Vilka faktorer kan förklara att svenska noterade SME:s frivilligt hållbarhetsrapporterar?: -En kvantitativ studie om förklarande faktorer

AKADEMIN FÖR UTBILDNING OCH EKONOMI

Avdelningen för ekonomi

Vilka faktorer kan förklara att svenska noterade SME:s frivilligt

hållbarhetsrapporterar?

- En kvantitativ studie om förklarande faktorer

Herta Sjöstrand Jessica Gustafsson

2018

Examensarbete, Grundnivå (kandidatexamen), 15 hp Företagsekonomi

Ekonomprogrammet

Examensarbete företagsekonomi C Handledare: Fredrik Hartwig

Examinator: Stig Sörling

Förord

Till att börja med vill vi tacka vår handledare Fredrik Hartwig som bidragit med många bra och givande råd under arbetets gång. Vi vill även tacka våra opponenter och examinator Stig Sörling för den konstruktiva kritik som ni tillfört, vilket har förbättrat vårt arbete. Slutligen vill vi även rikta ett stort tack till Jonas Kågström, våra familjer och vänner som varit till stort stöd under arbetet.

Tack!

Högskolan i Gävle - januari 2018

_______________ __________________

Herta Sjöstrand Jessica Gustafsson

Begreppslista

IR - Integrerad rapportering GRI - Global Reporting Initiative

G4 - Den fjärde versionen av GRI:s riktlinjer ROA - Avkastning på totalt kapital

SDG - Sustainable Development Goals FNGC - FN Global Compact

SME - Små och medelstora företag Storlek - Omsättning

Privat information - Ett annat ord för frivillig information i denna studie TBL – Triple bottom line

Sammanfattning

Titel: Vilka faktorer kan förklara att svenska noterade SME:s frivilligt hållbarhetsrapporterar? - En kvantitativ studie om förklarande faktorer.

Nivå: C-uppsats inom ämnet företagsekonomi Författare: Herta Sjöstrand och Jessica Gustafsson Handledare: Fredrik Hartwig

Datum: 2018 - januari

Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka faktorer som kan förklara att svenska noterade SME frivilligt hållbarhetsrapporterar.

Metod: Den här studien utgår från en positivistisk forskningsfilosofi och tillämpar en deduktiv ansats. För att besvara syftet i studien har en kvantitativ metod tillämpats genom en innehållsanalys och hypotesprövningar via en logistisk regressionsanalys. Data inhämtas från räkenskapsåret 2016 och består av både primärdata från företags årsredovisningar samt sekundärdata från databasen Retriever. Populationen i studien är 188 stycken noterade SME:s på segmenten Small- och MidCap på Nasdaq Stockholm varav det är 49 antal företag som hållbarhetsrapporterar.

Resultat och slutsats: Resultatet av studien visar att storlek spelar en viss roll till SME:s benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera. Studien fann att det råder ett svagt positivt samband med statistisk signifikans mellan storlek och frivillig hållbarhetsrapportering bland företagen på segmentet SmallCap. Dessvärre fann inte denna studie någon statistisk signifikans för de oberoende variablerna tillväxt, lönsamhet och skuldsättningsgrad samt kontrollvariabeln bransch mellan dem och frivillig hållbarhetsrapportering.

Uppsatsens bidrag: Studiens praktiska bidrag ger företagsledare hos noterade SME:s i Sverige en utökad kunskap om området och en insikt i hur olika faktorer kan ge en förklaring till att SME:s hållbarhetsrapporterar. Det teoretiska bidraget delger ett svar på syftet i studien och visar på att faktorn storlek till viss del kan förklara att noterade SME:s i Sverige frivilligt hållbarhetsrapporterar. Faktorerna tillväxt, lönsamhet och skuldsättningsgrad kan till skillnad från storlek inte förklara något då inga samband visats denna studie.

Förslag till fortsatt forskning: En begränsning är att det enbart var 49 stycken som hållbarhetsrapporterar av studiens population om 188 stycken företag från år 2016. Denna studie kodade sin beroende variabel med 1 om ett företag hållbarhetsrapporterar och med 0 om det inte gör det. En begränsning blir att det enbart går att se om de hållbarhetsrapportar eller inte efter de kriterier som studien har vid kodningen. Det vill säga att det inte går att urskilja hur mycket företagen hållbarhetsrapporterar.

Förslag till vidare forskning är att göra en ny studie när lagändringarna gällande stora företags tvång till hållbarhetsrapportering har fått effekt på dem som inte ställs under lagen, det vill säga mindre företag som frivilligt hållbarhetsrapporterar. Förhoppningsvis blir det fler företag på segmenten Small- och MidCap som frivilligt hållbarhetsrapporterar. Ett förslag är att utforma ett index med hjälp av en innehållsanalys för att kunna gradera dem efter hur mycket de hållbarhetsrapporterar.

Dessutom gick denna studie till största del inte i linje med de utformade hypoteserna eller till stor del med vad den tidigare forskningen har visat, vilket sig bland annat att kan bero på hur variablerna blivit mätta. Ytterligare förslag till den vidare forskningen är att eventuellt välja andra faktorer utifrån den tidigare forskningen eller att använda sig av samma faktorer men mäta dem på annat sätt.

Nyckelord: Hållbarhetsrapportering, frivillig information, förklarande faktorer, GRI, FN:s Global Compact

Abstract

Title: Which determinants factors can explain that Swedish listed SME:s sustainability reports voluntary? - A quantitative study about determinant factors.

Level: Final assignment for Bachelor Degree in Business Administration Author: Herta Sjöstrand and Jessica Gustafsson

Supervisor: Fredrik Hartwig Date: 2018 – January

Aim: The purpose of this study is to investigate determinant factors that can explain why some Swedish listed SME:s sustainability reports voluntary.

Method: This study is based on positivist research philosophy and applies a deductive approach. In order to respond to the purpose of the study a quantitative method has been used through a content analysis and hypothesis tests through a logistic regression analysis. The collection of data was from 2016 and consists of both primary data from company annual reports and secondary data from the database Retriever. The population of the study is 188 listed SME:s in the Small- and MidCap segment of Nasdaq Stockholm.

Result & Conclusions: The result of the study shows that size plays a certain role in SME:s inclination to report sustainability voluntarily. The study found that there was a positive correlation with statistical significance between size and sustainability reporting voluntary among the companies in the SmallCap segment. Unfortunately, this study did not find any statistical significance for the independent variables growth, profitability and debt ratio as well as the control variable business sector between them and sustainability reporting voluntary.

Contribution of the thesis: The practical contribution from this study gives business leaders in Swedish listed SME:s an expanded knowledge of the area and an insight into how different determinant factors can explain that SME:s sustainability reports voluntary . The theoretical contribution gives an answer to the purpose of the study and shows that the size partly can explain that Swedish listed SME:s sustainability reports voluntary. The determinant factors growth, profitability and debt ratio, unlike to size do not explain anything since no relationship has been found.

Suggestions for future research: One limitation is that there were only 49 out of 188 companies from 2016 that sustainability reports voluntarily. This study encoded its dependent variable by 1 point if companies sustainability reports or with 0 point if it did not. A further limitation is that it is only possible to see the sustainability reports or not, according to the criteria during the encoding process. Therefore, it is not possible to distinguish how much companies report sustainability.

Suggestions for further research is to undertake a new study when the changes in the law regarding large companies compulsion to sustainability reporting have impacted on those not subject to the law, that is smaller companies as voluntary sustainability reports. Hopefully, there will be more companies in the Small- and MidCap segments who sustainability reports voluntary. One suggestion is to design an index by using a content analysis to grade them according to the amount of sustainability reports. In addition, this study was largely not in line with the assumptions or largely based on what the previous research has shown, which may be due to how the variables have been measured. Additional suggestions for the further research to possibly choose other factors or choose the same but measure them differently.

Key words: Sustainability reporting, voluntary disclosure, determinants, GRI and UN:s Global Compact.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Problematisering ... 2

1.3 Syfte ... 6

2. Referensram ... 7

2.1 Allmän referensram ... 7

2.1.1 Hållbarhet och hållbar utveckling ... 7

2.1.2 Hållbarhetsrapportering ... 8

2.1.3 Integrerad hållbarhetsrapportering ... 9

2.1.4 Global Reporting Initiative ... 10

2.1.5 FN Global Compact ... 11

2.2 Teoretisk referensram ... 12

2.2.1 Signaleringsteorin ... 12

2.2.2 Intressentteorin ... 13

2.2.3 Legitimitetsteorin ... 14

2.2.4 Agentteorin ... 15

2.3 Tidigare forskning... 15

2.3.1 Hållbarhetsrapportering i Sverige ... 16

2.3.2 Förklarande faktorer av hållbarhetsrapportering ... 17

2.3.3 Tillväxt ... 17

2.3.4 Storlek ... 18

2.3.5 Lönsamhet ... 20

2.3.6 Skuldsättningsgrad ... 22

2.3.7 Bransch ... 23

2.4 Sammanfattande modell ... 24

3. Metod ... 25

3.1 Vetenskaplig utgångspunkt ... 25

3.2 Metodval ... 25

3.3 Forskningsdesign ... 26

3.4 Datainsamling och tillvägagångssätt ... 26

3.5 Studiens population och bortfall ... 27

3.6 Operationalisering ... 28

3.6.1 Mätning av beroende variabel... 28

3.6.2 Mätning av oberoende variabler ... 28

3.6.3 Kontrollvariabel ... 30

3.7 Analysmetoder ... 30

3.7.1 Deskriptiv statistik ... 30

3.7.2 Korrelationsanalys ... 30

3.7.3 Regressionsanalys ... 31

3.8 Kvalitetskriterier ... 31

3.8.1 Reliabilitet och Replikerbarhet ... 31

3.8.2 Validitet ... 32

3.9 Källkritik ... 32

4. Empiri ... 34

4.1 Deskriptiv statistik ... 34

4.1.1 Deskriptiv statistik för studiens beroende variabel ... 34

4.1.2 Deskriptiv statistik för studiens oberoende variabler ... 35

4.1.3 Deskriptiv statistik för studiens kontrollvariabel ... 36

4.2 Resultat ... 38

4.2.1 Bivariat korrelationsanalys ... 38

4.2.3 Logistisk regressionsanalys ... 39

4.2.3.1 Modell A - SmallCap ... 40

4.2.3.2 Modell B - MidCap ... 40

4.2.3.3 Modell C – Samtliga företag och variabler ... 40

4.3 Diskussion ... 41

4.3.1 Tillväxt ... 41

4.3.2 Storlek ... 42

4.3.3 Lönsamhet ... 44

4.3.4 Skuldsättningsgrad ... 45

4.3.5 Bransch ... 47

4.3.6 Sammanfattande bild av studiens resultat ... 48

5. Slutsatser ... 49

5.1 Studiens slutsatser ... 49

5.2 Studiens bidrag ... 50

5.2.1 Praktiskt bidrag ... 50

5.2.2 Teoretiska bidrag ... 51

5.3 Metodreflektion och förslag till vidare forskning ... 51

6.1 Källförteckning ... 53

6.2 Tryckta källor ... 53

6.2 Litteratur ... 60

6.3 Webbsidor ... 61

6.4 Rapporter ... 63

Bilaga 1: En översikt av studiens population ... 64

Bilaga 2: Korrelationsmatris ... 71

Figurförteckning

Figur 2: Sammanfattade modell av teoretisk referensram och tidigare forskning ... 24

Figur 3: Deduktiv ansats, egen figur utifrån (Creswell, 2014) ... 25

Tabellförteckning

Tabell 2: Korrelationsmatris ... 38

Tabell 3: Logistisk regressionsanalys ... 39

Tabell 4: Hypotesernas utfall ... 48

Diagramförteckning

Diagram 2: Deskriptiv statistik för studiens kontrollvariabel bransch år 2016. ... 37

1

1. Inledning

Det här kapitlet innefattar en bakgrund och problematisering som mynnar ut i ett syfte som sedan ska besvaras i slutet av studien. Avslutningsvis presenteras en disposition som ger en överblick om vad som behandlas inom respektive kapitel.

1.1 Bakgrund

Företag påverkas av globala hållbarhetsfrågor som exempelvis ökade energipriser, koldioxidutsläpp samt ökat intresse för anställdas säkerhet och hälsa. Företag oavsett storlek uppmanas att ta ansvar för hur dess verksamhet påverkar miljön och samhället. (Hörisch, Johnson & Schaltegger, 2015)

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har under år 2015 sagt ”vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen, och den sista som kan bekämpa klimatförändringarna” (FN, 2017). FN:s förslag till en lösning på detta är klimatavtalet som skrevs år 2015 i Paris, där Agenda 2030 är en del av avtalet beskriver Regeringen (2017). Alla 193 medlemsländerna i FN har enligt FN (2016) tillsammans förbundit sig att arbeta för att uppnå långsiktig hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling. Hos medlemsländerna implementeras agenda 2030 genom egna nationella strategier och handlingsplaner som är anpassade efter landets förutsättningar förklarar FN (2016).

I januari 2016 implementerades 2030-agendan för en hållbar och rättvis framtid. I en rapport om hållbar utveckling från FN presenteras en handlingsplan för 2030-agendan baserad på 17 stycken hållbara utvecklingsmål som benämns Sustainable Development Goals (SDG). Syftet är att åtgärda de stora globala utmaningarna under de kommande 13 åren då förhoppningen är att målen ska vara uppfyllda år 2030. Agendan vill förverkliga mänskliga rättigheter, eliminera fattigdom och hunger, skapa jämställdhet för kvinnor samt möjliggöra ett bestående skydd för planeten och dess naturresurser. (FN, 2016). I september år 2016 startade Global Reporting Initiative (GRI) och FN:s Global Compact (FNGC) ett nytt gemensamt initiativ för att främja företagsrapportering avseende de 17 hållbara utvecklingsmålen, där syftet är att skapa en SDG-kompass som ska vara en guide för företags hållbarhetsrapportering (GRI, 2016).

Sverige har placerats etta i världen i förhållande till de nationella framstegen mot de 17 hållbara utvecklingsmålen. I en rapport av Sustainable Development Solutions Network och

2 Bertelsmannstiftelsen i Tyskland tillämpas tre skilda metoder vid analysering och kategorisering av världens länder. Oavsett vilken metod som tillämpades placeras Sverige på första plats bland de 147 länder som ingick i analysen. (Regeringen, 2016)

I takt med att samhällets medvetenhet ökar måste företagen hänga med och tillgodose intressenters krav och förväntningar. Företag som inte lever upp till det som förväntas av dem riskerar att förlora sin plats på marknaden. Vidare innebär det att företag måste utveckla verktyg för att hantera den misstro som kan uppstå när intressenter är osäkra på hur företagen i fråga tar sitt ansvar gällande ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Ett verktyg som företag kan använda sig av för att undvika misstro är genom att på eget initiativ rapportera om verksamhetens hållbara arbete, vilket i sin tur inte omfattas av den traditionella och obligatoriska rapporteringen. (Frostenson, Helin &

Sandström, 2012)

1.2 Problematisering

Den traditionella och obligatoriska rapporteringen sker inom ramen för lagar och regler, samt av godkända redovisningsprinciper såsom IAS och IFRS förklarar Schuster och O’Connell (2006).

Ytterligare uppgifter som företag lämnar menar Adrem (1999) samt Watson, Shrives och Marston (2002) är frivillig information. Både Schuster och O’Connell (2006) samt Beyer (2010) hävdar att det rapporterade innehållet i företags årsredovisningar har förändrats över tid, och idag kan den både innefatta obligatorisk och frivillig information.

Efterfrågan på information och öppenhet från börsnoterade företag har under senare tid ökat. Trots den ökande efterfrågan på obligatoriska uppgifter från exempelvis tillsynsmyndigheter väljer ändå företag att frivilligt lämna ytterligare information (Broberg, Tagesson & Collin, 2010). Förklaringen till utlämnandet menar Schuster och O’Connell (2006), Beyer (2010) samt Broberg et al. (2010) är för att tillfredsställa krav från intressenter. Dock redogör Broberg et al. (2010) för att både mängd och kvalitet på den frivilliga informationen skiljer sig åt mellan olika företag. Watson et al. (2002) påpekar att det finns flera olika kommunikationskanaler för rapportering av frivillig information för att nå marknaden som exempelvis pressmeddelande, brev till aktieägare och årsredovisningar. Bland de olika kommunikationskanaler som finns på marknaden anser Francis och Schipper (1999) samt Botosan och Plumlee (2002) att årsredovisningen är den optimala vägen för att sprida informationen, trots att årsredovisningens egentliga syfte inte är att förmedla frivillig information. Adrem (1999) och Watson et al. (2002) betonar att frivillig rapporteringsinformation inte regleras av lagar och regler.

3 Hållbarhetsrapportering är en typ av frivilligt utgivande av information och här läggs stor vikt på ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensioner av hållbarhet (Frostenson, Helin & Sandström, 2012). Intressenter pressar företag att ge ut privat information, därför betonar Arman och Ooi (2014) att hållbarhetsrapporteringen har stor betydelse för företags fortsatta verksamhet på lång sikt. Allt fler företag ser stora utmaningar med hållbarhetsrapportering då osäkerhet råder gällande vad rapporteringen ska innehålla, dess kostnader samt avgränsningar (Westermark, 2013). Många företag ser även svårigheter i att avgöra rapporteringens väsentlighet, dess kvalitetsaspekter och kraven från intressenter (Westermark, 2013). Det finns flera ramverk som ämnar enligt Isaksson och Steimle (2009) att vägleda företag gällande utformningen och innehållet i hållbarhetsrapporten, vilka bland annat är GRI och FNGC.

GRI är ett ramverk med riktlinjer som tillämpas av företag som vill kommunicera sin frivilliga information till allmänheten, vilket sker genom en hållbarhetsrapport (Hahn & Kühnen, 2013).

Generellt är det större företag som väljer att rapportera enligt GRI:s riktlinjer (Frostenson et al.

2012). Andelen rapporter från SME:s är färre då de enbart utgör tio procent av den totala hållbarhetsrapporteringen globalt sätt (Frostenson et al. 2012). Riktlinjerna från GRI betonas vara lättillgängliga och ska kunna användas av alla företag oavsett storlek, dock visar en konsultrapport från EU att riktlinjerna kan uppfattas som komplexa av SME:s (EU, 2011).

FNGC är ett annat ramverk för hållbarhetsrapportering och omfattar tio principer. Dessa principer har skapats för att vägleda företag till ett effektivt och kontinuerligt hållbarhetsarbete i sin verksamhet, vilket ska framföras i en hållbarhetsrapport. Principerna bygger på tron om att företag spelar en avgörande roll i det globala arbetet för en förbättrad och hållbar värld. Detta kan uppfyllas genom att företag agerar på ett ansvarsfullt sätt. Meningen är att alla företag oavsett storlek och bransch ska kunna använda sig av de tio principerna. Det är mer än 162 länder och över 9 500 företag som är anslutna till FNGC. (UGC, 2017c). Företagsstorlek är en faktor som har inverkan på hållbarhetsrapportering fastslår Frostenson et al. (2012) och UGC (2017c). SME:s rapporterar enligt UGC (2017c) mindre mängd hållbar information jämfört med större företag, trots det utgör ändå SME:s hälften av alla företag som väljer att rapportera i enlighet med FNGC. Vidare förklarar UGC (2017c) att SME:s globalt sett utgör 95 procent av alla världens företag och de bidrar till 52 procent av den globala ekonomin, vilket får SME:s att spela en stor ekonomisk roll. Detta leder till möjligheter för SME:s att i ännu större utsträckning rapportera sitt hållbara arbete med hjälp av FNGC:s principer (UGC, 2017c).

4 GRI och FNGC har förenats i en gemensam övertygelse om att företags verksamhet kommer att vara avgörande i 2030-agendans framgång. Samarbetet mellan organisationerna har inriktats på rapportering i enlighet med SDG-kompassen, vilket i sin tur ska vägleda företag till att hållbarhetsrapportera och uppnå de 17 globala målen år 2030. I samverkan planerar GRI och FNGC dessutom att fokusera mer på att uppmuntra fler SME:s att hållbarhetsrapportera. (GRI, 2016)

Tidigare forskning påpekar att det finns olika faktorer som påverkar företag att upprätta hållbarhetsrapportering, såsom företagsstorlek (Udayasankar, 2008; Gamerschlag, Möller &

Verbeteen, 2011; Hahn & Kühnen, 2013; Kuzey & Uyar, 2017), tillväxt (Artiach, Lee, Nelson &

Walker, 2010; Lourenço & Branco, 2013; Kuzey & Uyar, 2017), lönsamhet (Lin, Yang & Liou, 2009; Coderre, 2013; Legendre & Coderre, 2013; Frias-Aceituno, Rodríguez-Ariza & Garcia- Sánchez 2014), och skuldsättningsgrad (Andrikopoulos, Samitas & Bekiaris, 2014; Kuzey & Uyar, 2017).

Företagsstorlek är en faktor som har betydelse för hållbarhetsrapportering, då större företag har visat sig rapportera mer än mindre företag (Gamerschlag et al., 2011; Hahn & Kühnen, 2013; Westermark, 2013; Kuzey & Uyar, 2017). En annan faktor är tillväxt som visat statistisk signifikans gällande företags benägenhet att hållbarhetsrapportera (Artiach et al., 2010; Lourenço & Branco, 2013).

Företag som genererar tillväxt har ökade möjligheter att ägna resurser åt hållbarhetsrapportering förklarar Artiach et al. (2010). Däremot fann Kuzey och Uyar (2017) att tillväxt som en faktor för hållbarhetsrapportering inte visat någon statistisk signifikans. En tredje faktor som kan vara bidragande till varför företag väljer att hållbarhetsrapportera är lönsamhet (Lin et al., 2009; Legendre

& Coderre, 2013; Frias-Aceituno et al., 2014). Vidare redogör Lin et al. (2009) för att intressenters medvetenhet och krav hela tiden ökar, vilket företag är väl medvetna om. Drivkraften mot en ökad lönsamhet påverkar därför företag att hållbarhetsrapportera mer och därigenom leva upp till intressenternas förväntningar beskriver Lin et al. (2009). Slutligen förekommer även skuldsättningsgrad som en faktor som kan förklara hållbarhetsrapportering i företag hävdar Andrikopoulos et al. (2014), Kuzey och Uyar (2017). Däremot beskriver Dienes, Sassan och Fischer (2016) att tidigare forskning visar olika resultat vad gällande om skuldsättningsgraden påverkar benägenheten att hållbarhetsrapportera på ett positivt eller negativt sätt.

Faktorer som påverkar företag att upprätta hållbarhetsrapportering kan skilja sig åt mellan olika länder, eftersom den rådande politiken i ett land har en inverkan på hur företag agerar och arbetar kring hållbarhet hävdar Chen och Bouvain (2009) samt Santos (2011). Hąbek och Wolniak (2013)

5 betonar att Sverige besitter ett gott rykte angående sin fokusering på hållbarhetsarbete och detta beror till stor del på regeringens aktiva roll gällande sin drivande politik. Vidare menar forskarna att den svenska regeringen uppmuntrar företag att följa och arbeta i enlighet med något ramverk. Dock påpekar Hąbek och Wolniak (2013) att den främsta anledningen till att hållbarhetsrapporteringen ökar i Sverige är att svenska börsnoterade företag tar ett eget frivilligt ansvar. I mitten på år 2017 lämnade Sverige enligt Regeringen (2017) en rapport till FN där regeringen tydliggör hur deras arbete råder gällande ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Därutöver meddelar regeringen vilka insatser de har gjort för att närma sig målen i 2030-agendan (Regeringen, 2017). Sverige har enligt KPMG (2015) tidigare fått placeringen topp tio på att hållbarhetsrapportera i världen samt i att integrera hållbarhetsrapporteringen i årsredovisningen. Dessutom väljer svenska börsnoterade företag i allt större utsträckning att integrera sin hållbarhetsrapport i årsredovisning istället för att ha en separat förklarar Narva (2016). Upprättande av hållbarhetsrapporter skapar enligt KPMG (2015) ett helhetsperspektiv av företagens verksamhet. I vidare mening medför detta vikten av transparens och öppenhet för att underlätta intressenters möjlighet till att bedöma ett företag och öka dess tillförlitlighet (KPMG, 2015).

Tidigare forskning om SME:s hållbarhetsarbete menar Perrini, Russo och Tencati (2007) samt Santos (2011) är mer sällsynt då den mestadels har fokuserat på stora företag. Angående hur företag informerar om deras arbete i en hållbarhetsrapport är den tidigare forskningen enligt Hedberg och von Malmborg (2003), Bos-Brouwers (2009) och Frias-Aceituno et al. (2014) främst intresserad av de stora företagen än av de små. Forskning från Frias-Aceituno et al. (2014), Dissanayake, Tilt och Xydias-lobo (2016) påpekar även att studier utförda om förklarande faktorer till frivillig hållbarhetsrapportering är de stora företagen återigen av intresse jämfört med dem små.

Att studera förklarande faktorer till varför svenska noterade SME:s frivilligt hållbarhetsrapporterar är ett aktuellt område, då Sverige ligger i framkant vad det gäller hållbarhetsrapportering och besitter ett gott rykte som nämnts ovan. Dessutom finns det flera forskningsstudier som har undersökt förklarande faktorer till att företag hållbarhetsrapporterar frivilligt i länder som exempelvis Tyskland (Gamerschlag, Möller & Verbeeten, 2011; Frias-Aceituno et al., 2014), Spanien (Reverte, 2008), Turkiet (Kuzey & Uyar, 2017), USA (Frias-Aceituno et al.,2014) och Japan (Frias-Aceituno et al., 2014).

Men efter en översikt av den akademiska litteraturen är det få studier genomförda i Sverige. Den tidigare forskningen som anträffats i Sverige inom området är bland annat från Hedberg och von

6 Malmberg (2003), Tagesson, Blank, Broberg, och Collin (2009) samt Broberg och Tagesson (2010) har inte enbart studerat hållbarhetsrapportering för enbart SME:s utan även företag av alla storlekar, både noterade och onoterade aktiebolag i Sverige. Utifrån tidigare forskning finns det därför ett forskningsgap som denna studie vill fylla och bidra med. Forskningsgapet är att tidigare forskning inte har undersökt förklarande faktorer till att svenska noterade SME:s frivilligt hållbarhetsrapporterar.

1.3 Syfte

Syftet är att undersöka faktorer som kan förklara att svenska noterade SME:s frivilligt hållbarhetsrapporterar.

7

2. Referensram

Kapitlet innefattar en allmän och en teoretisk referensram, samt tidigare forskning. Detta kapitel kommer presentera begrepp som finns inom ämnet, dess teorier och tidigare forskning inom det valda studieområdet. Avslutningsvis presenteras studiens valda hypoteser.

2.1 Allmän referensram

Detta avsnitt i referensramen inleder med historia och relevant information kring begreppet hållbarhet med dess tre dimensioner: ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Vidare förklaras hållbarhetsrapporteringens innebörd och tillämpningsområde, där både GRI och FNGC tas upp som ramverk till hållbarhetsrapporteringen. Den information som presenteras i den allmänna referensramen ska vara en hjälpande hand för sista delen i detta kapitel som behandlar tidigare forskning inom forskningsområdet.

2.1.1 Hållbarhet och hållbar utveckling

Hållbarhet och hållbar utveckling ses som flerdimensionell förklarar Müller och Pfleger (2014).

Begreppet hållbar utveckling fick sitt genombrott under år 1987 genom Brundtland-rapporten som beskriver begreppet enligt följande: "En hållbar utveckling är den som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov" (Brundtland, 1987). Brundtland (1987) förklarar detta genom att människan ska efterlämna sig jorden i det skick som när de övertog den. Under 1990-talet började hållbarhet och hållbar utveckling diskuteras ännu mer och det består av tre grundpelare, vilka är ekonomiskt-, socialt-, och miljömässigt ansvar (Deegan & Unerman, 2011). Dessa tre grundpelare kopplas samman med Triple-bottom-line (TBL) menar Deegan och Unerman (2011). Företag åstadkommer hållbarhet enligt Müller et al. (2014) genom processer av regelbundna handlingar av alla tre dimensionerna som presenteras nedan.

Ekonomisk hållbarhet

Ekonomisk hållbarhet består enligt Müller et al. (2014) av en stabil ekonomi för att kunna garantera välmående levnadsförhållanden. Företagsrapporter av ekonomisk information ger aktieägare och finansiella marknadsaktörer förutsättningar att vilja investera menar Gray (2006). Aktörer på marknaden väljer frekvent att flytta sitt kapital från företag med mindre ekonomiska fördelar till företag som anses ha en större ekonomisk säkerhet, vilket uppmuntrar företag till att rapportera mer

8 finansiell information förklarar Gray (2006). Den finansiella rapporteringen resulterar enligt Gray (2006) till att företagens ekonomiska tillväxt och välfärd ökar.

Social hållbarhet

Denna dimension består enligt Jenkins och Yakovleva (2006) samt Müller et al. (2014) av relationen mellan företag och samhället. Viktigt inom denna del är att företag investerar i socialt ansvar (PwC, 2017a). Socialt ansvar menar Hubbard (2009) innefattar bland annat den verkan som företag och dess leverantörer har, exempelvis trivsel på arbetet, kommunikation och vilken arbetsfördelning som finns.

Miljömässig hållbarhet

Inom denna dimension ska företag kunna visa verksamhetens miljömässiga påverkan och dess aktiviteter som exempelvis kan orsaka avfall, koldioxidutsläpp och kemiska rester (Hubbard, 2009;

Müller et al., 2014; PwC 2017a). Företag ska kunna precisera hur de hushåller med jordens resurser och anpassar sin verksamhet vid eventuella klimatförändringar förklarar både Müller et al. (2014) och PwC (2017a). I stort ska företagen värna om jordens ekosystem.

Dagens företag möter hårt motstånd från intressenter som har ett större intresse än någonsin gällande hållbarhetsfrågor konstaterar Müller et al. (2014) och (PwC, 2017a). Både Arman och Ooi (2014) samt Lloret (2016) betonar vikten av hållbart företagande för att på lång sikt kunna vara verksamma på marknaden. Hållbarhetsrapportering är ett bra verktyg för att besvara intressenternas krav gällande företagets egen påverkan av de tre dimensionerna (Arman och Ooi, 2014).

2.1.2 Hållbarhetsrapportering

Det finns brister i den finansiella rapporteringen förklarar Deegan och Unerman (2011), då företag har använt sig av olika metoder för att rapportera om de effekter som uppstår av deras verksamhet.

Författarna förklarar vidare att bristerna i rapporteringen främst berör social och miljömässig information, vilket gör hållbarhetsrapporteringen till ett bra komplement där företagen kan visa sin påverkan ur ett helhetsperspektiv. I takt med samhällets ökande medvetenhet i frågor om hållbarhet har det resulterat i att hållbarhet fått allt större del i företagsbeslut och i rapportering (Dienes et al., 2016). Hållbarhetsrapporteringen innehåller social, miljömässig och ekonomisk information beskriver Arman och Ooi (2014).

9 Arman och Ooi (2014) samt Nunes och Park (2017) påpekar att företags utgivande av icke-finansiell information ger samhället möjlighet att granska dem, och ger företag möjlighet att uppvisa ansvarstagande och transparens till sina intressenter. Transparens inom hållbarhetsrapporteringen har blivit praxis för att låta intressenter få en inblick i vad som händer i företaget och varför, förklarar Arman och Ooi (2014). Denna inblick menar forskarna kommer minimera risken att intressenterna utvecklar negativa åsikter om företaget, vilket i sin tur hjälper det egna företaget att upprätthålla sin legitimitet och företagsprofil. Hållbarhetsrapporteringen är enligt GRI (2017a) det optimala verktyget för företagen att kommunicera både sin positiva och negativa miljöpåverkan, samt hjälper dem att förstå sin egen påverkan på omvärlden.

Hållbarhetsrapportering kan underlätta för intressenter att skapa sig en uppfattning om företags ansvarstagande bortom vinster, produkter eller tjänster som företag erbjuder påpekar James (2015).

Rapporteringen enligt GRI (2017a) visar företagens värderingar och arbete för att uppnå en global hållbar ekonomi. Allt fler företag väljer främst att frivilligt hållbarhetsrapportera för att möta intressenternas krav (Arman & Ooi, 2014; Dienes et al., 2016).

2.1.3 Integrerad hållbarhetsrapportering

Företag som frivilligt hållbarhetsrapporterar väljer att publicera informationen om dess verksamhet, antingen genom att integrera rapporten i årsredovisningen eller som en fristående rapport (Frostenson et al., 2012; Westermark, 2013; Soyka, 2013). Årsredovisningen innehåller obligatorisk finansiell information, dock kan även frivillig redovisningsinformation ingå tillsammans med den obligatoriska rapporteringen, vilket benämns integrerad rapportering (IR) menar Schuster et al. (2006). Vidare redogör forskarna för att IR blivit allt vanligare i årsredovisningarna. Den första IR publicerades år 2002 och sedan dess har denna typ av rapportering ökat förklarar Jensen och Berg (2012) samt Westermark (2013). Vidare beskriver även Slack och Shrives (2010) att det skett en ökning av frivillig hållbar information integrerat i årsredovisningen.

IR används av företag som ett strategiskt verktyg för att förbättra sitt rykte på marknaden och vinna förtroende från intressenter (Milne & Gray, 2013). Enligt Frostenson et al. (2012) finns det krafter som verkar för att företags hållbarhetsrapportering och finansiella rapportering närmar sig varandra för att resultera i en IR. Narva (2016) menar att den integrerade hållbarhetsrapporteringen hos svenska börsnoterade företag har förändrats de senaste åren, då allt fler företag väljer att rapportera både finansiella och hållbara mål i årsredovisningen. Frostenson et al. (2012) redogör för att tanken bakom IR är att finansiell information ska rymma mer och att nyckeltalen ska utvecklas till att ta

10 större hänsyn i hållbarhetsaspekter. Vidare förklarar Frostenson et al. (2012) att syftet med att förorda IR är således för att undvika den parallella struktur som råder när hållbarhetsrapporten är vid sidan av årsredovisningen. Enligt Lai, Melloni och Stacchezzini (2014) stöds frågan om relevansen av IR eftersom de anses generera i ökad transparens av företags engagemang i hållbarhetsfrågor.

2.1.4 Global Reporting Initiative

Elkington (2002) beskriver att GRI presenterades för första gången år 2000 och är baserad på grunderna från TBL. Huvudmålet och visionen med organisationen är enligt GRI (2017b) en global och hållbar ekonomi. Globalt sett är GRI det första ramverket för hållbarhetsrapportering och idag är det ledande gällande företags tillhandahållande av dess ramverk för hållbarhetsrapporter (GRI, 2017c). GRI är en ensidig standard för icke-finansiell rapportering som frivilligt kan tillämpas av alla företag, beskriver Hahn och Kühnen (2013). Efter införandet av GRI förklarar Deegan och Unerman (2011) att ramverkets innehåll haft en stor utveckling med ökad användning av företag. Efter GRI:s första version av riktlinjer förklarar GRI (2017c) att organisationen har ytterligare givit ut tre stycken versioner, och år 2015 implementerades G4 som idag tillämpas som en standard av företag som hållbarhetsrapporterar.

Deegan och Unerman (2011) redogör för att riktlinjerna från GRI skapades för att åtgärda brister i den finansiella rapporteringen, då företag använder sig av skilda metoder för att upprätta hållbarhetsrapporter vilket kan påverka trovärdigheten. Vidare beskriver författarna att de brister som finns i rapporteringen främst berör den sociala och miljömässiga informationen. Därför har ett flertal organ utöver GRI haft ett stort intresse av att utveckla riktlinjer för rapportering utan att lyckas få lika global användning som GRI.

En brist som GRI vill åtgärda med sina riktlinjer är att företag tenderar att betona det som är positivt förknippat med verksamheten framför det negativa för att minska risken av negativ association. Det är därför viktigt att företagen skapar en bättre balans mellan verksamhetens positiva och negativa inverkan, vilket är möjligt genom att hållbarhetsrapportera enligt riktlinjer från exempelvis GRI eller FNGC. (Westermark, 2013). Det är viktigt att rapporteringen fokuserar på de centrala hållbarhetsfrågor och utmaningar som företagens verksamhet ställs inför förklarar Frostenson et al.

(2012). Vidare redogör författarna för att utvecklingen mot hårdare krav på extern granskning och generellt kring rapporteringen är ett tecken på att hållbarhetsrapportering inte kommer kunna användas till att skönmåla sin verksamhet på samma sätt i framtiden.

11 GRI är en organisation som på en internationell nivå har en dominerande ställning inom hållbarhetsrapportering (Deegan & Unerman, 2011). Genom att lämna frivillig hållbarhetsrapportering påvisar företag transparens och ansvar för sina intressenter (GRI, 2017b).

Riktlinjerna är utformade för att vägleda företag till en mer innehållsrik och djupare hållbarhetsrapportering (Deegan & Unerman, 2011). Vidare menar författarna att företag som väljer att använda sig av GRI möjliggör jämförbar information om hållbarhetsprestanda, risker och möjligheter. Enligt både Isaksson och Steimle (2009) samt Westmark (2013) är GRI:s riktlinjer förenliga med de tio principerna från FNGC.

2.1.5 FN Global Compact

FN Global Compact grundades utifrån en uppmaning från FN:s generalsekreterare Kofi Annan år 2000 (Sethi & Schepers, 2014; UGC, 2017c). Generalsekreteraren Kofi Annan föreslog initiativet med syftet att företag ska arbeta mot ett gemensamt hållbart mål, och som senare resulterade i att Kofi Annan skapade nio principer för hållbarhetsrapportering beskriver Sethi och Schepers (2014).

Idag har principerna utvecklats till tio stycken istället för nio och är ämnade för olika FN-organ, privata företag och icke-statliga organisationer (Sethi och Schepers, 2014). FNGC:s tio internationella principer är råd till företag om hur de kan justera sina företagsstrategier, och dessa principer omfattar mänskliga rättigheter, arbetskraft, miljö och korruption (UGC, 2017a). Genom att företag tar hänsyn till hållbarhet och tar ansvar bidrar de till en bättre global och hållbar värld (UGC, 2017b).

Enligt Vogel (2007) är FNGC en reaktion på en växande global debatt bland olika medier och invånare då medvetenheten, viljan att förändra och värna om sin omgivning har blivit allt viktigare hos både intressenter och investerare. Vidare menar författaren att det har skapats en stor efterfrågan på ökat företagsansvar runt om i världen. Hos de företag som är anslutna till FNGC ställs det krav på att principerna ska vara involverade i dess dagliga verksamhet, företagsstrategi, företagskultur samt att arbetet utifrån de tio principerna ska redogöras i företagens årsredovisningar förklarar Westermark (2013). Vidare menar Sethi och Schepers (2014) att företag antingen inspireras av FNGC:s principer i sin hållbarhetsrapportering eller ansluter sig, vilket innebär likt Westermarks (2013) beskrivning att företag då måste förbinda sig till att följa alla 10 principer och sedan rapportera om sitt arbete till FNGC som ett krav för att vara anslutna. Som nämns i avsnittet GRI 2.1.4 är GRI:s riktlinjer förenliga med FNGC:s principer, vilket gör att FNGC:s principer kan ses som ett ramverk för hållbarhetsrapportering (Steimle, 2009; Westmark, 2013).

12 2.2 Teoretisk referensram

Den teoretiska referensramen innefattar och beskriver teorier som har förbindelse till hållbarhetsrapporteringen, vilket denna studie utgår ifrån. De teorier som tillämpas i denna studie är signaleringsteorin, intressentteorin, legitimitetsteorin och agentteorin vilka i sin tur ligger till grund för de förklarande faktorerna i studien.

2.2.1 Signaleringsteorin

Signaleringsteorin grundades av Spence, och dess huvudsakliga mål var att reducera informationsasymmetri mellan två parter, vilket kan uppstå på grund av otillräcklig tillgång till information (Spence, 1973; Spence, 2002). Signalering av information kan liknas vid en process i tre steg. Första steget i processen är signaleraren som förfogar över information, andra steget är när signalen kommer fram till mottagaren, där mottagaren symboliserar det sista steget (Connelly, Certo, Ireland, & Reutzel, 2011). Teorin kan användas för att förklara frivillig rapportering förklarar Watson et al. (2002), vilket denna studie definierat som hållbarhetsrapportering. Watson et. al (2002) beskriver att signalering är en effekt av informationsasymmetrin på marknaden. Inom hållbarhetsrapporteringen är signaleraren företaget, medan signalen består av innehållet i hållbarhetsrapporten och mottagaren är intressenter. Detta illustreras i figuren nedan.

Figur 1: Signaleringsprocessen

Företag med väl rådande framtidsutsikter gällande hållbarhet är enligt Rezaee (2016) mer angelägna att signalera ut den informationen till sina intressenter, och på så sätt tillämpar de signaleringsteorin indirekt. Rezaee (2016) hävdar att företag väljer att signalera ut budskapet för att differentiera sig från andra företag med sämre utsikter och i samma stund utser de sig själva till goda samhällsaktörer.

Signaleringsteorin kan användas inom företagskommunikation där företagen kan lämna ut sin privata frivilliga information och på så sätt även reducera informationsasymmetri förklarar Dainelli, Bini och

13 Giunta (2013). Hållbarhetsrapporteringen är alltså ett kommunikationsmedel för företag för att reducera informationsasymmetri.

2.2.2 Intressentteorin

Enligt Deegan (2002) kan intressentteorin öka förståelsen till varför företag frivilligt väljer att rapportera information om verksamhetens ekonomiska, sociala och miljömässiga påverkan. Strävan efter att tillgodose intressentteorin ökar företags förutsättningar att maximera finansiella mål i verksamheten (Jensen, 2001). Vidare redogör Soyka (2013) för att företags värde inte uteslutande uppstår av eller inom företaget utan även genom samspel med intressenter. Horová (2012) förklarar att företag väljer att hållbarhetsrapportera för att skapa värde och tillfredsställa interna och externa intressenter. Friedman och Miles (2002) beskriver att intressenter har en stor makt gentemot företagen och därför måste de hela tiden aktualisera sina kommunikationsstrategier för att vara attraktiva för sin omgivning.

Jensen (2001), Frostenson et al. (2012) samt Wan och Li (2013) menar att de parter som benämns vara företagens intressenter bland annat är aktieägare, anställda, kunder, leverantörer, användare av produkter och tjänster samt myndigheter. Intressenter beskrivs av Deegan och Unerman (2011) som personer eller grupper vilka är intresserade av företagens verksamhet, framtid och resultat. Enligt GRI har intressenterna en stor påverkan gällande innehållet i företags hållbarhetsrapporter förklarar Westermark (2013). Det är viktigt för företagen att lyfta fram sin ekonomiska, sociala och miljömässiga påverkan gentemot samhället för att stärka förtroendet från sina intressenter menar Westermark (2013). Hahn och Kühnen (2013) belyser att börsnoterade företag anses vara mer aktivt engagerade i att rapportera information för att tillfredsställa intressenternas krav, då trycket från intressenterna som en extern faktor har visat sig ge positivt inflytande på hållbarhetsrapporteringen.

Deegan och Unerman (2011) redogör för att intressentteorin grundar sig i samverkan mellan företag och intressenter då parterna till stor del påverkas av varandra. Författarna förklarar att intressentteorin likt legitimitetsteorin utgår från att företag bedriver sin verksamhet utifrån hur de styrs och påverkas av samhället. Enligt Deegan och Unerman (2011) skiljer sig de två teorierna sig åt i den bemärkelsen att intressentteorin ser till vad olika intressentgrupper har för krav och förväntningar, medan legitimitetsteorin beskriver de värderingar som samhället har i stort.

14 2.2.3 Legitimitetsteorin

Som ovan nämnt förklarar Deegan och Unerman (2011) att legitimitetsteorin beskriver samhällets värderingar om ett företag i stort. Flera företag väljer enligt Deegan (2007) och Frostenson et al.

(2012) att hållbarhetsrapportera för att stärka sin legitimitet vilket kan uppnås när företagets agerande överensstämmer med samhällets normer. Enligt Campbell (2000) samt Deegan och Unerman (2011) är legitimitetsteorin dynamisk, vilket betyder att företag hela tiden måste vara uppdaterade och sträva efter att verksamheten uppfyller samhällets normer och krav för att kunna uppfattas som legitima.

Patten (1992) förklarar att legitimitetsteorin handlar om att företag har en social förbindelse med omvärlden.

O´Donovan (2002) beskriver likt ovan att legitimitetsteorin grundar sig i antagandet att företagens aktiviteter i verksamheten måste efterleva vad samhället bedömer som socialt accepterat. Det är inte företagens handlande som automatiskt gör att de bedöms legitima förklarar Deegan och Unerman (2011), då legitimitet avgörs av det som samhället gemensamt uppfattar och vet om företagets verksamhet. Ett företag kan dock besitta stora avvikelser från samhällets normer och värderingar och ändå bibehålla legitimitet då skillnader ibland är svåra att avgöra (Suchman, 1995). Därför kan företag många gånger välja att inte rapportera viss frivillig information som kan komma att påverka dess verksamhet negativt (Suchman, 1995). Det måste råda ett samspel mellan företagen och dess omvärld för att verksamheten ska uppfattas som mer förutsägbar och trovärdig redogör Suchman (1995) för. Vidare förklarar forskaren att legitimiteten inte enbart påverkar hur företagens omvärld agerar utan även hur företagen förstår sin omvärld.

Om ett företag uppfyller samhällets förväntningar och agerar ansvarsfullt inom hållbara frågor, beskriver O´Donovan (2002) att allmänheten kommer ha fortsatt höga förväntningar på dem. Enligt O´Donovan (2002) anger legitimitetsteorin att ju högre sannolikheten är att företagens intressenter tenderar att skapa sig en negativ uppfattning om dem, desto mer engagerar sig företagen. Vidare beskriver O´Donovan (2002) att i takt med samhällets utveckling tenderar även sociala normer och värderingar att förändras över tid, vilket i sin tur motiverar företagen att vilja utvecklas i takt med sin omvärld. O´Donovan (2002) hävdar även att utvecklingen skapar en press till att hela tiden vilja uppfattas som legitima, därför måste företagen veta hur legitimitet uppnås, upprätthålls och förloras.

Enligt Deegan (2002) måste företag uppnå legitimitet i form av acceptans från samhället för att nå de resultat som krävs för att bedriva en verksamhet, och därför är hållbarhetsrapportering ett bra verktyg för företag att visa att de lever upp till samhällets krav och förväntningar. Braam, Weerd, Hauck och

15 Huijbregts (2016) förklarar att företag med lägre miljöpåverkan är mer benägna att rapportera hållbar information till skillnad från företag med högre miljöpåverkan. Högre miljöpåverkan skapar nämligen en större risk för negativ association och minskad legitimitet vilket kan förklara att dessa företag redovisar mindre beskriver Braam et al. (2016). Vidare förklarar författarna vikten av att förbättra trovärdigheten hos mer miljöpåverkande företags hållbarhetsrapporter för att kunna dra mer nytta av de resurser som investeras i rapporteringen samt stärka legitimiteten i företaget.

2.2.4 Agentteorin

Grundarna till agentteorin anses vara forskarna Jensen och Meckling (1976) som även givit teorin namnet principal agent teori. Enligt Jensen och Meckling (1976) förklarar agentteorin en förbindelse mellan två parter, vilka är företagsledning (agent) och aktieägare (principal). Jensen och Meckling (1976) samt Bushman och Smith (2001) förklarar att förbindelsen mellan parterna bland annat handlar om att agenten är skyldig att ge information till principalen, och principalen i sin tur har rätt att få den information som efterfrågas. Dock tenderar agenten enligt denna teori att agera utifrån egen vinning i första hand vilket skapar osämja mellan parterna. Jensen och Meckling (1976) förklarar att osämjan bidrar till agentkostnader och informationsasymmetri, vilket i sin tur skapar onödiga kostnader för företaget som vill undvikas.

Enligt Bushman och Smith (2001) kan informationsasymmetri och agentkostnader undvikas genom att företag ger ut mer information om dess verksamhet, exempelvis genom hållbarhetsrapportering.

Enligt Lan och Heracleous (2010) samt Hahn och Kühnen (2013) kan agentteorin förklara varför företagsledningen väljer att upprätta en hållbarhetsrapport, då de vill stärka sin egen ställning och lönsamhet. Adrem (1999) redogör för att frivillig rapportering om företags verksamhet är information som inte berörs av lagar och regler vilket den finansiella rapporteringen gör. Vidare förklarar forskaren att det som ligger till grund för utgivandet av frivillig information kan bero på varierande orsaker. Enligt Adrem (1999) kan agentteorin vara en förklaring då företag med högre informationsasymmetri tenderar att lämna mer frivillig information i relation till verksamheten, då agentkostnader även har en tendens att minska i relation till utlämnandet av frivillig information.

2.3 Tidigare forskning

I detta avsnitt av studiens referensram presenteras tidigare forskning som utgår från studiens syfte.

Syftet är att undersöka vilka faktorer som kan förklara att svenska noterade SME:s frivilligt hållbarhetsrapporterar. Nedan kommer faktorer som enligt tidigare forskning kan påverka företags benägenhet att hållbarhetsrapportera presenteras.

16 2.3.1 Hållbarhetsrapportering i Sverige

Sverige vill kännetecknas som ett land där näringslivet bedrivs på ett hållbart sätt. I juni 2017 presenterade regeringen en rapport som utformats till FN som syftar till att beskriva Sveriges ekonomiska, sociala och miljömässiga hållbarhet idag, samt vilka åtgärder som ska vidtas för att bidra till de 17 nya målen i agenda-2030. (Regeringen, 2017). PwC har även engagerat sig i 2030- agendan och gjort en granskning av ett 40-tal svenska företag och dess rapportering i syfte att skapa sig en uppfattning om engagemanget hos svenska företag (PwC, 2017). Efter att ha granskat företagen fick PwC en uppfattning om att företagen visar stort engagemang i 2030-agendan och att ledningen är involverade i att dess verksamhet ska sträva efter att bidra till de 17 uppsatta globala målen för år 2030 (PwC, 2017).

I problematiseringen nämndes det att Sverige ligger långt fram gällande hållbarhetsrapportering.

KPMG (2015) betonar att Sverige tilldelats plats tio i världen på att hållbarhetsrapportera och integrera sin hållbarhetsrapport i årsredovisningen. KPMG beskriver att upprättandet av hållbarhetsrapporter skapar ett helhetsperspektiv av företagens verksamhet, i vidare mening medför detta vikten av transparens och öppenhet för att underlätta intressenternas möjligheter att bedöma företag och öka dess tillförlitlighet (KPMG, 2015). Svenska företag ligger även i framkant gällande hållbarhetsrapportering i enlighet med GRI:s riktlinjer och står för sex procent av den totala mängden hållbarhetsrapporter i GRI:s statistik, samt tio procent av Europas rapporter (Frostenson, Helin &

Sandström, 2012). Vidare har många svenska företag valt att ansluta sig till FNGC och idag är det över 250 svenska signatärer som hållbarhetsrapporterar enligt dess tio principer (UGC, 2017d).

Riktlinjerna från GRI och FNGC som båda är framtagna för att underlätta samt stärka trovärdigheten i företags hållbarhetsrapporter är kompatibla med varandra förklarar både Isaksson och Steimle (2009), Westmark (2013) och riktlinjerna beskrivs vara de mest använda hos företag globalt sett.

Signalerings-, intressent och legitimitetsteorin är teorier som kan kopplas till frivillig hållbarhetsrapportering (Hahn & Kühnen, 2013). Den ökande efterfrågan av företagsinformation från intressenter gällande ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet gör att företagen vill signalera ut mer frivillig information (Hahn & Kühnen, 2013; Arman & Ooi, 2014). Signaleringsteorins grundläggande tankar är enligt Spence (1973) och Spence (2002) att informationsasymmetri mellan parter uppstår vid tillgång till olika mängd information. Teorin kan enligt Hahn och Kühnen (2013) kopplas till hållbarhetsrapportering då denna rapportering kan tillämpas som ett hjälpmedel för att reducera den rådande asymmetrin och därutöver säkra sin legitimitet, vilket i sin tur kan kopplas till legitimitetsteorin. En annan teori som kan kopplas till hållbarhetsrapportering är intressentteorin

17 förklarar Friedman och Miles (2002) samt Horová (2012). Kopplingen kan förklaras då företag väljer denna rapportering för att tillfredsställa sina intressenter då de har så pass stor makt gentemot företaget, därför måste företagen ge ut ytterligare information samt genomsyra mer öppenhet och transparens till intressenterna (Friedman & Miles, 2002; Horová, 2012).

2.3.2 Förklarande faktorer av hållbarhetsrapportering

Det finns tidigare forskning som lyfter fram olika faktorer som kan påverka företag till att frivilligt hållbarhetsrapportera. Utifrån den tidigare forskningen undersöker denna studie vidare fyra stycken faktorer vilka är tillväxt, storlek, lönsamhet och skuldsättningsgrad.

2.3.3 Tillväxt

Tillväxt är en definition av ett företag som ökar i storlek. Tillväxt kan göra företag starkare genom att det indikerar dess konkurrenskraft och förmåga till förnyelse. Företags tillväxt tillsammans med lönsamhet är viktiga mål för alla verksamma företag och kan vara avgörande för dess överlevnad, med tanke på att både lönsamhet- och tillväxtmål påverkas av varandra för att nå konkurrenskraft.

Tillväxt är väsentligt om företag vill behålla sin marknadsandel på den ständigt växande marknaden.

Det kan även vara en drivkraft för att överta andra företags marknadsandelar. (Carlson, 2016)

Westermark (2013) redogör för att företags hållbarhetsarbete kan resultera i att allmänheten skapar sig en positiv bild av verksamheten vilket i sin tur kan främja tillväxten. Varumärket stärks genom att möta samhällets krav samtidigt som det skapar förutsättningar för långsiktiga relationer med ökad försäljning (Westermark, 2013). Ökad tillväxt i företag möter inte enbart aktieägares förväntningar utan även andra intressenter som har en anknytning till företaget (Artiach et al., 2010). Ekonomisk tillväxt kan därför uppstå som följd av ett ökat hållbart arbete förklarar Barkemeyer (2014).

Tillväxt som en påverkande faktor till frivillig hållbarhetsrapportering kan ha förklaringar i agentteorins tankegångar förklarar Bushman och Smith (2001) samt Frias-Aceituno et al. (2014).

Företags tillväxt kan gynnas av att hållbarhetsrapportera, då informationsasymmetri och agentkostnader kan undvikas genom att uppmärksamma och agera i enlighet med aktieägarnas förväntningar beskriver Frias-Aceituno et al. (2014). Informationsasymmetri och agentkostnader vill undvikas av företagsledning (agenten) på grund av att missnöje från aktieägare (principalen) kan påverka företaget negativt genom att hämma tillväxten (Frias-Aceituno et al., 2014). Missnöjet från aktieägare beror på brister i kommunikationen mellan dem och företagsledningen i företaget, vilket är ett förhållande som beskrivs i agentteorin (Bushman & Smith, 2001). Aktieägarna kan alltså uppleva

18 att ledningen inte har valt de optimala projekten eller åtgärderna i verksamheten som förväntas och efterfrågats (Bushman & Smith, 2001). Följaktligen kan missnöjet av saknad information undvikas med hjälp av hållbarhetsrapportering hävdar Bushman och Smith (2001).

Tidigare forskning har visat att hållbarhetsrapportering har en betydande roll hos växande företag förklarar Kuzey och Uyar (2017). Det råder positiv och statistisk signifikans mellan faktorn tillväxt och företags benägenhet att offentliggöra frivillig hållbarhetsrapportering menar Artiach et al. (2010) samt Lourenço och Branco (2013). Vidare beskriver Artiach et al. (2010) att när ekonomiska resultat expanderar ökar även företags möjligheter att rapportera mer frivillig information om sociala, miljömässiga och ekonomiska resultat. Dock visade forskarna Kuzey och Uyar (2017) motsatsen av vad tidigare forskning visat. Forskarnas studie indikerar att tillväxt inte är statistiskt signifikant vad gäller företags benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera. Kuzey och Uyar (2017) visar därför att det som tidigare forskning uppenbarat angående tillväxtens påverkan inte är överensstämmande med utfallet av dess studie.

Tidigare forskning är inte är eniga ifråga om tillväxtens påverkan på företags benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera, samt att forskningen främst studerat stora företag i andra länder. Vidare kan agentteorin ge förklaringar till företags benägenhet att hållbarhetsrapportera för att undvika brister i kommunikationen med aktieägare. Detta gör det intressant utifrån tidigare forskning samt agentteorin att undersöka hur tillväxt påverkar hållbarhetsrapportering i SME:s i Sverige. Därför har följande hypoteser formulerats:

Hypotesprövning 1

H1a. Tillväxt hos SME:s har ett positivt samband med benägenheten att frivilligt hållbarhetsrapportera.

H1b. Tillväxt hos SME:s har inget samband med benägenheten att frivilligt hållbarhetsrapportera.

2.3.4 Storlek

Företagsstorlek har en positiv inverkan på hållbarhetsrapportering då stora företag har visat sig vara mer benägna att rapportera i större utsträckning (Gamerschlag et al., 2011; Hahn & Kühnen, 2013;

Kuzey & Uyar, 2017). Vidare redogör Frias-Aceituno et al. (2014) för att företagsstorlek är den viktigaste faktorn med inverkan på hållbarhetsrapportering då forskarnas studie visade en stark statistisk signifikans på 0,01. Enligt Frias-Aceituno et al. (2014) har även flera tidigare forskare som

19 studerat storlekens påverkan på rapportering indikerat statistisk signifikans, vilket tyder på att storleken spelar en avgörande roll.

Udayasankar (2008) och Westermark (2013) förklarar att större företag tenderar att rapportera mer hållbarhetsinformation än mindre företag. Vidare påpekar Westermark (2013) att förekomsten av ökad hållbarhetsrapportering i stora företag beror på dess höga omsättning. Företag med högre omsättning besitter ökade möjligheter till att rapportera, samt att mer resurser kan avsättas för att samla in den information som krävs av olika riktlinjer förklarar Westermark (2013). Vidare förklarar författaren att sådana riktlinjer exempelvis kommer från ramverk som GRI och FNGC, vilka är väl använda av stora företag som hållbarhetsrapporterar. Stora företag är mer synliga på marknaden och i samhället som helhet, vilket gör dess offentliga image mer känslig förklarar Udayasankar (2008), Gamerschlag et al. (2011) samt Frias-Aceituno et al. (2014). På grund av att stora företag är mer synliga ökar antalet potentiella användare av informationen som publiceras förklarar forskarna, vilket i sin tur även skapar en ökad efterfrågan på information som pressar företag till att avslöja mer.

Enligt Ho och Taylor (2007) samt Kuzey och Uyar (2017) kan större företag som hållbarhetsrapporterar förklaras med agentteorin, då företag kan undvika agentkostnader genom att hållbarhetsrapportera. Vidare förklarar Kuzey och Uyar (2017) att ökade agentkostnader kan uppstå med anledning av informationsasymmetri mellan ledning och aktieägare samt mängden externt kapital, då större företag tenderar att ha en högre andel utomstående kapital. Därför väljer många större företag att hållbarhetsrapportera för att minska agentkostnader i sin verksamhet (Kuzey och Uyar, 2017).

Enligt Hahn och Kühnen (2013) kan även signaleringsteorin spela roll tillsammans med faktorn storlek för att förklara varför företag väljer att upprätta en hållbarhetsrapport. Genom asymmetrisk distribution av företagsinformation förklarar signaleringsteorin företagens strävan efter trovärdighet i det som förmedlas av verksamheten till intressenterna (Connelly et al., 2010). Vidare förklarar Hahn och Kühnen (2013) att hållbarhetsrapportering kan ses som en sådan typ av asymmetrisk information då det är svårt för en utomstående part att avgöra trovärdigheten i hållbarhetsrapporteringen. Större företag har många intressenter samt en ökad risk för uppmärksamhet i media beskriver Hahn och Kühnen (2013). Företag upprättar därför hållbarhetsrapporter för att säkerställa legitimitet och signalera hållbara insatser till intressenterna (Hahn & Kühnen, 2013).

20 Enligt Kuzey och Uyar (2017) kan även legitimitetsteorin kopplas till företagsstorlek då större företag anses ha mer att förlora om de inte är legitima jämfört med mindre företag. Om företag vill minska asymmetrin i informationens trovärdighet som förmedlas för att uppnå legitimitet är hållbarhetsrapportering ett verktyg (Hahn & Kühnen, 2013). Vidare förklarar Kuzey och Uyar (2017) att legitimitet i verksamheten är drivkraften bakom hållbarhetsrapportering, vilket kan bero på att företagen är under granskning och tryck från olika intressenter såsom media, allmänheten och tillsynsmyndigheter i hållbarhetsfrågor. Mindre företag har vanligtvis begränsade eller otillräckliga resurser då dem omsätter mindre än vad stora företag gör förklarar Udayasankar (2008), vilket kan begränsa dess möjligheter att utveckla en hållbarhetsrapport. Dock argumenterar Udayasankar (2008) även för att mindre företag kan vara lika motiverade av att rapportera hållbar information som större företag, då strävan efter att uppnå ökad legitimitet och förbättrat rykte är större.

Tidigare forskning visar att storlek har en positiv påverkan på företags benägenhet att upprätta en hållbarhetsrapportsrapport. Även signalerings-, legitimitets- och agentteorin har visat sig påverka större företags upprättande av rapporteringen. Eftersom att Sverige är ett land som ligger i framkant gällande hållbarhetsrapportering är det intressant utifrån tidigare forskning att vidare undersöka hur faktorn storlek påverkar svenska SME:s frivilliga rapportering. Därför formuleras följande hypotes:

Hypotesprövning 2

H^2. Företagsstorlek har ett positivt samband med SME:s benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera.

2.3.5 Lönsamhet

Enligt Carlson (2014) kan inget företag överleva på lång sikt utan att generera lönsamhet, därför måste företag generera medel för att uppnå tillväxt. Vidare redogör Carlson (2014) för att lönsamhet beskriver hur effektivt företags resurser har använts för att skapa vinst. Yammeesri och Herath (2010) hävdar att lönsamma företag som värderas positivt av investerare och intressenter idag kommer generera högre resultat även i framtiden.

Lönsamhet är en bidragande faktor till företags benägenhet att frivilligt hållbarhetsrapportera eftersom att företag många gånger väljer att hållbarhetsrapportera för att generera fortsatt ökad lönsamhet (Legendre & Coderre, 2013; Frias-Aceituno et al., 2014). Tidigare forskning har visat positiva, negativa och neutrala resultat på huruvida företags hållbarhetsarbete påverkar lönsamheten förklarar Lin et al. (2009). Vidare redogör forskarna för att företags hållbara arbete inte leder till