Tidningarnas representationer av kvinnliga respektive manliga självmordsbombare

Efter att ha utfört såväl en kvantitativ analys som en kvalitativ analys på fallet Sri Lanka, samt kval- itativa analyser på fallen Moskva-bombningarna och London-bombningarna, går det att konstatera att kvinnor oftare presenteras som just ”kvinnor” i artiklarna, medan männen inte presenteras som ”män”, utan som neutrum. Detta bör förmodligen förstås mot bakgrund av de könsstereotyper som omgärdar män och kvinnor. För att belägga att det finns en sådan skillnad kan man ta hjälp av Zedalis (2004:7), som menar att terroristerna förväntar sig att användandet av kvinnliga själv- mordsbombare ska skapa sensationalism i media. Detta skulle till viss del kunna förklara varför könet oftare skrivs ut när det är en kvinnlig självmordsbombare än när det är en manlig. Alltså, om organisationer som använder sig av självmordsbombare menar att det finns en sådan medielogik ex- isterar den, annars hade de inte använt sig av kvinnliga självmordsbombare. En annan förklaring på detta fenomen, är att idealtyperna för feminint respektive maskulint beteende intellektuellt raseras, vilket leder till att kvinnliga självmordsbombare upplevs som sensationella. Inte beroende på att det verkligen är sensationellt, det är snarare vanligt, utan för att det upplevs som ovanligt. Här går det också att applicera Brunners teori om att västerländska författare försöker rationalisera bort brott mot könsstereotyperna för att kunna göra sig förståeliga gentemot läsarna.

Vidare finns det en tydligt framträdande skillnad mellan kvinnliga och manliga självmordsbomb- ares representation i tidningarna, i och med att de manliga självmordsbombarnas motivation vid sjunde juniattackerna i London, delvis beskrivs i termer av global kamp för islam, vilket kan tyckas vara ett obskyrt motiv som är värt att ifrågasätta. Paralleller kan här dras till de kvinnliga själv- mordsbombarna i Kaukasus, som har betydligt mer konkreta politiska skäl, som dock i tidningarnas ögon verkar vara mer obskyra. Detta förefaller vara ett tydligt exempel på hur kvinnliga självmords- bombares handlingar avpolitiseras medan manliga självmordsbombares handlingar politiseras. Denna avpolitisering av kvinnornas handlingar sker i vissa artiklar på ett direkt sätt som när kvinn- liga självmordsbombare förstås enbart genom att man letar motiv i den privata sfären. Eller på ett indirekt sätt som när svenska tidningar oreflekterat reproducerar och reifierar den ryska regeringens mytbildning om den ”svarta änkan”. Dock fanns det likheter i hur de yngre, tonåriga deltagarna i de båda attackerna porträtterades, nämligen att deras ålder och oskuldsfullhet gjort dem till lätta mål- tavlor för allehanda extremister och att de därför kanske inte kan utkrävas ansvar, i alla fall inte fullt ut.

Det förekommer också artiklar som tyder på en mental omkastning av en del traditionella köns- roller, som uppfattningen om ”den irrationella kvinnan” och den ”rationella mannen”. I synnerhet gäller detta vid en jämförelse mellan Moskva-bombningarna, där kvinnorna möts med viss förstå- else och London-bombningarna, där männen ibland avfärdas som ”frustrerade fanatiker”. Skälet till denna omkastning skulle kunna vara att kvinnliga självmordsbombare på tidningsredaktionerna möts av en större bortförklaringsvilja, då det kvinnliga våldet inte kan accepteras som varande normalt. De manliga självmordsbombarnas våld, behöver av samma skäl inte förklaras bort, då det stämmer överens med de föreställningar som redan finns, vartill en ”lätt” förklaring tillåts.

Ytterligare en skillnad mellan manliga och kvinnliga självmordsbombares representation i media står att finna i att kvinnors självmordsbombningar synbart tas på mindre allvar och att själva attack- erna kommer i skymundan i förhållande till attentatskvinnan. Detta kommer i uttryck i beskrivning- ar av kvinnornas utseende och klädsel. Detta indikerar att det hos en del journalister finns en fascin- ation för kvinnor som inte stämmer överens med stereotyper kring moderlighet och kvinnlighet. Detta kan också vara ett tecken på det som Brunner kallar för ”oskuldsfullhet” och att artikelförfatt- arna sveper in kvinnorna i en filt av bortrationaliseringar.

I en del artiklar om manliga självmordsbombare har en ”känsla av förnedring” lanserats som ett förklaringsalternativ. Detta förekommer också när kvinnliga självmordsbombares handlingar ska förklaras, men då finns även sexuell aspekt närvarande (att förnedringen beror på till exempel våld- täkter), vilken saknas när män beskrivs. Vidare har det i några få fall förekommit exempel på hur kvinnliga självmordsbombare sexualiseras, vilket inte har funnits när manliga självmordsbombare beskrivits.

Vad gäller de tre olika narrativen, de om modern, monstret och horan, som presenterades i upp- satsens teorikapitel, går det att konstatera att åtminstone två, det om modern och det om horan har varit relativt flitigt förekommande. Vad gäller det första av dessa två, har det uppträtt vid beskriv- ningen av de kvinnliga självmordsbombarna i Tjetjenien, de så kallade ”svarta änkorna”. Här går det att med tydlighet konstatera att kvinnornas eventuella politiska skäl till att offra sina liv i bomb- attentat, underordnas de privata, såsom att hämnas förlusten av en make. Vad gäller det andra före- kommande narrativet, har det förekommit med viss frekvens. Då har förklaringarna inte handlat om till exempel starka sexualdrifter, barnlöshet eller lesbianism, utan om sexuellt slaveri och att kvin- nans kropp ägs och kontrolleras av män. Det har dock inte funnits några tydliga kopplingar till narr- ativet om monstret, i artiklarna som valts ut för analys.

Tidningarnas försök att förklara och göra självmordsbombningar förståeliga kan också få konse- kvenser, även om konflikterna äger rum långt bort ifrån Sverige. Detta beroende på att dess syften uppfylls så snart de blir omskrivna. Vidare förstärks den effekt som terrororganisationer eftersöker,

när kvinnliga självmordsbombare står för attentaten, då de ibland får mer uppmärksamhet och app- ellerar till mottagaren på ett skarpare sätt, eftersom faktumet att kvinnor som är beredda att spränga sig själva och andra i luften ofta upplevs som ett tecken på en större desperation och rättfärdighet än när män gör samma sak.