Gary Becker (1976) bidrar i The Economic Approach to Human Behaviour med en teori på den aggregerade mikronivån, en teori vars grundidé är att det tar tid att konsumera och att därför inte bara inkomst utan även tid måste ingå som en restriktion för hur mycket individen faktiskt kan konsumera, varför individen ställs inför valet mellan tid och pengar. När det gäller en sådan sak som utbildning ser vi det som en självklarhet att den tid som går åt till att studera innebär en tidskostnad för individen och för hela samhället i form av uteblivet arbete. På samma sätt borde den tid som krävs för konsumtion av saker såsom teaterbesök eller mat ingå som en kostnad. Traditionell ekonomisk teori utgår vanligen istället från att den totala kostnaden för en produkt enbart består av marknadspriset, exempelvis betraktas biljettpriset som den totala kostnaden för ett teaterbesök. Men, eftersom den tid som går åt till konsumtionen istället hade kunnat användas till något produktivt såsom arbete, kan man argumentera för att den totala kostnaden för teaterbesöket snarare är biljettpriset plus kostnaden för tidsåtgången, vilka tillsammans utgör det s k skuggpriset.
Istället för att använda sig av traditionella nytto- och kostnadsfunktioner för att maximera hushållets nytta, anser Becker att ett hushålls nyttofunktion inkluderar en mängd nyttigheter, commodities, som produceras i hushållet med hjälp av varor och insats av tid. För att återgå till teaterexemplet så är aktiviteten som sådan, att se en pjäs, att betrakta som nyttigheten, och denna är beroende av insatser såsom skådespelare, en teater och teaterbesökarnas tid. Varje nyttighet betecknas med Zi och
dess produktionsfunktion kan skrivas som:
Zi = fi(xi, Ti)
där xstår för marknadsvaror och T för tidsåtgången. I de fall då kapitalvaror används för att producera nyttigheten står x för den service som kapitalvaran bistår med. Varje hushåll producerar alltså sina nyttigheter med dessa insatsvaror och sedan väljer de den kombination av nyttigheter som ger högst nytta, precis som vid traditionell nyttomaximering. Hushållets gemensamma nyttofunktion har följande utseende:
U = U (Zi,…Zm) ≡ U (f1,…fm) ≡ U (x1,…xm; T1,...Tm)
För att nyttan ska kunna maximeras med hänsyn till den budgetrestriktion som uppstår till följd av att resursen på insatsvarorna är begränsad, måste budgetrestriktionen delas upp i två restriktioner, en med avseende på varor och en med avseende på tid. Detta eftersom produktionsfunktionen visar att varje nyttighet är en funktion av varor och satsad tid (se ovan). Tillgången på varor begränsas av den
totala inkomsten medan tillgången på tid begränsas naturligt samtidigt som viss tid går bort till lönearbete (annars får man inga varor).
Det problem som uppstår vid en nyttomaximering av det här slaget är att vi har dubbla restriktioner. Restriktionerna kan emellertid, genom substitution, skrivas om till ett enda uttryck där det framgår att den totala kostnaden för en enhet av Z är summan av tidsåtgången och varuåtgången för produktionen av nyttigheten, d v s skuggpriset för Zi. Dilemmat med två olika restriktioner är något som kan lösas även i
verkligheten genom att vi byter tid mot pengar, d v s arbetar. Hushållens totala inkomst spenderas antingen direkt eller indirekt på Zi: direkt genom att pengar läggs
på varor som ingår i produktionen av nyttigheten eller indirekt genom satsad tid på konsumtion.
Utifrån de komponenter som nu ingår när en individ maximerar sin nytta, vet vi att individen kommer att påverkas av förändringar i priset på varor och tjänster, produktivitet, relativa skuggpriser samt i den totala inkomsten. Anta till exempel att priset på en vara som ingår i hushållsproduktionen av en viss nyttighet ökar. När priset på varan stiger, ökar även nyttighetens produktionskostnad, d v s skuggpriset ökar, med följden att efterfrågan på nyttigheten minskar (för en normal vara). Denna minskade efterfråga leder i sin tur till att även efterfrågan på de varor och den tid som för övrigt ingår i produktionen av den specifika nyttigheten sjunker. Här blir det med andra ord tydligt att hur en individ väljer att använda sin tid är starkt beroende av efterfrågan på varor och tjänster, liksom att denna efterfrågan är starkt bunden till efterfrågan på själva nyttigheten. Man köper till exempel inte ett pussel på 5000 bitar om man inte anser sig ha tid att lägga det. (Brixen 1990)
Berk (1987) har framfört kritik mot Beckers teori, varvid han ställer sig frågande till i vilken utsträckning det är korrekt att låta ett hushåll ha en gemensam nyttofunktion när man ändå utgår från individens val och beslut; att individerna är helt överens i fråga om vad som ska produceras är ju inte säkert. Olika människor har olika preferenser och vem som går segrande ur en diskussion i hushållet är i regel den med mest ”bargaining power”. Vem av individerna som har mest av denna ”power” hänger ofta samman med hur mycket av familjens intäkter man bidrar med. Att en individ står för en stor del av en familjs intäkter får vanligen effekter i form av att den individen också får mer att säga till om vad gäller hur pengarna ska spenderas, vilket ofta gynnar mannen i hushållet (Gardiner 1997).
Ytterligare ett frågetecken har riktats mot Becker och det gäller hans definition av Z som inte helt tydliggörs. Berk (1987) menar att det finns utrymme att tolka Z som alltför ”stora” nyttigheter, exempelvis ett gott liv, varvid skillnaden mot en vanlig nyttofunktion blir nästan obetydlig. Z kan emellertid också beskrivas väldigt snävt, vilket istället riskerar att göra analysen ointressant.
Gronau (1977) har istället riktat sin kritik mot Beckers indelning av tid i enbart produktion på marknaden och produktion i hushållet. Den senare kategorin blir bred och innefattar såväl hemarbete som fritidsaktiviteter; nyttigheten Z kan vara såväl att få det städat som att ha sett den nya Spielberg-filmen. I alla sammanhang är det emellertid inte helt enkelt att skilja mellan nytta och nöje, produktion och fritid. I vilken kategori hamnar exempelvis tandläkarbesök, att följa med sin dotter på knattefotbollsmatch och närvaro vid släktmiddagar? Redan många år tidigare
diskuterades detta av Reids (1934), som med sitt s k tredjepersonskriterium föreslår ett sätt att skilja dessa åt: enbart om en aktivitet kan utföras av en tredje person mot betalning räknas aktiviteten som produktion.