Utbudet av forskning på den romska gruppen utifrån svensk minoritetspolitik och olika insatser är inte stort. Vi får stöd för bristen av forskning i Laura Palosuos En
inventering av forskningen om romer i Sverige (2008). En betydande del av den
forskning som gjort i Sverige har gjorts av så kallade ”romska experter” som uttalar sig om gruppen på ett nedvärderande och stigmatiserande vis i sina
forskningsrapporter. Palosus (2008) menar att det råder brist på ny forskning inom nästintill samtliga områden som berör romer i Sverige. Hon menar att det är av stor vikt att sådan forskning görs för att kunna säkerställa och identifiera insatser och förändringar som behövs göras för att historian inte ska återupprepa sig.
.
Vid sökning på orden ”minoritetspolitik” och ”romer” fick vi 0 träffar både i Malmö Högskolas bibliotek och på Malmö Stadsbibliotek. Vi träffade en av Malmö Högskolas bibliotekarier för att mer detaljerat söka i skolans databaser och få en överblick över vad som finns på området. Vi använde oss främst av
databaserna LIBRIS, Artikelsök och Academic Search Elite och sökorden ”minoritetspolitik”, ”nationella minoriteter” och ”romer”, både var för sig och tillsammans vilket genererade cirka 7-15 träffar beroende på kombinationen av sökord. Förutom de politiska texter som ligger till grund för vår uppsats
behandlade träffarna främst samer och tornedalingar. En av dessa är Lars Elenius som är professor inom historia och har forskat på hur historien inverkar på minoriteters levnadsvillkor. Hans beskrivning av svensk minoritetspolitik är tilltalande för vår uppsats.I detta kapitel har vi därför valt att presentera synpunkter på svensk minoritetspolitik från Lars Elenius.
Genom Palosuos (2008) inventering av forskning om romer i Sverige fann vi etnologen Karl-Olov Arnstbergs bok Svenskar och Zigenare, en etnologisk studie
av samspelet över en kulturell gräns från 1998. Arnstberg skriver att den romska
gruppen själva är orsaken till sitt utanförskap i Sverige och att majoritetsamhället inte ska stå i skuld till den romska gruppen, då den ”svenska”
majoritetsbefolkningen förmodligen välkomnat den romska gruppen bättre än någon annan majoritetsbefolkning i Europa. Då Arnsberg själv studerat romer i många år hävdar han att svenska myndigheter på olika sätt erbjudit den romska gruppen positiv särbehandling och olika hjälpinsatser i syfte att motverka
uteslutningen av den romska gruppen i samhället. Dessa hjälpinsatser och positiva särbehandlingar har den romska gruppen inte velat ta emot, då de enligt
Arnstberg, inte vill vara en del av samhället.
Det senaste tillskottet när det kommer till forskning och litteratur som berör romer är Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri (2012) som är en skildring av aktivisten och författaren Katarina Taikons liv. Katarina Taikon är en av Sveriges viktigaste aktivister i kampen för mänskliga rättigheter i allmänhet och romernas lika rättigheter i synnerhet. Den handlar om Katarina Taikon, men som politisk aktivist handlar den lika mycket om Sverige och dess minoritetspolitik. Vi anser den därför kunna bidra till denna uppsats.
Svensk minoritetspolitik
Den svenska minoritetspolitiken har vuxit fram och utvecklats jämsides med övriga nordiska länder. Syftet med den svenska minoritetspolitiken kan därmed återspeglas i Sveriges grannländer och de nordiska ländernas snarlika historia. Den svenska minoritetspolitiken olika perioder genomsyras av landets dåvarande värdegrund och ideologi. Den rådande svenska minoritetspolitiken grundas i en föreställning om ett multikulturellt globalt samhälle vars värderingar bygger på internationella mänskliga rättigheter (Elenius, 2009).
Den svenska minoritetspolitiken definierar idag de nationella minoriteterna utifrån en historisk bedömningsgrad, följaktligen hur länge minoritetsgruppen befunnit sig i Sverige. Detta är även många gånger det enda som differentierar Sveriges nationella minoriteter från gruppen som allt som oftast kategoriseras som invandrare. Efter att Sverige länge utformat sin egen minoritetspolitik i nära samarbete med övriga nordiska länder har nu fokus förflyttats med hjälp av EU, FN och Europarådet. Dessa tre har standardiserat minoritetspolitiken och mångkulturalismen i Europa och har hjälpt till att introducera en ny typ av
minoritetspolitik till Sverige som grundas på internationella mänskliga rättigheter. Samtidigt som Sverige utvecklat en allt mer liberal likabehandlingspolitik som vill implementera den svenska nationella normen på invandrande grupper kommer det således påtryckningar om en allt mer gruppanpassad särartspolitik som ska gynna nationella minoriteters rättigheter utifrån Ramkonventionen om skydd för
nationella minoriteter och de internationella mänskliga rättigheterna (Elenius, 2009).
Svensk minoritetspolitik kan sammanfattas utifrån tre centrala kulturella syner som florerat i Sverige under olika tider. När svenska staten var i enighet med kyrkan fanns en gemongående mångkulturell syn där man till exempel hade som mål att stötta de svenska minoriteterna utifrån deras modersmål. I takt med att Sverige blev sekulariserat och ideologin om nationalstater och Sverige som en nationalstat växte fram försvann den mångkulturella synen och övergick i en monokulturell syn på landets minoritetspolitik. Majoritetssamhället var då normen som skulle eftersträvas och minoriteterna skulle integreras in i
majoritetsstrukturen. Med globaliseringen som en bidragande faktor förändrades åter synen på minoritetspolitiken. Påtryckningar från internationella
organisationer som EU och FN härledde Sverige mot en multikulturell syn på minoritetspolitiken där bejakande av gruppers exklusivitet ska främjas (Elenius, 2005).
Att förtjäna sina rättigheter
Karl-Olov Arnstberg (1998) presenterar i sin bok Svenskar och Zigenare, en
etnologisk studie av samspelet över en kulturell gräns en distinktion mellan
majoritetsamhället och minoritetsgruppen som han benämner Zigenare. Arnstberg poängterar den romska gruppens utanförskap i det svenska samhället och menar att det går att urskilja tre hypoteser till varför detta utanförskap existerar. Ett antagande är att majoritetsamhället befinner sig i en ständig modern förändring och att denna förändring leder till att grupper som befinner sig utanför
majoritetsgruppen – som romer och andra minoriteter – försvinner då de mindre grupperna inte kan följa med i en sådan förändring. Ytterligare ett antagande är att de romer som invandrar till Sverige från andra länder får assimilationssvårigheter. Tredje antagandet som Arnstberg presenterar är att den livsform Arnsberg menar att romer har orsakar ett utanförskap i majoritetsamhället. Här menar Arnsberg
inte att romerna rent krasst har sig själv att skylla för det existerande
utanförskapet, dock påpekar han att romernas sätt att leva skapar problem för dem i kontakt med och i relation till majoritetsamhället (Arnstberg, 1998).
Har jag rätt i min tanke att det främst är den zigenska livsformen, som är skuld till den sociala missanpassningen, så blir samhällets
tillkortakommanden förståeligt. Det fungerar inte med ett stöd till zigensk kultur, samtidigt som sociala myndigheter försöker städa bland konsekvenserna (Arnstberg, 1998:424).
Här menar dock inte Arnstberg att det svenska sociala arbetet med romer som klientgrupp inte varit assimilerande. Arnstberg är snarare kritisk mot hur det svenska sociala myndighetsarbetet mot romer utförts. Socialarbetare har historiskt betraktat sitt arbete som en lyckad insats först när de sociala insatserna har
resulterat i att romerna lämnar sin livsform bakom sig. I hans studie framkommer att socialarbetare och socialtjänsten ser romerna som en kollektiv, homogen grupp som har ett identiskt anpassningsmönster till samhället. Arnsberg menar då att synsättet blir skevt då romer inte kan ses på som en homogen grupp och att ett samarbete med enstaka romska individer inte kan ge slutsatser om den romska gruppen som helhet (Arnstberg, 1998).
Arnstberg avslutar sin bok Svenskar och Zigenare, en etnologisk studie av
samspelet över en kulturell gräns (1998) med att understryka att majoritsamhället
inte står i skuld till den romska gruppen. Han menar snarare att svenskt
myndighetsarbete, och på så sätt svensk politik misslyckats med att säkerställa romska individers möjlighet att stå på egna ben då arbetet som gjorts mot och för romer gynnat en kultur och en levnadsform som varit stjälpande för sina
medlemmar. Arnsberg menar att majoritetsamhället inte bör främja
minoritetsgruppen vars kulturer eller levnadsformer majoritetsamhället inte har en nytta utav (a.a).
Aktivisters kamp för lika rättigheter
Som vi nämnt i bakgrunden kom Katarina Taikon ut med sin bok Zigenerska 1963 vilket var startskottet för en stor samhällsdebatt. Förutom att vara författare
startade Katarina Taikon zigenarsamfundet som bland annat uppmärksammade bristen på utbildning för vuxna romer (Mohtadi, 2012).
Ivar Lo-Johansson var en av de tidigare nämna ”romska experter” som under 1900-talets första hälft i sina böcker beskrev romerna som ett mystiskt och exotiskt inslag. Han menade att om romerna fick bostäder och övergav sina liv och slutade livnära sig genom musik, tivoliverksamhet eller spådom skulle romerna dö ut. Det var enligt honom detta som var deras särart och som
välfärdssamhället skulle ta ifrån dem. För Lo-Johansson representerade romerna ett liv i frihet och menade att samhällets bestämmelser inskränkte på denna frihet (Mohtadi, 2012). Mot denna syn opponerade Katarina Taikon sig. Att bo i lägenhet, gå i skola eller ha ett arbete man tidigare inte haft om det önskades var enligt henne ingen motsättning till att vara rom. Katarina Taikon och
zigenarsamfundet jobbade hårt för att diskussionen skulle handla om lika
rättigheter, till exempel romers rätt till skolgång snarare än en påstådd, självvald exkludering. Genom att bland annat hålla föredrag, skriva artiklar och
demonstrera höll hon och de andra aktivisterna liv i skolfrågan. Efter år av hårt arbete hade de allra flesta romer i slutet av 60-talet fått fast bostad och
vuxenutbildningar var ett faktum i de flesta delar av Sverige. Detta under samma tid som flyktingar som flytt på grund av andra världskrigets konsekvenser kom till Sverige. Katarina Taikon lämnade skrivelser till regeringen där hon
argumenterade för att familjerna skulle få uppehållstillstånd och händelsen fick stor medial uppmärksamhet och bildade en opinionsstorm som satte enorm press på regeringen. Katarina Taikons engagemang grundade sig i tron på
välfärdsstaten, men vikten av att den faktiskt skulle gynna alla, även Sveriges romer, något som var långt ifrån självklart. Hela sitt liv kämpade Katarina Taikon mot orättvisor som till exempel att romer som kom från demokratiska länder som Frankrike inte fick uppehållstillstånd i Sverige trots att det pågick ständiga kränkningar av romer även där. Det fanns en rädsla för att alltför många romer skulle invandra till Sverige om de behandlades som politiska flyktingar. Till följd av detta användes inte principen om rätten till individuell prövning för romer i Sverige utan det beslutades istället att en kvot på cirka 50 platser per år skulle reserveras för romer. Detta innebar att romerna behövde ta sig in i flyktinglägrena för att överhuvudtaget ha en chans att få skydd i Sverige (Mohtadi, 2012).
Katarina Taikon fick tillsammans med andra både romska och icke-romska aktivister och engagerade kämpa hårt för att göra sig hörda och kräva sina rättigheter. Under slutet av 1900-talet låg alla historiska övergrepp mot romer undanträngda. Sverige var ett land utan minoritetsproblem, utan diskriminering och med jämlika medborgare. Den nationella självbilden var annorlunda än den realitet romerna i Sverige upplevde (Mohtadi, 2012).
ANALYS
I vår analys presenteras vår empiri utifrån vår teori. Empirin består förutom av de dokument vi redogjort för under bakgrund och tidigare forskning även av
information från våra intervjuinformanter: Departementssekreterare på enheten för diskrimineringsfrågor; ansvarig för arbetet med nationella minoriteter i Malmö Stad; kommunpolitiker med erfarenhet av arbete med den romska minoriteten i Malmö stad; förvaltningsdirektör på Sociala resursförvaltningen i Malmö; tre verksamma på Romskt informations- och kunskapscenter; och en verksam på Romskt kulturcenter. Samtliga informanter och texter har legat till grund i besvarandet av uppsatsen syfte som är att med hjälp av offentliga dokument och intervjuer med både politiker och tjänstemän fastställa vem Svensk
minoritetspolitik, med utgångspunkt i minoritetsgruppen romer, riktar sig till i praktiken.
Vad är det som ska erkännas?
Taylor (1995) hävdar att erkännande kan vara ett livsnödvändigt mänskligt behov och att frånvaro av detsamma är en form av förtryck. Det handlar alltså om att erkänna något som tidigare ignorerats, förtryckts. Detta något är olikheten vilket skapar ett inneboende särartstänkande i begreppet erkännande trots att
grundtanken är jämlikhet. Den svenska regeringen följer denna linje då det i propositionen till beslutet om att ratificera Europarådets ramkonvention står att staten ansvarar för att ge de nationella minoriteterna stöd och skydd för att bevara just sin särart. Vad som ingår i denna särart beskrivs dock inte närmre förutom att ”ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle bör ge utrymme för minoriteter som
har en annan kultur, religion eller modersmål” (Prop. 1998/99:143:28). Vidare står det också att det är en viktig markering att Sverige ställer sig bakom arbetet med skydd och stöd för de nationella minoriteterna. Vem eller vad denna markering är för, eller kanske mot diskuteras dock inte. Vår tolkning är att det delvis är en markering för att inom den internationella politiken upprätthålla tanken om Sverige som en av de ledande demokratierna i fråga om mänskliga rättigheter. I ett demokratiskt samhälle som Sverige finns idén om människans inneboende värde och att rättigheter ska delas lika av alla medborgare. Detta går då emot särartspolitikens tanke om erkännande och status åt något som inte omfattas av alla (Taylor, 1995).
Sverige har utvecklat en liberal likabehandlingspolitik, men förväntas samtidigt utifrån ramkonventionens skydd för nationella minoriteter utforma en
gruppanpassad särartspolitik som ska gynna de nationella minoriteterna (Elenius, 2009). Detta är en grundproblematik som ingen av våra informanter tar upp. ”Tattarfrågan” som var en del av lösdriverifrågan där individer hade sig själva att skylla blev ”zigenarfrågan” som var en del av den statliga välfärdspolitikens inkluderingspolitik då social avvikelse sågs som strukturellt betingat och har nu blivit ”romska frågan” där romer ska inkluderas i samhället, men kunna behålla sin särart. Sverige har successivt velat förändra arbetet med den romska gruppen genom att göra ett mer och mer tillsynes humant arbete för att lyckas med romsk inkludering i samhället. Emellertid har den rådande diskursen om arbetet med romer inte förändrats då den konstant definieras som deras fråga och är således inte något som är innefattande i majoritetssamhället. Erkännandet av romers särart blir därför hela tiden utanförskapet. Informanterna på RIKC (Intervju 2, 2012-11- 29) menar att man måste gå bortom tanken om att romer är okunniga, omyndiga och omogna för att på riktigt kunna erkänna människan. Detta betyder inte att RIKC (Intervju 2, 2012-11-29) menar att romerna inte ska pekas ut som en grupp i utanförskap, eftersom en stor andel av romerna faktiskt har ett utanförskap idag. Faran i att inte peka ut någon som grupp är att problematiken kring utanförskapet tenderar att gå förlorad och problemet osynliggörs. Om romerna inte erkänns som grupp och deras utanförskap inte diskuteras utifrån att utanförskapet är något specifikt för romerna finns en benägenhet att utanförskapet likställs med andra samhällsproblem och andra fall av stigmatisering utav grupper, till exempel ett utanförskap som majoritetsamhället inte har någon del i. I en sådan kontext tjänar minoritetspolitiken inte sitt syfte, även om det var avsaknaden av en
minoritetspolitik och frånvaron av mänskliga rättigheter som föranledde till dagens utanförskap.
Erkännande av olikheter inom gruppen
Vad är det då hos den romska gruppen som är av särart och som ska erkännas för att samtliga romer ska få lika erkännande? För vår informant på Romska
kulturcentret (Intervju 4, 2012-12-17) är betydelsen av erkännandet som nationell minoritet relativt konkret. Hen säger:
Hela det romska samhället har fått tillgång till tidningar och böcker. Man kan få skriva på sitt eget språk, ge ut nyheter osv. Alla böckerna här (pekar på en hylla) är läromedel och barnböcker. Det är sådant som kunnat komma ut på grund av minoritetsstatusen. Svensk
minoritetspolitik säger att vi ska bevara vår kultur och vårt språk och den ska ge möjlighet för mötesplatser för uttövande av kultur och det är egentligen allting här (Intervju 4, 2012-12-17).
Särartsbegreppet kan dock bli problematiskt i en grupp som är så heterogen som den romska då särart inte enbart kan finnas gentemot majoritetssamhället utan även inom minoritetsgruppen. Som vi tidigare nämnt delas romerna i Sverige in i fem undergrupper, men romerna själva har även för dem mer självklara
grupptillhörigheter såsom släktskap, nationaliteter eller folkgrupper. Vi nämnde samtidigt definieringsgrunderna för en svensk nationell minoritet och hur dessa kunde ses som problematiska när det gäller den romska gruppenoch hur
självidentifikationsprincipen är grunden i identifieringen (SOU 2010:55). För de av de resande som inte vill identifiera sig som romer innebär detta alltså att de inte innehar statusen som nationell minoritet och därför förlorar styrka och möjlighet att bevara sin kulturella identitet. Frågan om att definiera en grupp och ”tvinga” människor till en enhetlig definition av sig själva, eller att hjälpa några på
bekostnad av andra är en problematik som kommunpolitikern på stadskontoret tar upp. Hens upplevelse är att romerna i Malmö har en god gemenskap, men vill arbeta för sig själva. Förtroende finns endast hos släkten, familjen, för romer som
kommer från samma område, samma land kan man säga, säger hen (Intervju 3,
2012-12-12). Det gjorde att det fanns många romska grupper som var aktiva och som Malmö Stad behövde kommunicera med. Kommunpolitikern på INAR (Intervju 3, 2012-12-12) påpekar att det var svårt att hjälpa en grupp då det eventuellt innebar att man uteslöt en annan. Dessutom sprids ryktet och en annan grupp vill då ha samma eller likvärdigt stöd. Det vill säga, istället för att vi
hjälper romerna i Malmö skapar vi interna konflikter mellan romer och så kan vi inte hantera det, säger hen (Intervju 3, 2012-12-12). Det var detta som startade
tanken om det Romska informations- och kunskapscentret som någon slags paraplyinstans för kommunikationen mellan Malmö Stad och de olika romska grupperna. Kommunpolitiker på INAR står bakom beslutet om att initiera RIKC verksamhet och påpekar att de gör ett mycket bra jobb, men att det finns romer som inte vill samarbeta med RIKC och som istället tar kontakt direkt med
stadskontoret eller andra kommunala förvaltningar. Hens egen teori till varför det är så handlar om makt och konkurrens. Hen menar att det i romska grupper kan finnas personer med en väldigt stark, speciell ställning. De är väl integrerade romer med bra utbildning och som tydligt har kvar sin kulturella tillhörighet som rom och som gruppen känner stort förtroende för. De kanske upplever att de
kommer att förlora sin makt eftersom centret tar över. Detta är bara en teori, men jag misstänker att det är på det sättet, säger hen (Intervju 3, 2012-12-12). Hen
berättar att de internt på stadskontoret har haft många diskussioner kring hur de ska hantera detta ”problem” med att några fortfarande vänder sig direkt dit.
Mitt sätt att se på detta är, okej, varför ska vi hålla på och tvinga romerna att acceptera gemensamma aktiviteter om de vill arbeta för sig själva, för sin egen grupp? Vi måste utgå från deras perspektiv helt enkelt. Vi kan inte tvinga alla till RIKC till exempel, säger
Kommunpolitikern från INAR (Intervju 3, 2012-12-12).
Dilemmat menar hen är att när de på stadskontoret fortsätter att hjälpa grupper undergräver de sitt eget syfte med att starta RIKC. Samtidigt är deras roll att ge bra service och att hjälpa de här människorna att integreras och klara sig i
samhället. Hen menar att risken med att endast hänvisa till RIKC är att några blir utan hjälp. Det är ett dilemma och det är inte bra att välja så, säger hen (Intervju 3, 2012-12-12).
Departementssekreterare vid enheten för diskrimineringsfrågor (Intervju 6, 2013- 01-05) nämner inomgruppsliga skillnader hos den romska minoriteten:
Vad gäller den romska minoriteten kan vi till exempel se skillnader mellan olika romska grupper men också mellan unga och äldre, kvinnor och män precis som i hela samhället. I strategin för romsk inkludering är målgruppen de romer som befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utanförskap. För minoritetspolitiken i övrigt är det som sagt viktigt att vara medveten om att det finns olikheter och att så långt det är möjligt ta hänsyn till de olika behov som finns (Intervju 6,
2013-01-05).
Planeringssekreterare på INAR (Intervju 1, 2012-11-26), som jobbar specifikt