De svenska officerarnas historia följer statsmaktens utveckling. Sverige under 1500- och 1600-talen har liksom andra europeiska länder karaktäriserats som militärstater.4 De många krigen under tidigmodern tid brukar anges som stats
bildningsprocessens främsta drivkraft under dessa århundraden.5 Historikern Gunnar Arteus har hävdat att det svenska samhället på 1700-talet, som ett arv efter stormaktstiden, i vissa avseenden var militariserat. Även den fredstida statshushållningen bestämdes huvudsakligen, med Arteus ord, av militärkor porativa intressen. Officerarna bibehöll därigenom en privilegierad position i 1700-talets samhälle.6 Arteus blev emellertid snart motsagd bland annat av historikern Michael Metcalf, som menade att Arteus överbetonat de svenska officerarnas vilja och möjlighet till gemensamt politiskt handlande, och där med 1700-talssamhällets militariserade karaktär. Som Metcalf påpekat var of ficerarna präglade även av andra sociala gemenskaper, som familj och slälct, lokalsamhället med dess ekonomiska, politiska och religiösa förhållanden, och den verksamhet inom jordbruk eller andra näringar som officerarna bedrev.7 Historikern Fredrik Thisner har talat om 1700-talets officerare som "gentle mannal<lubben på tral{ten'', som genom överförande av hierarkiska positioner och symboliskt kapital bevarade sin sociala ställning.8 Eftersom Våstgöta re
gemente var en del av indelningsverket avlönades officerarna delvis in natura genom de officersboställen som hörde till tjänsten. Av biografiskt material
4. Se t.ex. Nilsson, Sven A, De stora krigem tid: Sverige som militämat och bondesamhälle
(Uppsala 1990); Frohnert, Pär, Kronans skatter och bondens bröd: Den lokala .forvaltningen och bönderna i Sverige 1719-1775 (Stockholm 1993).
5. Se t.ex, Lindegren, Jan, "Der danska och svenska resurssystemet i komparation'', i Sörlin, Per (red), Mellan två statssystem: Jämtland under 1600-talet (Umeå 1995).
6. Artens, Gunnar, Krigsmakt och samhälle i fi-ihetstidens Sverige (Stockholm 1982) s. 379-382.
7. Metcalf, Michael, "Den militariserade frihetstiden?", Historisk tidskrift 1985.
8. Thisner, Fredrik, Militärstatens arvegods: Dfficerstjämtens soda/reproduktiva fimktion i Sverige och Danmark, ca 1720-1800 (Uppsala 2007) s. 321.
framgår att många officerare dessutom kom från jordägande familjer.9 De var alltså parallellt med positionen som officerare intressenter i landets dåvarande huvudnäring; jordbruket.
Generellt var 1800-talets officerare en elitgrupp, som rekryterades ur sam hällets övre skikt. Ännu vid sekelskiftet 1900 var, som forskningen visat, en tredjedel av armeofficerskåren adlig. Kavalleriregementen hade högre status än infanteriregementen, och allra främst i armens traditionsmättade så kallade turordning fanns ett par Stockholmsregementen. Vid dessa regementen var andelen adliga och högadliga officerare betydligt högre än genomsnittet för armen. 10 Ordinära infanteriregementen som Våstgöta regemente - saknade strålglansen hos dessa huvudstadsregememen, men respektive officerskår ut gjorde utan tvekan en lokal manlig elit på sin ort. En officerskår vid denna tid bör karaktäriseras som ett broderskap, men en lika självldar utgångspunkt är att officerskårerna var hierarkiskt organiserade, med en regementschefi toppen
som kunde ingripa även i de underlydande officerarnas privatliv, så som till exempel i deras äktenskapsplaner. 11
Undersökningsperioden i denna artikel är 1800-talets senare del, från om kring tiden för Krimkriget på 1850-talet fram till sekelskiftet 1900. Valet av undersökningsperiodens början motiveras främst av källmaterialets karalctär. Valet av slutpunkt framstår som naturligt med tanke på de stora förändringarna i krigsmaktens organisering vid det nya århundradets början. Riksdagsbeslutet år 1901 om indelningsverkets avskaffande och värnpliktens introduktion på bred skala markerade början på en ny era, när landets regementen kasernerades, och officerarnas tjänstgöring inte längre var knuten till hedarna.
Allmänt genomgick officerskåren under 1800-talets lopp flera förändrings processer. Officerarnas utbildning formaliserades först på Krigsalcademien, senare på krigsskolan vid Karlberg.12 Mot slutet av 1800-talet skapades militärfören ingar inom armefördelningarna i syfte att öka officerarnas yrkeskunskap. 13 När det svenska samhället rörde sig i riktning mot politisk demokratisering under
9. Kocken (2014).
10. Andolf, Göran, "Den svenska officerskårens sociala ursprung under 1900-talet", Militiirhis
torisk tidskrift 1984, s. 82, 95-99.
11. Set.ex. Andolf (1984) s. 75.
12. Larsson, Esbjöm, Från adlig uppfostran till borgerlig utbildning: Kungl. Krigsakademien mel lan åren 1792 och 1866 (Uppsala 2005) s. 329-333.
13. Ericson Wolke, Lars, "Bland närkingska och uppländska krigsverare för 100 år sedan: Två militära föreläsningsföreningar 1882-1927", i Berg, Henrik & Berg, Lars-Otto (red), En nutida karolin: En viinbok till Lars Otto Berg (Uppsala 2011).
Vapenbröder emellan: Exemplet Västgöta regementes officerskår under 1800-talets senare del decennierna kring sekelskiftet 1900 utsattes officerskåren för tryckutifrån i riktning mot förändring. Den svenska officerskåren var en på flera sätt ifrågasatt elitgrupp. Under en period när krigsmakten allmänt var föremål för långdragna politiska diskussioner, anklagade bland annat liberala och socialdemokratiska debattörer officerskåren för inkompetens, maktmissbruk och dålig moral. 14 Det kan konstateras att officerskåren genomgick en professionell och social omställningsprocess i samband med de förändringar av krigsmaktens organisa tion och styrning som kom med demokratiseringen av det svenska samhället. 15 Mot denna bakgrund är det intressant med ytterligare frågor i undersökningen av Våstgöta regementes officerskassa: Vilka förändringar framträder i materialet? Märks ett ökat intresse för militär yrkeskunskap, och i så fall på vilket sätt?
Det är uppenbart att officerskårens utveckling i 1800-talets svenska fredsläge blev annorlunda än i krigförande europeiska länder. 16 Men de svenska officerarnas "fredlighet" bör inte överdrivas. Utländsk krigstjänst förekom alltjämt bland svenska officerare under 1800-talet.17 På det ideologiska planet är det känt att ledande officerare i Sverige i likhet med andra länder under det sena 1800-talet var präglade av starkt nationalistiska och socialdarwinistiska strömningar. 18 Den
sociala miljön på den svenska armens exercisplatser utmärktes av en våldskultur, där förseelser bland manskapet kunde resultera i kroppssrraff, och pennalismen var allmänt närvarande. 19
14. Se t.ex. Nygren, Rolf, Disciplin, kritikrätt och rättssäkerhet: Studier kring 111ilitieomb11dsnum- 11ttämbetets (MO) doktrin-och ti!lkomsthistoria 1901-1915 (Uppsala 1977) s. 33 f, 142-165. 15. Se t.ex. Glete, Jan, "Krigsvetenskapsakademien, försvaret och den industriella samhälls omvandlingen 1870-1920", i Norberg, Erik (red), Fädemeslandets försvar: K11ngl krigsve tenkapsakademien 1796-1996 (Stockholm 1996) s. 142 f; Abrahamsson, Bengt, Militäm; makt och politik; hi1 analys av militärema som gmpp och deras roll i samhiillet, 3 uppi., (Stock holm 2005 [1972]) s. 25-46.
16. Hellstenius, Mats, Krigen som inte blev av: Sverige fi-ed!iga officmkår vid 1800-ta!ets mitt (Lund 2000) s. 172-175.
17. Larsson, Esbjörn, "Karriär eller hetsporre? En studie av svenska officerare i utrikes tjänst under andra halvan av 1800-talet", Militärhistorisk tidskrift 2007, s. 57-59. Hugo Nordland skriver om officerare under de sista krigen där Sverige deltog före den långa fredsperioden, se Nordland, Hugo, Känslor i krig: Sensibilitet och emotionella stmtegier bland svenska office rare 1788-1814 (Lund 2015).
18. Åselius, Gunnar, 7he "R11ssia11 menace" to Su;eden: 1he belief system of a small power security elite in the age of imperialism (Stockholm 1994) s. 408-410.