I detta avsnitt av studiens referensram presenteras tidigare forskning som utgår från studiens syfte.
Syftet är att undersöka vilka faktorer som kan förklara att svenska noterade SME:s frivilligt hållbarhetsrapporterar. Nedan kommer faktorer som enligt tidigare forskning kan påverka företags benägenhet att hållbarhetsrapportera presenteras.
16 2.3.1 Hållbarhetsrapportering i Sverige
Sverige vill kännetecknas som ett land där näringslivet bedrivs på ett hållbart sätt. I juni 2017 presenterade regeringen en rapport som utformats till FN som syftar till att beskriva Sveriges ekonomiska, sociala och miljömässiga hållbarhet idag, samt vilka åtgärder som ska vidtas för att bidra till de 17 nya målen i agenda-2030. (Regeringen, 2017). PwC har även engagerat sig i 2030-agendan och gjort en granskning av ett 40-tal svenska företag och dess rapportering i syfte att skapa sig en uppfattning om engagemanget hos svenska företag (PwC, 2017). Efter att ha granskat företagen fick PwC en uppfattning om att företagen visar stort engagemang i 2030-agendan och att ledningen är involverade i att dess verksamhet ska sträva efter att bidra till de 17 uppsatta globala målen för år 2030 (PwC, 2017).
I problematiseringen nämndes det att Sverige ligger långt fram gällande hållbarhetsrapportering.
KPMG (2015) betonar att Sverige tilldelats plats tio i världen på att hållbarhetsrapportera och integrera sin hållbarhetsrapport i årsredovisningen. KPMG beskriver att upprättandet av hållbarhetsrapporter skapar ett helhetsperspektiv av företagens verksamhet, i vidare mening medför detta vikten av transparens och öppenhet för att underlätta intressenternas möjligheter att bedöma företag och öka dess tillförlitlighet (KPMG, 2015). Svenska företag ligger även i framkant gällande hållbarhetsrapportering i enlighet med GRI:s riktlinjer och står för sex procent av den totala mängden hållbarhetsrapporter i GRI:s statistik, samt tio procent av Europas rapporter (Frostenson, Helin &
Sandström, 2012). Vidare har många svenska företag valt att ansluta sig till FNGC och idag är det över 250 svenska signatärer som hållbarhetsrapporterar enligt dess tio principer (UGC, 2017d).
Riktlinjerna från GRI och FNGC som båda är framtagna för att underlätta samt stärka trovärdigheten i företags hållbarhetsrapporter är kompatibla med varandra förklarar både Isaksson och Steimle (2009), Westmark (2013) och riktlinjerna beskrivs vara de mest använda hos företag globalt sett.
Signalerings-, intressent och legitimitetsteorin är teorier som kan kopplas till frivillig hållbarhetsrapportering (Hahn & Kühnen, 2013). Den ökande efterfrågan av företagsinformation från intressenter gällande ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet gör att företagen vill signalera ut mer frivillig information (Hahn & Kühnen, 2013; Arman & Ooi, 2014). Signaleringsteorins grundläggande tankar är enligt Spence (1973) och Spence (2002) att informationsasymmetri mellan parter uppstår vid tillgång till olika mängd information. Teorin kan enligt Hahn och Kühnen (2013) kopplas till hållbarhetsrapportering då denna rapportering kan tillämpas som ett hjälpmedel för att reducera den rådande asymmetrin och därutöver säkra sin legitimitet, vilket i sin tur kan kopplas till legitimitetsteorin. En annan teori som kan kopplas till hållbarhetsrapportering är intressentteorin
17 förklarar Friedman och Miles (2002) samt Horová (2012). Kopplingen kan förklaras då företag väljer denna rapportering för att tillfredsställa sina intressenter då de har så pass stor makt gentemot företaget, därför måste företagen ge ut ytterligare information samt genomsyra mer öppenhet och transparens till intressenterna (Friedman & Miles, 2002; Horová, 2012).
2.3.2 Förklarande faktorer av hållbarhetsrapportering
Det finns tidigare forskning som lyfter fram olika faktorer som kan påverka företag till att frivilligt hållbarhetsrapportera. Utifrån den tidigare forskningen undersöker denna studie vidare fyra stycken faktorer vilka är tillväxt, storlek, lönsamhet och skuldsättningsgrad.
2.3.3 Tillväxt
Tillväxt är en definition av ett företag som ökar i storlek. Tillväxt kan göra företag starkare genom att det indikerar dess konkurrenskraft och förmåga till förnyelse. Företags tillväxt tillsammans med lönsamhet är viktiga mål för alla verksamma företag och kan vara avgörande för dess överlevnad, med tanke på att både lönsamhet- och tillväxtmål påverkas av varandra för att nå konkurrenskraft.
Tillväxt är väsentligt om företag vill behålla sin marknadsandel på den ständigt växande marknaden.
Det kan även vara en drivkraft för att överta andra företags marknadsandelar. (Carlson, 2016)
Westermark (2013) redogör för att företags hållbarhetsarbete kan resultera i att allmänheten skapar sig en positiv bild av verksamheten vilket i sin tur kan främja tillväxten. Varumärket stärks genom att möta samhällets krav samtidigt som det skapar förutsättningar för långsiktiga relationer med ökad försäljning (Westermark, 2013). Ökad tillväxt i företag möter inte enbart aktieägares förväntningar utan även andra intressenter som har en anknytning till företaget (Artiach et al., 2010). Ekonomisk tillväxt kan därför uppstå som följd av ett ökat hållbart arbete förklarar Barkemeyer (2014).
Tillväxt som en påverkande faktor till frivillig hållbarhetsrapportering kan ha förklaringar i agentteorins tankegångar förklarar Bushman och Smith (2001) samt Frias-Aceituno et al. (2014).
Företags tillväxt kan gynnas av att hållbarhetsrapportera, då informationsasymmetri och agentkostnader kan undvikas genom att uppmärksamma och agera i enlighet med aktieägarnas förväntningar beskriver Frias-Aceituno et al. (2014). Informationsasymmetri och agentkostnader vill undvikas av företagsledning (agenten) på grund av att missnöje från aktieägare (principalen) kan påverka företaget negativt genom att hämma tillväxten (Frias-Aceituno et al., 2014). Missnöjet från aktieägare beror på brister i kommunikationen mellan dem och företagsledningen i företaget, vilket är ett förhållande som beskrivs i agentteorin (Bushman & Smith, 2001). Aktieägarna kan alltså uppleva
18 att ledningen inte har valt de optimala projekten eller åtgärderna i verksamheten som förväntas och efterfrågats (Bushman & Smith, 2001). Följaktligen kan missnöjet av saknad information undvikas med hjälp av hållbarhetsrapportering hävdar Bushman och Smith (2001).
Tidigare forskning har visat att hållbarhetsrapportering har en betydande roll hos växande företag förklarar Kuzey och Uyar (2017). Det råder positiv och statistisk signifikans mellan faktorn tillväxt och företags benägenhet att offentliggöra frivillig hållbarhetsrapportering menar Artiach et al. (2010) samt Lourenço och Branco (2013). Vidare beskriver Artiach et al. (2010) att när ekonomiska resultat expanderar ökar även företags möjligheter att rapportera mer frivillig information om sociala, miljömässiga och ekonomiska resultat. Dock visade forskarna Kuzey och Uyar (2017) motsatsen av vad tidigare forskning visat. Forskarnas studie indikerar att tillväxt inte är statistiskt signifikant vad gäller företags benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera. Kuzey och Uyar (2017) visar därför att det som tidigare forskning uppenbarat angående tillväxtens påverkan inte är överensstämmande med utfallet av dess studie.
Tidigare forskning är inte är eniga ifråga om tillväxtens påverkan på företags benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera, samt att forskningen främst studerat stora företag i andra länder. Vidare kan agentteorin ge förklaringar till företags benägenhet att hållbarhetsrapportera för att undvika brister i kommunikationen med aktieägare. Detta gör det intressant utifrån tidigare forskning samt agentteorin att undersöka hur tillväxt påverkar hållbarhetsrapportering i SME:s i Sverige. Därför har följande hypoteser formulerats:
Hypotesprövning 1
H1a. Tillväxt hos SME:s har ett positivt samband med benägenheten att frivilligt hållbarhetsrapportera.
H1b. Tillväxt hos SME:s har inget samband med benägenheten att frivilligt hållbarhetsrapportera.
2.3.4 Storlek
Företagsstorlek har en positiv inverkan på hållbarhetsrapportering då stora företag har visat sig vara mer benägna att rapportera i större utsträckning (Gamerschlag et al., 2011; Hahn & Kühnen, 2013;
Kuzey & Uyar, 2017). Vidare redogör Frias-Aceituno et al. (2014) för att företagsstorlek är den viktigaste faktorn med inverkan på hållbarhetsrapportering då forskarnas studie visade en stark statistisk signifikans på 0,01. Enligt Frias-Aceituno et al. (2014) har även flera tidigare forskare som
19 studerat storlekens påverkan på rapportering indikerat statistisk signifikans, vilket tyder på att storleken spelar en avgörande roll.
Udayasankar (2008) och Westermark (2013) förklarar att större företag tenderar att rapportera mer hållbarhetsinformation än mindre företag. Vidare påpekar Westermark (2013) att förekomsten av ökad hållbarhetsrapportering i stora företag beror på dess höga omsättning. Företag med högre omsättning besitter ökade möjligheter till att rapportera, samt att mer resurser kan avsättas för att samla in den information som krävs av olika riktlinjer förklarar Westermark (2013). Vidare förklarar författaren att sådana riktlinjer exempelvis kommer från ramverk som GRI och FNGC, vilka är väl använda av stora företag som hållbarhetsrapporterar. Stora företag är mer synliga på marknaden och i samhället som helhet, vilket gör dess offentliga image mer känslig förklarar Udayasankar (2008), Gamerschlag et al. (2011) samt Frias-Aceituno et al. (2014). På grund av att stora företag är mer synliga ökar antalet potentiella användare av informationen som publiceras förklarar forskarna, vilket i sin tur även skapar en ökad efterfrågan på information som pressar företag till att avslöja mer.
Enligt Ho och Taylor (2007) samt Kuzey och Uyar (2017) kan större företag som hållbarhetsrapporterar förklaras med agentteorin, då företag kan undvika agentkostnader genom att hållbarhetsrapportera. Vidare förklarar Kuzey och Uyar (2017) att ökade agentkostnader kan uppstå med anledning av informationsasymmetri mellan ledning och aktieägare samt mängden externt kapital, då större företag tenderar att ha en högre andel utomstående kapital. Därför väljer många större företag att hållbarhetsrapportera för att minska agentkostnader i sin verksamhet (Kuzey och Uyar, 2017).
Enligt Hahn och Kühnen (2013) kan även signaleringsteorin spela roll tillsammans med faktorn storlek för att förklara varför företag väljer att upprätta en hållbarhetsrapport. Genom asymmetrisk distribution av företagsinformation förklarar signaleringsteorin företagens strävan efter trovärdighet i det som förmedlas av verksamheten till intressenterna (Connelly et al., 2010). Vidare förklarar Hahn och Kühnen (2013) att hållbarhetsrapportering kan ses som en sådan typ av asymmetrisk information då det är svårt för en utomstående part att avgöra trovärdigheten i hållbarhetsrapporteringen. Större företag har många intressenter samt en ökad risk för uppmärksamhet i media beskriver Hahn och Kühnen (2013). Företag upprättar därför hållbarhetsrapporter för att säkerställa legitimitet och signalera hållbara insatser till intressenterna (Hahn & Kühnen, 2013).
20 Enligt Kuzey och Uyar (2017) kan även legitimitetsteorin kopplas till företagsstorlek då större företag anses ha mer att förlora om de inte är legitima jämfört med mindre företag. Om företag vill minska asymmetrin i informationens trovärdighet som förmedlas för att uppnå legitimitet är hållbarhetsrapportering ett verktyg (Hahn & Kühnen, 2013). Vidare förklarar Kuzey och Uyar (2017) att legitimitet i verksamheten är drivkraften bakom hållbarhetsrapportering, vilket kan bero på att företagen är under granskning och tryck från olika intressenter såsom media, allmänheten och tillsynsmyndigheter i hållbarhetsfrågor. Mindre företag har vanligtvis begränsade eller otillräckliga resurser då dem omsätter mindre än vad stora företag gör förklarar Udayasankar (2008), vilket kan begränsa dess möjligheter att utveckla en hållbarhetsrapport. Dock argumenterar Udayasankar (2008) även för att mindre företag kan vara lika motiverade av att rapportera hållbar information som större företag, då strävan efter att uppnå ökad legitimitet och förbättrat rykte är större.
Tidigare forskning visar att storlek har en positiv påverkan på företags benägenhet att upprätta en hållbarhetsrapportsrapport. Även signalerings-, legitimitets- och agentteorin har visat sig påverka större företags upprättande av rapporteringen. Eftersom att Sverige är ett land som ligger i framkant gällande hållbarhetsrapportering är det intressant utifrån tidigare forskning att vidare undersöka hur faktorn storlek påverkar svenska SME:s frivilliga rapportering. Därför formuleras följande hypotes:
Hypotesprövning 2
H2. Företagsstorlek har ett positivt samband med SME:s benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera.
2.3.5 Lönsamhet
Enligt Carlson (2014) kan inget företag överleva på lång sikt utan att generera lönsamhet, därför måste företag generera medel för att uppnå tillväxt. Vidare redogör Carlson (2014) för att lönsamhet beskriver hur effektivt företags resurser har använts för att skapa vinst. Yammeesri och Herath (2010) hävdar att lönsamma företag som värderas positivt av investerare och intressenter idag kommer generera högre resultat även i framtiden.
Lönsamhet är en bidragande faktor till företags benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera eftersom att företag många gånger väljer att hållbarhetsrapportera för att generera fortsatt ökad lönsamhet (Legendre & Coderre, 2013; Frias-Aceituno et al., 2014). Tidigare forskning har visat positiva, negativa och neutrala resultat på huruvida företags hållbarhetsarbete påverkar lönsamheten förklarar Lin et al. (2009). Vidare redogör forskarna för att företags hållbara arbete inte leder till
21 omedelbar lönsamhet på kort sikt. Däremot kan det vara avgörande på lång sikt, då risken för negativ association minskar (Lin et al., 2009). Trots kopplingen mellan hållbarhetsrapportering och lönsamhet är det tydligt enligt Lin et al. (2009) att företag vill svara på samhällets förväntningar gällande hur verksamheter tar sitt ansvar i produktionen, miljöpåverkan och dess medarbetares hälsa, säkerhet samt välbefinnande. Legendre och Coderre (2013) redogör för att hög lönsamhet ger företagen större möjligheter till att hållbarhetsrapportera i enlighet med olika standarder och riktlinjer, exempelvis GRI.
Enligt Legendre och Coderre (2013) samt Frias-Aceituno et al. (2014) kan relationen mellan lönsamhet och hållbarhetsrapportering kopplas till det som signaleringsteorin redogör för. Hög avkastning hos företag skapar större benägenhet till att signalera frivillig hållbarhetsinformation, samtidigt som företag minskar risken för negativ association förklarar Frias-Aceituno et al. (2014).
Enligt Signaleringsteorins synvinkel publicerar även lönsamma företag frivillig information för att särskilja sig från de mindre lönsamma företagen och vinna marknadsandelar (Frias-Aceituno et al., 2014).
En annan teori som kan kopplas till benägenheten av rapporteringen är legitimitetsteorin (Legendre och Coderre, 2013). Företag med genomsnittlig eller högre lönsamhet har visat större benägenhet till att hållbarhetsrapportera för att uppfattas som legitima förklarar Tagesson et al. (2009) samt Legendre och Coderre (2013). Vidare förklarar forskarna att lönsamma företag upplever ett större tryck eftersom att de vill visa att företaget inte enbart är lönsamma utan även hållbara. Enligt Deegan och Unerman (2011) beskriver legitimitetsteorin vikten av att införliva normer och värderingar i verksamheten, vilket kan framhävas genom en hållbarhetsrapport.
Dilling (2010) och Frias-Aceituno et al. (2014) har visat att lönsamhet har en positiv inverkan på benägenheten att hållbarhetsrapportera, samtidigt som forskarna även påpekar att tidigare forskning visat både positiv och negativ inverkan. Frias-Aceituno et al. (2014) redogör för att lönsamhet har en positiv och statistisk signifikant effekt på integrerad hållbarhetsrapportering. Beurden och Goessling (2008) förklarar att det gjorts många studier för att ta reda på kopplingen mellan lönsamhet och hållbarhetsrapportering. Därefter konstaterar Beurden och Goessling (2008) att fler studier funnit ett positivt samband mellan lönsamheten och rapporteringen än tvärtom. Majoriteten av forskarna som Beurden och Goessling (2008) beskriver har visat ett positivt samband grundar sig i det som Haigh och Jones (2006) förklarar angående varför det finns ett samband. Haigh och Jones (2006) redogör för att det positiva sambandet visar att lönsamma företag hållbarhetsrapportera mer än företag som är
22 mindre lönsamma, vilket även legitimitet- och signaleringsteorin beskriver. Vidare beskriver de två att det fortfarande är en stor utmaning att förstå förhållandet och att de måste undersökas mer detaljerat. Utifrån detta är det intressant med hjälp av den tidigare forskning att undersöka sambandet mellan lönsamheten och benägenheten att frivilligt hållbarhetsrapportera hos SME:s i Sverige. Därför har följande hypotes formulerats:
Hypotesprövning 3
H3 Det finns ett positivt samband mellan lönsamma SME:s och benägenheten att frivilligt hållbarhetsrapportera.
2.3.6 Skuldsättningsgrad
Skuldsättningsgraden är ett sätt att beskriva företags kapitalstruktur, samt ett företags nuvarande ekonomiska ställning (Carlson, 2014; Dienes et al., 2016; Investopedia, 2017). Skuldsättningsgraden visar belåningen i relation till företags egna kapital, då måttet beskriver mängden främmande kapital per krona (Carlson, 2014).
Skuldsättningsgraden är en faktor som har inverkan på företags benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera förklarar Andrikopoulos et al. (2014) samt Kuzey och Uyar (2017). Ökad skuldsättningsgrad innebär högre risk för investerare och fordringsägare, då dess risk för konkurs ökar i takt med skuldsättningsgraden (Andrikopoulos et al., 2014). Därför efterfrågar investerare och andra intressenter mer miljömässig, social och ekonomisk information för att minska riskerna (Andrikopoulos et al. 2014). Det har resulterat i att hållbarhetsrapporteringen ökar i företag med hög skuldsättningsgrad då relationen med intressenterna gynnar dem i längden, och det visar på positiv statistisk signifikans menar Andrikopoulos et al. (2014). Vidare visar dock Kuzey och Uyar (2017) i sin studie att ju högre skuldsättningsgraden är desto mindre är sannolikheten att företaget offentliggör en hållbarhetsrapport, vilket indikerar negativ statistisk signifikans.
Ho och Taylor (2007) samt Reverte (2009) förklarar att länken mellan hållbarhetsrapportering och skuldsättningsgrad kan bero på förhållanden knutna till agentteorin. Vidare redogör Ho och Taylor (2007) för att företag med hög skuldsättningsgrad hållbarhetsrapporterar i högre utsträckning än företag med lägre skuldsättning för att minska agentkostnader och därmed dess kapitalkostnader.
Anledningen till att företag med högre skuldsättningsgrad tenderar att hållbarhetsrapportera i större utsträckning beror på att de redan har hög belåning som i sig genererar höga kostnader beskriver Ho och Taylor (2007). Därför är företag med hög skuldsättningsgrad mer benägna att
23 hållbarhetsrapportera för att undvika ytterligare kostnader, vilket i det här fallet är agentkostnader (Ho & Taylor, 2007). Intressentteorin kan även förklara länken mellan hållbarhetsrapportering och skuldsättningsgrad förklarar Reverte (2009). Företagets intressenter upplever en oro över risker som även nämndes i stycket ovan samt räntor och återbetalning av lån beskriver Reverte (2009). Genom att företag agerar ekonomiskt hållbart samtidigt som de eliminerar risker för miljöpåverkan från verksamheten kan oron hos dess intressenter minska, och detta kan uppfyllas med hjälp av hållbarhetsrapportering (Reverte, 2009).
Forskares syn gällande sambandet mellan skuldsättningsgrad och hållbarhetsrapportering hos företag skiljer sig åt. Dienes et al. (2016) förklarar att skuldsättningsgraden tidigare har studerats av forskare som inte är eniga i frågan om att det finns ett positivt samband mellan ett företags skuldsättningsgrad och dess benägenhet att hållbarhetsrapportera. Sharif och Rashid (2014) och Andrikopoulos et al.
(2014) studier visar ett positivt samband mellan företags skuldsättningsgrad och hållbarhetsrapportering. Medan studier av Ho och Taylor (2007) och Drobetz, Merikas och Merika (2014) samt Kuzey och Uyar (2017) visar ett negativt samband. Dienes et al. (2016) påpekar att när forskningen i denna fråga inte är eniga går det inte att dra några generella slutsatser om hur fallet faktiskt är.
Tidigare forskning inom området visar olika resultat för hur skuldsättningsgraden påverkar benägenheten att hållbarhetsrapportera. Därför är det intressant att undersöka detta vidare utifrån vad tidigare forskning kommit fram till. Det leder således till följande hypoteser:
Hypotesprövning 4
H4a. Det finns ett positivt samband mellan SME:s skuldsättningsgrad och benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera.
H4b. Det finns ett negativt samband mellan SME:s skuldsättningsgrad och benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera.
2.3.7 Bransch
Enligt Line, Hawley och Krut (2002) samt Tagesson et al. (2009) finns det flera studier gällande branschtillhörighet som en faktor till att företag hållbarhetsrapporterar. Chen och Bouvain (2009) menar att hållbarhetsrapportering skiljer sig åt mellan olika branscher. Line et al. (2002) redogör för att företag som hör till oljebranschen och gruvbranschen hållbarhetsrapporterar i hög utsträckning medan service- och finansbranschen rapporterar betydligt mindre, därigenom går det att urskilja att