Texternas innehåll

Studerar man innehållet i Sverigedemokraternas texter kan man konstatera likt tidigare forskning att det allt som oftast kretsar kring invandringen och politikerföraktet. De undersökta artiklarna behandlar uteslutande just de två innehållsområdena, men det ena området behöver inte utesluta det andra, då dessa teman förs ihop i några av texterna. Jimmie Åkesson vidhåller att Sverigedemokraterna ofta kommer tillbaka till problemet med invandringen i all form av politisk debatt: ”Att vi gärna tar upp invandringen beror inte på att det är det enda som intresserar oss. Däremot har vi klart för oss att massin- vandringen, dess kostnader och konsekvenser inte kan isoleras från övrig politik” (http://www.sdkuriren.se/blog. 080512).

Sverigedemokraterna är produktiva gällande textutgivning. Eftersom partiet dispo- nerar en egen partitidning (SD-kuriren) är dessutom utrymmet för valda partimedlem- mar stort, när det kommer till att uttrycka egen text. Texterna Islamiseringen av Sverige, Ska Sverige vara svenskt? och Den nya våldtäktsvågen, som alla är publicerade i SD- kuriren, kännetecknas av att de är långa och informationstäta och att viss textteknik är likartad. Uteslutande är texterna från SD-kuriren uppbyggda kring att få läsaren att komma till egen insikt med det som Sverigedemokraterna ser som ett stort problem i Sverige, nämligen invandringen. Läsaren, beroende på dennes sympatier, får antingen sina antaganden bekräftade eller sina föreställningar upprivna av texterna. Långa

svepande passager i argumentatio med information, och då framförallt av utomstående undersökningar, gör att läsaren ska bli övertygad om att skribenten har rätt.

Det är sällan man möter egenhändigt gjorda undersökningar av Sverigedemokrater- na, utan oftast är källan hämtad från andra parter. Det är mycket troligt att det finns en anledning till detta, då de dels vill få läsaren intresserad, men också att utomstående undersökningar bekräftar Sverigedemokraternas åsikter som annars skulle ha kunnats ignoreras av läsaren på grund av dennes förutfattade meningar om partiet. Skribenten innehar positionen som insiktsförmedlare som hjälper läsaren att förstå de problem som landet Sverige har. Denna teknik är mest framträdande i texter som handlar om invand- rare, men det lyser även igenom i de artiklar som handlar om föraktet mot etablisse- manget. Ett exempel är texten ”Ni dumförklarar väljarna”, där utomstående källor an- vänds. Tekniken kan därför kortfattat beskrivas som att argumentatio inleds med en lång passage med information och sedan ett kärnfullt argument som styrker det som beskrivits.

Den retoriska del som är mest genomtänkt torde vara perorátio. Det är åter inget signifikativt för Sverigedemokraterna att ha ett perorátio som är genomtänkt. I Sverige- demokraternas texter är de ofta korta och kärnfulla. Det verkar vara viktigt att man som läsare ska komma ihåg det man har läst och samtidigt bli fullständigt övertygad. Detta gör Sverigedemokraterna systematiskt genom att man berättar om vad som kommer att hända om man inte börjar sympatisera med Sverigedemokraterna. Jomshof uppmanar i sin artikel ”Islamiseringen av Sverige” att vi som medborgare måste börja bekämpa muslimerna likt nazisterna på 1930- och 40- talet. Vidare pekar Åkesson i sitt perorátio i texten ”Odemokratisk behandling av SD” på vad som kan hända om vi som medborgare inte värnar om demokratin, då etablissemanget kan börja illegalisera politiska partier. Textens ställs ofta på sin spets och Sverigedemokraterna vill mana till handling mot de man ser som sina fiender.

Det finns en skillnad mellan vad Sverigedemokraterna skriver i egen producerad ut- givning och när partiet får utrymme i dagspress. Det kan antas var så att när partiet, främst då partiledningen, får utrymme i dagspress så vill man ta tillvara på tillfället. I exempelvis Jimmie Åkessons och Björn Söders text ”Ni dumförklarar väljarna” i Ex- pressen sammankopplas inte främlingsfientligheten med den i artikeln diskuterade kriti- ken mot etablerade politiker. Istället väljer Björn Söder och Jimmie Åkesson att använ- da termen ”mindre partier” för att peka på att det inte bara gäller partier med tvivelakti-

som publiceras i dagspress. Exempelvis talar Åkesson i artikeln ”Självföraktet är det värsta” som är publicerad i Blekinge Läns Tidning, om svensk kultur som ”utsätts för massinvandringen” medan Erik Almqvist i SD-kuriren skriver om mångkulturen som ”ett hot mot den svenska kulturen” och att folk och dess kultur inte ska ”blandas”. Det senare uttrycket tillhör en terminologi som inte skulle vara lämplig i exempelvis Ex- pressen.

I flertalet artiklar som beskriver invandringen pekas vid ett par tillfällen islam ut som fiende och religionen ställs i konflikt mot det svenska samhället. Det finns i de un- dersökta texterna ett par tydliga gränser vad gäller utpekandet av islam och muslimerna. Det kan mycket väl tänkas vara så att utpekandet av islam som bov i många frågor även inom Sverigedemokraterna är en känslig fråga. Jimmie Åkesson är mycket sparsam i de undersökta texterna att uttala sig om islam, medan skribenten Richard Jomshof i sin artikel, ”Islamiseringen av Sverige” väljer att göra en intertextuell jämförelse med na- zismen. Även i texten ”Den nya våldtäktsvågen” utvecklas innehållet till att det är mus- limerna som bär det största ansvaret för våldtäkterna. Sverigedemokraterna pekar i sitt principprogram dock inte ut islam som det största problemet med invandringen. Islam

nämns överhuvudtaget inte som begrepp i principprogrammet.

(www.sverigedemokraterna.se, 080512). Det finns två tänkbara slutsatser utifrån detta; dels kan det vara så att det inom partiet inte råder enighet om huruvida det är muslimer- na eller invandringen i sig som är problemet, eller om det i partiet finns en försiktighet att de ledande politikerna inom Sverigedemokraterna inte uttalar sig och exemplifierar på ett kraftfullt sätt.

Skribenterna i de Sverigedemokratiska texterna använder sig vid flertalet gånger av pronomina ”vi” och ”vår” alternativt ”våra”. Detta är en strategi, vilket bland annat åter- finns i Jimmie Åkessons text ”Självföraktet är det värsta” samt Richard Jomshofs text ”Den nya våldtäktsvågen”. Anders Sigrell skriver i boken Att övertyga mellan raderna om användandet av ordet ”vi”. Sigrell menar att ordet ”vi” är ett tidigt retoriskt feno- men, där ”en målsättning hos alla seriösa talare är att riva barriären mellan jag- talare och vi-åhörare.” (Sigrell, 1999: 247). Sigrell menar vidare att detta är något som alla bör göra för att nå fram med sitt budskap (Sigrell, 1999: 247) och därför bör detta reto- riska grepp ses som att de Sverigedemokratiska skribenterna är medvetna om den reto- riska kraften snarare än något som är specifikt för Sverigedemokraterna.

De analyserade texterna har, i fem fall av sex, teser som är svåra att finna. Resulta- tet visar att texterna inte har tydliga teser utan att de oftast finns latenta i texterna. Allt

som oftast har en subjektiv bedömning fått göras för att finna textens kärna och tes. Det- ta görs dock inte problemfritt. Redan i uppsatsens inledande delar redogjordes för de krav på objektivitet som finns kring en undersökning av ett parti med tveksamma åsik- ter. Därav kan denna subjektiva urvalsprocess vara en felkälla när man ska diskutera texternas teser. Boréus och Borgström skriver att tesen kan vara svårfunnen: ”ibland är det svårt att urskilja tesen. Det är kanske inte så lätt att avgöra vilket påstående som underbyggs eller undergrävs av andra men inte självt finnas där för att stärka eller för- svaga påståenden.” (Boréus, Borgström, 2005: 98). Detta leder till att det kan förefalla sig så att texterna som analyserats just har svåridentifierbara teser, då de inte preciseras rakt ut, vilket också skulle kunna stödjas av Boréus och Borgströms uttalande ovan. Det kan också vara så att det är en teknik som de Sverigedemokratiska skribenterna använ- der sig av. Det senare skulle styrkas med att man som Sverigedemokratisk skribent vill låta tesen återfinnas latent och låta läsaren få bilda sig en egen tes om vad artikeln hand- lar om.

Demokratibegreppet är en återkommande del i de Sverigedemokratiska texterna. Detta innefattar både de texter som behandlar uteslutandet av partiet, men det återkom- mer likväl också i de texter som handlar om kritiken mot invandringen. Det kan te sig något obekvämt för en läsare, att ett parti som så frekvent har varit beskyllda för att vara odemokratiska, i sina texter skriver så mycket om demokrati. Detta är en teknik där par- tiet vill bevisa för läsaren hur demokratiskt partiet faktiskt är. Sverigedemokraternas teori om etablissemanget handlar just om att måla ut de, av samhället uppfattade partier som demokratiska, som just odemokratiska. Därav torde det vara så att det råder en svår konflikt mellan Sverigedemokraterna och övriga partier gällande definitionen och inne- börden av demokratibegreppet.