MINORITETSPOLITIK FÖR VEM?
ROMER I MINORITETSPOLITIKEN
ELLEN KARLSSON
ERICA HANSSON
MINORITY POLITICS FOR
WHOM?
ROMA MINORITY POLICY
ELLEN KARLSSON
ERICA HANSSON
Karlsson, & Author Hansson, E. Minority politics for whom? Roma minority policy. Degree in social work 30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, department of social work. 2013
Different reports imply that the Roma are an excluded group in numerous areas of both Sweden and Europe. Efforts have been done through the centuries without given intentional results. The past 12 years as a Swedish national minority have not diminished the gap between the Roma and the majority society. How does Sweden create and operate its minority policy especially towards the Roma? We have studied international and national minority policy to see how it is described and implemented in the municipality work. Malmö is the base of our study because of its high population of the Roma from various groups. Malmö is also one of the pilot municipalities in the governmental venture for including the Roma into the society. To obtain information we have analyzed governmental
documents and minority rights and complemented those with interviews with politicians, community workers in the minority field. A lot of effort and work are being done in Malmö to change the situation of the Roma. Our informants gave an impression of feeling confident and hopeful towards the future. At the same time we feel a lack of discussion about the essence of minority policy and the possible negativity in “helping” the Roma as a minority group. We also think it’s important to question the meaning of recognition to motivate what efforts should be done in the minority field. By this study we hope to demonstrate the complexity that lies within the field of minority policy in general and regarding the Roma in
particular.
Keywords: Roma, Minority, Minority politics, Minority policy, Minority rights,
INNEHÅLLFÖRTECKNING
FÖRORD ... 5 INLEDNING ... 6 Problemformulering ... 6 Frågeställningar ... 7 Uppsatsens disposition ... 7 Begreppsdefiniering ... 8 Antiziganism ... 8 Majoritetssamhälle/Majoritetsstruktur ... 8 Mänskliga rättigheter ... 8 TEORI ... 8 Erkännandets politik ... 8 Minoritetsrättigheter ... 9Minoritetsrättigheter i förhållande till staten ... 10
METOD ... 11
Kvalitativ ansats ... 12
Insamling och behandling av material ... 12
Textanalys ... 13 Intervju ... 13 Urval ... 14 Intervjupersoner ... 14 Dokument ... 15 Etiska övervägande ... 15 BAKGRUND ... 16 Romernas historia ... 16 Vilka är romerna? ... 16 Romernas ursprung ... 17
Romernas historia i Europa ... 18
Romernas historia i Sverige ... 19
Sammanfattning ... 20
Europas minoritetspolitik ... 21
Ramkonventionen ... 22
Romers organisering internationellt ... 24
Sveriges minoritetspolitik ... 24
Minoritetslagstiftningen ... 26
Sammanfattning ... 28
Delegation för romska frågor ... 28
En samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering ... 29
Minoriteters möjlighet till politisk delaktighet i Sverige ... 33
Sammanfattning ... 34
Minoritetspolitik i Malmö ... 34
Situationen i Malmö ... 35
Kommunens uppdrag från staten ... 35
Enskilda politiker och tjänstemän i Malmö Stad ... 36
Romska föreningar i Malmö ... 38
TIDIGARE FORSKNING ... 39
Svensk minoritetspolitik ... 40
Att förtjäna sina rättigheter ... 40
Aktivisters kamp för lika rättigheter ... 41
ANALYS ... 42
Vad är det som ska erkännas? ... 42
Erkännande av olikheter inom gruppen ... 43
Erkännande av olikheter minoritetsgrupperna emellan ... 45
Alla lika inför lagen ... 46
Individuella eller kollektiva rättigheter? ... 48
Majoritetsamhällets förändring ... 50 Strukturellt ... 51 Diskursivt ... 53 Sammanfattning av resultat ... 55 SLUTDISKUSSION ... 56 REFERENSER ... 59 Tryckta källor ... 59 Elektroniska källor ... 60 Intervju källor ... 61 Bilaga 1 ... 62 Intervjuguide ... 62 Bilaga 2 ... 63 Samtyckesblankett ... 63
FÖRORD
Vi vill i detta förord passa på att tacka våra informanter för att ni tagit er tid och genom intressanta tankar och information fört vårt arbete framåt. Ett extra tack till RIKC som välkomnade oss två gånger och inte bara satte igång våra tankar kring den romska minoriteten och minoritetspolitik utan också många av livets stora frågor.
Vi vill också tacka vår handledare Enrique Perez för att du konstant inspirerat och utmanat oss i vårt uppsatsarbete. Tack för att vi efter varje handledning gått därifrån med tron på oss själva.
Slutligen vill vi även tacka våra familjer och vänner för att ni stöttat oss och genom citat som: Romer, dem har till och med min pappa fördomar mot hjälpt oss att inse att vår uppsats är av betydelse. Extra tack till Dan Sigurdson som tagit sig tid att korrekturläsa vår uppsats under den stressiga sluttampen.
INLEDNING
Vi har såväl en historia som en nutid att skämmas över när det gäller romer. Nu handlar det om att göra rätt saker idag så att vi inte behöver ha en framtid att skämmas för också.
Detta citat är taget från en replik av Erik Ullenhag i DN 2012-01-02 och blev grogrunden och startskottet till vår uppsats. Det är en replik till en debattartikel av Bo Hazell som berör de övergrepp som romer blivit utsatta för under de 500 år de levt i Sverige och att det är dags för Sverige att göra upp med sitt förflutna. Erik Ullenhag nämner i sin replik En samordnad och långsiktig strategi för romsk
inkludering som sträcker sig från år 2012 till 2032 (Skr. 2011/12:56).
Denna artikel fick oss att börja fundera över hur mycket vi själva kände till om den romska gruppen och deras situation. Vi kunde inte minnas att vi i
utbildningen diskuterat nationella minoriteter mer än att veta vilka de är och vilka språk de talar. Detta bidrar till att föreställningar och fördomar om romer kan leva vidare utan att bli ifrågasatta. Efter en snabb överblick över det skrivna om romer visade det sig att det oftast sker utifrån romer som en utsatt grupp och mycket sällan betonas det att romerna faktiskt har status som en av Sveriges nationella minoriteter. Hur kan romerna haft denna status i 12 år och trots det fortfarande leva i det utanförskap som beskrivs?Bristen på inkludering fick oss att intressera oss mer för just minoritetspolitik och med fokus på statusen som nationell
minoritet undersöka hur arbetet med den romska gruppen ser ut.
I 500 år har romer levt i Sverige och i lika många år har de blivit diskriminerade och levt ett liv i marginalisering. De har genom åren blivit förvisade både från Sverige och från kommun till kommun. De har varit offer för insatser som inneburit allt från tvångssterilisering och tvångsassimilering till olika bosättningsförbud. Inte förrän på 60-talet fick t.ex. romerna möjlighet till skolgång (SOU 2010:55). Vi hävdar att den romska gruppens historia och nuvarande situation är ett ofrånkomligt ämne för oss som framtida socionomer. I de regeringstexter vi läst kan vi identifiera en stor social utsatthet för den romska gruppen i samhället. Det finns många hjälpbehövande romer och en stor del av dem kommer inte till socialtjänsten av olika anledningar. Detta resulterar i att de inte kommer till andra hjälpinstanser och en del romer står utanför samhällets befintliga struktur. Vi anser det vara viktigt att sprida kunskapen om den romska gruppen inom vårdande och sociala yrken för att kunna erbjuda så bra insatser som möjligt för socialt utsatta romer. Det är även viktigt att yrkesverksamma är införstådda med att den romska gruppen har särskilda rättigheter, i egenskap av nationell minoritetsgrupp. I takt med att kunskapen om den romska gruppen sprids antar vi även att gapet mellan romerna och majoritetsamhället minskar, vilket i sin tur leder till minskad utsatthet och diskriminering.
Problemformulering
Romerna återfinns i det lägsta skiktet av varje europeiskt land när det gäller fattigdom och social status. Romska grupper är ekonomiskt sett de mest marginaliserade och exkluderade i Europa överlag, samtidigt som de socialt sett ses som ”parias” eller som en segregerad
underklass som utsätts för omfattande rasism och intolerans (SOU, 2010:55:123).
Minoritetspolitiken syftar till att ge skydd för de nationella minoriteterna, stärka deras möjligheter till inflytande och stödja minoritetsspråken. Från och med januari 2010 gäller en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk och är en del i regeringens minoritetspolitiska arbete. I detta arbete ingår en specifik strategi för romsk inkludering vilken Malmö stad är en av fem pilotkommunen för. Denna strategi innehåller bland annat förslag för att stärka romernas rättigheter i praktiken såsom åtgärder för att motverka diskriminering och utsatthet och stärka minoriteternas egenmakt och inflytande (Skr. 2011/12:56). Trots att romer haft status som en av Sveriges nationella minoriteter sedan år 2000 är romer fortfarande den grupp i samhället som är mest utsatt för diskriminering, framförallt på arbets- och bostadsmarknaden och antiziganismen är så pass utbredd och accepterad att den inte talas om (SOU 2010:55). I Malmö bor
uppskattningsvis 8000 – 10 000 romer och situationen för romer boende i Malmö speglar den nationella situationen i Sverige (Söderman, 2008).
Det finns idag romska grupper som levt i Sverige i 500 år, samtidigt som det finns romer som invandrar nästintill dagligen till Sverige från andra länder i Europa. Dessa ska rymmas inom en och samma minoritetspolitik, tillsammans med fyra andra grupper som har status som nationell minoritet i Sverige.
Syfte
Syftet med vår uppstats är således att med hjälp av offentliga dokument och intervjuer med både politiker och tjänstemän fastställa vem Svensk
minoritetspolitik, med utgångspunkt i minoritetsgruppen romer, riktar sig till i praktiken.
Frågeställningar
Från var har idén om svensk minoritetspolitik hämtats, hur har den formats och vad betyder det för den romska minoritetsgruppen?
Vad är Malmö stads skyldigheter inom ramen för minoritetslagstiftningen och hur arbetar Malmö stad med den romska gruppen utifrån minoritetspolitiken?
Uppsatsens disposition
Vår uppsats börjar med en kort begreppsdefiniering följt av en redogörelse över de teoretiska begrepp vi använt vid analysen av vårt material. Detta följs av en beskrivning av de metoder vi använt vid insamling och bearbetning av vårt material samt diskussion kring dessa metoder. Materialet presenteras genom att först redogöra för romers historia då det är en betydande del för att förstå romers situation. Därefter följer en nivåbaserad struktur som börjar med ett europeiskt perspektiv för att sedan beskriva minoritetspolitiken nationellt och avslutas med en redogörelse för arbetet i Malmö Stad. Våra intervjupersoner presenteras kortfattat under den nivå inom vilken informanten verkar. Efter bakgrunden presenteras den tidigare forskningen vi funnit kopplat till vårt syfte. Därefter kommer direkt en analys av vårt intervjumaterial och de analyserade
textdokumenten. Vi har valt att inte presentera intervjumaterialet separat då det ska ses som ett komplement till det skrivna. Uppsatsen avslutas med en diskussion kring uppsatsens resultat.
Begreppsdefiniering
Här kommer vi kortfattat beskriva tre centrala och återkommande begrepp som vi använder oss av i vår uppsats. Vi anser det vara av vikt att presentera den
definitionen av begreppen vi använder oss utav i vår uppsats för att tydligagöra våra resonemang för läsaren.
Antiziganism
Rasism riktad mot romer kallas antiziganism och benämningen uppkom genom förintelseforskning under efterkrigstiden. Det historiskt starkaste uttrycket för antiziganism ägde rum under förintelsen då ca en halv miljon romer förintades. Diskriminering på arbets- och bostadsmarknad är ytterligare exempel på uttryck för antiziganism och som blivit ett ökande problem sedan 1990-talet (NE, 2013).
Majoritetssamhälle/Majoritetsstruktur
Majoritetssamhället är ett många gånger återkommande begrepp, både i denna uppsats och i de texter vi läst. Sällan är begreppet dock väl definierat. I uppsatsen används majoritetssamhället som uppkommit ur ”vi- & dem”-tänkande. Om det finns en minoritet måste det också finnas en majoritet att relatera minoriteten till. Detta majoritetssamhälle är kvarlevor av idén om en homogen nationalstat byggd på ”svenskheten”. Majoritetssamhället syftar således till den dominerande
kulturen. Majoritetsstrukturer syftar här till de strukturer som inrättats i majoritetssamhället i enlighet med tanken om homogenitet, till exempel utbildningssystem.
Mänskliga rättigheter
När mänskliga rättigheter berörs i uppsatsen syftar detta till FN:s allmänna
förklaring om mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla människor. De bygger på allas lika värde och därmed också
rättigheter. FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter reglerar förhållandet mellan staten och enskilda individer i form av statens begränsade makt över individen, men också dess skyldighet att tillgodose de mänskliga rättigheterna (Mänskliga rättigheter, 2013).
TEORI
I följande avsnitt redogör vi för de teorier vi använt oss av för att bearbeta vårt material. Materialet analyseras utifrån två vitala begrepp inom diskussionen om minoriteter och minoritetspolitik. Dessa är rättigheter och erkännande. Vi har valt de två begreppen då de hjälper oss att plocka fram essensen i vårt syfte till
uppsatsen då både erkännande och rättigheter står i relation till vem minoritetspolitiken riktar sig till. Det är svårt att tänka sig en existerande minoritetspolitik om det inte finns några erkända minoriteter.
Minoritetsrättigheterna är ett resultat av vad som erkänns och vad det finns för behov hos minoritetsgrupperna eller majoritetsamhället.
Erkännandets politik
Under slutet av 1700-talet växte dagens uppfattning om en individuell identitet fram. Detta innebär tanken om att varje person har en identitet som är speciell för just den, att varje person bör leva sitt liv på sitt eget sätt och inte efter någon annans mall. Idealet blev således att vara trogen mot sig själv och lyssna till sitt
inre. Likt enskilda individer är trogna sig själva kan en grupp också vara troget sin kultur (Taylor, 1995).
Trots denna individuella identitet skapas människors identitet delvis i relation till andra. Vi definierar vår identitet i samförstånd med eller i strid mot våra
betydelsefulla andra, det vill säga personer som betyder något för oss. Vi är således i behov av andras erkännande för att bekräfta vår identitet. Frånvaro av erkännande på ett samhälleligt plan kan liknas vid en form av förtryck där en negativt förvanskad bild kan leda till en inskränkt tillvaro för personen eller personerna i fråga. I längden kan detta leda till att den negativa bilden internaliseras och leda till dålig självkänsla och självförnedring som i sin tur hindrar personer från att ta sig framåt i livet. Ett erkännande kan därför vara ett livsnödvändigt mänskligt behov (Taylor, 1995).
Beroendet av andra för att definiera sin identitet har alltid funnits men erkännandet har aldrig varit något problem då identiteterna byggts på förgivettagna sociala kategorier och därmed varit relativt oproblematiska. I skapandet av individuella identiteter som ska erkännas skapas en särartspolitik. Det är olikheten gentemot andra som ska erkännas eftersom denna olikhet har ignorerats av majoritetsidentiteten och innebär som vi tidigare nämnt ett förtryck. Samtidigt är grunden till erkännandet tanken om jämlikhet. I ett demokratiskt samhälle har idén om människans inneboende värde en central plats där rättigheter och förmåner ska delas lika av alla medborgare. Denna tanke om jämlikhet går då emot särartspolitikens tanke om erkännande och status åt något som inte omfattas av alla (Taylor, 1995).
Minoritetsrättigheter
Litteraturen vi läst skildrar frågorna kring minoritetspolitik olika, dock är inte spannet anmärkningsvärt brett. Den har mer eller mindre genomgående presenterat minoritetspolitik och minoritetsrättigheter som två begrepp och
komponenter som har en beroendeställning till varandra. Dock åsyftar majoriteten av litteraturen inte nödvändigtvis på att minoritetspolitiken är beroende och uppbyggd av minoritetsrättigheter utan skildrar istället hur minoritetspolitiken måste ratificeras och följas för att det över huvud taget ska existera några rättigheter för de nationella minoriteterna. Det vill säga, om minoritetsgruppen inte har någon politisk makt, har de inga specifika rättigheter som grupp. För att minoritetgrupperna ska kunna utveckla och fastställa sina rättigheter krävs det att de antingen skapar politisk auktoritet och själva genomdriver sina frågor eller att de skapar en politisk allians eller samtycke med majoritetssamhället. Tre motiv till varför majoritetsamhället inte tillkännager minoritetsrättigheter är att
minoritetsrättigheterna inte har kraft i den nationella lagen, det är inte
majoritetsamhället som vill genomdriva frågan eller få till förändring och slutligen för att majoritetsamhället inte anser att minoritetsgruppen har kraft att genomdriva sina rättigheter. Diskursen är att minoritetsgrupperna bör fortsätta kämpa för deras rättigheter eftersom deras inkludering i samhället kommer skapa mer tolerans och välvilja hos det ursprungliga majoritetsamhället. Detta bygger på att
majoritetssamhället i generaliserande utgångspunkt har skapat en distinktion mellan dem själva som grupp och minoritetsgrupperna (Watson, 1990).
Begreppet rättigheter är både brett och på många plan odefinierat. För det första krävs det att vi skiljer på individuella och kollektiva rättigheter. I västerländska, liberala demokratier definieras individuella rättigheter oftast utifrån
grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter som är ämnade för var medborgare. Medborgare har, oavsett grupptillhörighet, rätt att ta del av dessa rättigheter som till stora delar bygger på var människas rätt till frihet och jämlikhet. Dessa grundläggande individuella rättigheter innefattar således även nationella minoriteter. Men för att kunna bevara exempelvis språk, kultur och traditioner yrkar mindre grupper på kollektiva, särskilda rättigheter som antingen skyddar dem från majoritetsamhällets påverkan eller rättigheter som skyddar inomgruppsliga relationer, så kallat inre skydd. Ordet kollektiva rättigheter kan vara en aning vilseledande då det lätt kan tolkas som rättigheter som endast är till för en grupp människor, ett kollektiv. Emellertid kan kollektiva rättigheter även ges till enskilda människor som ingår i en grupp, ett kollektiv. Exempel på en kollektiv rättighet som ges till gruppen, men inte till individen enskilt är jakt- och fiskerättigheter för indiska stammar i Kanada. Tillgången till rättigheterna
bestäms av stamrådet utan inverkan från majoritetsamhället. Om en stammedlem inte får nyttja jakt- och fiskerättigheterna som denne önskar är detta således inte inskränkande på individens rättigheter. Exempel på kollektiva rättigheter som ges till individer är de fransktalandes rätt i Kanada att använda franska vid
myndighets- och domstolsärende (Kymlicka, 1998).
Inre skydd och yttre påverkan är, som nämnts ovan två metoder som nationella minoriteter kan använda sig av för att säkerställa sina rättigheter. Inre skydd är rättigheter vars syfte är att bevara minoritetsgruppens särart mot
majoritetsamhället genom att undertrycka individuella rättigheter och säkerställa gruppens, kollektivets rättigheter. Detta innefattar exempelvis skydd för att bevara tradition, kultur och språk. Rättigheter som hindrar yttre påverkan säkerställer att minoritetsgruppen behåller sin särart genom att förhindra en påverkan från
majoritetsamhället. Som minoritetsgrupp kan man exempelvis bli exkluderad från beslut som fastläggs av majoritetsamhället. Dock finns det en del kritik mot dessa typer av kollektiva rättigheter. De kritiska rösterna mot yttre påverkan påvisar risken för orättvisor och marginalisering mellan och av olika grupper. Det finns en risk att en grupp får stå tillbaka för en annan grupps rättigheter och på så sätt skapas en hierarki mellan olika minoritetsgrupper. Kritiker mot inre restriktioner påvisar stora risker för olika former av lagförda förtryck mot enskilda individer inom minoritetsgruppen. Ett exempel på detta är indianska stamråd som inte är ålagda att respektera alla rättigheter som förtecknats i Bill of Rights i USA (Kymlicka, 1998).
Sammanfattningsvis behöver minoritetsgrupperna alltså politisk makt för att säkerställa sina rättigheter i majoritetssamhället. Denna politiska makt kan dock vara svår för de nationella minoriteterna att uppnå när de endast har individuella rättigheter eftersom den kollektiva rösten delvis kan gå förlorad.
Minoritetsrättigheter i förhållande till staten
Minoritetsgrupper skiljer sig från varandra och därför kan det vara av stort värde att utforma gruppspecifika rättigheter för var minoritetsgrupp och frånse idén om en generell minoritetspolitik och generella minoritetsrättigheter. Således kan minoritetspolitik som byggs på ovanstående tanke innebära att staten ska tillgodose minoritetsgruppens behov och förutsättningar utifrån den enskilda gruppen. Dock menar Kymlicka (2009) att denna tanke tenderar att förbise statens roll i sammanhanget och utgå från att stater, i huvudsak västerländska
demokratier, inte skiljer sig i politisk mening. Då skapas en ofullständig bild, som förvisso påvisar en variation inom olika minoritetsgrupper, men som grundas på
en idé om att stater är konventionella och uttryckslösa. Med andra ord förgivettas att alla västerländska demokratier kan ha en central, ekvivalent minoritetspolitik då antagandet är att västerländska demokratiers styrelseskick och samhällsgrund inte skiljer sig åt. Forskning som påtalar olikheter i stater menar att det är olika syn på minoritetsrättigheter och minoritetsgrupper i olika länder, även om de utifrån sett tillhör en och samma kategori, som till exempel kategorin
”västerländska demokratier”. Olika minoritetsgrupper har utvecklat egna
förhållanden till staten de lever i och har på så sätt utvecklat egna metoder för att överleva som minoritet i den specifika staten (Kymlicka, 2009).
Ett exempel på skillnader i förhållningssätt och synsätt på minoritetsgrupper och minoritetsrättigheter är distinktionen mellan Västeuropa och Öst-/Centraleuropa och de olika delarnas syn på minoritetsgruppers rättigheter. Även om det finns en skillnad påvisas att minoritetsgrupper har, oavsett geografisk position, någon form av konflikt med majoritetsamhället. I Västeuropa talar man oftare om
minoritetsrättigheter utifrån ordet rättvisa. Minoritetsrättigheterna ska vara något som både majoritetsamhället och minoritetsgruppen tjänar på och kan fungera inom, det vill säga, det ska vara rättvist för alla. I Öst-/Centraleuropa råder det, generellt sett, en annan diskurs. Där talar man i regel om att man måste skydda majoritetssamhället genom att inte ge minoritetsgrupperna rättigheter över majoritetsrättigheterna. Majoriteten av länderna i Öst-/Centraleuropa bedriver en icke-gynnande minoritetspolitik där många av minoritetsgrupperna vittnar om att de blir tillsagda att acceptera den rådande demokratin. Anledningarna till den icke-gynnande minoritetspolitiken hos länder i Öst-/Centraleuropa är många. Det finns till exempel en historia av att minoritetsgrupper är illojala mot
majoritetssamhället, det finns historiska orättvisor olika grupper emellan samt att landsgränser genom åren varit flytande. Minoritetsgrupper i länder som bedriver en minoritetspolitik utifrån rättvisa har således lättare, utifrån en teorietisk synvinkel, att utöva sin kulturella, traditionella, språkliga etc. säregenhet än minoritetsgrupper i de länder som har en minoritetspolitik som strävar efter att skydda majoritetsamhället. Dessa generaliseringar förstår vi är hårddragna, men det råder en viss skillnad om man ser på minoritetspolitik utifrån ”rättvisa” eller om man ser på det utifrån ”säkerhet” (Kymlicka, 2004).
Sammanfattning. Minoritetspolitikens uppbyggnad varierar alltså beroende på
om majoritetssamhället ser minoritetsgrupper som enhetliga eller som olika grupper med unika behov. För att minoritetspolitiken ska utformas så väl som möjligt kan det vara av vikt att beakta även nationens eller statens historia och kontext. Ytterligare en faktor till minoritetspolitikens uppbyggnad är huruvida man ser på minoritetsrättigheter som allas lika rätt eller majoritetssamhällets säkerhet.
METOD
Syftet med vår uppsats är att med hjälp av offentliga dokument och intervjuer med både politiker och tjänstemän fastställa vem svensk minoritetspolitik, med
utgångspunkt i minoritetsgruppen romer, riktar sig till i praktiken. I kommande avsnitt kommer vi således redogöra för uppsatsens metodologiska ansats och metoderna vi använt för att samla in vårt analysmaterial. Detta analysmaterial ska följaktligen användas för att besvara våra frågeställningar; från var har idén om
svensk minoritetspolitik hämtats, hur har den formats och vad betyder det för den romska minoritetsgruppen? Samt vad är Malmö stads skyldigheter inom ramen för minoritetslagstiftningen och hur arbetar Malmö stad med den romska gruppen utifrån minoritetspolitiken? Vi beskriver sedan hur vi bearbetat materialet vi fått in och hur vi gjort vårt urval. Slutligen diskuterar vi eventuella etiska
överväganden vi ställts inför under uppsatsskrivandets gång.
Kvalitativ ansats
Vi har i vår uppsats fått ta ställning till om vi vill samla in det empiriska materialet med hjälp av en kvalitativ eller kvantitativ ansats. Även om de
kvalitativa och kvantitativa ansatserna många gånger är svåra att helt åtskilja inom den samhällsvetenskapliga forskningen finns det olikheter i ansatserna emellan som ger de insamlade materialet olika nyanser och djup. En hårddragen differens mellan de två ansatserna är att den kvantitativa ansatsen är användbar när
forskaren vill besvara ett fenomen som är karakteristiskt för en större population medan kvalitativ ansats bäst lämpar sig då forskaren djupare vill studera sina informanter i förhållande till ett fenomen (Bryman, 1997). Då vi i vår uppsats har som syfte att ingående med hjälp av offentliga dokument och intervjuer med både politiker och tjänstemän fastställa vem svensk minoritetspolitik riktar sig till i praktiken har vi valt att använda oss av en kvalitativ ansats.
Den kvalitativa ansatsens utgångspunkt är att genom att studera ett fenomen erhålla en djupgående och heltäckande förståelse utifrån den studerades eller informantens ögon. Forskarens uppgift är med andra ord att presentera ett resultat som genomsyrar informantens eller informanternas synsätt och
verklighetsuppfattning (Bryman, 1997). Insamlingsmaterialet i vår uppsats är både från yrkessamma människor vi intervjuat men också från utvalda dokument och lagtexter på både internationell och nationell nivå. När vi presenterar det
empiriska materialet vi hämtat från våra intervjupersoner har vi gjort detta utifrån deras ögon, i relation till de tryckta dokumenten samt vår teoretiska utgångspunkt. Vi är medvetna om vårt ämnes räckvidd och för att riktigt kunna fördjupa sig hade eventuell avskärmning kunnat göras vid till exempel en specifik paragraf i
lagstiftningen eller specifikt område, till exempel romers situation i skolan. Vi anser dock att vi hade förlorat essensen i vår idé då vi vill ha med så många aspekter som möjligt för att kunna påvisa komplexiteten i minoritetspolitiken.
Insamling och behandling av material
För att förstå det praktiska arbetets utformning inom svensk minoritetspolitik har vi varit tvungna att först förstå Sveriges minoritetslagstiftning och Sveriges minoritetspolitik. När det kommer till ämnet för denna uppsats vore det en omöjlighet att inte begrunda relevanta lagtexter då hela minoritetspolitiken vilar på gällande lagar, propositioner, betänkanden etc. För oss var det viktigt att analysera dessa för att sedan sätta informanternas information i relation till detta. Den första tiden med uppsatsen studerade vi därför enbart politiska texter och olika lagrum för att senare kunna fokusera på hur arbetet ser ut i Malmö Stad och intervjua tjänstemän och politiker. Vi transkriberade intervjuerna ordagrant och tematiserade sedan dessa utifrån övergripande ämnen vi lyckats identifiera som en röd tråd i våra uppsatser. Vi har båda två arbetat gemensamt, men inte alltid tillsammans, med uppsatsen. Vi arbetade tillsammans fram uppsatsens utformning och upplägg och har utifrån det delat upp innehållet mellan varandra. Texterna har sedan genomgåtts och bearbetats gemensamt.
Textanalys
En diskurs beskrivs som ett bestämt sätt att tala om eller förstå världen och en diskursanalys är ett samlingsbegrepp för olika angreppssätt att analysera de mönster genom vilka språket konstrueras. I huvudsak handlar alltså diskursanalys om att analysera sättet vi skapar och återskapar vår verklighet genom den rådande diskursen. De diskursanalytiska traditionerna fokuserar oftast på maktfördelning i form av vem som har tolkningsföreträde i diskursen eller i benämningen av grupper/fenomen eller på det som är undangömt eller underförstått i en diskurs (Winther Jörgensen, 2000). Vårt huvudsyfte har inte varit att följa hur diskursen kring minoritetspolitik är konstruerad eller hur den reproduceras eller påverkar enskilda individer. Även om vi diskuterar minoritetspolitik på ett diskursivt plan vill vi konkretisera den diskursen och genom textanalys förstå den rådande
diskursens önskemål och vad det faktiskt innebär i praktiken. Genom att analysera texter kan vi se vilka teman det finns inom diskursen och om dessa teman är återkommande på de olika nivåerna och om dessa teman är förenliga med praktiken. Vi har därför analyserat de skrivna dokumenten i likhet med vårt intervjumaterial, det vill säga tematiserat och sedan analyserat det skrivna och det muntliga tillsammans utifrån våra teoretiska begrepp.
Intervju
De två metoder som oftast förknippas med kvalitativ ansats är intervju och observation. I en kvalitativ forskning används intervjuer och observationer för att utforska den sociala verkligheten som vi lever i, utifrån informanternas
utgångspunkt och således kan resultatet sällan ses som generella (Bryman, 1997). De intervjuer vi använt oss av i vår uppsats är med andra ord inte universella sanningar utan är istället föremål för en av många möjliga infallsvinklar.
Samtidigt har våra informanter alla varit yrkesverksamma som har vissa ramar att luta sig mot vilket gör att inte nödvändigtvis känner att de kan prata helt fritt. Deras subjektivitet bör därför sättas i relation till deras yrkesroll.
Vi har valt att utföra halvstrukturerade intervjuer (se bilaga1) då vi vill få ta del av informantens syn kring vissa teman, men ändå hålla intervjun så öppen att
informanten har möjlighet att prata fritt och lägga tyngd på teman vi innan ej tänkt på (Holme, 1997). Vi ville heller inte tvinga fram ett resonemang hos våra
informanter då vi tycker att utelämnande av vissa problematiseringar fyller ett syfte för vår uppsats.
Vi valde att spela in våra intervjuer då vi anser det vara det bäst lämpade tillvägagångssättet. Med diktafonens hjälp kunde vi som utförare av intervjun enklare utforma en öppen dialog med våra respondenter då vi lättare kunde vara aktiva som lyssnare då vi inte behövde skriva samtidigt. Den enda nackdelen med att spela in intervjuerna var att vi upplevde att det fanns de respondenter som blev hämmade av inspelningen. Det fanns tillfällen då det blev mer uppsluppen
stämning och intressanta saker togs upp efter att bandspelaren stängts av. Då den kvalitativa ansatsen bäst lämpar sig när forskaren vill beskriva sina informanters upplevelser eller förhållande till ett specifikt fenomen (Bryman, 1997) anser vi det var lämpligast att presentara vårt intervjumaterial först i analysen. Vår utgångspunkt i uppsatsen är inte informanternas subjektiva
Således vill vi analysera intervjumaterialet som ett komplement till det skriva dokumenten som vi analyserat.
Under beskrivningen av verksamheterna i vilka vi har gjort intervjuerna har viss information kommit från informanterna. Vi har valt att ta med detta för att få en mer levande bild av verksamheterna än den ibland mycket kortfattade
informationen som går att inhämta via respektive hemsida. Vissa informanters specifika arbete går ej heller att närmre finna beskrivet. Vi har även valt att ta med dessa då vi anser det vara betydande för vår uppsats syfte att ge en tydlig bild av hur tjänstemännen eller politikerna verksamma inom området minoritetspolitik själva beskriver sitt arbete trots att det endast blir en persons röst.
Urval
Vi kommer nedan att beskriva hur vi gjorde vårt urval både gällande informanter och vårt skriftliga analysmaterial.
Intervjupersoner
Urval kan göras på olika systematiska sätt utifrån olika kriterier beroende på fenomenet som valts att studera. I kvalitativa metoder är inte nödvändigtvis representativitet ett syfte då fokus ligger på den enskilda personens uppfattning och upplevelser och inte på svar för statistik. Dock måste intervjupersonerna givetvis vara kopplade till och representera det område som studeras (Holme, 1997). Då vi enbart valt att intervjua personer utifrån deras yrkesposition är våra informanter inte representanter för en större grupp utan valda specifikt för deras sakkunnighet inom vårt forskningsområde. Eftersom vårt arbete omfattar såväl nationell som kommunal nivå behövde vi kontakta berörda personer i såväl Sveriges regering som i Malmö Stad. Vår uppsats syftar inte till att utforska kommunalt arbete över hela Sverige varpå våra intervjupersoner i Malmö Stad därför inte representerar arbetet med minoritetspolitik på övriga platser i Sverige. På nationell nivå sökte vi Sveriges integrationsminister som är ansvarigt statsråd för minoritetspolitiken. Dessvärre har hen inte varit tillgänglig för mail- eller telefonintervju. Hen vidarebefordrade vårt mail till en medarbetare som är politisk sakkunnig och arbetar med integrationsministern. Den politiskt sakkunnige
kontaktade oss och vi mailade våra frågor till henom. Tyvärr fick vi inget svar på våra frågor och vid påminnelse var den politiskt sakkunnige på semester och återkom först efter datum för inlämning av denna uppsats. Hen vidarebefordrade då i sin tur vidare vårt mail till departementssekreterare vid enheten för
diskrimineringsfrågor, arbetsmarknadsdepartementet. Hen besvarade vårt mail och är således en av informanterna i vårt analysmaterial. På kommunal nivå har vi intervjuat en planeringssekreterare på Stadskontoret som bland annat ansvarar för att Malmö Stad tillgodoser de nationella minoriteternas rättigheter. Vi har också intervjuat en kommunpolitiker som var med och beslutade om att införa Romskt informations- och kunskapscenter som en del av Sociala resursförvaltningen i Malmö samt förvaltningsdirektören för denna. Då Romskt informations- och kunskapscenter är det enda av sitt slag ville vi gärna intervjua representanter därifrån och slutligen en representant från en romsk organisation fristående från Malmö Stad. Detta eftersom minoritetspolitik inte enbart rör sig på ett statligt plan eller i den offentliga sektorn utan förväntas nå ut till den romska minoriteten. Stor del av de som berörs är alltså olika organisationer och föreningar. Vi valde att intervjua en person på en av de största verksamheterna i Malmö Stad.
Dokument
Vi har förutom att intervjua låtit vårt empiriska material bestå av tryckta dokument såsom lagtexter av olika slag. Vi började med att läsa regeringens en
samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering 2012-2032 (Skr.
2011/12:56) då det var den som väckte själva idén till uppsatsen. Vi läste sedan regeringens proposition nationella minoriteter i Sverige (1998/99:143) och propositionen från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de
nationella minoriteterna (2008/09:158). Genom dessa fick vi en övergripande bild
av svensk minoritetspolitik och kunde försöka följa en röd tråd genom djungeln av propositioner, konventioner och lagar. Det framkom av regeringens proposition att Sverige hämtat större delen av minoritetslagstiftningen från internationella dokument, i synnerhet Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Därför beslöt vi oss för att i vår uppsats endast fokusera på och redogöra för ramkonventionen av de internationella dokumenten gällande minoritetspolitik. Ytterligare ett dokument som legat till grund för analysen är
Romers rätt – en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55) som är underlaget
för den långsiktiga strategin för romsk inkludering som nämnts ovan (Skr. 2011/12:56).
Det är mycket som kan rymmas i en uppsats om minoritetsfrågor. Det finns en rad olika dokument och skrivelser på både svensk, europeisk och utom-europeisk nivå som inte återfinns i vår uppsats på grund av uppsatsens storlek och den givna tidsramen. I vårt avgränsningsarbete har vi utgått från den svenska
minoritetslagstiftningen och propositionen till denna för att sedan fokusera endast på de tyngsta och omfattande dokumenten både mot europanivå, ramkonventionen och neråt, mot kommunalnivå, kommunens skyldigheter. Detta i kombination med statens utredning och skrivelse som riktas direkt mot den romska minoriteten.
Etiska övervägande
Våra informanter har intervjuats utifrån sin yrkesroll i förhållande till lagtexter och andra relativt fasta dokument. Även om vi i våra intervjuer inte ställer frågor utifrån informanternas personliga åsikter och värderingar är vi väl införstådda med att sådana kan genomsyra intervjun eller skina igenom när informanterna besvarar våra frågor. Det går inte helt att eliminera personliga åsikter även om vi som forskare ställer frågor utifrån personernas profession då allt arbete utfört av människor på ett eller annat sätt vinklas utifrån den berörda människans person. Dock anser vi att informationen som framkommit under våra intervjuer inte är personligt laddad eller känslig. Skulle det dock under intervjun visa sig att
starkare personliga värderingar och åsikter kommer fram bestämde vi oss för att ta hänsyn till det när det dyker upp. Denna situation uppkom dock aldrig. Vid våra intervjuer har vi således inte ansett att vi står inför någon vidare etisk problematik. Enligt konfidentialitetskravet brukar avidentifiering av informanten ske för att minimera risken för att på något sätt utsätta denne för obehag av något slag. Då våra informanter intervjuas utifrån sin yrkesposition och det är just
yrkespositionen som är av vikt kunde vi inte garantera anonymitet då personerna är ensamma på sin post. Vi kunde heller inte avidentifiera genom att inte precisera vilken kommun vi riktade oss till då Malmö Stad utmärker sig även där. Både genom att vara en av fem pilotkommuner, men också genom verksamheten Romskt informations- och kunskapscenter, RIKC. Vi har dock valt att inte nämna informanternas namn utan endast deras poster. Detta informerade vi om vid intervjutillfället. Enligt informationskravet gav vi i vår första kontakt med
informanterna en kort information om vilka vi är och vad vår uppsats behandlar. Vid själva intervjutillfället informerade vi ännu en gång om syftet med vår uppsats samt informantens möjlighet att avbryta intervjun eller ångra sin medverkan. Vi informerade också om att informationen enbart kommer att användas till uppsatsen och att övrig information kommer att förstöras. Informanten fick sedan skriva under en samtyckesblankett (se bilaga2) (Vetenskapsrådet, 2012).
Vårt största etiska dilemma har istället handlat om delar av uppsatsämnet i sig. Tidigt i vårt informationsletande uppkom det gång på gång i texter att all information är skriven om romer, av icke-romer. Vi visste att vi till viss del ofrånkomligen skulle bidra till bilden av romer som en grupp med stor a behov och levande i utanförskap, något som alla förstås inte kan identifiera sig med. Med tanke på att romerna är en väldigt heterogen grupp uppkom i början svårigheter för oss att rättfärdiga generaliseringen. Vi anser dock att genom att luta oss mot minoritetspolitikens lagar och riktlinjer har vi underlättat den etiska problematiken något. Vi talar om gruppen romer utifrån gruppens status som nationell minoritet (Skr, 2011/12:56) vilket inte bara rättfärdigar, utan också möjligtvis sätter ett positivt värde till generaliseringen. Genom minoritetspolitiken hoppas vi också nyansera romers utanförskap något och förhoppningsvis bidra till framtidstro trots att vi bekräftar den dystra situationen. Enligt vetenskapsrådet ska forskningskravet och individskyddskravet vägas mot varandra, det vill säga väga nyttan en forskning kan göra mot risker för negativa konsekvenser för de berörda i undersökningen (Vetenskapsrådet, 2012). Trots att vi är en del av det vi beskrivit, det vill säga icke-romer som skriver om romer hoppas vi kunna inbringa en ny nyans i debatten och att uppsatsen kan bidra med kunskap till alla som på något sätt kommer att beröras av frågan.
BAKGRUND
I Kommande kapitel kommer vi att redogöra för Sveriges nationella minoritet romer, deras ursprung och historia i Europa såväl som i Sverige. Vi kommer också beskriva hur minoritetspolitiken vuxit fram på internationell nivå och övergripande redogöra för de lagar, konventioner och dokument som den innefattas av. Det är Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter som ligger till grund för Sveriges minoritetspolitik.
Romernas historia
I detta avsnitt kommer vi kortfattat beskriva definieringen av den romska gruppen, samt deras historia både internationellt och i Sverige. Romers historia i Sverige redogörs relativt ingående då vi anser det vara av stor betydelse. Detta inte endast för att förstå den romska gruppen utan också för att förstå majoritetssamhällets roll och ansvar i romernas historia. Att tona ner eller skala av romernas historia skulle innebära att förminska grunden vi står på.
Vilka är romerna?
Rom, zigenare, tattare, resande. Benämningarna har varit många och har genom historien omfattat olika grupper. Romerna är långt ifrån en homogen grupp och i Sverige delas de in i fem ”undergrupper”; svenska romer, finska romer,
romerna räknas de som började invandra till Sverige vid slutet av 1800-talet. De finska romerna anlände till Sverige på 1500-talet men förvisades till de östra delarna av landet, som idag är Finland. De utomnordiska grupperna kom på 1960-talet och framåt från östeuropeiska länder, bland annat Polen och de nyanlända romerna kommer främst från forna Jugoslavien. Den sista gruppen
resande/resandefolket kom till Sverige på 1500-talet. Inom denna grupp finns det de som definierar sig som romer, men också de som inte gör det. Resanderomer är en benämning som ibland används av resande som definierar sig som romer för att särskilja sig från de resande som inte definierar sig som det.Roma, Kaale,
Romanichal, Manush, Sinti, Gitanos, irländska och skotska travellers, resande etc. är namn på några av de olika romska grupperna i Europa vilket ytterligare påvisar den romska mångfalden (SOU 2010:55).
Vilka är då kriterierna för att definiera den romska identiteten med tanke på den mångfald som beskrivits. Begrepp som språk, religion, kulturella attribut och ursprung brukar användas, men blir problematiskt i samband med den romska gruppen. En identifiering som bygger på språket romani chib skulle utesluta grupper som använder språket ytterst lite, till exempel vissa grupper i Ungern, Kosovo och Albanien. När det kommer till religion har romer ofta slutit sig till majoritetsreligionen i det land de befunnit sig i vilket resulterat i allt från muslimska och grekisk-ortodoxa romer till pingstvänner. Kulturella begrepp så som respekt för äldre, vikten av familj och släkt och vissa yrken inom till exempel musik skulle kunna definiera en rom, men dessa attribut delas av många andra folkgrupper. Romernas indiska ursprung är det huvudsakliga sättet att definiera vad som är romskt men det finns även alternativa berättelser från vissa romska grupper. Huruvida en person räknas som rom eller ej, och därmed ingår i gruppen nationella minoriteter, bygger därför på självidentifikationsprincipen, det vill säga att det är den enskilde som uttrycker sin vilja att tillhöra gruppen (SOU 2010:55). I Sverige har den romska befolkningen ökat de senaste femton åren på grund av flyktinginvandring från forna Jugoslavien och den fria rörligheten mellan EU:s medlemsländer. Det finns ca 20 miljoner romer i världen och av dem lever cirka 50 000 i Sverige. Detta är dock endast en uppskattad siffra då det inte förekommer etnisk registrering i Sverige. Det finns idag ett stort antal romer såväl i Sverige som i resten av Europa som är papperslösa och således helt saknar grundläggande rättigheter. Detta kan ses som en konsekvens av de öppna gränserna mellan EU:s medlemsländer. Dock kan de öppna gränserna endast nyttjas till fullo om arbete eller annan försörjning kan uppvisas, något som generellt kan vara svårare för den romska gruppen då diskriminering påvisats runtom i Europa. Det är enligt den Europeiska socialstadgan Sveriges skyldighet att urskilja omfattningen av gruppers utanförskap i denna fråga då rätten till nationalitet är en mänsklig rättighet (SOU 2010:55). Detta är en aspekt som vi tycker är mycket viktig att belysa, inte bara på grund av det fruktansvärda i att människor saknar mänskliga rättigheter utan också för att det ytterligare understryker den romska gruppens heterogenitet. Då de romska papperlösa inte har möjlighet att tillgodose sig minoritetsrättigheterna är detta en grupp som kommer stå utanför även denna uppsats.
Romernas ursprung
Irka Cederberg är socionom och journalist och har under två årtionden rapporterat om romernas utsatta situation. I boken född fördömd – ett europeiskt dilemma (2010) berättar hon om romernas historia och dagens situation i Europa. Mycket
kring romernas ursprung och historia är fortfarande oklart. Deras historia är inte dokumenterad i stor utsträckning utan har främst varit levande genom en muntlig berättartradition. Detta har gjort att fördomar har kunnat befästas och deras historia skrivits av gadjé, icke-romer (Cederberg, 2010). Genom att bland annat studera romernas språk, romani chib, är de flesta forskare nu eniga om att romerna härstämmar från Indien. I språket finns nämligen inslag från grekiska, persiska och de sydslaviska språken, men väldigt lite från arabiskan vilket motsäger att romerna skulle ha kommit från Egypten, en uppfattning som varit utbredd bland både icke-romer och romerna själva. Det romska språket avslöjar romernas vandring från Indien till Europa då ordförrådet innehåller inslag från många av de länders språk som de vandrat genom (a.a).
Även om forskare nu är överens om Indien som det land från vilket romerna härstämmar har åsikterna om vilka de var i Indien och varför de emigrerade varit skilda. Tankar om romerna som en del av Indiens kastsystem dominerade under 1800-talet. Man menade att romerna skulle ha tillhört den lägsta kasten och varit de fattigaste och mest marginaliserade redan i Indien. Idag ansluter sig dock allt fler forskare till teorin om att romerna inte var en egen folkgrupp i Indien utan en hinduisk armé med soldater från olika folkslag och att de inom denna armé
utvecklade sin identitet, sin kultur och sitt språk. En medeltida armé likt denna var som ett eget samhälle och kunde bestå av tiotusentals personer med olika
yrkesgrupper som väpnare, kockar, sjukvårdare och underhållare i form av musiker och skådespelare (Cederberg, 2010).
Romernas historia i Europa
I stora delar av Asien pågick för tusen år sedan olika muslimska erövringskrig. Nuvarande Indien och Pakistan blev invaderade och den hinduiska armén var tvungen att retirera genom Afghanistan och Iran fram till Anatolien, till det som idag är Turkiet. I Anatolien stannade den hinduiska armén för att försvara de små furstendömena mot muslimsk erövring. Turkarna var dock framgångsrika och romerna flydde till Balkan och senare till övriga delar av Europa. Under 1300-talet kom många romer till Valakiet och Moldavien, områden i dagens Rumänien och Moldavien. Många av dessa romer var specialister inom olika områden som till exempel metall- och konstsmide, läkekonst eller musik. Dessa kunskaper blev mycket uppskattade, så uppskattade att romerna hölls kvar genom slaveri där de herrelösa romerna blev statlig egendom. Först under mitten av 1800-talet blev de 600 000 rumänska romerna fria, men en del av deras skatt som medborgare gick till deras forna ägare för att kompensera den förlorade arbetskraften (Cederberg, 2010).
Det hårdnande klimatet i Europa med de framväxande nationalstaterna försvårade ytterligare för romerna. Idén med en nationalstat var att skapa en etniskt, kulturellt och religiöst homogen stat och här fanns således ingen plats för det främmande mytomspunna romska folket. Mellan 1500 -1700-talet infördes hårda lagar för att helt enkelt utrota det romska folket, men trots grov förföljelse lyckades man aldrig fördriva romerna och under 1700-talet började man i Europa istället
tvångsassimilera. På många ställen fick romerna inte ingå äktenskap med en icke-rom och inte heller med en annan icke-rom. Romska barn omhändertogs och icke-romerna skulle vänja sig av med sitt språk och sina seder (Cederberg, 2010), något som idag räknas som folkmord (SOU 2010:55). Med socialdarwinismens och
rasbiologins intåg under 1800-talet växte nazismen fram och över en halv miljon romer dog senare under förintelsen (Cederberg, 2010).
Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg skriver med anledning av romers historia i Europa:
Metoderna har varierat mellan slaveri, tvångsassimilering, förvisning, internering och massmord. Skälen för åtgärderna har varit desamma. Romer har setts som opålitliga, farliga, kriminella och oönskade. De var utomstående som lätt kunde användas som syndabockar (SOU 2010:55:121).
Romernas historia i Sverige
Den första anteckningen om romer i Sverige går tillbaka till Stockholms stads tänkeböcker från 1512. Det står att ett förnämt sällskap anlänt till staden från ”lilla Egypten” som refererar till en plats i Grekland snarare än Egypten. Det finns också källor som tyder på att det redan fanns romer i Sverige vid den tiden. Birger Jarl talar om utländska kringresande ”landstrykare” redan på 1200-talet. Till en början blev sällskapet vänligt mottaget, men främlingsfientligheten växte även i Sverige och misstanken om att romerna skulle vara turkiska spioner spreds. Lagar för att stöta ut romerna som införskaffades i Europa infördes även i Sverige. 1560 förbjöds prästerna att både döpa och begrava romer. 1637 infördes den första zigenarförordningen, ”tattarplakatet” med målet att alla romer skulle ha förvisats inom ett år. Manliga romer fick slås ihjäl och kvinnor och barn jagas över gränsen. Mot slutet av 1600-talet förvisades den största delen av romerna till östra delen av Sverige, nuvarande Finland. Det är därför vanligt att de finska romerna har svenska efternamn (Cederberg, 2010).
Idén om nationalstaten tog form i Sverige och ”svenskheten” formades nu av en etnisk definition. Samtidigt som den allmänna rösträtten och byggandet av folkhemmet inkluderade allt fler skapades denna svenskhet givetvis i relation till ”de andra”. Tillhörigheten var kopplad till medborgarskapet och detta inräknade ofta inte medborgare som inte hade fast bostad då man inte blev mantalsskriven. Mantalsskrivning kan jämföras med dagens folkbokföring. Därmed kunde inte de bostadslösa romerna nyttja sin rösträtt, de föll inte under skolstadgan och de fick endast begränsad möjlighet till barnbidrag och sjukvård. Rörliga individer och grupper sågs som ekonomiskt onyttiga och socialt hotfulla och föll inom lagen för lösdriveri och rättfärdigade därmed genom lag en förtryckande behandling. De som sågs tillhöra den nationella gemenskapen skulle tvingas till arbete och främlingar utvisas. Romers tillhörighet reglerades under 1800 och 1900-talet således i lösdriveri- och utlänningslagstiftningen (SOU 2010:55).
I 1914års utlänningslag instiftades ett invandringsförbud mot ”zigenare” eller andra utlänningar som kunde bli en belastning för fattigvården eller störa den allmänna ordningen i Sverige. Lagen gällde fram till 1954 och liknande lagar gällde även i Norge och Danmark. Detta innebar att romer förhindrades söka skydd under förintelsen (SOU 2010:55).Under steriliseringslagens gällande 1934-1976 steriliserades 63000 människor. Detta för att förhindra fortplantning bland de ”oönskade”, utstötta och marginaliserade i samhället. Över 90 % av de som blev utsatta var kvinnor och många var romer (Cedergren, 2010). Antalet fall där den enskilde rubricerades som ”tattare” var i det stora hela få, men de var
överrepresenterade som grupp. Ca 500 personer ska ha steriliserats och enligt ”tattarinventeringen” från 1944 ska det ha funnits 2000 hushåll vilket innebär att vart fjärde hushåll hade någon medlem som tvångsteriliserades (SOU 2010:55).
I 1923 års Fattigvårdslagsstiftning infördes en inofficiell paragraf i Sveriges kommuner. ”zigenare och tattare” fick inte tillstånd att vistas mer än högst tre veckor på en och samma ort eller kommun. Denna regel praktiserades i vissa fall ända in på 1970-talet och bestod av egenhändigt skrivna regler av kommunens polismyndighet och kunde därmed variera från kommun till kommun (SOU 2010:55). Samtidigt förekom också tvångsassimilering vilket innebar att romska barn skulle placeras i fosterhem eller på barnhem för att assimilera barnen in i det svenska majoritetssamhället. Detta skedde i större utsträckning med ”tattarbarn” än med ”zigenarbarn”. På många ställen i Sverige har det funnits ”tattarstäder”, det vill säga kolonier och byar bestående av enbart romer, på behörigt avstånd från den bofasta befolkningen. Även om de försökte bli bofasta på landsbygden eller i städerna stötte de ofta på motstånd. Barnavårdsnämnden ansåg att barn for illa av att bo i läger och hotade därför med att omhänderta barnen, men erbjöd ingen hjälp att finna bostad (a.a). Även 1900-talets industrialisering påverkade romerna hårt då deras yrkeskunskaper inte längre var önskvärd eller behövda och på 50-talet saknade nästan alla romer arbete och bostad (Cedergren, 2010). Under 1940-talet ändrades diskursen kring sociala frågor. Social avvikelse var inte nödvändigtvis medfödda och oföränderliga egenskaper utan sågs alltmer som strukturellt betingat och behandlingsbart. ”Tattarfrågan” som var en del av
lösdriverifrågan blev istället ”zigenarfrågan” och sågs som en del av den statliga välfärdspolitikens inkluderingspolitik och de tidigare lösdrivarna sågs nu som socialt handikappade (SOU 2010:55). Detta innebar först och främst att romerna officiellt fastställdes som svenska medborgare 1952 och utifrån det kunde sedan deras ekonomiska och sociala situation utredas för insatser till ett modernt liv (SOU 2010:55). 1954 gjordes en statlig ”zigenarutredning” som konstaterade att romer blivit utsatta för rasdiskriminering. Utredningen ledde till en rad åtgärder; bostäder skulle byggas och både romska barn och vuxna skulle utbildas. Det tillsattes också en speciell kuratortjänst som skulle jobba med ”zigenarfrågor”. Resultaten var dock små då utredarna saknade respekt för romsk kultur och det romska språket och total assimilering var det enda eftersträvansvärda. Istället blev det en bok som skulle väcka debatt och få saker att hända. 1963 utkom Katarina Taikons bok Zigenerska som beskrev romernas levnadssituation. Boken väckte en opinionsstorm som tvingade myndigheter att öppna ögonen. Under 1970-talet prioriterades återigen därför insatser för romer, främst gällande bostad och utbildning. Dessa insatser varade dock inte speciellt länge. Det tvivlades på romers integrationsmöjligheter och romerna å sin sida ansåg att det tagits för lite hänsyn till deras synpunkter och åsikter. Under 1980-talet började därför romerna bilda egna organisationer för att säkerställa att gruppens intressen tillgodosågs (Cedergren, 2010).
Sammanfattning
Genom redogörelsen av romernas historia blir det tydligt att majoritetssamhället i Europa såväl som i Sverige förvägrat romer möjligheten att delta i samhället på lika villkor. Den långa och mörka historien förklarar också glappet och misstron mellan romer och majoritetssamhället. Det görs tydligt att insatser riktade mot romer för en inkludering i samhället skapats av medlemmar i majoritetssamhället med avsaknad av den romska gruppens inflytande. Detta kan ha urholkat tron på förändring både från majoritetssamhällets och från den romska gruppens sida.
Europas minoritetspolitik
I utredningsdokumentet Romers rätt, en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55) beskrivs Europas generella syn på minoriteter som uppkom efter första världskriget då Nationernas Förbund, NF bildades. NF skapades för att övervaka fredsfördragen och hade som huvudsaklig uppgift att säkerställa världsfreden. NF bedrev en minoritetspolitik som hävdade att alla etniska grupper i Europa var berättigade till en egen nation. I de fall en minoritet inte hade ett eget territorium skulle de bli garanterade skydd från NF, men bara om den etniska gruppen själv definierade sig som en nationell minoritet och gjorde anspråk på antingen ett territorium eller en stat. Då den romska gruppen inte gjorde anspråk på ett territorium eller en stat blev de heller inte berättigade till skydd enligt NF:s föreskrifter. NF upplöstes efter andra världskrigets slut och ett nytt internationellt organ bildades, Förenta Nationerna, FN. FN:s åtagande var och är i likhet med NF:s att FN ska fastställa världsfreden, motverka diskriminering och se till att de mänskliga rättigheterna efterföljs (SOU 2010:55).
Efter andra världskriget hamnade benämningen rättigheter i en annan diskurs än tidigare i fråga om både mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter. Innan andra världskriget hade det funnits en rad olika rättsliga lösningar för de grupper som ansågs vara minoriteter, dock hade dessa lösningar inte befunnits inom samma kontext som ordet rättigheter. Samtidigt som diskursen förändrades, förändrades även arbetet med minoriteter. FN framställde ingen säregen minoritetspolitik utan de som ansågs vara nationella minoriteter hade samma rättigheter som majoritetsbefolkningen och vid fråga om diskriminering utifrån sin etniska tillhörighet prövades detta under diskrimineringslagen (SOU 2010:55). Europarådets parlamentariska församling grundades ungefär samtidigt som FN och tog upp minoritetsfrågor på dagordningen första gången år 1961. Anledningen var då ett förslag om att utföra ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna som skulle vidröra skydd för minoriteter avseende deras kulturella och religiösa identitet. Efter en utvärdering fastslogs det dock att det inte fanns behov av ett sådant tillägg i Europakonventionen och frågan lades på is. 32 år senare kom det upp på Europarådets dagordning igen, för att på nytt försummas med motiveringen att Europakonventionens politiska frågor är generella och ska inte verka för enskilda grupper eller individer. Istället fastlades en självständig ramkonvention från Europarådet år 1995, Framework Convention for the Protection of National
Minorities (Council of Europe, 2012), vars syfte är att bevara och skydda
nationella minoriteter genom att implementeras i enskilda länders egna, nationella lagar och förordningar. Europarådet säkerställer då den Europeiska
minoritetspolitiken utan att behöva förändra den generella synen som dominerar i Europakonventionen (SOU 1997:193). Denna förändring skedde delvis på grund av att delar av Central- och Östeuropa under efterkrigstiden har befunnit sig i större förändring än Västeuropa. Sedan Sovjetunionens uppbrott och
Berlinmurens fall 1989 har ett flertal länder i Central- och Östeuropa splittrats och nya stater har bildats. Parallellt med de olika ländernas framväxt och förfall blev en rad minoriteter utan territorium och krävde då någon form av minoritetspolitik vilken skulle hindra minoritetskulturer från att dö ut. Detta gällde t.ex. ungerska minoriteter i Rumänien och Slovakien och ryska minoriteter i Estland, Lettland och Ukraina. I Västeuropa började minoritetspolitiken ses som ett verktyg för att säkerställa minoritetsgruppernas överlevnad. Dessa grunder fick både FN och Europarådet att inse deras icke-existerande minoritetspolitik och fastställde att
nationella minoriteter skulle inkluderas i de mänskliga rättigheterna och minoritetsfrågor fick stor uppmärksamhet (SOU 2010:55). Förfarandet att
implementera minoritetsfrågan i de mänskliga rättigheterna skulle ses som ett sätt att säkerställa och bevara den europeiska freden (Prop. 1998/99:143).
Europarådets ramkonvention för skydd om nationella minoriteter fanns tillgänglig för undertecknande år 1995 och trädde i kraft år 1998 efter ratificering av fler än tolv länder. Sverige hade då inte ratificerat ramkonventionen utan endast
undertecknat den (Prop. 2008/09:158).
Efter andra världskriget började minoritetspolitik således diskuteras utifrån rättigheter. Dessa rättigheter var dock likställda med universella mänskliga rättigheter och därmed generella och krävde ingen speciell lagstiftning.
Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter fastlades under 1990-talet, delvis på grund av Sovjetunionens upplösning. Minoritetspolitiken blev då ett sätt att förhindra konflikter, både inom och mellan nationer. Även om det innan
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteters uppkomst fanns enstaka dokument och åtgärder för minoritetsgrupper har det inte funnits ett generellt och övergripande tänk för minoritetspolitiken. Europarådets ramkonvention är ämnat att på många sätt förändra detta och skapa ett genomgående minoritetspolitiskt tänk i Europa.
Ramkonventionen
Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, eller som den
internationellt heter; The Framework Convention for the Protection of National
Minorities, fanns som tidigare nämnts tillgänglig för underteckning 1993 (Prop.
1998/99:143) och började gälla år 1995 (Prop. 1998/99:143) efter att fler än tolv länder ratificerat konventionen. Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter är utarbetad av Europarådet som är ett regionalt system inom Europa vars uppgift är att arbeta med och bevara mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens princip. Europarådet ska inte förväxlas med Europeiska Unionen, EU då Europarådet är en självständig samarbetsorganisation som bildades år 1949 (Zanderin, 2007). Ordet ”ram” i ramkonvention syftar till att konventionen presenterat riktlinjer och övergripande mål om hur konventionen ska utformas i lagtexter men konventionen reglerar inte rättsligt hur lagen ska tillämpas i respektive land (Staaf, 2007).
Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter omfattar språk,
minoritetskulturer, traditioner, kulturarv, och religion och är uppdelad i fem delar som sammanlagt innehåller 32 artiklar. Konventionen gäller dels de länder som är medlemmar i Europarådet, men också de icke-medlemmar som ändå undertecknat konventionen. I Ramkonventionen beskrivs det inledningsvis att den riktar sig till de länder som kommit överens om vikten av att skydda de nationella
minoriteternas existens. Vidare beskrivs det även i Ramkonventionen att de olika ländernas egna rättsliga principer och ländernas territoriella integritet ska tas i beaktande vid införandet av Ramkonventionens bestämmelser.
Ramkonventionens inledning avslutas med att det är upp till varje enskilt land att genom nationell lagstiftning och egen, passande regeringspolitik genomföra de övergripande mål som konventionen berört (Council of Europe, 2012). I Ramkonventionen finns till exempel ingen definition på en nationell minoritet utan det är upp till varje stat att definiera. Ramkonventionen innefattar inte erkännande av kollektiva rättigheter utan minoritetsskyddet gäller i huvudsak den enskilde individen (Prop. 1998/99:143).
Nedanstående sammanfattning av Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter är indelad i enlighet med de fem olika delar som återfinns i Ramkonventionen. Vi har valt att göra en kort sammanfattning då
Ramkonventionen är så pass stor och omfattande att vidare fördjupning skulle kräva långt mer innehåll än vad vi har chans att erbjuda.
Del 1 innehåller grundläggande principer för de nationella minoriteterna. Här regleras att ramkonventionen är en del av det internationella skyddet för
mänskliga rättigheter och dess bestämmelser ska ske i ett gott samarbete mellan nationer. Här poängteras också att det är varje individ, tillhörande en nationell minoritets rätt att nyttja dessa bestämmelser eller ej och inga negativa
konsekvenser ska följa. Till skillnad från Del 1 som endast innefattar tre artiklar innehåller Del 2 16 stycken artiklar och är således mer ingående på hur skyddet för nationella minoriteter bör se ut i de länder som undertecknar
Ramkonventionen (Council of Europe, 2012).
Del 2 innefattar allas likhet inför lagen och nationella minoriteters rätt att inte diskrimineras för deras nationella tillhörighet. Längre fram i Del 2 nämns det även att nationella minoriteter har rätt att inte diskrimineras i massmedia. I enlighet med detta har nationella minoriteter likvärdig rätt som majoritetsbefolkningen att uttrycka sig och synas i massmedia och liknande platser. Del 2 innefattar även bestämmelser kring samarbete, både mellan majoritetsamhället och de nationella minoriteterna, men även mellan olika länder för att främja de nationella
minoriteternas umgänge med gruppmedlemmar i andra länder. Förutom samarbete mellan majoritetssamhället och de nationella minoriteterna förespråkas även att varje land ska sträva efter jämlikhet mellan de nationella minoriteterna och majoritetsbefolkningen inom det politikska, sociala, kulturella och ekonomiska fälten. Var land ska även ansvara för att nationella minoriteter ska få möjlighet att bibehålla och utveckla sin identitet inom områdena kultur, religion, språk och tradition. Då staterna ska främja minoritetsgruppernas utveckling av sin identitet som beskriven ovan är det dels underförstått men också reglerat i denna del att länder inte ska bedriva en assimilierande politik mot landets nationella
minoriteter. Anslutningsvis vill vi beröra att Del 2 även tar upp rätten att lära sig sitt nationella språk och uttrycka sig med hjälp av det så långt det är möjligt i kontakt med statliga myndigheter (Council of Europe, 2012).
De tre kvarvarande delarna är kortare och berör främst de administrativa bitarna. Här berörs hur Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter godkänns, ratificeras och träder i kraft (Del 5) och vem som ansvarar för övervakningen av ratificeringen av Ramkonventionen (Del 4). Del 3 beskriver vikten av olika länders egen lagstiftning och att inget som står skrivet i Ramkonventionen strider mot mänskliga rättigheter eller förespråkar verksamheter som strider mot
medlemsstaternas integritet (Council of Europe, 2012).
Sammanfattningsvis kan vi med hänvisning till ovanstående text fastställa att Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter existerar för att säkerställa minoritetsgruppers överlevnad i Europa. De vitala delarna för vår uppsats är del 1 och del 2 i konventionen som både på ett övergripande och genomgående vis beskriver de nationella minoriteternas rättigheter.
Romers organisering internationellt
1971 hölls den första romska världskongressen och den var ett genombrott för romsk medborgarrättsrörelse. Under kongressen beslöts bland annat att använda termerna Rom och Romani om det romska folket. Det konstaterades också att romer var ett folk utan territorium och antog nationella symboler som en nationalhymn, motto och en flagga. Att internationellt stå eniga mot
marginalisering och för social rättvisa och jämlikhet var också viktiga teman som diskuterades (SOU 2010:55).
Vid den andra romska världskongressen 1978 skapades International Romani Union, IRU, med medlemmar från olika nationella romska föreningar med syfte att politiskt representera romerna internationellt och verka för romers rättigheter och kultur. IRU fick ett par år senare konsultativ status i FN:s ekonomiska och sociala råd ECOSOC och senare även i UNICEF och har permanent
observatörsstatus i FN:s generalförsamling. Sedan dess har ett antal kongresser hållits där man bland annat fastslagit romernas indiska ursprung, diskuterat Porrajmos, det vi kallar förintelsen och beslutat om romernas nationaldag, den 8 april (SOU 2010:55).
I Västeuropa har de romska organisationerna inte fokuserat på frågan om politisk representation utan huvudsakligen varit inriktade på romers rättigheter, kultur och utbildningsfrågor. Detta på grund av att romerna inte utgör så stor del av
befolkningen i dessa länder. I Central- och Östeuropa däremot etablerades olika modeller för romers politiska representation. Framförallt i Ungern men också i Tjeckien blev romer förtroendevalda i nationella och lokala församlingar. Vikten av romsk delaktighet betonas allt mer i de europeiska institutionernas arbete med inkludering av romer, men romer deltar fortfarande inte på lika villkor i de europeiska diskussionerna om hur romers situation kan förbättras. Det är fortfarande majoritetssamhällets experter som både definierar problemet och beslutar om åtgärder. Ett rättighetsperspektiv med betoning på romsk delaktighet har fram till nu saknats (SOU 2010:55).
Sveriges minoritetspolitik
Minoritetspolitik och frågor som berör nationella minoriteter är ett relativt färskt fenomen i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. I Sverige var
invandringspolitik och minoritetspolitik länge ekvivalenta uttryck. I takt med att invandringen till Sverige växte och förändrades från främst arbetskraftsinvandring till även andra former av invandringsskäl, såsom flyktingskap och
anhörighetsinvandring, förändrades även synen på hur invandrare skulle förhålla sig i det svenska samhället (Borevi, 2000). Popoola (2002) skriver i Integration,
en samtidsspegling – en översikt om de officiella invandrings- och
minoritetspolitiska målen riksdagen antog år 1975 och som fortfarande ligger till grund i svensk invandrings- och minoritetspolitik. Målen, som är jämlikhet, valfrihet och samverkan ligger till bas för 1976 års förändring i svensk grundlag att främja etniska, språkliga samt religiösa minoriteter så de på eget bevåg ska kunna utveckla sin kultur.
Invandringspolitiska kommittén, IPOK som utsågs år 1980 hade i uppdrag att utreda invandringspolitiken i förändringen som pågick och kom till slutsatsen att alla olika invandrande grupper inte kunde ses som en minoritetsgrupp utifrån kulturella, religiösa, språkliga och traditionella aspekter. Istället började man
