Det är

38 viktigt med kontakter och i detta fall så som hos patienterna och hos personalen, det är bra med möten eller att man sitter och pratar med patienter eller personalen emellan för kommu-nikationens skull och utvecklingens.

7.5 Organisationsteori

Vad gäller arbetsmiljöträffar anser respondent (2) att de har för lite av eftersom att de enbart träffas vart fjortonde dag. Vidare menade respondent (2) att möten för både skötargrupp och sjukskötargrupp sker en gång på ett halvår. Alltså kan vi finna detta som ett litet problem då man borde ha träffar oftare än så.

Eftersom att hela grundprincipen i vår studie har grundats i antaganden, intervjusamtal och teorier som syftat på att försöka finna ”luckor” i det uppenbara har vi genom deltagande ob-servation och iakttagelser försökt tyda dessa ”brister” i det ”normala”. Däremot vill vi inte påstå att vi funnit dramatiska fel, eller problem vid den psykiatriska kliniken som vår under-sökning kretsade kring, vi har tvärtom blivit imponerade av hur bra dynamiken verkade se ut.

De brister som vi fann via intervjusamtalen var bland annat att det finns brist på personal,

samtidigt som att andra uppgav att det finns för stor skillnad i kunskaper kring nya anställda (exempelvis sommarpraktikanter) och gamla arbetare. Vissa hävdade att tidspressen var stor och att saker skulle behöva lagas, speciellt i det fall där en uppgav att den fanns hål i väggar och då en annan menade att man behövt ett privat omklädningsrum för de arbetandena. Näst-an alla poängterade att dynamiken blNäst-and de arbetNäst-andena borde förbättras, då några upplevde att de fick göra mer än vad andra fick. Däremot skall vi inte dra alla arbetare över en kam. Det finns dock en eller två stycken som inte såg detta fenomen som sannolikt, då man menade att ifall det uppstod något problem, så skulle man sköta detta med en gång med person saken gällde, men utan att de resterande involverar sig kring detta.

Göran Ahlins (1986) teori kring utvecklingen av de kollektiva ansvarsfunktionerna och

utvecklingen av rolldiffusionen, där kommunikation inom institutionen uppmärksammas är just relevant i detta sammanhang. Tanken här att ”frigöra” de resurser som ännu inte utnytt-jats, hos individen, mellan individerna (personalen), detta gäller likväl arbetande som patien-ter (Ahlin, 1986: 16).

Ökad demokratisk aktivitet och ökat ansvarstagande, utvidgad individuell/social relativ

autonomi och integritet samt ökad förståelse för sig själv, andra och samhället är enligt Ahlin i detta fall ett måste i det som han kallar ”individnivå”, alltså det man själv kan påverka. Å andra sidan talar han om ”institutionsnivå” där han poängterar för de tre mekanismer som gör

39 att en organisation eller en institution fungerar, nämligen miljöterapi (som har diskuterats på teorikapitlet), institutionell demokratisering och optimal psykoterapeutisk kultur (Ahlin, 1986: 17). Detta problem kan man alltså påverka genom två olika synvinklar, dels genom egen indi-viduell prestation och genom organisationsteori, att demokratisera det som görs, i detta fall är rättvisan ett måste, enligt vår uppfattning.

Via dessa kan vi också få en bredare, mer realistisk syn på hur man ska hjälpa patienterna

på bästa sätt. Ahlin (1986) menar att man genom patientens levnadsvillkor och sociala kon-takter (nätverk) kan förstå att dessa personer saknar kapacitet över att utnyttja deras psykiska resurser (1986: 16).